… i SvD Under Strecket häromdagen.
Det var ett citat ur en Under Strecket-artikel skriven av Magnus Hedlund, författare och översättare, om poeten David Gascoyne som Skatan omedelbart relaterade till … trots att hon inte kände till David Gascoyne sedan tidigare …hon hade aldrig hört talas om honom … och ännu mindre läst något av honom.
Han var en av surrealismens banbrytare i England fick hon i alla fall veta.
Med ett märkligt levnadsöde.
Hans intellekt var av den absorberande sorten, som också inbegrep en fatal brist på självkänsla, inte bara under ungdomen utan nära nog hela livet. Det ledde till att han från tid till annan stod under starkt inflytande från andra diktare …
Det var de här meningarna som stod i ett förklarat sken för Skatan.
Och de enda som Skatan kommer att citera från artikeln.
Så inte handlar det här så mycket om David Gascoyne inte.
Skatan kände direkt att det var så här man kan beskriva henne också (inga jämförelser i övrigt förstås).
Hon är och och har alltid varit ”den absorberande sorten” med dess följdverkan … ”en fatal brist på självkänsla” …
Hon har alltid inspirerats, varit en receiver … ett ”läskpapper” som har haft lätt att idolisera människor som hon beundrar. Hon har inte sett vad hon själv har bidragit med … eller kunnat bidra med.
Därför har Skatan kunnat ”snöa in sig fullständigt” på någon/några och det är därför hon är så flitig med att citera. Hon hittar sina innersta tankar uttryckta med någon annans ord.
Bodil Malmsten t ex … Skatan älskar Bodil Malmsten och känner igen sig i Bodel Malmsten och citerar Bodil Malmsten.
Men varför kan Skatan inte formulera ”sanningen” om sig själv … själv.
Varför känner sig Skatan alltid så ”hemlös” ?
Trots att Skatan känner sig själv ganska bra vid det här laget … trots att hon vet att hon är en flaxig, kraxig typ och att hennes egen sanning och hennes egna tankar om hur livet som hon levt det hittills … format henne till vad hon är och står för … så vågar hon ändå inte släppa fram dessa tankar … på något sätt … för att inte verka pretentiös …
Då är det lättare att gömma sig bakom andras tankar … och citera 🙂
Skatan är adopoterad in i en högborgerlig, liberal familj med högt i tak … är priviligerad och har alltid på något vis haft skamkänslor för sitt öde på något oklart, fullkomligt ogrundat vis. (Hon kom ihåg på 60-talet när ”direktör” var ett skällsord och hon knappast vågade tala om sin adress i vissa kretsar … osv osv) Guilt by association kallas det visst… Speciellt i valtider dras alla ”borgarbrackor” över en kam … och det kan låta hätskt värre … Inte ens vänner som känner Skatan väl kunde då avhålla sig från att misstänkliggöra hennes åsikter p g a hennes bakgrund.
Och det är klart … Genom sin bakgrund kan hon ALDRIG på djupet förstå och sätta sig in i hur människor som t ex Susanna Alakoski har haft det. Hon kan försöka se åtminstone och inte blunda för det Fattigsverige som Susanna Alakoski inte bara skriver om utan själv har upplevt … och hon kan känna samma känsla som kvinnan som Elise Karlsson beskriver i sin recension när hon skänker pengar till någon som tigger … skam över att vara den lyckligt lottade …
En man går omkring och ber de människor som sitter och väntar på tåget om pengar. En kvinna räcker honom något, sedan böjer hon huvudet, ser ned i sitt knä, på sina händer.
Det ser ut som skam, hon vågar inte möta de andras blickar. Det är inte skam över samhället, eller över hemlösheten. Utan skam över att ge. Skam över att hjälpa.
Fast inte riktigt så ändå känner Skatan … inte ”skam över att hjälpa” … utan skam över att BEHÖVA hjälpa … att KUNNA hjälpa … att vara den priviligerade
Skatan vet … som sagt … mycket om sig själv vid det här laget … men känner sig ”instängd”, fången …och hemlös … just för att hon inte kan få ur sig en samlad hel ”personbeskrivning” .
Men vem kan det?
Fortsättning följer alltså … i sinom tid.
Skatans tankar 
Jag tycker att du har en väldigt god förmåga att reflektera över din egen person vilket också gör att du känner dig själv bra. Att ta andras ord till sin hjälp är väl inget större fel. Blir inte lika naket då kanske…
Det där med att snöa in på någon eller några känner jag så väldigt väl igen från en av mina allra bästa vänner. Speciellt under senare delen av tonåren var det så påtagligt!
Ser fram emot att läsa fortsättningen när den nu kommer…
Kram
Jo … på sätt och vis känner jag mig själv bra …men ibland tycker jag mig vara ett hopkok av mina ”idoler” och därför känner jag mig ”vilse i pannkakan” så att säga. Fast nog vet jag ändå hur ”kärnan” i mig är … förstår att ”hopkoket” just stämmer bra med den här kärnan. Jösses … vad jag svamlar men jag hoppas du förstår vad jag menar.
Kram!
Jag förstår precis!
Kram
🙂
Såg du Bodil Malmsten i Gokväll i kväll?
Ja det gjorde jag och Håkan och jag fick äta middag lite tidigare än vanligt bara för jag inte ville missa en sekund av programmet. Nu har jag hennes bok Så gör jag – En bok om att skriva liggande på vänt … jag har tjuvkikat lite … och som alltid ser jag fram emot att läsa hennes inte alltid så bekväma åsikter.
Kram!
Man kan inte hjälpa vad man har för bakgrund och det är inget att grubbla över heller egentligen. Du är du och din egen kärna finns innanför. Önskar att du skulle bo närmare oss så att du fick vara med i vår meditationsgrupp. Igår kväll hade vi Solvone här som gäst och det blev en vidunderlig kväll som sent ska glömmas. Det var en regretion alltså en resa till tidigare liv och hur det påverkar livet just nu. Min frihetslängtan kommer sig av mitt indianliv och ännu längre tillbaka mitt liv som vätte så skogsnuvan är kanske bara något som jag varit inte bara något jag hittat på. Kändes ganska logiskt för jag mår som bäst när jag är i skogen. Spännande. Jag tycker inte att du ska känna som du gör för du har ju full insikt i hur du är och man kan aldrig förstå ett liv man aldrig levt men du har ett gott och varmt hjärta och det är det viktigaste.
Ja-a du Skogsnuvan … jag önskar också så mycket att jag bodde närmre dig och kunde vara med och meditera. Det måste ha varit väldigt intressant med Solvone.
En sak om min självkännedom är säker … jag är den jag är och jag är verkligen tacksam för min stora fina familj och jag kan ju inte gå och ha ”dåligt samvete” för att jag är lyckligt lottad förstås. Men jag märker också att det är så många lika lyckligt lottade (och då menar jag materiellt) som tar så mycket för givet och inte ”ser”.
Och egentligen är det väl inte fel att ha ”idoler” heller för den delen. Man lär så länge man lever.
Massor av kramar!
Tycker inte du ska göra problem av något som inte finns. Tänk på allt du åstadkommit, friska barn
friska barnbarn, alla har hälsan och arbete?! Vad mera kan man begära. Livet är som det är.
mw
Nej, Margareta … man ska verkligen inte göra problem av något som inte finns. Men jag är en ”hejare” på just det … en ältare av rang. Men jag lyssnar och lär … också …
Och jag ÄR tacksam över vad livet gett mig …
Kram!
Vad fint och nyanserat du skriver och berättar! Du har redan allt i din hand eller under dina vingar kanske vore bättre uttryckt. Så spännande att läsa dina reflexioner över vem du är! Massa kramar Loll
Tack för de fina orden Loll … men att jag redan har allt under mina vingar är nog inte riktigt riktigt. Hade jag det skulle jag ligga för döden. Man lär sig hela livet och tar intryck och förändras och ändrar sig … Det tror jag i alla fall … och så tänker jag försöka leva.
Kram!
Jag känner igen mig precis i det du skriver. Ja, kanske inte i det här med bakgrunden eftersom jag är sprungen ur arbetarklassen men på det sättet kan jag förstå vad du får höra för kommentarer. (I ”arbetarklassen” har jag ofta stött på det här med en slags underlig självgod underlägsenhet. Man är bättre än överklassen/borgarklassen eftersom man arbetar mer och hederligare, eftersom man arbetar med kroppen, och därför är man bättre, samtidigt är man underlägsen för att man är av lägre klass och de högre klasserna liksom bestämmer hur ”det ska vara” och har de rätta svaren. Jag har lite svårt att hantera eller förstå mig på den där kluvna inställningen. Men det var bara en avvikeles från det jag egentligen tänkte skriva. Ingen bestämmer ju själv vilken klass man föds in i, lika lite som vi bestämmer att vi föds i Sverige istället för Afganisthan (som jag tydligen inte ens kan stava till)) Det är med det här att låna andras ord, att vara den absorberande som jag kände igen mig i, för jag har varit likadan, och är väl så fortfarande till viss mån. I övre tonåren inte bara älskade jag Bodil Malmsten, jag ville vara som Bodil Malmsten. Till exempel. Och trots att jag har skrivit sedan redan innan jag kunde bokstäverna dröjde det länge innan jag hittade den berömda ”egna rösten” och inte ständigt hörde någon annan i texten. Det här med åsikter är fortfarande svårt. Vad tycker jag egentligen. Det finns ju så många olika vinklar att se saker från.
Jag är ju också förtjust i citat, som du säkert har märkt, och att redogöra för mina egna tankegångar kring dem. Men i ibland kan jag se dem som en tillgång och en slags dialog inom det kollektivt mänskliga i resonemanget kring att vara människa. Och att de då är en tillgång. Och var inte det där pretentiöst så vet inte jag 🙂
Kram på dig du vackra Skata!
Nej du Soldansare … det var INTE pretentiöst … det var fint uttryckt och jag håller med dig. Man får liksom bekräftelse på sina egna tankegångar genom någon annans, ens ”idols” klarare i skrift uttryckta tankar i ord som bara stämmer sååå bra (men jösses hur blev det häääär). Och det är ju inte fel det heller egentligen. Det sägs ju att för att bli en bra skribent ska man läsa, läsa, läsa och åter läsa. Lägga märke till hur saker beskrivs och varför bra böcker är just det … bra böcker. Man kan aldrig få för mycket …
Fast ibland önskar man förstås att man själv kommit på allt. Men vi lever ju inte ensamma, utan får intryck som gör avtryck.
Kram!