Skatan har  ”samlat” på borttappade skor … ensamma skor. Det har hon gjort i flera år. En gång fann hon 19 (nitton) skor inom en timme på WSB. Skatan har förstås inte samlat på själva skon …” Das Ding an sich”  … bara tagit ett foto av den där den legat i sin ensamhet.

– Varför?

För att de ensamma skorna  har talat till henne på något plan … just för att de är ensamma, borttappade.

Idag läser Skatan Karin Thunbergs krönika i SvD … En ensam vante är mer än bara en vante. Och Karin T har satt ord och svarat på det där Varför? på ett sätt som nog Skatan aldrig skulle ha kunnat formulera så bra. Och samtidigt satt igång en frågefontän i skallen på Skatan.

Själv tänker jag mer på att vi knappt ser det som ligger bortglömt, borttappat. Vi skyndar förbi på samma sätt som vi, så många av oss, skyndar förbi gatornas utsträckta muggar och tiggande ögon. Stannar till ibland för att döva vårt dåliga samvete. Vänder lika ofta bort blicken. (Karin Thunberg)

Varför hittar Skatan inte svaret på varför hon gör det ena eller andra. Varför måste det vara någon ”annan” som ger henne den där aha-tanken att …javisst ja … det är därför hon tycker skorna är så talande … prompt vill säga henne något så att hon helt enkelt m å s t e  fotografera dem.

Skatan går för det mesta helt och fullt på känslan när hon gör än det ena än det andra. (Fast i ”tester” är hon inte en känslomänniska utan ”klassas” som  analytisk och  ”intellektuell” … *suck* )

Nåväl … Det är som det är. Kanske är det så för alla … att svaren kommer flygande någonstans ifrån …  från en tidningskrönika, ett samtal vid cafébordet intill eller en rad ur en bok …

Igen människa är en ö …  liksom

”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.” (John Donne)

Det var längesen nu som hon hittade några borttappade skor … en och annan kanske … men väldigt sällsynt. Ska Skatan behöva vänta på en krönika, ett samtal vid ett cafébord intill eller en rad ur en bok för att förstå varför hon inte längre hittar några borttappade skor …  varför alla dessa borttappade skor tycker de förgäves har försökt säga något till Skatan … ja  tjatat  ….t o m skrikit sig hesa … för att  Skatan skulle förstå någonting viktigt och nu har gett upp … eller är det så  att de tycker att de inte behöver det längre.

Hon är ju stendöv … den där Skatan … Va  Va … Va  …Va …

Det är något naket, sårbart, över ting som hänger ut sig i all sin ensamhet. Många vet, som August Strindberg. Sommarvinden väcker liv i hans ord bredvid skor och vantar: ”Där hänger på boklådsfönstret en tunnklädd liten bok. Det är ett urtaget hjärta som dinglar där på sin krok.” (Karin Thunberg)

Nej det är nog ändå så att hon undermedvetet har förstått budskapet … och därför inte längre behöver de borttappade skorna.