Det har redan gått fem år sedan Margith dog.
Det var som igår.
Margith finns här hos mig. I mina tankar.
Och jag saknar henne så.
Här hos oss, levande …
O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent
Jag kunde inte hålla mig.
Det brast.
Jag började gråta, satt där och snyftade högt …
– Vad gråter du för?
Hon vred huvudet mot mig … som satt där och snyftade, hulkade hos henne i hennes sjukhusrum och spelade musik på Görans dator.
Hon tittade på mig en stund där jag satt …
– Äsch
sa hon sen och vände sig bort.
Och det hade inte varit lätt att få fram de där få orden (efter hennes stroke)
O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldels för sent
Mikael Wiehes röst strömmade ut i rummet. Och sången som Margith sjungit och spelat så många gånger.
– Äsch
sa hon bara och vände sig bort.
– Åh, Margith …
Skatans tankar 