Det stormar, det slagregnar …

Uj, vad det blåser i träna i da´ …

Om ett par timmar finns det ingen pardon. Morgonrundan med StinaFina,  ni vet.

Igår for Skatan  från ett strålande vinterlandskap i Dalarna genom  ett lite mindre vintrigt landskap hem till Sörmland och rena hmm… tja barvintern måste Skatan ändå medge att det är.

Vinter alltså … men bar.

Och svart, kolsvart framåt eftermiddagen redan.

Nu var det frid och fröjd i Borlänge i alla fall …

Inte så mycket frid förstås … att en liten nyfödd rackare hade såna röstresurser hade Skatan nästan glömt bort … och att hon tränar höga C eller vad det kan vara främst nattetid … kom också som en överraskning.

♥

Skatan känner ingen  frid inombords heller …

Äldsta dottern har det jobbigt  på sjukhuset i Kristianstad … så långt bort.  Och vi står alla maktlösa bredvid och kan inget göra.  Inte nog med lungan och ett dränage som satt så det gjorde väldigt ont så fort hon rörde sig, hon tål så gott som inga smärtstillande medel alls. Då spyr hon och kräks och mår så illa och ni kan ju tänka er att behöva göra det med en trasig lunga …att må så dåligt …

Och så är det alla tankar som far genom huvudet förstås … Hur det ska bli …

Pneumothorax har vi haft nästan allihop nu …Skatan själv har haft en på varje lunga, Sonen också .

Men Äldsta dottern har drabbats allra värst. Hon fick sin första när hon var gravid med Johanna för nästan 15 år sedan och har haft …  ett helvete. In och ut på sjukhuset. Efter sin första  har hon haft … hur många som helst … hon opererade sig i Lund där man klistrade lungan men det är den lungan som var värst nu … hela 11 cm spalt … medan den o-opererade fick läka själv utan dränage …

Och det är hemskt, otäckt, skrämmande … man fylls med ångest när man inte får luft och får så ont att man tror man har en hjärtinfarkt minst.

Och …  det är  …lungorna … som man andas med.

Och andas måste man ju …

Nu var det till och med svårt att ”sätta” det där dränaget … så skadad var lungan.

– Och jag som aldrig ens har rööökt, mamma …

Livet är så orättvist. Det finns sannerligen ingen rättvisa alls … ingen …

Mamma Skatan lider med sin fina tjej, sin äldsta, duktiga, starka flicka … som nu efter så många turer till sjukhuset … hon HATAR sjukhuset … har svårt att se något slut …

Helst skulle mamma Skatan vilja vara där … men hennes fina tjej  orkar inte … inte nu, inte än …

Och till jul skall ju Mannen, Skatan och StinaFina  åka ner till Skåne.

Då får Skatan rå om henne lite i alla fall.

Det här inlägget hade Skatan tänkt skriva om ovädret, stormen som har dragit in med snöstorm på sina håll  men slagregn och blåst här …

men vad hjärtat är fullt av …

Skatan måste skriva av sig … så var det … och så blev det …

Älskade barn …

Läs även andra bloggares åsikter om Oro, Älskade barn, Stormen, pneumothorax, slagregn