Var han inte lite underlig, sa pappan osäkert.
Han var m y c k e t underlig, försäkrade Lilla My. Råddig i bollen.
Mamman suckade och försökte räta ut benen.
Men det är ju de flesta vi känner, sa hon. Mer eller mindre.
(Ur Pappan och havet)
Skatan var Lilla My som barn … Hennes pappa kom hem men en liten, liten Lilla My gjord av trä och garnhår … hon har tyvärr kommit bort .. gömt sig … försvunnit … och han sa …
– Det här är du .. Du är precis som Lilla My. En riktig argbigga.
Och det var vad hon var Skatan. En arg Lilla My.
Länge.
Sen, senare … i tonåren … blev hon ännu arggggare, drogs ibland till det lite ”farliga”, umgicks då och då med inte så ”lämpliga” personer och …
Ja … Skatan kunde verkligen fortfarande bli väldigt argggg. Precis som Lilla My. En gång slängde hon faktiskt ett ägg mot sin mamma … som träffade henne i pannan men då gick ilskan över och Skatan blev rädd över sin ilska men blev lättad och började också skratta när mamma efter en förskräckt min började skratta
Sen, ännu senare när hon var fru och mamma och mamma och mamma … blev hon lite mer ”anpassad” och inte längre så arggg. Skatan kanske ibland var lika argggg då men hade lärt att behärska sig.
Och så … sent i livet blev Skatan den där argbiggan igen …. Lilla My.
Men hela tiden … hela livet … har Skatan alltid känt sig lite … hm … underlig. Elle uppfattat sig själv som lite … hm … underlig.
Ja, helt enkel ”råddig i bollen” som Lilla My kallar det.
Skatans tankar 