… vandrade vi igår. Vi det vanliga gänget, Mannen, StinaFina, Brigitte och så Skatan …
… och det var spegelblankt, solen lyste och här på bilden skymtar Gosau-glaciären på Dachstein.
Skatan tog de vanliga bilderna på StinaFina förstås …
… men här med en ovanligt fin bakgrundsfärg … det turkosgrönblå vattnet.
Det porlade av bäckar och vattenfall …
Både naturliga och de som skapats av människohand …
En mycket bortskämd skata börjar nästan bli trött på det överdådigt vackra dramatiska österrikiska landskapet och längtar hem … ”jag längtar stenarna där barn lekt ” (Heidenstam) … och nu är det bara några dagar kvar på vårt Bad Ischl-boende för den här gången.
På kvällen bjöd vi hem Brigitte på middag som Skatan knåpat ihop efter italienska recept från vännen Fernandos nya bok, Oliv:
Bruchetta med tomat, rödlök och basilika som förrätt. Fiskgryta med pasta, fänkål, lök, tomatkross, vitt vin, vitlök hmm .. och så fisk förstås, lax, och gott brytbröd därtill. Efterrätt: glass rätt upp och ner. Därtill dracks rödvin … som Mannen valt ut och köpt. Skatan dricker och känner om det smakar gott. Och glömmer vad hon druckit medan Mannen läser om viner, smuttar och smakar och väljer och köper … och talar om viner.
Trots att Brigitte åkte hem relativt tidigt slocknade vi också tidigt efter att ha sträckt ut oss i olika hörn där i soffan …
Efter ett tag byttes hörn … StinaFina passade på… när Mannen för ett ögonblick lämnat sin hörna … att sträcka ut sig … i sin älsklingshörna.
Sträcka ut och sträcka ut … snarare kura ihop sig, tycks det som …
Däruppe på almen … fäboden med ett svenskt ord … vandrade vi på vägar genom kohagar med intorkad koskit och njöt av natuuuren. Korna hade redan den 15 september givit sig neråt på lägre höjder … där Skatan också skulle velat befinna sig.
Ett litet modernt kapell stack upp sitt torn som en grå klippa bland de gråa bergssidorna och klipporna och stenarna …
StinaFina var förstås med och poserade lydigt på stenen där man visade vägen mot Werner-Banken, en hylla varifrån det var en fantastisk utsikt. Förstås.
Pausen närmade sig … för stora och små …
Katharina Schratt.
Men när vi kom till tillflödet gick vi närmre vattnet och StinaFina kunde få sig en slurk …
Då och då fick StinaFina ta sig en slurp vatten i värmen …
… och vi med … i värmen …
Apfelsaft gespritzt …
Och landskapet var hisnande vackert som det ju ääär här … överallt … hissnande …
Här syns StinaFina tåligt vänta på tåget. Vi fick vila våra trötta ben i en halvtimme innan det dök upp …
Så hääär känner sig Skatan idag…. som ett sönderplockat skelett… som de i Hallstatts gravkapell… Det var just till Hallstatt vi vandrade… och hade jag kommit ihåg… att det var såååå brant… så´na bråddjup… sååå taskig väg på sina ställen… men… Minnet är som bekant… kort.
Det är svårt att få fram nivåskillnaden tycker Skatan (ett fall för Djupingen eller Znogge… att förklara)… men här är i alla fall utsikten norrut… mot Bad Goisern och Untersee…där Brigitte bor… 
Vägarna var… som sagt… inte alltid lätt framkomliga….
… och det var långt ner till marken…där nere… 
… och högt upp … innan himlen tog vid…
…vi gick genom ur och skur… där det var ganska halt … och läskigt … för en feg höjdrädd Skata….Som tur var hade jag kameran att klamra mig fast vid…
… långt därnere gick båten … som vi skulle åka över till andra sidan med….
… och se´n gick det utför… nedåt… på olikahöjdtrappsteg… Skatan med sin fot… oj oj oj oj … det var faktiskt det allra värsta… just att nedför…och så ”landade” vi på den fantastiskt vackert belägna kyrkogården i Hallstatt där också gravkapellet med alla skallar finns (kyrkogården är liten och man har löst ”trångboddheten” genom att tatuera och märka skallarna och benknotorna och bevara dem i ett kapell)
… och så… så var vi över på den leende sidan… där vägarna var jämna och utan hinder… blommorna blommade och fåren hade blivit utsläppta i gröngräset… 
Skatan avslutar denna lååånga vandringsberättelse med ännu ett exempel på den fantasirika trädgårdskonst som man kan stöta på här…. 
Hatten är en tratt … huvudet en räfsa… näsan ett spadblad … och hakan som är lite skymd här… är ett yxhuvud…
mumlande och mässande… och plockande med sina radband… De skulle säkert upp i bergen till ett kapell där för en morgonmässa… 
för att promenera runt den (ungefär 8 km). Vi föflyttades raskt tillbaka cirka en månad i tiden… träden hade bara knoppar…vitsipporna blommade och det låg mycket snö här och var…särskilt 
där det gått laviner… Vi var mycket högre upp… och det märktes… Ett träd kom plötsligt dinglande över oss…
… man höll på att ta ner träden från ett otillgängligt ställe där en lavin gått fram… Landskapet var verkligen dramatiskt… 
..Vi åt lunch däruppe… för att sedan snabbt ta oss ner…
för att sedan dra oss ner mot Esplanaden och Zauner… där vi intog kaffe och Sackertorte… (Skatan gjorde ett stooort undantag)..med vispad grädde…
…cirka 5 kilometer till ett Gasthaus i Weissenbach 
där vi åt en fantastisk (som vanlig) god söndagslunch… och sedan gick vi tillbaka längs en verkligen strid flod (eller å… kanske vi säger)… tillbaka till Bad Goisern och satt ute hos Brigitte och njöt av solen …
. Brigitte lagade till foreller med den här Bärlauch-en smörvänd, saltad och pepprad, till. Sååå himelskt gott.
…Vattnet var … som alltid … spegelblankt … 
… så spegelblankt och klart att man kunde se fiskarna simma …
… och StinaFina… som egentligen är väldigt rädd att få tassarna blöta… kunde inte låta bli att gång på gång gå ner från stigen och ta sig en slurk..
…Vi hade tänkt att äta lunch på ett Gasthaus en bit på väg längs stranden… men… det … hööör och häpna …var stängt…så vi fick vänta tills vi kom tillbaka till Bad Aussee för ett skrovmål…
Jag letar alltid efter ramar … och bilder i ramar.. på loppmarknaderna..
Skatans tankar 