I dödens väntrum…

koltrastenIgår åkte vi Mannen och jag och StinaPinaFina och besökte P som ligger och bara väntar… på att just hans liv skall ta slut… att just han inte får vara med längre trots att han ju inte har planerat för detta… utan planerat för många långa år och sin ålderdom i sommarstugan på västkusten… på sjön… göra resor…. läsa de där böckerna… och ja, vara med syrran… och leva, obetänksamt sorglöst kanske flera år till. Då… efter pensioneringen skall man ju göra allt det där som man inte hunnit med…

Och så går allt om intet…

Och inget blir som man vill och planerat…

När jag mötte hans ögon där i det avmagrade ansiktet och såg hans vånda…

På tillbakavägen funderade jag och Mannen.

Vi har ju tusen  planer… då skall vi göra det… resa dit… träffa den eller den vännen som vi förlorat kontakt med… träffa våra barn och barnbarn mera… Fortare än vi anar kan vi också befinna oss där… i dödens väntrum. Ja, vi befinner ju oss också där… det gör vi ju alla. Men vi har kanske en högre siffra på nummerlappen. Vem vet… Nej…

Som jag ofta ofta sagt… som många många har sagt… och säger…

Carpe diem! Fånga dagen!

Varför skall det vara så svårt…

8 reaktioner till “I dödens väntrum…

  1. Jag har också undrat ibland,varför sorg och att mista någon i ens närhet,helt plötsligt får en att stanna upp och se livet på ett annat sätt.MEN tiden går och vi är så otroligt duktiga på,att glömma bort och helt plötsligt snurrar vi på i samma spår igen.Utan att fånga Dagen!
    Jag försöker ändå och lyckas för det mesta,med att fånga MIN dag,för jag vill ALDRIG,ALDRIG,leva det liv,i skräck och fysisk och psykisk misshandel,som var vardag i mitt liv,för ett antal år sedan.
    Kram Ewa

  2. Ewan! Jag tycker att både du och Skogsnuvan utstrålar en livsvisdom… att du har lärt dig av livet och hela tiden jobbar på att vara just här och nu… Jättebamsekram till dig och ha en skön solig härlig helg…

  3. Ja, varför ska det vara så svårt… Den enkla sanningen är att vi vet aldrig när vi får en tegelsten i huvudet eller när vi halkar på ödets bananskal. Kanske har vi turen att få vara friska eller så har vi inte det.

    Min pappa var hälsan själv, vältränad, energisk och med många härliga drömmar. 63 år gammal blev han sjuk och dog sex månader senare.

    Tänker också på min ”Min vänner bok” som man skrev i när man var liten. På ”min högsta önskan” skrev många föräldrar ”att vinna en miljon, köpa en snygg sportbil” etc medan min mamma skrev ”att få vara frisk och lycklig”. Jag tyckte det var väldigt pinsamt men nu förstår jag precis hur hon tänkte.

    Ja, vad ska man säga…

    Hoppas i alla fall att din dag blir fin.
    Kram

  4. Sorgligt att läsa om P! I är nästan ståndigt i mina tankar och ofta är det hans sista tid som kommer upp. Men det finns förstås också andra, glada minnen. Och om det finns möjlighet till samvaro med andra, där man kan känna en varm gemenskap, kan det lindra. Hälsa så gott till A!

    Kram

  5. Ja du. Fånga dagen. Det är inte så lätt när man måste jobba men jag försöker i alla fall leva på helgerna. Den här lördagen har varit en toppendag. Jag är livrädd att jag ska trilla av pinn innan jag ska bli pensionär och få börja leva. Sorgligt men sant.

  6. Vänner! Nej… det är inte lätt att leva… och ju äldre man blir ju oftare möter man ju livets slut… på närmre håll… får sig sina tankeställare och det är ju som du säger Skogsnuvan… att det verkligen inte är lätt att fånga dagen när man måste jobba och skotta och bära in ved och slåss mot vädrets makter… eller bara bekymra sig om … att bara leva. Men det kanske är det här att man skall fånga de här glimtarna av ljus i vardagen så man inte drunknar i det jobbiga alldeles (jag själv har många många såna glada glimtar och har haft sååå mycket kul och roligt i mina dar och tror… att när min tur kommer jag kan säga att jag har levt och inte direkt ångrar något eller missat något väsentligt) Znogge… när jag täker på det så har jag faktiskt börjat säga… att visst jag vill jättegärna bli väldigt väldigt gammal… men min högsta önskan är att få vara frisk och kry tills det är dags … så att jag kan leva fullt ut… så att säga. Det finns ju inget egenvärde i att bli hur gammal som helst… Kram på er alla!

  7. Ja man vet aldrig vad som händer. Och det behöver ju kanske inte vara så illa att man dör – man kan ju bli sjuk eller av någon annan anledning inte klara av att göra den där resan man drömt så länge om t ex. Vi är väldigt omgivna av det stora spöket som börjar på C just nu och jag funderar också mycket i de här banorna. Livet är orättvist, grymt och hemskt ibland – så är det bara.
    kram och ha det så bra i alpens land nu!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.