Skatan är verkligen ledsen över det ovårdade språket, alla svordomar och utbrott i morgonens inlägg . Men som sagt … hon ber tusen gånger om ursäkt.
Fortsättningen på dagen blev angenämare. Mycket angenämare.
Mannen fixade till det hela och betalade biljetten med sitt kort … tåget kom punktligt och solen lyste från en blå himmel och alla var glada i Stockholm.
Nollåttorna har bara så himla bråttom … Det är det enda.
Men Skatan lät sig inte påverkas utan strosade runt. Eftersom hon åkte med ett senare tåg blev det inte tid över för museibesök men fönstershopping förstås. Och inte en enda frestelse föll hon för. Annat än för böcker.
(Solen lyste på slottet som laddade för någon skidtävling … )
(Och på Operan … )
På Drottninggatan, alldeles i början när man lämnat Gamla stan och passerat förbi riksdagshuset ligger en bok- och pappershandel, Bok & Bild som har alla böcker och alla böckerna är mycket billare än någon annanstans. Det är en väldig ruljans där. Fullt med folk och trångt och byschigt med böcker, böcker, böcker överallt.
Skatan hittade tre pocketböcker á 52 kr styck och betalade för två. Inte dåligt va? Hypnotisören av Kepler, som ju alla har pratat om ett tag, Barbro och Ruffa Alvings Bang om Bang och så en helt underbar bok som Skatan redan kommit halvvägs in i som heter No och jag och är skriven av en fransyska,, Delphine de Vigan. Skatan tänker inte säga ett ljud om den förrän hon har läst den helt klart … men en sak kan hon säga … som sagt … det är helt underbar.
Skatan tog tunnelbanan till Söder och steg som vanligt av vid Hornstull, gick till kondiset i närheten av pappas äldreboende och åt en paj till lunch som väl inte var så mycket att hänga i julgranen. Men julen är ju över för längesen och Skatan struntade i den uteblivna kulinariska upplevelsen.
Sedan inträffade något som kunde ha blivit fortsättningen på de där Makternas försök att kullkasta allt. Skatan hade ätit, läst lite, betalat för sig och hade promenerat upp till grinden på äldreboendet och skulle just slå in koden … då hon upptäckte att hon glömt handväskan
Panik!
Haltande, linkande, zigzackande mellan isfläckarna tillbaka till kondiset … med hjärtat bokstavligen i halsgropen … hon höll på att kvävas av skräck eller dålig kondition … men där hängde den, väskan, i alla fall precis som Skatan hade hängt den och hennes avätna tallrik stod också kvar … ingen hade rört något.
Pust!
Det blev en liten intervallträning helt till skänks för Skatan. Kunde behövas efter den där pajen kan hon tillägga.
Eftersom Skatan rest upp till Stockholm enkom för pappas räkning den här gången, placerade hon de inköpta solgula tulpanerna i den stora tennvasen som hon sett alla år därhemma … mitt på bordet, drog fram en stol och hade för en gång skull nästan all tid i världen att bara sitta där tillsammans med pappa och prata. Inga inplanerade möten med någon ”healer” eller tandläkare eller någon annan heller …
Och pappa har alltid något nytt och roligt att berätta om sitt liv där ”på hemmet”. Nu hade han nyligen varit på Herrklubben där de har frågesport … något han egentligen inte tycker är så spännande (eftersom han är bland de piggaste där) men han är svag för Helena som är svag för honom och lockar dit honom. Och det kan Skatan förstå. För det kommer alltid någon liten anekdot till ett svar på en eller annan fråga. Som den här till exempel när man hade svarat på vilken flod som flöt genom Rom … Tibern är ju svaret, förresten.
På 1860-70-talet befann sig Ibsen och andra unga lovande författare i Rom och en dag möttes ett gäng vid Tibern för att äta tillsammans på en taverna. När det skulle betalas kom kyparen med en räkning för alla. – Nä, var och en för sig. Men kyparn förstod inte. Då kom Ibsen ihåg en sentens ur Dantes Divina Comedia … ungefär : ?? uno per se, per tutti il cielo. – Var och en för sig, för oss alla himmelen.
(Ibsen – Lithographie de Frank Wedekind (1864-1918) – Théâtre Ibsen de Vienne, Autriche, juin 1898)
Så redan på den tiden ville man spalta upp notan. Det är nog väldigt nordiskt att göra så. I Österrike till exempel, brukar man alltid få en enda räkning och oftast är det också en som betalar … och så turas man om. Eller räknar ut i efterhand, vad var och en skall pröjsa.
Ja, det var en fin dag i Stockholm och hos pappa och nu sitter hon här igen … och kan inget annat … eller vill för den delen.
Skatans tankar 
Tur att du hittade på väskan, det är verkligen ruggigt när det händer!
Så, har ”Hyptnotisören” kommit ut i pocket? Jag tjuvläste litet i den på Kullbergs och beslutade att språket i boken var sådant att jag inte ville spendera pengar på en inbunden version. Pocket blir alldeles lagom däremot.
Ja det var en himla tur. Men jag hade mobilen i fickan så jag hade ju kunnat spärra kort och sånt men det är ju så jobbigt. Och så är det en älsklingsväska också som jag fått av Mannen, en Mulberry.
Jag hade nog inte heller köpt Hyptnotisören om jag så att säga inte hade fått den på köpet.
Kram!
En Mulberry minsann….Jovars, jag har ett speciellt sparkonto som heter ”Alexa”, jag hoppas jag får ihop litet slantar på kontot så att jag har alla ursäkter i världen att investera i en fin väska som en alldeles egen present till mig i höst när jag fyller år! 🙂
Kram på dig!
Jag fick den just vid ett sådant tillfälle. När jag fyllde år alltså. Och jag älskar den. Den har hängt med några år också och är lite sliten med vad gör väl det …
Kramar!
Gud vilken tur alltså, att du fick tag på väskan. Jag känner till paniken. Jag har nog kutat efter bussar som jag just klivit av för att sedan jaga efter den för i den ligger ju min väska, så klart.
Det är roligt att höra historier ifrån äldre, lite visare människor! På äldreboende är det ju en hel skara med underbara människor att lära sig av 🙂
Ja det var verkligen skönt att se den hänga där på stolsryggen när jag kom flåsande tillbaka.
Har man tålamod och tar sig tid finns det fantastiska saker att höra från äldre människor. De levde ju en helt annan tid men allt vad det innebar.
Kramar!
Åh, jag kan känna din panik med väskan! Vilken tur att den fanns kvar!
Senast vi var ute och åt betalade Husse och sedan överförde resten av sällskapet till vårt konto. Smidigt och bra!
Kram
Ja, det kändes verkligen skönt … Skulle ha varit ”droppen” igen som skulle kullkastat hela dan för mig om inte den hängt kvar där jag hängde den.
Det var ju bra. Faktiskt ett tips att ta tillvara på.
Kramar!
Vilken panik! Och vilken himla tur att väskan fanns kvar. Även om man kan spärra sina kort, så har man ju mycket i väskan som man inte vill bli av med.
Eva blev bestulen på sin väska i Rom för många år sedan när hon var på väg hem till Sverige. Det var bittert för henne för i väskan fanns hela den sommarens sparade kapital plus flygbiljetten Rom-Arlanda. Hon fick göra en polisanmälan och med den som stöd lyckades hon övertala flygbolaget att få flyga hem utan biljett.
Efter några månader fick hon tillbaka adressboken från tjuven. Det var ju bussigt av honom/henne, heller hur man nu ska uttrycka det.
Kram och hoppas du får sova i natt!
Ja det var verkligen skönt att hitta den på ”sin” plats. Det blir ju så mycket tidskrävande strul annars för för det mesta har man, nej kvinnan, ju så mycket i sin väska. 🙂
Jag har sovit hyfsat.
Kramar!
Du borde köpa en lott! Vilken tur att väskan hängde kvar!
Låter intressant den där franska boken…även din far låter intressant. Kul att han fortfarande är pigg och kan leverera sådana anekdoter. Han borde ha en blogg!
Ja deeet skulle jag förstås ha gjort nu när turen var på min sida. Köpte en lott!
Pappa skulle ha haft en blogg. Nu är det bara så att på ett sätt ääär han gammal och tar inte till sig vissa delar av ”det nya” . Han har inte ens bankomatkort, vilket onekligen gör vardagen lite mer komplicerad … än mindre dator. Men han är fylld av berättelser och anekdoter och ser med öppna ögon sin vardag och lever livet … nu och här.
Kramar!