Dödsannons

När Skatan slog upp tidningen i morse möttes hon av en annons.

Dödsannonsen

En av hennes väninnor hade gått bort, hade ”stilla insomnat”.

Hon var lika gammal som Mannen och senast de sågs var när de önskade varandra ett gott nytt år.

Skatan visste att M var allvarligt sjuk och mer eller mindre hade fått sin ”dom”  och att det inte fanns mycket mer för läkarna att göra.

Men ändå var Skatan inte beredd.

Man är kanske aldrig beredd.

Att det gick så fort

Att vi är så jämnåriga

M var ingen nära väninna men ändå … hon har funnits under hela Skatans ungdom och vuxenliv.

Aldrig en nära väninna.

Länge långt borta.

Men på senare år … de senaste tjugo åren i alla fall … har de träffats på en del större kalas och på nyårsafton varje år.

Hela morgonen har Skatan  tänkt på M, på att bli äldre, på sjukdomen där det ibland inte finns någon återvändo och på döden.

Hur snabbt den kan komma.

Hon har tänkt på sig själv och på sina närmaste, på Mannen och alla som är jämnåriga …

De är inte unga längre …

Det kan gå så fort.

Vila i frid, kära M …

Vila i frid

8 Replies to “Dödsannons”

  1. Även om det inte är en väldigt nära vän så sätter de tankarna i rörelse. Livets förgänglighet. Det oundvikliga… Tungt tycker jag. Mycket tungt.

    Kram

    1. Det är tungt för det drabbar mig nuförtiden så ”personligt” om du förstår vad jag menar. Förr … när jag var yngre … sörjde jag och saknade men drog jag inte in mig själv på samma sätt i tankarna om döden. M hade varit sjuk i omgångar flera år och sorgen blandades faktiskt också med en slags tacksamhet, att hon slapp lida längre, att det gick så fort det som ändå var oundvikligt, att hon äntligen fick frid.

      Kram!

  2. Nä, kanske blir vi aldrig beredda, inte fullt ut, sorg går nog inte att förbereda, jag har kommit fram till att det bästa för mej är att följa med och inte jobba emot, blanda liv och död om vartannat. Skratta när jag gråter och gråta när jag skrattar. Och låta de jag förlorat leva genom mej. Och påminna mej, alltid påminna mej om att sorgen är värd varenda tår, varenda andetag som knappt går att tas, varenda smärtstråle genom själen. För alternativet är otänkbart. Att aldrig ha mött dem alls.

    1. Jag tror inte heller att det går att vara förberedda inför Döden annat än till en viss gräns. Ingen vet vad som väntar där bakom och det är klart att det är skrämmande då … Man kan ju inte vända om om man skulle vilja.

      Den största sorgen, den tyngsta att bära för mig har varit sorgen och saknaden efter min väninna som gick bort för fem år sedan. Det var så orättvist (men Livet är inte rättvist, det vet vi alla), vi hade så många planer framöver … Ingenting blev som vi hade tänkt. Och det lärde mig i alla fall en sak … att försöka leva här och nu så mycket som möjligt även om jag tänker på Margith och hon är med mig varje dag .. Skjut inte upp till Morgondagen någonting (jo att dammsuga och sånt förstås kan man alltid skjuta på) och ta hand om varandra … det försöker jag leva efter (så gott jag kan).

      Kram!

      1. Vet inte riktigt om min vän och jag hade gjort upp några planer. Inga gemensamma äventyr. Däremot hade vi enskilda planer som vi la upp tillsammans. Och hjälpte varandra med. Saker vi jobbade med hos oss själva. Alla dessa babbelstunder. Skratt och gråt. Om vartannat. Och nog fanns det planer längre fram, saker vi skulle göra när vi blev gamla. Inget vi pratade mycket om men nog fanns det där. Vet inte vad jag saknar mest hos henne. Just nu är det bara en grop som jag ramlar i. Och ibland är jag rädd att jag ska fastnar den, aldrig mer bli riktigt glad. Men det hade hon ju inte velat. Är glad att läsa annat hos dej. Miste en vän sedan tidigare men vi var inte så nära som jag var med den vän jag miste för bara några dagar sedan. 5 dagar känns som en evighet och ändå har de bara försvunnit. Kram på dej vackra Skata

        1. Fem dagar känns förstås som en evighet men det är en väldigt kort tid sen du miste din vän. Saknaden och sorgen är säkert chockartad (även om din vän kanske varit sjuk länge). Själv hade jag det väldigt tungt med saknaden så länge som flera år. Den akuta sorgen har stillnat och nu saknar jag men har ändå förlikat mig med den och är så lycklig och tacksam att ha haft Margith som vän, att ha fått uppleva en sån vänskap som jag har förstått inta alla får. Vi var tvillingsjälar fast vi var olika som blåbär och lingon. Vi berikade varandra … Om vi inte haft den här djupa vänskapen skulle jag sörjt mindre …men då inte heller fått uppleva den. Skulle jag fått välja så valde jag sorgen och saknaden och tacksamheten om och om igen. Kram fina du …

          1. Ja precis så känner jag, det är värt varenda tår, varenda andetag som inte kan andas, varenda uns av smärta. Nu har hon äntligen fått lite vila efter månader av kamp. Det är hon väl värd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s