Igår ringde de från djursjukhuset på förmiddagen redan … vid halvtiotiden när Skatan satt hos frissan.

Idag ringde de inte förrän klockan tre på eftermiddagen.

Då hade Skatan hunnit förstå att StinaFina inte nog skulle få komma hem idag.

Hela dagen hade gått med den här oroliga väntan … och Skatan kunde inte göra något vettigt under tiden. Till slut kunde hon inte hålla sig från att ringa  till sjukhuset heller fastän de inte vill att man skall göra det. Som tur är ringde Skatan fel och kom till en annan avdelning på sjukhuset och till en fantastisk hjälpsam sköterska som tog reda på att veterinären inte hade glömt bort henne och skulle ringa  … han väntade bara på några prover först.

Och så ringde han … och var allt lite bekymrad över att den vattniga blodblandade diarrén inte vill upphöra. Nu skulle StinaFina i alla fall få en ny antibiotika och lite andra mediciner, hon hade lågt proteinvärde …förstås  … eftersom allt försvinner ut på en gång och får dropp med näringstillförsel … Blir det inte bättre går de in och tar vävnadsprover.

– Kan det vara cancer då?

Nej, det trodde inte veterinären … då skulle förloppet inte vara så akut och StinaFina är ju en ganska ung hund … bara fem år och …  men de måste ju försöka få någon förklaring. Dvärgschnauzern har ofta problem emd budspottskörteln och med urinstenar och något annat också … detta skulle de utesluta med nya prover.

Och så längtar hon hem …

– Hur märker du det, frågade Skatan med en stor klump i halsen av återhållen gråt …

– Jo, hon är inte lika glad och pigg som hon i alla fall var … och är  … ja ledsen helt enkelt.

Det skar i Skatans hjärta och inte kan hon åka och hälsa på sin StinaFina heller … det skulle bara göra det ännu värre.

StinaFina måste tro att de alldeles har övergivit henne. Hoppas nu att vändningen går fort och att Skatan får hem henne till helgen.

Hoppas, hoppas, hoppas !