hoppas Skatan på om några timmar.
Resväskan är packad, det pirrar i magtrakten.
Allt är som det ska.
Klara, färdiga … flyg …
Skall bara gå Morgonrundan med StinaFina först …
(Buddha i Roi Et, byns närmaste stad i nordöstra Thailand)
Luft under vingar (5)
Högt upp i skyn den ljusblå (7)
Landar i Bangkok (5)
🙂 *suck* 🙂
Mamma Gais gamla hus
Mamma Gai har byggt ett nytt hus på den plats hennes gamla hus stod. Här skall Skatan, Pa och lilla Alice bo tillsammans i ett nyinrett rum speciellt för oss ”farang” (=västerlänningar) och med air condition till och med.
I morgon bär det iväg.
Hoppas Skatan verkligen.
Trots stridigheterna i Bangkok hoppas hon komma iväg och önskar innerligt att de inte stänger flygplatsen. Vi skall ju inte vara i Bangkok. Visserligen hade vi tänkt oss några dagar där i slutet på vår vistelse men, men … det är långt till slutet på vår Thailandsrsesa – en hel månad – så då får vi verkligen hoppas att någon lösning kommit till stånd.
Först skall Skatan vara en vecka i byn som ligger i nordost nära gränsen till Laos och nära staden Roi Et. Där får Alice träffa sin mormor Gai för första gången och Skatan uppleva byn lite mer vardagligt. Förra gången hon var där var det ju bröllop i dagarna tre.
Något som hon smakade på förra gången var delikatessen …
risråtta. Svansen ansågs som det bästa av det bästa. Men Skatan står nog över den smakupplevelsen i år. Något annat smått och gått … fast food … som man köpte i ”kiosken” var små grodor på spett …
Också detta är något som Skatan kan vara utan …
Nu till Morgonrundan med StinaFina och sedan en söndagsfrukost med rostat bröd, ägg, marmelader och ost. Och så kaffe förstås.
Ha det …
är död men lever i sina böcker förstås och eftermälen.
Skatan måste bara tipsa om en runa som skrevs igår. Hon fick tips om den av Yvonne Domeij, som kommenterade här hos Skatan och som också har skrivit en betraktelse över vad Kerstin Thorvall betytt. Mycket personligt och med en helhet i betraktelsen som Skatan kanske inte lyckades med …
Yvonne Domeij tipsade om vad Nina Lekander skrivit om Kerstin Thorvall i Expressen.
http://www.expressen.se/kultur/1.1948034/kerstin-thorvall-one-of-a-kind
Den betraktelsen bara måste ni läsa.
Nina Lekander jämför här t ex hur Kerstin Thorvalls böcker togs emot och jämför med hur samtida författare (manliga förstås) togs emot. Ett tag flydde hon till och med fältet av all nedgörande kritik.
””Kjolen åker upp och ner, upp och ner. Säga vad man vill om Kerstin Thorvall, på latsidan ligger hon inte”, skrev denna tidnings legendariske kritiker Björn Nilsson. I Aftonbladet satiriserades hon av Rolf Börjlind, droppen som sägs ha fått henne att lämna hemlandets bägare för Frankrike i hela fem år. (Samma kritiker tokhyllade den hälften så gamla Lundell, minst lika sedeslös och mycket mer sexuellt explicit.)
Thorvall själv förklarade förvandlingen från duktig till stygg flicka genom en försenad trotsålder, pågående mellan 23 till 50 års ålder. Frågan är om den inte fortsatte ännu längre:” (Nina Lekander)
Nina Lekander sätter våra ögon på att det faktiskt finns mycket kvar att göra för kvinnliga författare. Ja, att helt enkelt … och det är verkligen inte så enkelt … fortsätta att skriva om ”det mest förbjudna” och ta plats.
Ta mycket mycket större plats.
Foto: Kenneth Jonasson
I Svenska Dagbladet läste Skatan att Kerstin Thorvall gått bort .
Boken till dig (1959) fick Skatan som tonåring och hon älskade den.
Vi var ju liksom de ”första” tonåringarna, vi 40-talister.
(Foto: Christian Evers)
”Det som gjorde ”Boken till dig” 
så sensationell när den gavs ut, var att den inte bara tog upp kläder och utseende, utan även tog upp andlighet och relationer ur tonåringens perspektiv.” (Challe Lundholm i Aftonbladet)
Och eftersom Boken till dig just tog upp ”skämmiga” saker läste Skatan den lite i smyg. Gömde undan den som en dagbok. Ville framförallt inte att pappa eller lillebror (3 år yngre) skulle se när hon läste den.
Och Kerstin Thorvalls egna teckningar i den … var för Skatan så avundsvärda. Kommer hon inte ihåg alldeles fel så försökte hon härma stilen … linjerna när hon tecknade själv.
Provokationerna … som vissa böcker uppfattades som eftersom Kerstin Thorvall där skrev så ”utlevande” om kvinnor som inte var bekväma i sina roller … skrev om kvinnor så att vi kände igen oss lite till mans … vi som inte ”vuxit i” våra vuxna kroppar och eller riktigt ville veta av vad som förväntades av oss av allvar och ansvarstagande, vi barnsliga … som ständigt var i puberteten … om ”tantblivandet” och kvinnligt åldrande …
Om det sexuella …
Så när Skatan läste ”Det mest förbjudna” … kändes också det lite ”skämmigt” … inför Mannen och barnen … att en hustru och en mor läste ”sånt” …
Och så Berättelsen om Signe … de tre självbiografiska böckerna i en tjock en: När man skjuter arbetare … , I skuggan av oron, Från Signe till Alberte – kärleksfullt och förtvivlat. Från prologen citerar Skatan:
””Och hur skulle du vilja ha det då?” frågade psykologen.
”Jag skulle vilja vara en äldre, något alkoholiserad kvinnlig författare på 1920-talet. Engelskspråkig. Jag skulle ha några rejäla säljframgångar bakom mig, vara ogift eller frånskild och utan barn. Jag skulle bo på hotell, inte då och då, utan permanent … Jag skulle bo på det här hotellet år efter år, bli alltmer krävande och egocentrisk, röka turkiska cigaretter och bära turban. …
… Jag skulle vara både ung och gammal, överklass och underklass, sprungen ur enkla förhållanden, nu rik och berömd …Varken fågel eller fisk, människa och omänniska, på andra sidan passionernas tyranni …” osv osv i samma stil …
Trots att Skatan tycker att familjen är det viktigaste i sitt liv och inte skulle tänka sig att kunna leva utan den …. även nu sedan barnen blivit vuxna och flugit ur boet …finns det ändå en del av henne som kan känna den där längtan efter frihet och oberoende och ett eget egoistiskt, egocentriskt liv kan kännas lockande … i dagdrömmar och ”tänk-om-livet-hade-tagit-en-annan-vändning-just-där-eller-där”-tankar och funderingar.
Ja, Kerstin Thorvall var en författare som betydde en hel del för Skatan … och nu har också hon gått ur tiden.
Men Skatan har en bok kvar att läsa. Upptäckten. Och det ser hon fram emot.
”Men Kerstin Thorvall faller inte till föga. Hon befinner sig i trotsåldern även i den sista åldern. ”Någon måste ju rapportera från fronten” har hon sagt.
– Upptäckten är en förteckning över vad man kan komma att missa när man levt sitt liv på tvärsen. Den sätter fingret på en akut ensamhet och nedtecknar metodiskt kroppens förfall. Kerstin Thorvall är så fruktansvärt motvals. Hon vill inte vara uppbygglig och konstruktiv.” (Anna Sahlén)
Det handlar om att du har valt att se förbi det som inte är det. ”(från Peace & Love kalendern 2010)
Åsa som skriver sina Osorterade tankar från villaförorten skriver om hur vi alla faktiskt väljer hur vi reagerar, våra känslor och tankar.
Det är Ett aktivt val att vara positiv
Hur vi förhåller oss.
Momo Jord skriver hela tiden i sin blogg om hur vi väljer, att det är vi själva som väljer perspektiv, och påminner oss om att minnas det viktiga … och inte bara rusa blint fram i livet … eller flaxa, kraxa … flaxa utan minnas vad som är viktigt och våga ”lyssna på tomheten” …
Skatan måste sätta sig tillrätta då och då (… hon är inte ”naturligt” esoterisk även om hon grubblar mycket över livets gåtor …) och tänka över sitt liv, sin inställning … sig själv … och inte bara ”huvudlöst” flaxa vidare …
Tandgnisslur, som har blivit pånyttfödd som Krysolit, skriver om människans försvar och vad som hindrar henne att vara just det … en riktig människa i sitt inlägg (bland annat måste Skatan tillägga) ”Livet rullar på”
Oj, vad mycket tankar som tål att tänkas på, som väcker känslor och som ger insikter och djupare förståelse för en själv … och andra.
Så mycket tankar!
”Vi ser inte världen som den är. Vi ser världen som vi är” (också från Peace & Love-kalendern 2010)
… och det låter ju trösterikt.
För oss själva kan vi ju alltid ändra … eller?
var lika gamla. Han var bara 12 dagar äldre än hon.
Tolv dagar.
Rock ´n Roll-fotografen Bob Gruen har här fotat Malcolm McLaren
När punken var som hetast på 70-talet var Skatan upptagen av barn och blöjor och blöjor och barn och öroninflammationer och döva barn som blev hörande och hörcentraler och penicillinkurer och inoperering av plaströr i öronen och bortoperering av plaströren och nya öroninflammationer.
Det gick liksom i ett. Som i en dimma.
Så hon hade annat omkring sig och i huvudet ochr i öronen under den perioden.
Än punken.
Men efter ett tag trängde punken sig fram och igenom till och med till henne.
Hon lät … till framförallt Mannens förvånade avståndstagande … klippa sin lille värnlöse tvåårige son i en riktig punksnagg som hon lät grönfärga i samma nyans som plyschoverallen och en gång när vi var på glassbar sommaren 78 eller 79 hörde Skatan mumlet från ”riktiga” punkare i lokalen som ett sus …
– Öh … har du sett den där lille gröne … vikken liten punkare, va …
Senare fick Sonen också tillåtelse … när han var så där elva, tolv år … att klippa tuppkam eller mohikanfrisyr … men den slätades snabbt ut när jag förstod vad den ”stod för” bland ungdomarna.
Högerextremism.
Och ”såna” var ju inte vi.
Hade Skatan varit ung när punken kom hade hon säkert varit den värsta punkaren av dem alla. Vattuman som hon är …
NYKELORD: Originell/Fördomsfri
HÄRSKARE: Uranus
ELEMENT: Luft
TIDSPERIOD: 21/1-18/2
Skatan har inte bara Solen i Vattumannen utan också Månen och Mercurius och Venus och så har hon Acsendenten i Tvillingarna och sin härskare Uranus där också. Tvillingarna är ju också ett Luft-tecken.
Så hon hade … som sagt … antagligen varit den värsta punkaren av dem alla …
Nu gör Skatan bara lite smårebelliska uppror i den borgerliga familj hon lever i … finner sig inte i ”vad som passar” . Ja, ni förstår vad hon menar, väl?
Hade hon haft råd skulle hon klä sig i en del av Vivienne Westwoods kreationer … men har anpassat sig och sticker ut lite diskretare …
Här syns Vivenne i egen hög person … vithyllt och grann
och här visas en av de kreationer Skatn inte skulle haft något emot att bära. Speciellt hatten !
Någon timme efter Skatan landat i Nyköping igen efter sin Stockholms-tur satt hon hos frissan och slog till. Med en liiite punkigare frisyr än tidigare …
Lite uppklippt spret alltså.
Fast inte grönfärgad förstås …
men det är bara tre grader mot Skånes tio.
Brrr …
Snart, om trekvart, efter frukost, åker Skatan till Stockholm och ”kotknackaren”, ”healern” eller kort och gott Tomas för att en sista genomkörare innan Thailandsresan. Han skall dra och knäcka och massera och göra vad han nu brukar göra för att lindra det onda.
Idag skall Skatan också få ett träningsprogram för rygg- och magmuskler som skall stärkas och därmed också lindra och stödja.
Skatan har tränat så dääär … förut.
Hon är en riktig latsork på det området.
Pappa skall få ett besök innan Skatan tidig eftermiddag åker tillbaka.
HEM.
… blev det för StinaFina och Skatan idag.
I morse låg dimman tät när vi lämnade Johannagården, StinaFina och Skatan …
Vi gick längs med stranden nere i furuskogen som ibland nästan lystes upp som av en öppen eld. Det var nyhuggna furor … snittytorna … som såg ut som som eldslågor i dimman.
När vi närmade oss krönet ner mot vattnet hade solen redan kommit en bit på väg över horisonten …
Vi gick där på stranden och … ja som alla gånger, i alla väder, njuter Skatan och StinaFina av att kunna se långt långt långt bort tills horisonten möter himlen utan några hinder …
StinaFina såg ut som hon stod i snö men det var på den fina vita sandstranden …
Det ljusnade snabbt när solen stigit och dimman lättat …
… och efter vår Morgonrundatimme när vi var ”hemma” igen hade mor och dotter vaknat och stigit upp för att snacka lite innan vi gav sig ut på vägarna … hemåt … hem till Nyköping där vi alldeles nyss har landat.
… och så måste ju Alice få sig en slurk morgonvälling också …
PS: Den konstigt uppställda madrassen står där lutad mot fönstret för vår väna StinaFina förvandlas till ett vilddjur när hon genom altandörrarnas fönster ser en katt, eller rådjuren som strosar makligt förbi … eller en kanin eller …
Hon har redan rispat golvet och förstört med sina klor så nu har vi tagit till andra knep …
Vad är det för en dag?
Är det en vanlig dag?
Nej det är ingen vanlig dag.
Det första Skatan såg när vi landade i Wittenberg var att Storken kommit. Han eller hon var i full färd att inreda sitt sommarviste.
Skatan blev alldeles lyrisk.
Och tog massor av bilder …
Här till exempel med näbben åt söder …
och här mot norr.
Här på lite närmre håll med en plötsligt turkosblå himmel … mysko …
Verkligen mysko … hur himmelen ändrar färg …
Och här med en något cremefärgad bakgrund …
Nu vilar vi i alla fall ut i ett Skåne som också tagit sjumilakliv närmre sommaren och som till och med har tussi- tussi- tussilagon längs vägrenarna.
Bilen är packad så gott som, alla sover och Skatan är som vanligt uppe före tuppen. Idag bär det av hemåt igen. Via Wittenberg och Yngsjö … som vanligt.
Men …
Vad är det för en dag?
Är det en vanlig dag?
Nej det är ingen vanlig dag, för det är Stinas födelsedag.
Hurra, Hurraa, Hurraaa!
Idag är Stina fem år.
Fem år!
Som med all tid känns det som om den både har gått fort och långsamt.
Mycket har hänt och ändå var det som igår.
Snart skall vi gå vår sista Morgonrunda för den här gången. Igår regnade det hela dagen men vi gick våra rundor ändå. Det är ju så det är när man inte har ”dasset” inomhus.
Pfarrgasse den regnig Morgonrundan igår
Men på påskdagen sken solen även om det var lite kallt och StinaFina mötte sin lustige kompis, en hund som släpps ut mol allena på sina morgonrundor och gör sina lovar runt hela stan … utan matte eller husse … men med halsband på. Skatan har sett honom zickzacka sig fram när det varit mycket trafik. På något sätt klarar han sig. Jag har frågat vår veterinär här om det var hans hund för han har en likadan … han kände till den också … men nej, hans hund får inte gå ut ensam.
Här har han fått syn på StinaFina … och sätter kurs.
Det något avmätta mötet. StinaFina är alltid måttligt intresserad …
Vi tog vägen genom stadsparken där man planterat lite blommor som omringar tulpanerna i mitten … En blomsterprakt utan like i den parken … när den väl står i blom för fullt om någon månad …
… slängde vår fulla påse i tunnan och tog en ny … Sådana här ”bajamajor” finns uppsatta överallt med nya plastpåsar att förse sig med. Men så är det en ren stad också … Så gott som alla plockar upp efter sina jyckar.
Vi fortsattte över bron, förbi statyn på broräcket till allén … på väg hem …
… mötte grannparet som bor i våningen ovanför oss som hälsade …
– Guten Morgen, Frau Anderson
Då skulle jag ha svarat
– Guten Morgen, Herr … , Frau …
men kom förstås inte ihåg deras namn.
De gick så gulliga och höll varandra i handen.
Igår firade vi också Brigitte som fyller år idag, alltså på samma datum som StinaFina, med middag hemma hos oss. Det var också sista middagen i lägenheten som vi sagt upp …
Mannen och Sonen åker ner i juni och packar ihop.
Vi tycker att det blir dum-dyrt med en lägenhet som vi utnyttjar så lite, bara några månader om året … De pengarna som vi sparar på att inte ha ”eget” kan vi hyra Ferienwohnungen för, bo på Gasthaus eller hotell. Då känns det också enklare att röra på oss … om vi vill förstås … se andra städer och trakter.
Men Bad Ischl i Österrike blir för alltid mitt ”andra hem”. Skatan bara älskar den stan.
Pa och Sonen funderar över AIKs förlust mot Leksand … kanske … efter maten.
Mannen och StinaFina i sitt hörn av soffan …
och
en allvarstyngs Brigitte i sitt hörn … som en smal Buddha.
Men över allihopa skrattar och ler vår
egen sol
Alice med sin mamma
Tschüss!
See you!
Vattenfärgerna och speglingarna i vattnet en sommardag vid Attersee som Gustav Klimt har fångat dem med sin pensel
… och speglingarna i Hallstattersee som Skatan har fångat med sin kamera påskdagen 2010
och
… vattenspeglingen av Dachstein och Hallstatt som Skatan fotograferat
och Litzlberg som speglas i Attersee – 1915, och är målat av Gustaf Klimt
Varje land har sannerligen sina ”egna färger” och stämningar.
– Visst?
Brigitte hade kommit hem från USA och var inbjuden till svensk påskbuffé. Skatan gjorde Jansson och hade också tagit med olika sillar … och så trillade hon köttbullar och stekte ett slags ”prinskorv” medan de andra var i Hallstatt. Och dukade fram rädisor och bröd och ost och ägghalvor med smaskens på och …
Nästan ingenting fattades … jo det slaktade lammet.
Nåväl.
Vi satte igång …
Skatan plockade fram lite färger och penslar för äggen skulle förstås målas … Det bara måste man innan äggpickningstävlingen tar sin början.
Pa, Brigitte och Mannen i koncentrerat arbete med äggmålningen …
Mannens ägg
Skatans ägg
Skatan vann äggpickningstävlingen och alla påstod att hon ”fuskat” genom att ha målat toppen på sitt ägg med flera lager.
– Vem har sagt att det skulle vara förbjudet?
Pas och Sonens ägg
… och så sist men inte minst … Brigittes ägg
Snipp snapp snut … det stod inte på så var också påskaftonen slut
var det i Bad Ischl på påskaftonen eftersom det var den första lördagen i månaden.
Det är alltid Flohmarkt första lördagen i månaden i Bad Ischl.
Redan på Morgonrundan sonderade StinaFina och Skatan terrängen …
Loppmarknaden håller till på Esplanaden längs med Traun och det var redan mycket folk i rörelse … Solen sken … vi har verkligen haft tur med vädret … och alla var glada.
Efter frukosten begav vi oss ut i vimlet. Det var allt lite mindre stånd än tidigare när Skatan gjorde sina fynd men nog fanns det grejer allt …
Katrin … hemmaberget reste sig i bakgrunden.
Den tjockare varianten av Buddha log i solen tillsammans med brädspel och tavlor och och och …
Vem skulle till exempel vilja ha en gammal radio … kan man undra?
För Skatans del blev det bara några gamla vykort från 20-talet. Den här gången.
På sina rundor med StinaFina tidigare om åren hade vi träffat en gammal hundherre av rasen bearded collie som vankade fram med sin matte. Vi kom att prata med varandra och Skatan frågade förstås vad hunden hette.
– Willi
Jag berättade vad StinaFina hette i retur förstås och presenterade mig själv och berättade att vi bodde här i Bad Ischl då och då. När så matte till Willi skulle säga vem hon var blev svaret …
– Frau Willi
– Frau Willi ?
– Ja jag heter Willi i efternamn och min hund i förnamn.
Man är inte du med varandra på en gång här i Österrike för det mesta. Kanske ungdomar … men fortfarande säger man inte du direkt inte bland många äldre .
Vi träffades många gånger i parken Frau Willi och Skatan och Willi och StinaFina.
Nu var Willi, hunden, död. Det fick vi veta när vi besökte Frau Willis loppis som hon har i sin mans (han var konstnär) ateljé. Han är också död. Mannen hette förresten Ernst Karl Willi och en retrospektiv utställning på stadsmusséet visas just i påsk och ända fram till maj. En utställning som Skatan inte tänker missa. Frau Willi ville bjuda hem oss till sitt fantastiska hus … men tiden räcker inte till denna gång.
Det får kanske bli en annan gång.
Skatan gillar Frau Willi.
Alla pengar som Frau Willis loppis inbringar går oavkortat till hundskydd och allehanda projekt för hundarnas väl och ve.
Här ser vi Frau Willi i mitten med den gröna blomman på kavajslaget …
Och där … hos Frau Willi … hittade Skatan sitt loppisfynd. En väska som hon inte kunde motstå. Visserligen vet hon inte riktigt när hon skall ha den. Den är som en liten berättelse hela väskan …
Fotot gör inte den gröna färgen riktigt rättvisa. Den är mer mossgrön än blågrön.
– Är den inte fin?
Hela gänget åkte sen till Hallstatt och dödskallarna efter loppisen där de också åt lunch … medan Skatan var hemma och fixade påskbuffén som serverades ovanligt sent för ”våra” påsktraditioner.
Man måste ”fånga dagen” …
… och just i Hallstatt har Skatan redan varit många många gånger och blivit påmind om sin dödlighet ...
Nu börjar det röra på sig i stugan … så Påskbuffén får avhandlas på denna sida vid senare tillfälle.
Nu gäller det att ”fånga” den hääär dagen …
Vart man sig i Bad Ischl vänder … påminns man om att man är i ett kristet land och ett huvudsakligen katolskt land …
Bara på Skatans och StinaFinas Morgonrunda fotograferade hon till exempel två minikapell med Kristus på korset.
Såna här finns överallt … i varje vägskäl
Och trots att religionen är så överallt närvarande … det rings i klockor … man går till mässan så är det en ”gladare” form av kristendom än vår stränga lutherska. Men så kan katolikerna också gå bikta sig varje söndag och få syndernas förlåtelse och börja om från början …
Nåden, ni vet, är mer närvarande … liksom.
Och det kristna budskapet lever …
Veckomarknaden på fredagarna var alldeles speciellt rolig idag. Mer folk i rörelse, mer liv och fler glada skratt. När StinaFina och Skatan gick hem genom marknaden kom en gubbe fram med en korg full av målade ägg och bjöd henne ett, som hon glatt tog emot.
Bara det!
Det finns en ”byfåne” här som gillar StinaFina men som blir utskälld av henne för att han beter sig lite lustigt. Han ger sig inte för det utan kommer fram och hälsar och frågar Skatan varje gång vad hon gör och om hon har någon man. När Skatan svarar att hon har en därhemma eller runt knuten, beklagar han alltid och säger att han finns där om hon skulle vilja ha en till!!!
Och så skrattar han.
Och Skatan med.
Efter frukosten tog Skatan korgen och vi gick alla tillsammans ut i solen …
och till marknaden. Folk har sina hattar och trachteln (kläder från trakten) på sig både till vardags och på helgerma. Folk från Dalarna kan väl ha sina folkdräkter fortfarande vid högtider. Men annars … inte alls. Och det uppfattas väl närmast som töntigt.
Den här killen som pysslar med sina varor fotade Skatan bara för att han var så söt … ”gumsjuk” som hon är. Men vad är det egentligen för fel att titta på snyggt manfolk?
Va?
Äggens ursprung fanns ordentligt dokumenterat. Med hönsras etc …
Det såldes kött och …
blommor och …
frukt och …
turister åkte efter häst i vagn …
Skatan tror inte att de här kaninerna var till salu för att ätas upp. De kanske bara var med som sällskap.
Det fanns det förstås alla dessa arrangemang med ägg, ägg, ägg …
och tuppar och påskharar …
Stora och små mådde bra i trängseln … och i solen denna långa fredag …
… som inte är slut än på ett tag.
är det idag.
Förr, när jag var barn var det verkligen en lååång fredag på långfredagen.
Vi fick inte göra n å g o n t i n g !
Inte vara ute och leka, inte ringa till kompisar.
Inte heller var det några dansställen eller biografer öppna, inte.
En gång ringde jag en vän … jag var väl sisådär 10 år … och hela världen stod på huvudet … Mamma fick gå dit med mig dagen efter på påskafton och be om ursäkt.
Vi bodde i Jönköping då, Smålands Jerusalem, och även om vår familj var måttligt religiös ville vi ju respektera andras tro.
Idag kan jag tycka att det var hyckleriets hyckleri …
Men så var det i alla fall.
Nej, tvi vale!
Och inte önskade man varandra GLAD PÅSK idag på långfredagen heller. Det fick man vänta med till i morgon.
Då allt var över, alltså.
Detta varade fram till 1969 … Flower Power, Peace & Love …. ungdomsupproren och allt vändes upp och ner.
Hemma i Sverige är långfredagen en helgdag.
Här i katolikernas land jobbar alla på som vanligt. Snart skall Skatan ta korgen över armen och gå ner till veckomarknaden om hörnet och se vad de har att bjuda. Bröd, ägg, grönsaker och frukt, kycklingar, lamm, fisk och, ja, allt vad en veckomarknad har att bjuda på här där allt ligger öppet och inbjudande … inte i några plastpåsar inte … och man köper och lägger i sin korg till ett vackert potpurri …
Jag älskar det!
Väderprognosen verkar inte stämma heller … ingen snö på taken … och solen kikar fram …
Dagen kan börja!
jag kan lura dig vart jag vill …
Ha ha haaa … 🙂 Skatan önskar att det var sant men … idag är det första april och man fååår luras.
Vi åkte i alla fall till Altaussee, Skatans älsklingsjö bland alla sjöarna här i Salzkammergut där hon tidigare sett dessa paragliders sväva uppifrån den här toppen …
… sväva över sjön … fem, sex, sju, åtta stycken i olika färger och slutligen landa på det stora gröna fältet alldeles bredvid parkeringen …
Skatan har verkligen drömt om en sån där glidflygning och talat med Mannen om det … att en dag så kanske hon skulle våga sig på det …
Men inte idag.
Solen lyste visserligen från en klarblå himmel. Altausse låg där lika spegelblank som den nästan alltid gör men det var kyligt i vinden och man hade sagt att regnet skulle komma framåt eftermiddagen och sen … sen skall det kanske till och med snöa!
Skatan vet inte hur många gånger hon har fotograferat denna underbara sjö och ni som hängt med länge här hos henne känner säkert igen sig.
Vi vandrade längs med den på solsidan … gick inte runt denna gång … vände vid ”botten” och tog solsidan tillbaka till ett Gasthaus där vi åt Gulaschsoppa med bondbröd och Gösser förstås …
Här står hela gänget som bevis att Skatan inte har återanvänt sina bilder från Altaussee om och om igen … (Hon verkar däremot ha fått något skit på linsen som stör skärpan på bakgrunden. Shit!)
StinaFina var med förstås och när hon blev törstig var det bara att gå ner och ta sig en slurk …
Vattnet är som ni vet alldeles kristallklart och man ser minsta firre simma omkring.
Den här stod i och för sig ganska stilla där den stod.
Blåsipporna ute i backarna stod …
Tussi-tussi-tussi-tussi-tussilago,
å va fin du är.
Tussi-tussi-tussi-tussi-tussilago,
nu är våren här!
Kan det vara vackrare än så här en småkylig första april?
Av någon outgrundlig anledning kom Skatan att tänka på en viss Peace in mind när hon passerade den påskpyntade trädgården 🙂 🙂 🙂
Ser ni påskhareparet på bänken som sitter där och nickar åt de förbipasserande?
Med magarna fulla var vi tillbaka vid utgångspunkten och bilen. Det hade mulnat på och när Skatan tittade upp mot berget hade det nästan försvunnit bland molnen … de snötunga molnen.
Ingen bra dag för PARAGLIDERS!
Skatans tankar 
