Kategori: Skatans Tankar

Gravatar eller Avatar eller Eva (a k a Skatan)-tar … och lägger en bild nånstans

och plötsligt dyker Skatan upp så hääär

i stället för så hääär

lite varstans när hon gör sina kommentarer …

Hon har kommit underfund med att den övre Skatan visar sig när hon inte är inloggad i WordPress-världen men lite varstans i andra blogg-världar trots att hon är inloggad på sin blogg.

Den nedre Skatan-avataren/gravataren …  som sagt … när hon är inloggad.

Det mest egendomliga är att jag inte hittar igen den övre bilden för att ändra den. Jag som trodde att den enbart skulle komma ut som en följeslagare till min email.

Konfyst …

Det var med ett krampaktigt leende

som Skatan mötte År 2010.

Hon hade liksom fallit ner i en djup brunn när allt var över. All anspänning. Och när Sonen nu var på god väg att bli bra, riktigt bra, när Pa inte längre hoppade av feber och höll sig varm. Nu när allt var, så att säga, under kontroll. Då liksom föll hon, Skatan.

Ner i en djup brunn.

Då flög en vind från havet in
med lockande musik,
en mumrik spelar på sin flöjt
i sömnig sommarvik,
nån kappsäck har han aldrig haft
och aldrig trånga skor,
han vandrar på den gröna äng
där inga sorger bor.
Men vem ska trösta Knyttet
och förklara att en sång
är bättre än en kappsäck
ifall vägen är för lång…
Tove Jansson

Och så… som genom ett trollslag … mötte hon Momo.

En slump?

Det finns ingen slump. Tror ju Skatan. Något/Någon  fick Skatans blick  att falla på några rader som ledde henne till Momos blogg, hippien och akademikern och … och Eldartisten. Nu förvandlades leendet från krampaktigt till  …

ett äkta härligt lyckligt stort leende.

Det finns ju så många ”riktiga” människor med kropp och själ på denna jord. De finns där. Och det vet jag ju. Ni är några av dom. Men jag behövde påminnas …  just nu och så var han där, Momo.

”Filifjonkan har låst in sig i skafferiet när stormen kom på natten. Hon funderar lite medan fönstrena slår och skorstenen trillar ner. Hur huruvida hon är svag och feg eller modig och stark. ”Jag upplever världens undergång varje natt”, tänker hon, ”men ändå fortsätter jag gå upp på morgonen, göra mitt kaffe och fortsätta som vanligt.”. Det är sådan styrka attt bara leva.” (Momo … och Tove Jansson förstås)

Vad är det som händer … What´s going on

Skatan är inte 25 år … inte 35 … inte ens 55  …  och rakt inte 65 … men

ändå

Så här känner hon just nu … ibland … då och då

Speciellt så här års …

och hoppas, hoppas, hoppas

att 2010 kommer att bli ett jättebra år får oss alla … ett vändpunktsår för dom som behöver en vändpunkt, ett lugnt år för dom som behöver ett lugnt år och … ett

revolutionsår … för de som behöver en revolution …

För övrigt är hon något förgrymmad  över att inte rastaflätorna fanns då förtiden … när hon var tjugofem …

Så är Skatan hemma igen

… i sitt eget hem men känner sig ändå lite hemlös.

Har liksom inte hunnit boa in sig riktigt trots att hon packat upp smutskläderna och lagt dom i smutskorgen, ätit pizza hämtad från pizzerian, sett Rapport och lite av en årskrönika  så här på årets näst sista dag.

Det känns lite deprimerande. Det gör det ofta på årets näst sista dag.

Lite snopet på nåt vis.

Men … i morgon skall hon och Mannen och StinaFina fira det nya året med vänner som de firat tidigare nya år tillsammans med i ungerfär tjugofem år. Och StinaFina och Skatan skall sitta i ett badrum de magiska minuterna runt midnatt och komma ut när allt … är över. Och vi har ett nytt år.

The same procedure as last year …

The same procedure as every year, James …

Sugar in the morning …

Such a night

Jag vill backa tiden. Jag vill vara med Margith en kväll som denna. Jag vet att jag var där med Mannen och lilla a. Med Bonden och hans söta fru … men jag skulle ha velat ha varit där med Margith. Och ibland skulle man faktiskt också ha  vela vara något yngre. Som ikväll till exempel. När man ”gungade loss”.

På Firmafesten.

Som var storartad. Femstjärnig. Och jag träffade en del gamla bekanta. Som t ex Al Finlay, trubaduren, från Skottland. I kilt. Bara det. Och så Stora B förstås som anordnat denna fantastiska natt. Och hans särbo J som subventionerade en cider av alla drycker med någon slags kupong.

Och så var det ju musiken.

Pierre Swärd. Till exempel.

Och så träffade jag ju också Björn Pedersen som sjunger Mustang Sally som ingen annan gör. Men det har jag berättat om förut.

Det märks att jag druckit en del öl och sånt.  Eller hur?

Lina Larsson var förstås också fantastisk och mer därtill … och  och   …

Det var väldans kallt när vi gick hem lite i förtid, Mannen och jag. Vi skall  ju försöka åka heeem idag efter lunch sedan vi bunkrat upp ordentligt med mat till Sonen som ju inte får lyfta eller bära något och Pa som inte får ge sig ut i kylan med sina ”mjölkstocknings-tuttar”.

Bara därför gick vi hem lite i förtid. Klockan är nu 01.40 … pip.

Firmafesten

Ikväll skall Skatan gå på firmafest.

Inte vilken firmafest som helst. Utan på

Firmafesten

Mannen och lilla a skall följa med men det är Skatan som  går på Firmafesten. Och det skall bli sååå himla kul.

Det är Stora B som har anordnat denna höjdpunkt efter alla julens festligheter.

Festernas fest med … i år … femton band som spelar på fyra scener och massor av ”hemvändare” att stöta på. Och Borlängebor med för den delen.

(Lina Larsson i Linche,  en fantastisk musiker från Borlänge … förstås)

Det skall bli sååå himla skoj.


Som en urvriden trasa

… känner sig Skatan idag.

Hon har vakat och haft oupphörlig kontakt med Sjukvårdsrådgivningen. Pas temperatur steg till 39,5 för att sjunka på några timmar till 35,6.

(Lever man då? Ja, uppenbarligen gör man det).

Skatan låg hos Alice som skulle ammas med jämna mellanrum förstås …  medan Pa fick vila i eget rum …

Nu har allt stabiliserat sig.

Temperaturen ligger på 37 grader utan Alvedon. Pa håller ”tuttarna” varma, masserar den knöl som är kvar och allt verkar lösa sig. Skatan har inhandlat ”tuttvärmare” att ha under BHn i framtiden när hon går ut … i den kalla svenska vintern.

Och Sonen får komma hem.

Idag.

Röntgen visade att det var  OK.  Det stora dränaget dras och några timmar senare (klockan 14.00) skall han alltså vara färdig för hemgång. Det måste helt enkelt bero på den platsbrist de talades om igår på avdelningen.

Förra gången när det var dags för hemgång och när lungan sedan pajade igen och han fick åka tillbaka,  fick han ligga inne ett dygn … tror jag  … innan hemgång. Och då var det ett litet dränage. Inte stort.

Ingen operation denna gång. Hemgång och flygförbud ett år. Det är det vi … dom … har att rätta sig efter. Så är det och inget att göra åt. Nu får vi ta nya tag.

Nya tag …

Det stockar sig

Är det inte det ena så är det det andra. En olycka kommer sällan ensam …

Pa har hög feber, knöligt, knallhårt, ömmande bröst, och mår sååå dåligt så.

Typisk mjölkstockning.

Sjukvårdsrådgivningen säger värme, vila, amma så ofta som möjligt, dricka så mycket som möjligt, amma igen, vila mera, duscha varmare än varmt … så kanske det går över.

Annars skall vi höra av oss igen … Kanske en penicillinkur, kanske ännu mera värme …

StinaFina

… får förstås hänga med överallt och ingenstans.

Ingenstans är till Falu lasarett.

Överallt är bl a till Baggbo och annandagsfesten …

PS: Två gånger har vi fått ställa in trimning och den genomgripande pälsskötseln. Skatan ser att det verkligen är hög tid … men nääär? DS

Insnöad

Snön snöar oavbrutet. Men nu har det åtminstone slutat att blåsa. Skatan har verkligen varit insnöad på sistone. Både bildligt och bokstavligt talat.

Allt har snurrat runt, runt, runt precis som snöflingorna utanför fönstret virvlar och gör allt vitt och utan sikt …

Knappast läst en tidning eller sett på några nyhetsprogram. Det är Sonen som har berättat vad som hänt och skett i världen utanför.

Idag släpptes han ut ur sitt fängelse några timmar igen. Färden gick genom snöyran till Annandagsfest i Baggbo hos Per och Janta, de bästa av vänner och stöd för Sonen och Pa och Alice.

Vi hade gjort en skylt till dom där i Baggbo   🙂

för just där … långt ut i skogen … är det ofta dobbel och spel till långt fram på nätterna …

Sonen fick några timmar i frihet innan vi var tvungna att ”lämna tillbaka” honom, Pa (och Alice)  kunde vara  kvar i Baggbo och  få  lite annat i tankarna en stund, kanske ”spela lite” , prata thailändska med sina väninnor och koppla av och bort allt tråkigt …

Men innan vi skiljdes åt och innan maten bjöd Mannen på ”riktig” glögg som han gjorde på stället i sin medhavda glöggryta  efter Svärfars recept … en hela brännvin, kryddnejlikor, kardemummakärnor, pommeransskal, kanelstänger, hel ingefära, fikon och så mandel och russin förstås. Samt minst 1 hg sönderhackad toppsocker …

A salty dog´s

poem …

Time

Age is a total irrelevance.

However, my memory is beginning to go a bit.

Also, my memory is beginning to go a bit.


så … så … braaa.

PS: Skatan har en översättningsfunktion här … alldeles till höger, lite längre ner, om ni bläddrar … Den där funktionen är ganska okänslig, tycker Skatan och tar sig därför friheten att göra sin ”egen” svenska översättning så som hon uppfattar dikten. Om det är så den skall läsas och förstås har hon ingen aaaning om men … i alla fulla fall …

Tid

Ålder är totalt betydelselöst

Men …  mitt minne börjar dra iväg lite

Dessutom börjar mitt minne dra iväg lite …

(Skatan med sina punkter … de skall då vara med överallt de där punkterna )

DS


Nattens inlägg nedan var … tja …

… bara en reaktion. En reaktion på allt som hänt på sista tiden.

Vi hade ju kört tillbaka Sonen till sjukhuset igen och han har på nytt dragit på sig sjukhusskjortan och blivit  Sjukhusbesökaren. På Annandagen  kanske han  ”släpps ut” till oss igen … men …

Dränaget läckte …

Kan det vara bra?

Hur som hade vi en fin julafton tillsammans. Maten, den maten, var riklig och god. Skinkan var jättegod (ekologisk) och vårrullarna ett gott nytt tillskott. Janssons frestelsen kunde haft lite mer ansjovis och sälta … tyckte en självkritisk Skata som tillsammans med Pa lagat julmaten (den som vi inte köpt färdig förstås).

Vi såg på Kalle Anka (en del) och sen Kan du vissla Johanna? med Per Oscarsson (som är Svärson II:s farmors bror) … den har nästan blivit viktigare än Kalle för oss  och vi rättar vårt intag av föda efter den snarare än Kalle …  men vi missade Karl-Bertils julafton. Vi var på  på Falu lasarett då. Men Karl-Bertils julafton skall man se på julafton och inte i efterhand … så vi får vänta till nästa jul.

Och så telefonerade vi förstås. Och fick själva samtal. Kors och tvärs och tvärs och kors över Sveriges långa land. Fast från  oss räknat, bara söderut.  Ner till Skåne och alla där … till Nora, till Stockholm och Stora E och Mannens StoraSyster Kristina,  till Lidingö … där pappa och Skatans StoraSyster Nickan firade jul med Lillbrorsan och hans barn … Telefonerna gick varma.

Vi fick veta att Svärson I:s mormor hade ramlat omkull när hon skulle ta av sig stövlarna (inte några nedvikta gummistövlar som man … hör och häpna … faktiskt sökt på igår,  googlat på, och hamnat här hos Skatan igen. Igår.  På  självaste julafton).

Hon låg på ortopeden på Falu lasarett.

Mannen inhandlade en chokladask och vi passade på att göra ett besök hos henne när vi lämnat Sonen på sin avdelning.

Eftersom vi bara träffat Svärson I:s mormor vid något enstaka tillfälle fick vi fråga bland sängarna om det var Ella som låg där och hänvisades fram till ett litet knyte som låg längst in i en sal och sov. Vi väckte henne varsamt och räckte fram chokladasken med våra hälsningar.

Efter ett bra tag … och en något avvisande uppsyn … hon gillade inte choklad just nu, sa hon … men … o s v …  och … efter det att vi berättat om igen och igen vilka vi var och varför och hur … ja, ni vet … utbrast hon …

– Men  … oj … oj …oj … jag som trodde ni kom från Frälsningsarmén.

Ahaaa. Det var förklaringen till hennes avvisande uppsyn. Kanske. Eller så hade hon inte vaknat till riktigt. Sen pratade vi om hennes stora familj med alla åtta barnbarnen, vilken olycka att ramla på självaste julafton … och Skatan och Mannen enades om när vi lämnat henne där på salen, att hon var en sjusärdeles gammal kvinna med mycket krut i. Dom finns faktiskt överallt de där gamla krutgummorna och -gubbarna.

Vi slirade hemåt på sliriga vägar. Kylan hade avtagit och vädret var  mildare. Mycket mildare.

Bara det inte blir tö. Det är ju kul med all snö. Trots allt. Och så blir det ju när allt kommer omkring lite ljusare.

PS. Mannen påstod att det var ”uniformen” som gjorde att Ella tagit fel och trott oss komma från Frälsningsarmén. Uniformen? Jo, Skatans mörka hatt och kappa … kunde ju uppfattas som … ja som … tyckte Mannen. DS

Julens vådor … och hur det blir … kan bli …

Sonen återbördad till sjukhuset, Mannen ute med StinaFina och Skatan läser bloggar och … är fet och däst av för mycket julmat, juldrycker, julgotter, julnötter, julmarsipan och julchoklad och hör och häpna vårrullar, ett nytt inslag på julbordet men … men ingen Ågren vad jag kan känna p g a den myckna maten. Ännu. Men den har ju bara börjat. Julen. Och inga veckotidningar har hunnit skriva sina förslag på  sopp- , sallad-,  kött-,  bön- eller någon annan diet vad jag vet, så att (h)julen kan  fortsätta rulla och vi kan börja från början igen. Och sen när vi … efter alla dieter … så sakteliga ätit upp oss igen … till våren …  och ser ut som sprickfärdiga vårrullar … kommer dom igen … i retur … dieterna. För nu skall vi komma in i eller se ut i bikinin.  Till sommaren. Nej, nu kom jag visst från ämnet.

God natt och god-fortsättning-på-julen-kramar från en dödstrött skata som just därför håller på att äta ihjäl sig. Tror jag. Skyller jag på. KRAM!

PS! Måste erkänna att inlägget starkt inspirerats av Lilla Blå och hennes inlägg 600 veckors ödslighet … och också framhålla att detta inte är någon reklam … fast kanske ändå. Läs det!   Men ingen behöver i alla falll köööpa något. DS

Luften gick ur oss andra också … symboliskt alltså …

Det var en mycket mycket ledsen man som ringde hem efter röntgen och ronden och läkarsamtalet igår. Efter åtta dar med stort dränage fanns det fortfarande fickor kvar …

Dränaget får vara kvar i Sonen och Sonen måste vara kvar på Falu lasarett över julen. På måndag skall man göra ett nytt försök igen … kolla med röntgen och sedan hoppas man kunna dra ut dränaget. För att sedan avvakta någon dag och se om lungan ”håller” …

Håller den inte blir det Uppsala Akademiska och operation då man så att säga  ”klistrar igen” hålen som inte vill läkas av sig själva.

Och igår pratade Skatan med läkaren. Och ifrågasatte inledningen av hela processen, det lättare ”hemdränaget” som slutade fungera och veckan som gick där … helt i onödan

– Hur kunde man bara göra den bedömningen med en helt kollapsad lunga, frågade Skatan.

Läkaren, en mycket resonabel och förstående man, förklarade att man gjorde så  ”nu för tiden”. Man försööökte stegvis … började med försök till självläkning, fortsatte med litet dränage för att hjälpa lungan på traven att läka och fungera. Det var lindrigare för patienten om ”det gick” men han erkände halvt om halvt att det kanske hade varit bättre om, ifall att …

Men det är ju ingen idé att ”gråta över spilld mjölk” så …

Sonen får permission några timmar på julafton.

Men

han får inte flyga på ett helt år. Får och får. Han avråds å det bestämdaste att flyga.

Ett helt ååår …

Om det däremot blir operation … vilket ju ändå inte är att föredra (Sonen har förresten ingen egen möjlighet att välja) . En operation är en operation och … men OM det däremot blir operation i början på januari kan det finnas en möjlighet för Sonen att flyga redan 2010. Kanske inte i februari men i mars …

Det är ingen idé att spekulera.

Imorgon är det julafton så nu ”brinner det i knutarna”

Idag skall jag trängas med många i-sista-minuten-handlare och göra min julhandel, griljera skinka, laga Janssons, koka knäck … Det mesta skall jag säga … det allra mesta … tänker jag inhandla ”färdigt”.

Mannen kommer med StinaFina och egenhändigt bakad vörtlimpa (döbakt sa lilla e, som Mannen passerat på vägen och ”julat över hos”). Till denna delikatess efter svärmors recept skall Skatan inhandla Whiskycheddar som vi sen gröper ur med sked och äter till. Det är julen i ett nötskal för oss … Det viktigaste.

Och i morgon är det julafton detta nådens år 2009.