Malik Bendjelloul                Foto: Anders Wiklund/Scanpix

Den prisade filmskaparen Malik Bendjelloul har avlidit, 36 år gammal.
– Han var en otroligt duktig berättare, säger journalisten Hynek Pallas, som följde med Bendjelloul till Hollywood när han tog emot Oscarstatyetten för sin dokumentärfilm ”Searching for Sugar Man”.

Det kändes underligt och oväntat att känna en så stor och personlig sorg som Skatan gjorde  när hon fick höra att skaparen av den överallt lovprisade och belönade filmen Searching for Sugarman var död.

Hon kände ju honom inte … personligen.

Han var ju så ung … född 1977 … samma år som hennes tvillingar.

Ofattbart.

Och hennes tankar gick förstås genast till hans bror Johar (programledare för P1 Morgon) och familjen.

Alla beskrivningar…  alla som mött Malik  beskriver honom som snäll, ödmjuk, otroligt kreativt begåvad med en berättartalang utöver det vanliga.

Ödmjuk … och känslig.

Igår såg Skatan kulturprogrammet Kobra som i ett specialprogram hedrade sin förre medarbetare Malik Bendjelloul och visade alla reportage som han gjort. Och Skatan förstod att han varit var en otroligt kreativ, originell berättartalang och nyskapande person som ofta med ”enkla” medel just fick fram sin unika begåvning  i sina reportage, bilder och ntervjuer.

Malik berättade också i ett av Sommar-programmen förra året (som Skatan ännu inte lyssnat på) att Sugarman-filmen nästan inte höll på att bli av. Filmens huvudfinansiär hade hoppat av . Det säger en hel del om hans envishet och tro på sin skapelse. Att han inte la ner. Att han ändå fortsatte.

Envis … men känslig.

Erica Treijs

Det kan vara ensamt även i strålkastarens allra starkaste ljus

skriver Erica Treijs idag i sin personliga och utlämnande krönika Låt en fungerande psykvård bli valfråga.

Det bottenlösa, nattsvarta, orkeslösa kan benämnas depression. Den finns mitt ibland oss, men så länge man inte själv är drabbad – eller någon i ens absoluta närhet – så låtsas vi inte om sjukdomen.

_ _ _

Den sjuke vill ofta dölja sitt tillstånd av hopplöshet, det hör liksom till. Ändå drabbas hälften av alla kvinnor och en fjärdedel av alla män någon gång under sitt liv av depression. Årligen begår 1 100 människor i Sverige självmord. Det är ungefär tre om dagen.

Erica Treijs berättar i sin krönika om sin sorg, sin saknad, sin vrede  efter att själv ha förlorat sin man genom att han tog sitt liv. Han blev bara 39 år.

VARFÖR? Svaret på den frågan fick jag och vi aldrig. Men vi fick veta att han besökt psykakuten bara några timmar innan, men inte blivit inskriven. Deras bedömning var att han inte var suicidal. Vetskapen om att han stod där ensam i regnet, utan riktning och bevisligen utan hopp, skär fortfarande, efter alla år, som en kniv i själen. I samvetet. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Var det mitt fel?

Erica skriver en krönika så stark och gripande att alla politiker skulle läsa den och verkligen låta ”en fungerande pskykvård bli valfråga” … i riksdagsvalet och ute  i landstingen.

En samtal med en polis i vänkretsen om det ”sjuka” i dagens sjukvård  som inte förmår erbjuda vad som krävs. ”Knappast av ovilja, mer av resursbrist eller systemfel”

Hans ord ringer fortfarande i öronen, precis som dörrknackningen. Det gör att jag nu säger till er som lever i mörkret: Gör det inte! Du har ett värde. Det finns ljus.

Mitt i livet. Mitt i steget. Alla är vi kantstötta. Vi kan inte förlora fler. Låt en fungerande psykvård bli en valfråga.