Sidhuvudet och Skatan

Julen 1947 var Skatans första jul nånsin. Hon var elva månader när hon satt i den där korgen tillsammans med taxen Snappy och tittade sig förundrat omkring.

Den julen har kommit att betyda och stå för så mycket.

För vem hon är och vem hon blev.

Även om Skatan ”alltid” vetat om att hon är adopterad har  det kommit att prägla henne mer än hon verkligen förstått tidigare.

När hon själv  fick barn och barnbarn kom tankarna tillbaka med förnyad styrka, på ett annat sätt och hon frågade sig många gånger

Vem ääär jag … vad är det som genom mig förs  vidare, släktled efter släktled?

Skatan bar alltid med sig de här frågorna men talade egentligen inte  med mamma eller pappa ”på riktigt”  om sina tankar och funderingar trots att det långt ifrån var tabubelagt … det var ju ingen”familjehemlighet” .

Hon kanske var rädd att missuppfattas, var rädd att de skulle tro att hon inte ”kände sig hemma” … Kanske var det därför som Skatan inte på allvar tog upp frågan, talade om den, ältade den … annat än inom sig, för sig själv, ibland med vänner, aldrig med sina syskon … förrän i vuxen ålder.

Ingen behövde ju  veta om det. Det ”syntes” ju inte utanpå att hon var adopterad, att hennes mamma och pappa inte var  hennes ”riktiga” mamma och pappa fast det inte finns några som ääär ”riktigare” än just de.

Det syntes ju inte.

Är det ingen som vet behöver det ju inte heller ha någon betydelse.

Eller?

Men det har betydelse … det har en fundamental betydelse att veta varifrån man kommer för att veta vem man är, har blivit.

Och att bära på den hemligheten hade betydelse. På många sätt. Hemligheter har alltid betydelse.

På senare tid  ”syns” det oftast att någon är adopterad … vilket väcker andra känslor, egna känslor förstås … men det är ändå ingen ”hemlighet”. När det inte syns och man inte vet, säger andra ibland saker som väcker förvåning …har synpunkter och åsikter om adoption, om adopterade … om ”riktiga” barn … som säkerligen inte barn som adopterats från andra kulturer och världsdelar får höra och tampas med.

Var alltså inte Skatan ett ”riktigt” barn?

Folk söker sina rötter. Idag är frågan på tapeten överallt. Det ligger i tiden.

Men det har alltid legat i tiden för Skatan

I program i TV  t ex , får kändisar eller ett gäng amerikaner söka sina rötter, i  Vem tror du att du är? och Allt för Sverige … och i tidningarna skrivs det om betydelsen av att veta sitt  ursprung,  som här i DN:  Obama söker sina rötter i Afrika

Och det  tycks  inte bara viktigt  att söka sina rötter, ett behov som kanske alltid varit viktigt.

Nu handlar det väldigt mycket om att kunna ”skaffa”  egna barn, egna biologiska barn … till varje pris …

Hur svårt det än är så verkar inte priset vara för högt att själv få bära och föda fram sitt eget biologiska barn.

Biologiska  Barn till varje pris … är det som gäller.

Kosta vad det kosta vill.

När de här bilderna togs julen 1947 var pappa i Kina … mamma firade jul med mig och min äldre syster och Snappy utan sin man och vår pappa.  Och det var först nu som mamma vågade glädjas över att ha fått en dotter till.

Doris, min biologiska mamma, hade haft väldigt svårt att bestämma sig … det finns en brevväxling mellan henne och mamma där man kan läsa om hennes vånda … och först i november 1946 skrev hon på adoptionshandlingarna och mamma skrev till pappa att nu … nu först vågade hon släppa loss sina känslor. Nu först vågade hon älska sin Mansen, som Skatan kallades när hon var riktigt liten. Hon hade inte riktigt vågat det tidigare.

För … tänk, tänk om Doris ändrade sig …

Och pappa kunde äntligen skicka sitt telegram från Shanghai i Kina …

Först julen 1947 var han hemma igen hos sin familj, tror Skatan … (hmm … det skall hon kolla upp ) … och Skatan skulle få sin allra första julklapp av sin pappa

(Som ni säkert kan se är skaklarna nyare … Skatan har plockat och lekt med sin julklapp och de ”gick väl åt”  och nya fick täljas till och monteras 🙂 )

Det finns massor av brev sparade från brevväxlingen  mellan mamma och pappa under den här tiden, det finns också en brevväxling mellan Doris och mamma och det finns många fler tankar som Skatan säkert kommer att fundera över,  älta framöver.

Inom sig förstås … men säkert också här i bloggen.

Kan ni förstå det?

Att Skatan aldrig verkar kunna  bli riktigt klar med det? Färdig?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,