Skatan orkar ingenting. Känner snart ingenting heller. Hinner ingenting. TIden rusar iväg och visst gör hon massor men mycket tid stjäls från henne också med anpassad väntan på än det ena än det andra då hon är bakbunden. Hon kan inte lägga upp, strukturera och planera sin dag för det blir ändå pannkaka av den för det mesta.

Idag t ex kom Mannens taxi så sent så Skatan ringde till dagverksamheten för att få ett direktnummer till den färdtjänst de anlitar men de sa att den var på väg. Efter ett tag ringer taxichauffören och har kört vilse. Skatan talar om hur han ska köra. Och slutligen kommer den.

Och det här upprepas … och återkommer …

Håkan blir mer än stressad … han har ingen tidsuppfattning och har suttit på sin rollator och väntat sen fem minuter före utsatt tid. Och Skatan blir irriterad … ännu en bortkastad halvtimme. Den enda som inte är irriterad är Abby som tålmodigt sitter och väntar på sin Morgonrunda.

Fler exempel: Hemtjänsten säger att de ska komma en viss överenskommen tid +/- en halvtimme. Och flera gånger har de kommit mer än en timme för tidigt eller för sent …. Antingen  blir Skatan och Mannen överraskade och ”tagna på sängen”  (kvart i åtta en söndagsmorgon i stället för kvart över nio) eller så blir det en irriterad väntan.

När Håkan är hemma och han är alltid hemma, med undantag för 12 timmar fördelade på två dagar, är Skatan ständigt påpassad. Ringer någon till henne och  hon går undan hör hon snart hans släpande steg och rollatorn eller så ropar han högt efter henne. Och han har öron som en, som en … ja han har öronen på skaft eller vad man säger.

Och Skatan vill bara vara i freeed.

Skatan veeet att han är sjuk och inte förstår men hon orkar inte alltid … hon är inte den omvårdnande typen som hon tvingats bli  (har nog aldrig varit) och känner starkt sitt tillkortakommande.

Men de har det bra också.

Förstås.

Och Skatan känner en stor, tung SORG.

Över hur det blev och kanske blir, hur mycket hon än övar sig att leva här och nu.

Hon ältar.

Skatan känna en djup sorg över att se sin man  bli  en annan och sakta förvandlas till ett barn som utvecklas åt fel håll. Ett stort barn som inte alltid förstår henne längre och som inte kan få fram vad han vill säga, vad han tänker.  Att se sin man som inte kan förstå enkla instruktioner, som sätter tröjan bak och fram och inte kan knäppa knappar,  som upprörs över allt han läser (han kan läsa fast missuppfattar mycket förstås), över  politik och pandemin och som  kan väcka Skatan mitt i natten och gorma om Löfven … jösses … och som Skatan måste lugna, och som sakta förvandlas inför hennes ögon, känner hon en djup sorg över.

Och Skatan är just nu intill döden trött (sover långt ifrån bra) och less och uppgiven och orkeslös och ser inget ljus i tunneln och ser inte hur hon ska kunna ta tillbaka sitt eget liv, hur hon ska få tid att ta tillbaka sitt eget liv (fast hon går nu faktiskt och målar 2,5 timmar i veckan och tränar hos Fia 2 timmar/veckan  och har hunden Abby och hennes rundor då hon kan andas fritt). Så egentligen ska hon inte klaga.

Det finns ALLTID de som har det värre.

Det får hon inte glömma. Men det är så orättvist. ☹️

Ändå.

Skatan märker hur hjärtlös  hon låter. Har hon tappat bort sitt hjärta  helt och hållet?  Så tänker hon med skammen som tynger som en svart,  stor sten istället för det hjärta som ändå finns någonstans därinne till vänster men som för det mesta tycks föra en tynande tillvaro trots att det ibland dunkar hårt så hon ska känna att hon lever .

Och ALLTID klagar hon här på bloggen.

Alltid klagar hon … månde hon klaga Skatan?

Men någonstans ska ju allt ut och då får det bli här, tänker Skatan. Skatanstankar  får  faktiskt bli hennes ventil när hon orkar ta sig för att skriva.

Det har den ju redan blivit i alla fall.