Det är inte tu tal om det.

Skatan är deprimerad.

Hon känner igen det från förr.

Det känns i hela kroppen som värker (inte bara av träningsvärk), hon är göööörtrött (jovisst hon sover ju inte p g a sina förbannade ben), hon är ju så OFÖRETAGSAM 0ckså och tycker ingeting är roligt. (Mannen är ju oföretagsam av andra anledningar och det gör ju inte saken lättare.)

Ingenting är roligt och hon ser inte fram emot allt roligt som hon har att se fram emot.

När hon vaknar på morgonen skulle hon helst inte ha gjort det. Om man säger så.

Hon gråter för minsta lilla.

Och orkar inte med n å g o n t i n g. Allra minst med sig själv.

Ändå flyter allt på.

Skatan går upp på morgonen, går ut med StinaFina (om det inte har varit en alldeles för djävlig natt för då förbarmar sig Mannen och går morgonrundan).

Detta bildspel kräver JavaScript.

Skatan tycker det är fantastiskt roligt att träffa de sina från Skåne (Karin och Johanna)  och Stockholm ( Ida och Martin) och fira påsk i stugan på Femöre tillsammans och också med Stora E som gjort inlagd sill, köpt gott bröd i Stockholm och ostar. Själv har hon ansträngt sig med att laga vegan/vegetarisk mat (och så en Jansson förstås … den hör ju alltid till)  och just då tyckte hon förstås det var riktigt kul. Men denna glädje går inte in på djupet … hon är liksom i en bubbla.

Ingen märker det … tror Skatan.

Kan allt detta bero på att hon slutat med Citalopram … ”lyckopillret” som kolliderade med ”rastlösabenenmedicinen”. Och inte har hon fått någon vidare hjälp från ”sina” läkare heller. (Men snart har hon telefontid med ”sin” neurolog i alla fall. Sömnen är ju så viktig och ALLT hänger ju på de försbaskade benen … )

Skatan känner att hon inte har någon att klaga för. Vad har hon att klaga på?

Depression är sannerligen ingen sjukdom som alltid har en ORSAK även om Skatan tror på sömnlösheten som en bidragande orsak nu i alla fall.

Och så förstås Mannens fortskridande demens. Även om allt går långsamt så nog är det en stor sorg som de båda (och hela familjen förstås) bär på och som mal i Skatans huvud.

Ingenting blir som man har tänkt sig.

Men för vem blir det som man har tänkt sig?

Såja … nu har hon fått spy ur sig. Det är ungefär det som bloggen blivit … en spypåse för Skatan. Men som hon behöver då och då.

Hon säger som pappa Sten: Håll ut!