Det känns i hela kroppen som värker (inte bara av träningsvärk), hon är göööörtrött (jovisst hon sover ju inte p g a sina förbannade ben), hon är ju så OFÖRETAGSAM 0ckså och tycker ingeting är roligt. (Mannen är ju oföretagsam av andra anledningar och det gör ju inte saken lättare.)
Ingenting är roligt och hon ser inte fram emot allt roligt som hon har att se fram emot.
När hon vaknar på morgonen skulle hon helst inte ha gjort det. Om man säger så.
Hon gråter för minsta lilla.
Och orkar inte med n å g o n t i n g. Allra minst med sig själv.
Ändå flyter allt på.
Skatan går upp på morgonen, går ut med StinaFina (om det inte har varit en alldeles för djävlig natt för då förbarmar sig Mannen och går morgonrundan).
Detta bildspel kräver JavaScript.
Skatan tycker det är fantastiskt roligt att träffa de sina från Skåne (Karin och Johanna) och Stockholm ( Ida och Martin) och fira påsk i stugan på Femöre tillsammans och också med Stora E som gjort inlagd sill, köpt gott bröd i Stockholm och ostar. Själv har hon ansträngt sig med att laga vegan/vegetarisk mat (och så en Jansson förstås … den hör ju alltid till) och just då tyckte hon förstås det var riktigt kul. Men denna glädje går inte in på djupet … hon är liksom i en bubbla.
Ingen märker det … tror Skatan.
Kan allt detta bero på att hon slutat med Citalopram … ”lyckopillret” som kolliderade med ”rastlösabenenmedicinen”. Och inte har hon fått någon vidare hjälp från ”sina” läkare heller. (Men snart har hon telefontid med ”sin” neurolog i alla fall. Sömnen är ju så viktig och ALLT hänger ju på de försbaskade benen … )
Skatan känner att hon inte har någon att klaga för. Vad har hon att klaga på?
Depression är sannerligen ingen sjukdom som alltid har en ORSAK även om Skatan tror på sömnlösheten som en bidragande orsak nu i alla fall.
Och så förstås Mannens fortskridande demens. Även om allt går långsamt så nog är det en stor sorg som de båda (och hela familjen förstås) bär på och som mal i Skatans huvud.
Ingenting blir som man har tänkt sig.
Men för vem blir det som man har tänkt sig?
Såja … nu har hon fått spy ur sig. Det är ungefär det som bloggen blivit … en spypåse för Skatan. Men som hon behöver då och då.
För en vecka sedan på Pilatsträningen innan de började och låg och slappnade av började Skatan gråta. Och hon grät och grät och kunde bara inte sluta. Men Fia (vår tränare) förslog Skatan att ligga kvar och slappna av och bara lyssna hela passet.
Och det gjorde Skatan.
Och skämdes lite för de andra förstås.
Men idag på pilatesträningen hängde hon med … från början till slut. Utan att gråta.
Som ni förstår går Skatans humör upp och ner. Hon toppar fort som f-n och lika snabbt sjunker hon djupt ner i deppdyn. Och allt hänger på sömnen. Och den satans kroppen som inte kan stillna när hon är hur trött som helst utan värker och sticker och kryper så fort hon slappnar av. Nu är hon inne i ett sånt där skov igen och det är för dj-ligt. Hennes neurolog är på utbildning och någon ny läkare vill de inte sätta in för att ge henne ett knockout-piller så att hon får sova. De måste gå igenom alla hennes mediciner först. Och på vårdcentralen sa hennes husläkare att först i slutet av mars kunde hon få en tid. Men då är också hennes neurolog tillbaka och då väljer Skatan förstås henne. För hon lyssnar.
Så för Skatan … som ju är vaaan att sova minimalt … kan det ju inte spela så stor roll (tyckte doktorn) att vänta ytterligare drygt en månad. Och när hon tänker efter sov hon faktiskt hyfsat när hon var i solen och värmen på Gran Canaria.
Hmmm ….
Fast Skatan, som som sagt vad, är van att sova dåligt hade i alla fall allvarliga tankar på att hoppa från balkongen igår. Skatan visste inte vart hon skulle ta vägen så ont hade hon och hon stampade i golvet och for omkring, slog sig på ben och armar så att StinaFina blev rädd och gömde sig hos husse och Skatan blev arg på husse som tyckte hon skulle lämna rummet för att StinaFina var rädd.
Nåja … det lugnade ner sig efter ett tag och sent omsider sov hon riktigt gott. Några timmar.
Skatan skulle ju inte använda bloggen att klaga i men hon har ändrat sig. Var ska hon annars klaga. Hon skriver ju huvudsakligen för sig själv … som en slags dagbok utan de värsta tankarna och avslöjandena … (hick). Och de flesta av er känner ju Skatan ganska bra och vet att hon har sina ups and downs. Och kan leva med dem.
Ja, ja, ja .,.. här inne svär hon så mycket hon vill. Men hon vill ingenting längre.
Hon vill INGENTING.
Att smärta kan ta över allt annat hade Skatan ingen aning om. Nu är den det enda som upptar henne, som gjort henne less och deprimerad.
Och ELAK.
En riktig skata … en bitch (fast det låter lite för trendigt så … ) … en djävul i människohamn.
Dagen före midsommarafton klockan 16.00 sökte Skatan sig till vårdcentralen för hon hade så djävulskt ont i ett ben och hade gogglat (ja, vad göööör man?) och Google hade svarat att det kunde vara dold blodpropp!!!.
På vårdcentralen sa den mottagande sjuksköterskan uttråkat att om en halvtimme stänger vi, kan du inte vänta till måndag, va? … vad sa du att det var frågan om … jaså … ja, jag ska höra med läkaren då då … jo, det beror på när kan du vara här … jaså ja … om två minuter då.
Skatan hade varit ganska otrevlig för att få träffa den där läkaren måste hon erkänna.
Men hut (hot) gick hem.
Och väl ”inne” fick hon träffa en lugnare … inte lika ledighetssugen … läkare som efter att hon undersökt Skatan skrev en remiss för ultraljud till lasarettet som Satan … äsch felskrivet … Skatan genast begav sig till.
Efter genomförd undersökning med negativt resultat … det vaaar ingen blodpropp …gick Skatan därifrån med lika ont i benet som före besöket.
Och alla dessa mediciner … dessa värktabletter , sömntabletter och andra tabletter för sina RLS-ben etc etc som Skatan smäller i sig gör henne groggy och trött och alla planer, allt som hon föresätter sig att göra på morgonen har gått om intet redan vid frukosten.
Det tär …
Och inte orkar Skatan med folk heller … hon som egentligen är så väldigt social.
Helt skulle hon vilja gömma sig i en grotta i skogen ett tag.
Tills hon blev lite snällare.
Hon sitter nu här och slölyssnar på sommarprataren Anders Bárány i P1 och när han spelar Charlie Parker och Miles Davis: Now´s the time faller hon nästan i gråt.
Hon försattes nämligen tillbaka till sin ungdoms jazzklubbar och just den här spelade hon mycket då på grammofon. Då hade hon hela livet framförsig (ja, det är väl inte slut ännu får Skatan väl hoppas) men allt var så mycket lättsammare …
Buuu uuuu … Skatan tycker synd om sig själv.
Skatan tar sig själv i kragen och läser Lilla Blå-bloggen, Lilla Blå som sätter ord på alla känslor så att de känns igen, hittar de rätta orden men som förstås också blir trött ibland… inte alltid kan hålla ångan uppe, blir trött på jobbet, på bloggen och på sig själv. Trött, trött, trött.
Jag vältrar mig i självmedlidande och gnäll.
Äter skit.
Sprider skit.
Förlåt mig. (Lilla Blå)
Skatan har inte följt med sina bloggvänners bloggar på så länge länge nu …
Och när Skatan nu läser hos Lilla Blå skäms hon lite … hon är inte ensam om sina känslor …
Här i sin egen blogg behöver Skatan inte ta hänsyn till någon. Här kan hon stjälpa ur sig … här kan hon faktiskt få klaga, säga vad hon tycker och känner, lätta på trycket och det är så skööööönt.
Skönt som en orgasm … skulle kanske Lilla Blå skriva … men Skatan är lite blygare och behöver såna som Lilla Blå som hjälper henne på traven. Så då gör hon den jämförelsen …
Skatan har en bloggskribent till … HUVUDSAKER … som hon följer (han gör ofta också långa blogguppehåll) och som så ofta ger henne tröst utan att han själv har en aning om att det är det han kan skänka andra människor när han utelämnar sitt innersta utan ”skyddsnät”.
Igenkännande.
Tröst.
Min terapeut har fått mig förstå att det handlar om det, att jag inte behöver gå med skuldkänslor gentemot någon annan för att jag behöver vara ensam för en tid och hitta hem till mig själv.
Det känns inte lätt. Men jag måste göra det. Jag kan inte fortsätta svika mig själv.
— – –
Säg bara som det är till dina vänner. Dom kommer att förstå. Dom kommer till och med att känna igen sig. Varenda en av dom har någon gång själva mått dåligt. Tror du inte?
Jag vet inte, sa jag. Alla andra verkar så egendomligt lyckliga. (Halvar)
Det är bara det … en sak till … att även om hon drar sig tillbaka och försöker vara ensam för en tid och hitta hem till mig själv, som Halvar skriver så är hon nästan aldrig ensam … hon har Mannen som inte förstår ett skit utan avbryter henne när hon läser, avbryter henne när hon målar, avbryter henne när hon skriver. Inte för att vara dum … han tänker bara inte. Och så har hon en stor familj som då och då behöver henne, hennes hjälp och ja, vad har man en familj till om man inte finns där för varandra.
Just idag är Skatan lägre än låg. Hon väntar på besked om sin pappa som snabbt blivit så svag och orkeslös att ingen av Skatan eller hennes syskon har hängt med i svängarna. Idag ska läkaren titta till honom och Skatan väntar på ett samtal från sjuksystern för att få veta lite mer. De senaste dagarna har hon suttit i telefonen för att höra hur det är samtidigt som hon inte kan kasta sig i bilen och åka dit och se för sig själv. Som hon allra helst skulle vilja förstås. Men Skatan hostar från djupet av sitt bröst, en skrällande hosta och snörvlar och fast hon inte har feber kan hon ju smitta och då får pappa lunginflammation. Det räcker med att han är gammal och svag och bara sover. Han ska inte behöva sluta sina dagar med hosta eller med lunginflammation … Han äter dåligt, dricker bara lite och kanske kanske får han ”bara” somna in och inte vakna. Det vore skönt för honom att få dö så, tycker Skatan. När Skatan försökte tala med honom i telefon gick det knappast. Är det du, Eva är du frisk, Nej … jag hostar, Hur mår du där i Örebro . Jag är hemma på Femöre … låååång tystnad … hallå pappa hallå … hör du mig … nej jag hör inte … ja hej då pappa jag ringer sen … hej då.
Skatans tankar 