Allt händer ju så fort … Skatan hinner inte med och när hon tar sig tid blir det bara en enda klagosång. Om just det. Att hon inte hinner, att tiden springer iväg.

Det har ju hänt sååå mycket. Och ett är sant. Skulle hon rekapitulera allt som hon upplevt se´n sist … och då menar hon inte Månadsbilderna (som hon pliktskyldigast lägger ut)  … skulle hon aldrig komma till nuet.

Hon har fyllt år t ex.

Sjuttio (70)!!!

Det hade hon inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig hur det skulle bli. För alla andra födelsedagar har inte inneburit så mycket tankar, reflektioner och rena rama åldersnojer som den här.

Men så hade hon den där hejdundrande festen och den lever hon länge på nu …

Livet taaar inte slut för att man blir gammal.

Och gammal är inte äldst … eller vad man säger. Det finns hur mycket liv som helst kvar … nästan … att ösa ur … även om det kanske … ja kanske … går något mer i slow motion.

Det beror på hur man ser det.

Och Skatan tänker onekligen mer på Döden. För nu dör alla plötsligt. Inte alla förstås … men fler och fler.

Och Bodil Malmsten.

Döden är bara den där plaskdammen
där du lekte innan du föddes
Ur Nefertiti i Berlin

och Döden blev då plötsligt mycket närvarande.

Skatan hoppas innerligt på att hon hamnar i samma plaskdamm som Bodil Malmsten … och Margith … och Mamma … och Pappa … och Thomas … och … Herreguuud (nu hädar hon dessutom) … ja … men hoppas att plaska omkring igen med alla de där personerna som har gjort hennes liv så levande, så värt att leva … och att alla som kommer efter henne … alla hennes fina vänner  … också landar där med ett plask bredvid henne när det är så dags för dem.

Så plaskdammen måste vara stor, större, störst  och den måst ha byggts ut ordentligt så att många, många fler får rum att leka där än de som gjorde det innan Skatan föddes.

Att leva som om något har en mening oavsett hur det kommer att gå.”
Gör det.
Lev så.
Lättare sagt än gjort?
Jaha och sen då.

(Bodil Malmsten … förstås)

(Momo och Lut)