Som ni märker har Skatans första vecka på Koh Chang varit en enda lång klagovisa. Inga nämnvärda tankar utan bara ett evigt malande.

Och i natt var det värre än någonsin … med benen och med sömnen. Och sömnlösheten smittar av sig på allting.

En riktig gråtmild grinkärring har hon förvandlats till.

Skogsnuvan tror det är fullmånen … och då lär det bli ännu värre i natt.

– Jaja, en dag i sänder tack, eller rättare sagt en natt i sänder.

Inte har Skatan hittat en enda borttappad sko i år heller. Vad nu det kan betyda ?

På Oodie’s igår retade Skatan sig t ex på de överförfriskade glada svenskarna som härjade och glammade och oavbrutet ”beställde” Jambalaja … när bandet spelar den mest fantastiska blues och jazz som man sällan får höra på såna här ställen.

Och när Skatan gick runt med bössan … som hon gjort genom åren … för att samla in lite extra till musikerna som … har Skatan fått veta … tjänar 300 bath per skalle per kväll !!! som de ska försörja sina familjer på … var alla glada sing-along-turisterna väldigt bortvända och snåla. Inte ens en tjuga (tjugo bath är lite mindre än fem kronor) hade de lust att undvara. Som tur är spelar en del av musikerna ofta på minst två ställen per kväll och går inte på förrän klockan tio på Oodie’s. Och har kanske andra jobb också. När Thai-Tina (Elen)och Alex spelade och sjöng förr om åren uppmuntrade de själva publiken att skänka en slant (”till mina fyra fruar och åtta barn” (Alex)). Då var det … helt klart … lättare att sedan gå med bössan.

I alla fall upptäckte Skatan att hon hade fint sällskap där på Oodie’s (förutom Mannen förstås) På någon sorts läktare ovanför musikerna tyckte hon sig skymta Pål Pommac i egen hög person. Hon undrar just vad han tänkte och tyckte om skådespelet vid sina fötter?

Men som sagt … Det är kanske Skatan som har förvandlats till en riktig surkärring.