I don´t give a shit …

har varit Skatans ledord på sistone.

Hon är slut och färdig.

Hon har ont så in i helvete …

Ja, ja, ja .,.. här inne svär hon så mycket hon vill. Men hon vill ingenting längre.

Hon vill INGENTING.

Att smärta kan ta över allt annat hade Skatan ingen aning om. Nu är den det enda som upptar henne, som gjort henne less och deprimerad.

Och ELAK.

En riktig skata … en bitch (fast det låter lite för trendigt så … ) … en djävul i människohamn.

Dagen före midsommarafton klockan 16.00 sökte Skatan sig till vårdcentralen för hon hade så djävulskt ont i ett ben och hade gogglat (ja, vad göööör man?)  och Google hade svarat att det kunde vara dold blodpropp!!!.

På vårdcentralen sa den mottagande sjuksköterskan uttråkat att om en halvtimme stänger vi, kan du inte vänta till måndag, va? … vad sa du att det var frågan om …  jaså … ja, jag ska höra med läkaren då då … jo, det beror på när kan du vara här … jaså ja … om två minuter då.

Skatan hade varit ganska otrevlig för att få träffa den där läkaren måste hon erkänna.

Men hut (hot) gick hem.

Och väl ”inne” fick hon träffa en lugnare … inte lika ledighetssugen … läkare som efter att hon undersökt Skatan skrev en remiss för ultraljud till lasarettet som Satan … äsch felskrivet … Skatan  genast begav sig till.

Efter genomförd undersökning med negativt resultat … det vaaar ingen blodpropp …gick Skatan därifrån med lika ont i benet som före besöket.

Och alla dessa mediciner …  dessa värktabletter , sömntabletter och andra tabletter för sina RLS-ben etc etc som Skatan smäller i sig gör henne groggy och trött och alla planer,  allt som hon föresätter sig att göra på morgonen har gått om intet redan vid frukosten.

Det tär …

Och inte orkar Skatan med folk heller … hon som egentligen är så väldigt social.

Helt skulle hon vilja gömma sig i en grotta i skogen ett tag.

Tills hon blev lite snällare.

Hon sitter nu här och slölyssnar på sommarprataren Anders Bárány i P1 och när han spelar Charlie Parker och Miles Davis: Now´s the time faller hon nästan i gråt.

Hon försattes nämligen tillbaka till sin ungdoms jazzklubbar och just den här spelade hon mycket då på grammofon. Då hade hon hela livet framförsig (ja, det är väl inte slut ännu får Skatan väl hoppas) men allt var så mycket lättsammare …

Buuu uuuu … Skatan tycker synd om sig själv.

Skatan tar sig själv i kragen och läser Lilla Blå-bloggen, Lilla Blå som sätter ord på alla känslor så att de känns igen, hittar de rätta orden men som förstås också blir trött ibland… inte alltid kan hålla ångan uppe, blir trött på jobbet,  på bloggen och på sig själv. Trött, trött, trött.

Jag vältrar mig i självmedlidande och gnäll.
Äter skit.
Sprider skit.
Förlåt mig. (Lilla Blå)

Skatan har inte följt med sina bloggvänners bloggar på  så länge länge  nu …

Och när Skatan nu läser hos Lilla Blå skäms hon lite … hon är inte ensam om sina känslor …

Här i sin egen blogg behöver Skatan inte ta hänsyn till någon.  Här kan hon stjälpa ur sig … här kan hon faktiskt få klaga, säga vad hon tycker och känner, lätta på trycket och det är så skööööönt.

Skönt som en orgasm … skulle kanske Lilla Blå skriva … men Skatan är lite blygare och behöver såna som Lilla Blå som hjälper henne på traven.  Så då gör hon den jämförelsen …

Skatan har en bloggskribent till … HUVUDSAKER … som hon följer (han gör ofta också långa blogguppehåll) och som så ofta ger henne tröst utan att han själv  har en aning om att det är det han kan skänka andra människor när han utelämnar sitt innersta utan ”skyddsnät”.

Igenkännande.

Tröst.

Min terapeut har fått mig förstå att det handlar om det, att jag inte behöver gå med skuldkänslor gentemot någon annan för att jag behöver vara ensam för en tid och hitta hem till mig själv.
Det känns inte lätt. Men jag måste göra det. Jag kan inte fortsätta svika mig själv.

— – –

Säg bara som det är till dina vänner. Dom kommer att förstå. Dom kommer till och med att känna igen sig. Varenda en av dom har någon gång själva mått dåligt. Tror du inte?
Jag vet inte, sa jag. Alla andra verkar så egendomligt lyckliga. (Halvar)

Det är bara det … en sak till … att även om hon drar sig tillbaka och försöker vara ensam för en tid och hitta hem till mig själv, som Halvar skriver så är hon nästan aldrig ensam … hon har Mannen som inte förstår ett skit utan avbryter henne när hon läser, avbryter henne när hon målar, avbryter henne när hon skriver. Inte för att vara dum … han tänker bara inte. Och så har hon en stor familj som då och då behöver henne, hennes hjälp och ja, vad har man en familj till om man inte finns där för varandra.

Just idag är Skatan lägre än låg. Hon väntar på besked om sin pappa som snabbt blivit så svag och orkeslös att ingen av Skatan eller hennes syskon har hängt med i svängarna. Idag ska läkaren titta till honom och Skatan väntar på ett samtal från sjuksystern för att få veta lite mer. De senaste dagarna har hon suttit i telefonen  för att höra hur det är samtidigt som hon inte kan kasta sig i bilen och åka dit och se för sig själv.  Som hon allra helst skulle vilja förstås. Men Skatan hostar  från djupet av sitt bröst, en skrällande hosta och snörvlar  och fast hon inte har feber kan hon ju smitta och då får pappa lunginflammation. Det räcker med att han är gammal och svag och bara sover. Han ska inte behöva sluta sina dagar med hosta eller med lunginflammation … Han äter dåligt, dricker bara lite och kanske kanske får han ”bara”  somna in och inte vakna. Det vore skönt för honom att få dö så, tycker Skatan.  När Skatan försökte tala med honom i telefon gick det knappast. Är det du, Eva är du frisk, Nej … jag hostar, Hur mår du där i Örebro . Jag är hemma på Femöre … låååång tystnad … hallå pappa hallå … hör du mig … nej jag hör inte … ja hej då pappa jag ringer sen … hej då.

Pappa.