Dag 3 på Listan … ett inlägg som skall ge några intryck om Mina Föräldrar  kommer sent omsider … och  … måste jag tillstå … jag kommer i fortsättningen inte heller hålla mig till någon tidtabell …

Det kan ju börja snöa och då blir det fullt upp …  🙂 …

Jag har dubbel uppsättning av föräldrar för jag är adopterad … men jag har bara en mamma och en pappa. Min mamma och min pappa som jag har vuxit upp med, som har älskat mig och mina syskon … och som är som de är … på gott och ont … mest gott kan jag säga så här i efterhand.

Mest gott.

Blod är inte tjockare än vatten.

Mamma på sitt älsklingsställe i trädgården

… och pappa med en skål bigarråer

Nästan varje gång jag besöker pappa … idag 98 år gammal … talar han om mamma. Nostalgiskt, tacksamt och naturligtvis förskönande och förmildrande. Det är nog mycket ”eftertankens kranka blekhet”. Och han tackar sin lyckliga stjärna, sitt öde, som lät honom träffa den som skulle bli hans utvalda på ett så … så … mirakulöst sätt.

Han satt på en spårvagn och i hörnet av Aschebergsgatan och någon annan gata i Göteborg som är båda mina föräldrars hemstad, när han såg en blond kvinna i en grön dräkt svänga om hörnet …

Varje morgon några dagar framöver såg han henne svänga om hörnet i sin gröna dräkt.

– Henne skall jag gifta mig med, tänkte pappa (säkert en efterrekonstruktion  … men det är så han säger idag i alla fall)

En tid senare ville pappas bästa vän ha med papppa till Hindås för att äta och umgås och vandra. De skulle också ta med sig en väninna till vännens flickvän och då tyckte de att det passade bra att pappa följde med. Så att  de blev jämna par..

Det var flickan i den gröna dräkten … förstås …  och på den vägen var det.

Jag vet inte när precis detta skedde och när precis de förlovade sig och när precis de gifte sig … trots att pappa berättat om det så många gånger … men deras långa äktenskap tog slut först vid mammas död den 24 mars 2000.

Och trots alla berättelser om lycka och kärlek och omtanke … var det nog inte en dans på rosor alla gånger.

Det var inget ”vanligt”  äktenskap … de kom både från borgerliga hem men var ganska okonventionella och skapade sin familj med fyra barn … alla adopterade … trots att pappa själv nästan aldrig var hemma … åtminstone i våra yngsta år. Pappa sa ofta att det alltid fanns ”Room for one more ” som var titeln på en bok som han fortfarande har framme och läser ur … och han skulle helst ha velat haft ett helt fotbollslag.

Men mamma fick dra hela lasset.

Hon var hemmafru förstås.

Mamma kom från ett skilsmässohem … vilket var mycket ovanligt på den tiden. Hon var född i England och mormor och morfar var sjukgymnaster och gymnastikdirektörer båda och jobbade under första världskriget där i London med att hjälpa skadade soldater. Mamma berättar … som en liten parantes … att de en tid hade en apa som husdjur. En apa av samma sort som Pippis Herr Nilsson.

Inte heller den familjen var så ”vanlig” på den tiden.

När de flyttade hem utan sin pappa till Göteborg var mamma fem år och fick från och med då axla ett stort ansvar. Mormor var mycket mån om sin ”sociala” status och ansträngde sig till det yttersta med att det i mammas och hennes systers (Sissi … kallades hon efter ordet Sister … egentligen hette hon Margit) liv inte skulle fattas något. T ex fick mamma gå i en mycket ”fin” skola Samskolan där det gick både pojkar och flickor från ”fina”, borgerliga familjer. Mamma led … har hon berättat för mig av att mormor försökte upprätthålla något som var dömt att misslyckas.

Och mamma levde hela sitt liv för andra … först för sin egen mamma (och det hängde med ända till slutet när mormor dog … ibland till min pappas irritation för mormor var en mycket bestämd dam med bestämda åsikter) … sedan också för sin pappa som bodde hos oss sina sista år och drog sin sista suck en söndagsmiddag därhemma.

Men först och främst levde hon för sin familj och sina barn … och sina barnbarn. Det var många gånger jag försökte uppmana henne att leva lite mer ”för sig själv” och inte bara för alla andra.

När pappa gick i pension t ex gick mamma en kurs och blev vårdbiträde och jobbade som det på Lidingö sjukhus med gamla ända tills hon var 68 år (hon fick förlängt och undantag) och älskade att tjäna egna pengar som hon kunde spendera på barnbarnen … och kanske lite på sig själv också.

Och de gamla älskade henne.

Tänk bara när mamma var ute och samlade burkar för att Sonen ville det så gärna … tjäna en extra slant.

Nej, mamma drog sig inte för något … trots att Mannen och jag nog tyckte att det var lite skämsigt  att ”folk” kunde  se mamma med tvillingarna gå och rota i Borlänges papperskorgar efter burkar.

Mina barn, Brorsans barn, våra vänners barn … alla älskade de mamma.

Och på hennes gravsten står det också  …

”Blommornas och barnens bästa vän” under hennes namn …

Om pappa har jag berättat så mycket underhand så …

Snipp snapp snut … här tar min föräldrasaga slut.

För den här gången.