…var …”En läsfest” (Expressen)….

Att … Buddenbrooks – En familjs förfall … kan fängsla 108 år efter sin utgivning  är kvittot på att det hääär är litteratur… och klassisk sådan som kan bestå decennier efter decennier…, som förmår engagera likafullt nu som då. Det verkar ha gått lite trögt med försäljningen direkt efter utgivningen men det trodde man berodde på att den var för ”dyr” (Wikipedia).

Det är en släktkrönika… ”en familjs utveckling, och förfall under, fyra generationer av köpmän och konstnärer” beskrivs den som på baksidan av storpocket-utgåvan…

Allt utspelas i Lübeck, den gamla hansastaden i norra Tyskland.

Det är ett myller av människor som denna köpmannafamilj består av och utökas av med tiden. En del föds in i familjen, en del kommer in som äkta makar. Och så alla tjänsteandar, husjungfrur, guvernanter, kompanjoner (i köpmanshuset), excentriker, fattigt och rikt folk… ja ett myller….av människobeskrivningar som alla framträder som personligheter… oftast genom att deras yttre i detalj beskrivs. På pricken.

Det är som om man förflyttats dit, till familjen Buddenbrooks, som en osynligt öga och öra, för se och höra… höra fraset från klänningarna, höra hovklappret och rösterna , känna dofterna och lukterna… av mat, blommor, parfymer, liklukten vid de öppna kistorna…hästspillningen. Det är livet … som skildras… helt enkelt … så levande att man känner att man lika gärna kunde passat in där… som här 2009.

Huvudpersonerna som man möter och följer längst är Thomas Buddenbrook, köpmannen och handlingsmänniskan, hans bror, en neurotisk ”failure”, Christian och deras syster Antoine eller Tony, som hon kallas, som känner att hon bär släktens heder och ära på sina axlar, är något av en bördssnobb (skulle vi säga idag), gifter och skiljer sig två gånger, vilket var en verklig skam på den tiden… men går igenom dessa skilsmässor med högburet huvud…

Jag känner inte helhjärtat sympati för någon av huvudpersonerna och inte heller antipati. Det kommer och går….

Kanske får lille Hanno, senkommen men oerhört efterlängtad son till Thomas och hans hustru Gerda, den lille konstnärsnaturen, som hade så svårt att leva upp till pappans förväntningar och krav… mina mest odelade medkänslor och sympatier…

Det var verkligen en läsupplevelse… som lite mildrade det dåliga vädret här i Bad Ischl … en bok som fick mig att ”försvinna” några timmar… verkligen..

Jag fick ju lämna tillbaka Off the road av Carolyn Cassidy oläst till bibblan…Richard Ford kom emellan… men på Arlanda inhandlade jag Off the road som reslektyr. .. de andra böckerna var nerpackade..

En fantastisk bok på sitt vis. Inte litterärt men som en rapport, dagbok, redogörelse över ”the beat generation” och hippielivets uppgång och fall… och baksida.

Hela tonåren var jag oerhört inspirerad av beatnickarna… klädde mig i svart…lyssnade på jazzen..läste Sartre och … levde nära gränsen med vissa utagerande vänner. Men… min andra, väluppfostrade, borgerliga, anpassade sida var vikten i den andra vågskålen… så jag tippade aldrig över, som min döde bror,… med alkohol och droger… Nej, Skatan har försiktigheten som motvikt mot nyfikenheten och den har varit bra många gånger. Mannen var också en av personerna som fick mig att ”tippa över” till rätt sida.

Cassidy berättar om drömmarna om ett mindre materialistiskt mer andligt, medvetet liv som de alla strävade efter. Neal Cassidy och Jack Kerouac (Allan Ginsberg m fl)  var/blev frontfigurerna för det här livet… det här drömlivet….och Carolyn som var gift med Neal skriver om dess uppgång och fall, dess  kraschlandning… precis som min brors liv gick i spillror  i sviterna som hippie, vinpimplande, gräs-rökande m m. Så småningom försökte han komma på rätt köl och…. blev AA-medlem och buddist, ett sista tappert försök att bli mer andlig och ta tillbaka sitt liv… men han dog i sviterna av det här utagerande livet 38 år gammal… liksom både Neal och Jack… före 40 års ålder.

Allt det här skriver Carolyn Cassidy om… hennes kamp att fånga Neal och ge honom tryggheten i en familj… samla ihop honom till ”vardagsliv” och familjeliv igen… Hennes egen dragning till Jack, som hon också hade ett förhållande med, hennes förnedring så småningom men också hur hon för egen och deras barns del ”bröt sig” loss till ett eget liv …

Alla dessa drömmar som gick, ja…. åt h-e … Det skrev Carolyn Cassidy om.  Det var en sorglig bok om en ”lost generation” efter den andra ”lost generation” (Hemingway, Zelda och Scott Fitzgerald m fl) … en slagen generation, the ”beat generation”)