men först… en bild… som inte direkt får mig att tänka på våren som Imagine gör…
Den här bilden som jag tog för några da´r se´n (var höll våren hus?)… får mig att tänka på Bonden . . . .
både när jag fotade och när jag såg resultatet.
Hur kan det komma sig? 🙂
PS: Tänkte inte på det….jag måste ta hänsyn… och minskade ner bilden. Annars vore jag bra taskig mot Skogsnuvan… som för fullt försöker förtränga vad hon måste göra framöver…
… än så länge ingen sol … ute … i alla fall.
”Sol ute, sol inne,
Sol i hjärta, sol i sinne”…
… skrev man i poesialbumen förr… när jag var liten…
Och jag kom att tänka på förr… när barnen var små…
Vi hade tre ungar, två hundar, nytt hus i Färjegårdarna i Borlänge, jobbade…. jag på halvtid… Mannen jobbade mer än heltid och var mycket mycket borta… Hur i hela fridens namn gick det ihop…
Det gick ihop.
På helgerna var hela gatan ute och ”stampade” i trädgården för att gräsmattor skulle anläggas… eller grävde… eller snickrade…. Ungarna sprang mellan husen, spelade brännboll på återvändsgatan, fotboll på gräsmattan vid vändplanen… eller så här års, pulka och brädlapp nerför backen vid Norbergs….
(Det här är ett av huset i området… vårt var gult och låg på en annan gata)
På helgerna passade Skatan på att, i sin egen lilla Fiat, packa in hundarna och matsäck… och så åkte vi… i karavan… grannfrun och jag … hon också med hundfullpackad bil… till Sörbo… eller Nybrobacken… eller ännu längre bort… släppte hundarna, tränade dom i sök… apportering, lydnad… såg en och annan älg… fikade, skrattade och var leediga…
På helgerna, ibland, åkte vi på Utställning…. med nyfrissade och nykritade hundar. Masen blev ”kritad”, han var ju en West highland white terrier… i dagligt tal kallad westie. Amanda var en golden… eller som rasen egentligen heter, en Golden retriever.
På vardagarna var det annat…
Upp i ottan, leta strumpor, kolla om Sonen var frisk (han var ofta ofta sjuk Sonen)… äta frukost, få i ungarna frukost, gå ut med hundarna…
Dåförtiden blev det som man kan förstå inte nå´n lång Morgonrunda. Det blev en runda på … ja 15 minuter, runt några kvarter och längs med cykelvägen mot st´n…
…in med ungarna i fiaten… iväg till dagis… hej och hå… vink, vink… in i bilen, en snabb blick mot dagisfönstret där ibland… jag säger ibland… en gråtande unge stod med näsat tryckt mot fönstret… och tjöööt. Men… det vet väl alla som har … eller haft sina barn på dagis… att det ser hjärtskärande ut… men 2 minuter senare är ungarna i full gång med kompisar och sagostunder…
Och så iväg… till jobbet… Pust!
Jobbet var en oas… där hade man sina jobbarkompisar, där kunde man slappna av… och jobba… jobba… och kunde se resultatet av sitt jobb (si eller så många stenograferade brev utskrivna på den elektriska skrivmaskinen med kuuula) … morgonfika med Svante och en annan ”sotare” i källaren (när jag jobbade på labbis) bland kolsvarta papper och kolstoft överallt. Vad jobbade han egentligen med, Svante, det var ju ett labbis på ett stålverk… Det rörde sig i alla fall om analyser av nå´t slag för det var dit jag kilade ner och hämtade analysvärdena…Nåja…
…klockan blev 12. Lunch… hem…. ut med hundarna…hem med hundarna… hämta barnen från dagis före klockan 13… Ni förstår själva … att det blev ingen lååång runda med hundarna. Men vi hade trädgård…
En unge som trilskas och inte vill hem… en som viiill hem… en som vill visa vad hon gjort idag… alla dagar… In i bilen … till OBS, eller ROBIN HOOD eller COOP eller… ja det är fortfarande samma affär… den närmaste… som oupphörligt bytte namn och … plats på sina varor och hyllor…
Hemma igen… lite mellanmål, lite lugnt snack om dagen… och så skulle ungarna ut till grannkompisarna… och
mamma Skatan… kunde luta sig in under fläkten…. och ta sig en lugnande, avslappnade rööök… (neej, Skatan röker inte längre… har lagt av efter flera flera försök… för 18 år sedan… men deet är också en annan historia…)
När Mannen kom hem, om han kom hem… åt vi middag…
… läste sagor…. såg kanske lite på TV… borstade tänder… nattade… och åkte ut till Sörbo med hundarna… Ibland, ja alltid vintertid… var det kolsvart. … men Sörbo kände jag som min egen ficka.
Sedan… blev det andra bullar. Varsel, uppsägningar… och Skatan tog ett av sina stora steg… sjumilasteg… i livet. Jag anmälde mig som öööövertalig. Frivilligt. För att plugga på högskolan. Med lön…. ADB…en utbildning som ledde fram till att jag blev programmerare/systemerare, som gjorde att jag fick jobb på Primdata, …. som gjorde att jag träffade Margith… och Bonden… och lilla a… och och…
Men det blir en annan historia…
”… sol i hjärta, sol i sinne…”
””Låt mig sitta i ditt minne
på en liten, liten pinne.
Men om pinnen är för kort,
flyger jag ur minnet bort.”
Foto: Wanja
till Neat… mitt älsklingstema…
Hur länge det nu varar…
Nu har klockan hunnit bli 05.16… benen har lugnat ner sig… liksom huvudet. Så …God Morgon … nu går jag till sängs och försöker sova en eller annan timme till….
Detta är min egenhändigt målade skata, målad efter foto av Göran ”Djupingen” Bength, ett foto som fanns i ateljén hos Margith…
Mitt senaste porträtt, även detta målat efter ett foto (pappersfoto) som Göran ”Djupingen” Bength har tagit.
Foto: Göran ”Djupingen” Bength
När jag antog min skepnad som Skata… hade jag ingen aaaning om att jag skulle växa i … identifiera mig och nästan bli besatt av denna ”förklädnad”. Men så blev det.
Så… Skatan letar skator överallt. Willi som känner en stadsjägmästare och loppmarknadsförsäljare och har många vänner, har lovat att hålla utkik efter en uppstoppad skata… och Djupingen har förärat mig ett ”tovat” exemplar:
”Skatans drömmar skulle göra den grå katten skräckslagen …” le Clézios ord men något förvanskade… hittade hos Peter Englund
… och Skatan är såååå trött… Klockan är ju bara 4.21… och jag har redan ändrat i sidhuvudet…
… fram och tillbaka, hit och dit…så vad skall jag hitta på nu? Hmm… jo nuuu vet jag…
En viss likhet … va ? Agnes är bara liiite rundare om kinderna…. och rödhårig…
har skrivit i sin blogg… om sin blogg:
”Det är som med allting. Det är alltid första gången man gör det, jag har aldrig skrivit det här förut.”
Foto: Terese Andrén
Varför får man inte kommenteeeera hos BM… Nu skall jag se om jag finner hennes mail-adress…
Inga vandringar men väl några ärenden på sta´n…
StinaPinaFina besökte vår hus-veterinär och fick lite salva för ett inflammerat öga… Kan vara blåååsten… som gjort det.
Det ger sig aaaldrig det här sk-t-vädret…Till min glädje såg det inte så muntert ut hemma heller (jag har väder-gadgets på mitt skrivbord, dels över Stockholm, dels över Bad Ischl)… Alltså… jag var inte glad för att ni därhemma (Stockholmstrakten) hade snöblask (såå gemen är jag inte) men glad för att jag inte missade det fina vårvädret när jag inte är… henmmavid.
På kvällen kom Brigitte på middag… och hade en fantastisk vårbukett med sig till mig. Helt i vitt.
På Skatans Gasthaus serverades det
Kycklingfiléer späckade med soltorkade tomater, vitlök och fetaost (man tager vad man haver, typ) inlindade i bacon. Till dessa serverades ugnsgrillad klyftpotatis och en stor matig sallad med allt… salladsblad av olika typ, tomat, gurka, oliver, mera feta, vitlök…hmm…jo avokado med en vanlig vinaegrette (Skatan äter ju för tillfället inte potatis så det gällde att stoppa i mycket i salladen så att också jag kunde bli mätt). Dessert för de båda, Mannen och Brigitte: Tiramisu-glass i sin bytta. Vi har begränsat med porslin på detta Gasthaus…
Genomgående vin… jag är ingen vinmänniska och är för lat att gå ut i köket och kolla varifrån, vilken druva etc etc … men det var i alla fall ett gott rödvin, som Skatan tog ett halvt glas av. Snapsen dracks på österrikiskt sätt efter måltiden… för att rädda magen…
Kaffet intogs i vår röda soffa… där vi kunde titta ut på snöyran. Vi har ingen TV. Vi fortsatte diskutera det här med åldrandet och som jag i en kommentar har nämnt… finns det ju faktiskt fantastiska möjligheter att långt upp i livet göra precis vad man vill… läsa italienska, gå och dansa… resa… nu mer än någonsin… Men det är ju inte på det jag har klagat heller…
Vi fick tidskrifter hitskickade av Syster Yster. En av dessa var Damernas värld. I nästa nummer som utkommer den 7 april kommer MODE FÖR ALLA ÅLDRAR… Rätt stil vid 20, 30, 40 och 50...att visas…. hmm … Slutar ALLA åldrar vid 50. Det är så´nt som gör en skata lite fundersam. Skriv inte ALLA om det inte är ALLA.
Så nu höll jag på att gå igång igen…
Det är alldeles vitt vitt vitt…. har snöat heela natten och snöar fortfarande.
You are fabulous…
Den här fantastiska utmärkelsen fick jag av Znogge idag och blev otroligt glad, ja, sagolikt glad… Och nu skall jag glädja tre andra… Det blir inte lätt. Alla som jag känner, alla mina vänner, ääär sagolika på sitt sätt men…. jag tror det får bli
The fabulous Skogsnuvan, som nu ligger för ankar… eller har gjort det. Hon är sagolik ”på riktigt”, kan berätta de mest fantastiska berättelser och sagor… och annat också förstås.
Lilla Blå, som också ligger för ankar…och som är sagolik på ett helt väsenskilt sätt… Fantastisk, fantasirik, intelligent, fyndig….fabulous… (märktes det att i i intelligent ”sticker ut ” bland alla f:n ?)
Loll, som skriver, filosoferar, engagerar sig med hull och hår…. och lever fullt ut… trots stelopererad rygg och smärtor… Fabulous….
… skriven av Loll… kopierad av mig och härmed tillägnad dig, Skogsnuvan, som en liten ljusglimt i mörkret…Det finns hopp…
Och ändå 
måste det sägas
om detta norrbottniska mörker
som tynger så in till bristningsgränsen:
Att när solen
i en hastig explosion
vid horisonten
tänder eld på halva himlavalvet
finns det ingen plats på jorden
som genom mörker
andas
mera hopp
Nu är jag där igen. Pratar om ålder. Men… jag blir ju äldre för varje dag så ämnet kommer säkert inte vara slutdiskuterat eller slut-tänkt.. för att jag skriver om det idag.. igen. Nåväl.
Tankarna och reflexionerna kring åldrandet, över att bli äldre, över att vara äldre. De kommer och går. Mest kommer. 😦
Men man kan åldras på olika sätt… med värdighet… eller sökande ungdomen tills man, så att säga, lägger benen på hyllan…
Och det har alltid varit … och är … ”tillåtet” att åldras så det syns om man är man.
(Här syns ett med värdighet åldrande… eller gammalt par. Henry Fonda och Katharine Hepburn)
Och… här nedan syns en 79-årig idol till Skatan, som nog gjort ett eller annat för att försöka dölja sin ålder. Hon som var sååå vacker)
Skatan är väl fixerad på nå´t sätt. Det är bara det att jag tycker att det är så jobbigt..
Det har nog aldrig varit helt lätt att bli gammal. Inga övergångar är helt lätta, passerar oförmärkt förbi… från barn till tonår, från tonåring till ung vuxen, från singel till tvåsamhet, eventuell tre-, fyra-, eventuell fem-, sex-samhet… och tillbaka till tvåsamhet… och sen ensamhet…
Det är inte lätt. Men vem säger att livet skall vara lätt? Men liiite lättare kanske.
Det är framförallt inte så lätt att bli äldre i Sverige… där ungdomskulten verkligen firar sina triumfer… där man knappt ser äldre människor… i offentligheten… Jag tror faktiskt de som säger att de baaara tycker att det är skönt att bli gamla inte talar sanning… alltid. Naturligtvis är det skönt med känslan att ”ha gjort sitt” … att kunna vila ”mätt och belåten” på maten. Det är bara det att jag fortfarande är ”hungrig” så att säga. Och många är mätta…
Förnöjda… förnöjsamhet… är det jag skall sträva efter.
Visst finns det plussidor. Nu är man som man blivit… man har försonats rent utseendemässigt (i bästa fall 🙂 ) med sin stora näsa eller vad det kan vara och sina begåvningsbegränsningar… och blivit
visare. Inte alla. Men en del. Som jag till exempel. 🙂
Nja, inte vis kanske … men idag står jag för vem jag är, tar plats på deet sättet, håller inte fegt med motsatta åsikter o s v, o s v-.
Skatan har sagt det förr. Det är lättare att bli äldre här i Bad Ischl… för alla omkring en… eller nästan alla ääär äldre, eller något yngre, eller jättegamla. Bad Ischl är den blomstrande ålderdomens stad med sina parker, caféer och Esplanaden…
Och … de ser ut som äldre. Med sina hattar, med fjädrar i, snygga ”gångkläder” och tracht´l (folkdräkter) som man verkligen använder…
Det är faktiskt lättare i heela Österrike för här är inte ungdomskulten lika utbredd. Man ser t ex fler äldre nunor i TV än hemma. Äldre leder nöjesprogrammen, får inte bara förekomma i nyhetsprogram och annat allvarligt utbud.
Och jag skall inte tala om Thailand. Jo, det ska jag… Däär måste det vara lättare att åldras. Man respekteras och ses upp till. När man är 60… ja då har man nått den bästa av åldrar. Då hyllas och äras man. Jag märker bara på mitt förhållande till Pa. Vi har fantastiskt roligt ihop, vi kan skoja, skratta och känna oss ”på samma bog” men… hon är medveten om min ålder, och naturligtvis min ställning som svärmor. Hon månar om mig, frågar om jag har det bra, om jag fryser om hon kan ja, underlätta tillvaron för mig. Detta skulle ju kunna få mig att känna mnig som minst 100… men nej.
Jag känner den äkta tillgivenheten och ja, respekten, som thailändare uppfostras till… att ge de som blivit äldre.
”Frågan om ålder och kön betyder allt. Att vara äldre är en viktig del av det thailändska samhället. En yngre person skall respektera den som är äldre. När thailändska barn skriver ett brev till sina föräldrar börjar de ofta med orden ”Far och mor som jag respekterar”.” (resbort.com)
Här … hamnar vi på soptippen väldigt snabbt när vi blivit äldre… och blir osynliga, räknas inte med ….
Titta det snöar… titta det snöar…
Det var bara det som fattades.
PS: Jag tycker att det är kul att leva och bliii äldre… det är inte det… om ni förstår. DS
Kan inte låta bli…
J’ai la mémoire qui flanche sjunger hon… och det har jag med… jag har tappat mitt minne.. iblan.
Mitt minne är inte längre som… ja Skatan kommer alltså inte riktigt ihåg vad jag skulle säga… men…
… det märks på
…att jag idag inte kan gå ut på Morgonrundan (den heliga) med StinaPinaFina. Mannen är redan på väg.Min fot värker. Det gör den alltid när vi har träffats…
Varför de´ då? Jo… Skatan går längre än hon ska… på stigar som kanske inte är så jämna som Skatan behöver…
Men jag skall verkligen inte skylla ifrån mig. Och gå… det gör väl alla människor. Förresten… vi kan titta in hos Robert och Gert och se hur långt de har kommit….
Igår var, som sagt, himlen hög och ljust ljust grå, nästan vit. Solen tittade fram ibland och värmde genast ansiktet som jag snabbt vänt upp mot ”den härlige” …Vi vandrade i två timmar…
… och tog den övre skogsvägen mot Hallstatt … 
och sen ner… och ner… till vägen vid strandkanten och tillbaka längs den.. hem till Brigitte som bjöd på middag.
Hon är en trollkonstnär när det gäller att slänga ihop måltider av vad som finns i frys och kyl… Vi åt först kycklingsoppa och sedan fisk med broccoli, smörslungad, och hennes goda i smör vända potatisar, som inte Skatan fick smaka på… LCHF-dieten ni vet… får se hur länge jag står ut…nu när Brigitte är här. Med min diet, menar jag. Men… hon sticker till Kanarieöarna på söndag. Och då har Mannen, StinaPinaFina och jag en vecka till…
I kväll kommer Willi och Robert och ”kinesar” hos Brigitte. De skall ner till Kroatien och flytta sina båtar till en ny marina. De gamla, Marina Borik, har blivit så väldigt mycket dyrare så nu lägger de sig ute på en ö… samma ö där Luca fanns, dit vi seglade i höstas tillsammans med Djupingen också…
Det skall bli kul att träffas … prata minnen. Och så blir det fler… många fler frestelser för stackars tjocka Skatan.
… och… Skatans humör har stigit åtskilliga grader….
Då…
…slår saknaden efter Margith till … som ett knytnävsslag mitt i veka livet… igen…. nu ?
Så mycket kul som vi haft… som vi aldrig kan ha igen… Det är bara det…
”Mister vi en nära anhörig i familjen…, alla förstår att vi har drabbats av en förlust. Vi bemöts med respekt och medkänsla….
Den som mist en vän, en vanlig vän, förväntas leva vidare som vanligt. Lite nedstämd kan man väl vara några dagar. Men sedan……
Ingen kan fylla ut det tomrum som uppstår efter en förlorad vänskap”
(Karin Thunberg i Mellan köksfönstret och evigheten)
Här sjunger Margith på den irländska puben på Mallorca… Såå mycket kul vi haft…
”Knyckt” från Majsans Veckans visdom 2009…
Så sant som det är skrivet… Det känns så… på pricken.
(Har ni upptäckt… att jag har upptäckt… nå´t?)
….Gertrude Steins väninna och käresta. Jag läste Ninas kommentar till inlägget om mitt födelsedatum… blev nyfiken, gick till Wikepedia .och .. efter att ha läst på kunde jag bekräfta … visst, det var sååå. Hon hade gett ut en kokbok: 
(Fotot är taget av Carl Van Vechten. .. snygg hatt förresten)
”1954 publicerade Toklas Alice B. Toklas kokbok som är en blandning av memoarer och kokbok och som består av närmare 400 recept. Boken ska ha påbörjades under en tremånaders-attack av gulsot då Toklas drömde sig tillbaka till tiden med Stein, god hälsa, goda vänner och god mat”
När jag väl var där blev jag sååå nyfiken och läste vidare. Se bara!
”De recept som hon blivit mest förknippad med är hennes Hasch-kladdkakor som från början var ett recept av Brion Gysin. Kakorna består av en blandning av frukt, nötter, kryddor och torkad cannabis. På grund av detta recept kallas nu ibland liknande kakor för Alice B. Toklas brownies. Det kan tilläggas att detta recept inte finns med i den svenska översättningen från 1982″
Typiskt va… att man tog bort just deet receptet. Men… det kunde ju ha varit svårt att få tag på en av ingredienserna. Det kanske var därför…
Alice föddes inte den 3 februari… men väl den 30 april, Valborgsmässoafton, 1877, och …” dog 1967, 89 år gammal och hon är begravd på kyrkogården Père-Lachaise i Paris. Hon delar grav med Gertrude Stein, men Alices B. Toklas namn finns ingraverat på stenens baksida.”
Är inte deet tragiskt så säg…
Hennes sista år blev också fattiga och hon kämpade mot dålig hälsa. Till på köpet kom Gertrudes giriga släktningar och beslagtog målningar som Gertrude lämnat efter sig till Alice … hur dom nu kunde göra det hur som helst… men det fanns väl inget skriiivet.
(här associerar jag … knäppt eller hur… till arvet efter författaren Stieg Larsson som gick hans sambos (i över 20 år om jag inte misstar mig) näsa förbi… det fanns inte skriiivet…)
.
… jo, hon knycker hämningslöst… från någon av sina bloggvänner… Skata som hon är.
Idag råkar Lilla Blås inlägg illa ut. Jag har knyckt men givit mitt eget inlägg en något annorlunda ”approach”… Något eget måste jag väl ändå försöka fixa..
Finns det något gemensamt månne… bara för att vi är födda samma dag i samma månad?
Jag trodde att Jeanne Moreau, min älsklingsskådespelerska… var född samma dag som jag. Så man kan tro.
Filmen Jules och Jim älskade jag bara och har sett hur många gånger som helst.. och boken av Henri-Pierre Roch är utsliten…
Det här blev en lång parantes… byggd på ett misstag.
Vilka ”kändisar” är då födda på samma dag i samma månad som Skatan? Deeet är en brokig samling…
Musiker:
Felix Mendelsson t ex… (1809-1847) . Som exempel valde jag det här musikstycket ..
Sen har vi Johnny ”Guitar” Watson. Bilden valde jag naturligtvis för hatten skull…
Författare:
Gertrude Stein (February 3, 1874 – July 27, 1946), född samma dag och månad, död samma år som jag föddes… Gertrude var en amerikansk författare som tillbringade sitt liv i huvudsak i Frankrike…Hon blev berömd som katalysator för utvecklandet av modern konst och litteratur. Hon var ”polare” med alla…: Picasso, Matisse, Braque… bland konstnärerna och bland författarna Ernest Hemingway förstås… Det är hon som har myntat begreppet: En ros är en ros är en ros…
Hon var lesbisk och levde tillsammans med Alice B Toklas som visst var en fantastisk kock och har givit ut en kokbok ? … tror jag…
Paul Auster är född ett år senare än jag… men samma dag och samma månad. Hedrande känns det (om det är så att man kan ha fått ett frö av samma begåvning eller egenskaper, som jag ju inte känner till, bara för att man är född samma dag och månad..)… för den här mannen har jag velat ge nobelpriset till de senaste åren… Jag säger bara New York-trilogin eller Illusionernas bok, Resor i skriptoriet…
Henning Mankell, 2 år yngre… Alla känner väl Mankell och har läst nå´t eller sett nå´t på TV eller bio… som bygger på hans böcker…Han har också en idealistisk ådra… som jag beundrar…
Och så tar jag med … Richard Yates, (1926 – 1992)… bara för att han har en så´n fin skrivhörna… och hans debutroman som också är hans mest kända: Revolutionary Road. Konventionell berättarstil…
Det var några av författarna det…
Och så har vi en fantastisk arkitekt och formgivare: Alvar Aalto (1898-1976) 
–
Vasen här bredvid är en Alvar Aaltovas. Skatan har en och den är fantastisk till mina älsklingsblommor så här års: mängder av tulpaner…
Sen måste jag ta med lite galenskap också… Kenneth Anger, avantgardistisk filmmakare och helgalen verkar det som…
”Hans sammanlagda produktion är bara ett fåtal timmar lång. Många av filmerna han påbörjat har inte blivit slutförda eller har mystiskt försvunnit. De filmer som är färdiga betraktar Kenneth Anger som magiska och menar att de för alltid förändrar de som ser dem.” (Wikipedia.)
Det här är en brokig skara… men det kommer mera.
Vi har Amerikas första kvinnliga läkare, 
Elizabeth Blackwell…
Och sist men inte minst Pretty Boy Floyd (1904 – 1934)… gangster… jo … gangster. .. bankrånare och, visserligen aldrig bevisat, mördare… Woody Guitriey skrev The Ballad of Pretty Boy Floyd. Han var en populär gangster…
Och så har vi då Skatan (3 februari 1946 – ”står i stjärnorna”) som inte, än så länge gjort sig något namn…. men vänta ni bara. Min bästa tid är nu (… enligt ett horoskop… Det säger stjärnorna…)
Det här var riktigt kul…. Tack Lilla Blå … för inspirationen…
… och gav oss iväg för att rekognosera vägval o s v … inför senare bestigning av Siriuskogel här i Bad Ischl…
Regnet strilade som sagt…
Uppifrån Siriuskogel skall man kunna se heeela Bad Ischl vid fint väder… 
Men nu var det ju inte så fint väder… så vi gick en runda runt hela berget istället… (Förresten kan ni se var vi bor… Jag landade som hastigast på taket….)
Vi halkade och slirade oss fram på leriga… ibland igensnöade stigar.. och vet nu varifrån vi skall bestiga toppen när det beger sig.
Vi passerade en kyrkogård. Alldeles granne låg en kyrkogård över förkastade gravstenar, kors och gravänglar. Något makabert … tyckte Skatan. Mannen trodde att det var gravstenar och utsmyckningar från gravar, som ingen betalade för mer… som ingen skötte om.. Tragiskt… tyckte Skatan
På vägen tillbaka såg jag vårens första tussilagon… 
Men de fick stå kvar i blötan…
Och så passerade vi ett av alla dessa fint bemålade hus… 
…. innan vi gick över bron… vandrade efter Esplanaden… och snart var hemma igen… genomblöta men nöjda över att iallafall ha lyft ändan från soffan… kommit ut … och fått lite frisk luft…
… sa Goethe (1749-1832).
Fritt översatt av Skatan: Ge ditt bästa för att göra livet till en fest! 
Och jag försöker verkligen. Men just nu är det inte lätt… när regnet strilar ner… vecka in och vecka ut… med några soltimmar förra söndagen och en respit-dag igår. Skatan som har ett ”känsligt” sinne blir sååå låg då… fast jag kan läsa, blogga, teckna, måla, stryka tvätten som tvättades igår… eller ”torktumla” kanske… (Är inte det Pruddelutts egna lilla uttryck? Nej… visst ja… ni tvättsorterar ju hemma hos er…)
