Skatan såg en fantastisk film igår kväll … Gråta med ett leende … och hon grät …
Både med ett leende på läpparna då och då men också av vanmakt och sorg över Ramons öde.
Originaltitel är Mar Adentro, vilket betyder ”Hav inombords” och filmen är gjord av Alejandro Amenábar 2004 och bygger på den sanna historien om den förlamade Ramón Sampedro.
Huvudpersonen Ramon ligger lam efter en dykolycka i sin säng hos brodern och hans familj och tittar ut över havet, det hav som han någonstans i filmen sa … både gav och tog hans liv. För 27 år sedan dök han ner i det. Av ”tanklöshet”, medan han var ”ouppmärksam” som han förklarade. Han var ju egentligen van vid havet, hade varit sjöman och älskade och kände det som sin egen ficka. Han var lycklig med sin flickvän, livet lekte och vågorna och vattnet långt därnere lockande …
Och han dök och bröt nacken.
Ramon vill dö men måste få hjälp …
I hans kamp kommer två betydelsefulla kvinnor in i hans liv.
Julia är advokaten som själv är sjuk och långsamt håller på att dö och som är där för att hjälpa honom i hans kamp mot myndigheterna att få avsluta sitt liv. Men Julia bär också själv på de här tankarna … att få dö eller själv ta livet av sig när det är så dags … och har alltså en dold agenda. Hon vill veta varför Ramon kämpar så för att få dö och hon vill känna efter vad h0n tycker och känner genom själv genom att träffa någon som Ramon.
Och så har vi flickan från grannbyn, Rosa, som försöker övertyga Ramon om att livet trots allt är värt att leva …
Ramon älskar båda kvinnorna på sitt sätt och de honom … men Döden är den Ramon älskar mest och längtar mest efter att få förenas med.
Filmen tar verkligen upp många stora svåra frågor som meningen med livet och rätten till vår egen existens. Det är en film som får Skatan att tänka på döden och livet – hur vill hon själv dö?
Men framförallt … hur vill hon leva?
Och vad är ett värdigt liv för henne?
Nästan överallt, i de flesta länder som inte har dödshjälp, är vi fångna i vår kropp och har inte ens den friheten att besluta om oss själva och våra egna liv , om vi vill avsluta det när vi inte är förmögna att göra så för egen hand.
Filmen skildrar alltså Ramons kamp att få dö. Han ligger helförlamad i sängen hos sin bror och broderns familj som sköter om honom och har legat där nästan i 27 år efter dykolyckan. Hans gamla far lever fortfarande …
Vågorna brusar och slår mot stranden utanför … Ramon lever och gråter och ler … och livet tycks föra med sig både kärlek och innehåll men för honom finns bara ett mål … att få dö.
Han tycker inte att han lever ett värdigt liv.
Jag skall inte säga för mycket om handlingen … för ni måste absolut se den här filmen själva.
Gråta med ett leende tar stark ställning för att vi själva skall kunna få bestämma över vår kropp och vårt liv, att vi skall kunna få hjälp att dö om vi väljer det och inte förmår att dö för egen hand. Samtidigt är filmen en hyllning till livet … och att livet är så på djupet individuellt. Är så personligt.
Det liv som inte är värt att levas för någon, kan av någon annan, i en liknande situation, upplevas som att leva ett fullt och värdigt liv.
Den handlar om den yttersta friheten

Vattnet utanför Femöre vid midnatt … när filmen tagit slut … kav lugnt …
Skatan ger filmen Gråta med ett leende … fem(5) skator av fem möjliga …
Gilla detta:
Gilla Laddar in …