Så var det över. Och Skatan är fortfarande omtumlad. Av allt krax som Skatan kraxat idag hade Kristina Thulin och Uffe Regnér fått ihop en verkligt bra … sammanhängande story.
Om Skatans Tankar och bloggandet …
Skatan har försökt och försökt att ”bädda in” inslaget på TV4 … men fick ge sig.
Vill ni se det kan ni trycka hääär i stället … tror Skatan …
Just nu uppmanas Skatan att skriva något … något vad som helst. Hon håller nämligen på att filmas … händerna … när fingrarna löper över tangenterna … för TV4 Nyheterna.
Det ni …
Skatan får två minuter av ”fame” … i rampljuset. Med sina Tankar.
(TV4-producenten journalisten Kristina Thulin)
(Fotografen Uffe Regnér zoomar in någon ”talande” detalj)
( … och har fått korn på datorn och Skatan kanske …)
(Nu har Skatan fått korn på de båda … samtidigt … men hon ser inte Uffe riktigt … )
(Så ja … nu fångade Skatan de båda, Uffe Regnér och Kristina Thulin)
Var det inte Warhold eller någon som sa att vi alla högst kan få 15 minuter i rampljuset … men 2 minuter är inte ”fy skam” det heller … i dagens mediabrus.
Inte fy skam …
Så nu gäller det att titta på nyheterna ikväll, TV4 Nyheterna … Klockan 19.00 är säkrast men det kaaan hända att Skatan kraxar lite också klockan 22.00.
Visst är hon duktig Skatan som har kunnat ”hålla näbb” …
Och det är så himla kuuul !!!
Småttigt alltså … smått och gott … krax och flax … hääärifrån alltså.
Men ni skulle bara veta … vad som sker i det tysta. Till och med en kraxande Skata håller näbb … tills det blir så dags … och …
läge …
Peace in mind liknade sina tankar vid garnnystan i en korg
”En garnkorg för att illustrera hur min hjärna fungerar. Pilkorg full av olikfärgade små och större nystan, lösa trådar och oreda.”
… inte prydligt ihoprullade alltså utan men ändarna spretande och intrasslade i varandra … tar hon tag i en tåt och drar … vet hon aldrig vad hon ”nystar upp” liksom …
Så tänker sig Peace in mind sin hjärna och sina tankar.
Skatans Tankar huserar längre ner … innanför bröstet. För det mesta.
Känns det som.
Och de är oregerliga. De trängs och buffas och vill ha störst plats och stå främst i kön … upp till hjärnan. Och då blir det stockning . De fylls ständigt på nånstans ifrån. Varifrån? De försöker verkligen skärpa sig och stå på rad i tur och ordning för att kunna komma upp till hjärnan.
Men det fungerar aldrig. Man tränger på bakifrån, buffar och armbågas. Små hugskott kilar försmädligt förbi de tyngre doningarna. Det är ett knuffande och buffande utan dess like.
Då är det inte så underligt att det blir stopp ibland … och att brösten känns som om det vill sprängas av allt som vill ut och … upp till Skatans hjärna så att de kan bli bedömda, sorterade, kategoriserade och så äntligen komma ut …. uuut
Då är det inte så underligt att det stockar sig … och blir tvärstopp.
Tills någon liten envis tanke tränger sig igenom och … poff !
Och … tanke-diarren är ett faktum.
Alice har mohikanfrisyr och inte har Skatan tänkt något särskilt om det.
Och absolut inte oroat sig heller.
Skulle hon kanske det?
Skatan läste Pappabloggen och pappa Alex var uppenbart oroad. Över sin dotters mohikanfrisyr alltså.
Han har t o m frågat en expert om saken.
Hmm …
PS … psst … jag tog helt enkelt tillfället i akt att sätta in en rar bild på AIK … och eftersom jag i alla fall är på G … kommer här en till som visar …
hur de minsta i familjen tog sig en middagspaus när de övriga hade fullt sjå med att packa upp flyttkartoner och dona. DS
– Jag klistrar, jag klistrar … säger Kristin i Strindbergs Ett drömspel
– Du stänger ute luften, jag kvävs … säger Dottern
Snart har ”man” klistrat igen truten på oss alla …
– Nu är det bara en liten springa kvar … säger Kristin
– Luft, luft, jag kan inte andas!
Och jag spyr …
Flaxet började försenat … men det hade Skatan nästan kunnat räkna ut så visiten hos pappa blev kort. Fem minuter före hans lunch och en kvart efteråt …
Pappa har börjat gå på rullband!
Han hade sett något på TV. Ett rullband som man kunde gå på och motionera inomhus. Så han ringde till sjukgymnasten Elisabeth och visst … visst kunde han få prova det.
I förrgår hade han ”promenerat” tre minuter. Han tänkte nog utöka det till fem. Och han får hålla Elisabeth i handen hela tiden.
Svägerska I och Skatan träffades under ”Svampen” på Stureplan där man träffats jämnt … för det går liksom inte att ta miste …
Sedan gick vi till Saturnus och käkade lunch, omelett med lax och spenat. På en kulinariskt hög nivå … Och drack cappuccino på det.
Och pratade och pratade och pratade … i två timmar och vi kunde ha suttit där i två timmar till. Men Saturnus är trångt och när ”folk” började slå sig ner bredvid oss vid de små smala borden kände vi att det var dags …
Saturnus, förresten, var visst Lars Noréns stamställe dit han tog folk för att prata. Det är sånt sorl där så det går nog alldeles utmärkt att tala ”ostört” . Ingen kan avlyssna vad man säger för det ”brusar” så …
Efter att vi skiljts åt strosade Skatan omkring lite i Sturegallerian och in i och ut ur affärer tills det var dags att möta Matlagningsgänget. Det var bara jag från ”landet” som tagit mig upp till ”stan” så vi var en skara på fem personer som klev in genom Stockholms Auktionsverks imponerande dörr för att få en ”privat” förhandsvisning av Fashion 2010-02-15
(Irika har tagit bilden i höstas … antar jag för då gick den första Fashion-auktionen av stapeln)
Deeet var verkligen kul. Och speciellt. Att få en inblick ”bakom kulisserna” och se alla dessa fantastiska kreationer från sent artonhundratal till tidigt 1990-tal.
Vi hade en guide … som Skatan förstås inte kommer ihåg namnet på … som berättade väldigt kunnigt om varje plagg som vi stannade vid eller frågade om …
(Skatans mobilbild: Vår söta guide med en Pierre Balmain-klänning …)
Vet ni förresten varför Chanels väskmodell som ser hur så här … 
kallas 2.55 ? Jo, den skapades i februari (2) 1955.
Alltid lär man sig nåt.
Skatan fastnade för en hatt som hon i förstone tänkte lägga ett förhandsbud på … men ångrade sig. Hon visste inte riktigt n ä r hon skulle bära den liksom. Till jeans?
Kanske kräver den lite övrigt i klädseln … eller?
Eller?
Så det fick vara.
Innan vi lämnade Auktionsverket för mat … mera mat … tittade vi lite på gamla modeplanscher …
Den hatten hade väl varit något för Skatan? …
Våra steg stapplade på moddiga gator med risk för istappsnedslag … till Grodan för ytterligare kulinariska äventyr.
Skatan åt kalvlever.
Och drack rött vin.
Och drack svenskt kaffe på maten.
Sista tåget hem … en halvtimme försenat … men vad kul och gott … det hade varit.
Ett riktigt kul-inariskt flax i alla bemärkelser.
… fast man inte riktigt kan tro det när man tittar sig omkring …
… men kan han, Momo och han, Chaplin … så
LE ! 🙂
Om några timmar sitter Skatan på tåget till Stockholm.
Förhoppningsvis.
Hon har ju hört en del … hur det kan bli.
Andras erfarenheter liksom.
Bara hon är framme till strax före fem. Då skallhon träffa matlagningsgänget utanför Auktionsverket på Nybrogatan för en ”privat” visning.
Jo, jag tackar jag.
Sen skall vi gå till Grodan och äta och prata och skratta … ända till klockan 21.45 när sista tåget till Nyköping lämnar Stockholms Centralstation.
Men helst vill hon hinna träffa pappa en stund innan hon träffar Svägerska I för lunch på Saturnus, en fransk bistro … jo, jag tackar … men viktigast är att hon hinner upp till klockan fem … hennes Huvudärende i Huvudstaden den här gången.
Och det skall väl Skatan göra.
Förhoppningsvis.
(helenasblogg.blog.mtgnewmedia.se/…/11/sno.jpg)
Där har vi det …
Inte konstigt att Skatan har ont i nacken och armarna och ryggen.
Hon får skylla sig själv som packade packlådorna alldeles för fulla så att grabbarna inte orkade bära upp dom till bokhyllan …
(Bilden: juliaskott.wordpress.com)
utan Skatan fick lassa på sig så många som hon orkade bära upp.
Och bära upp dom själv … peu en peu.
Uppför trapporna …
Och sen traska ner efter mer …
Och så upp … och ner … och upp …
Inte konstigt att Skatan har ont …
Ovan som hon är.
Alla vet väl hur en skata ser ut … tänkte Skatan när hon beställde den hos en keramiker som hon träffat av en slump i en by högt uppe bland bergen i Österrike. Och beskrev inte närmre precis hur hon hade tänkt sig den …
Men Skatan hade nog inte tänkt sig den som den såg ut när hon skulle hämta den … eller dom. De skulle göras i tre olika tekniker och alla tre hade Skatan beställt.
Ingen av skatorna var svartvita utan vitsvarta … om ni förstår hur jag menar …
Konstigt nog finns det inte så många skator i Österrike och konstigt nog visste alltså inte keramikern hur en skata såg ut.
Men till hösten … då skulle Skatan få sina skator.
Hösten kom men då höll keramikern på att bygga om sin verkstad så … inga skator för Skatan.
Vintern kom och då höll keramikern på med en stor utställning inför julen … och inga skator för Skatan.
Men nu … när Mannen åkte ner och flydde fältet inför Kärringträffen … nu skulle skatan vara klar.
Skatan?
Ja, det bidde inga tre skator i olika tekniker.
Det bidde en.
– Är det så här en skata ser ut i Österrike? Så himla lång näbb och ganska så kort … förhållandevis kort stjärt …, tänkte Skatan
Fast … förstås. Keramikern däruppe på berget kanske hade studerat Skatan närmre än hon visste … långnäbbad och kanske med en inte så framträdande stjärt som i fornstora dar …
Och Skatan flyger ju aldrig så långt att inte stjärten följer med.
Så då kan det ju vara praktiskt att den inte är så himla lång …
Eller hur?
av Alex Schulman
En hel del av mina åsikter har kommit på skam om Alex Schulman.
En hel del.
De visade sig vara fördomar … grundade på vad?
Nja … faktiskt bara grundade på det som ”alla andra” hade skrivit om Alex Schulman när det begav sig och det gick så långt att han kände sig tvingad att stänga sin blogg.
Jag förfasades … och tyckte till och … Fast själv hade jag knappast läst en rad … men ändå bildat mig denna uppfattning om Alex Schulman som en skrikig, skränig, oförskämd, ytlig människa och mediaperson som fick sin ”kick” av att skända, såra och häckla människor omkring sig …
Texten störde liksom … budskapet … tyckte jag.
Så fel jag hade …
Fast jag har ju fortfarande inte läst så mycket av Alex Schulman … bara ett eller annat inlägg i hans nya blogg, Pappabloggen,
Han kanske skriver lite fööör rättframt för min smak … kanske kan man till och med säga min generations smak.
Och kanske det är just det.
En generationsfråga.
Och mot det där något ”råa” sättet att uttrycka sina åsikter värjer jag mig … fortfarande.
Men hädanefter skall jag ge Alex Schulman lite mer uppmärksamhet, läsa lite fler av hans inlägg … som man måste säga ”berör” i alla fall … av den ena eller andra anledningen.
Och det är ju det som är meningen.
Kan man skriva en bok om sin far, en bok som Skynda att älska … så utelämnande, så ömsint och kärleksfullt (och då har jag bara kommit till sidan 75 av 228 i pocketupplagan) då har man åtminstone en annan sida.
Det är inte enbart historien om sonen och Fadren och den uppskjutna sorgen som skrivs om så utelämnande och fint … och denna familjesammanhållning som fanns där med pappan som den sammanhållande … som berör så starkt.
Utan igenkänningen.
Igenkänningen av Sorgen, av Saknaden … som jag själv bär med mig fortfarande efter Mamma, Margith, min bror … Vad som väcker den, vad som helar och … kanske vad som försonar den …
Jag har som sagt bara läst 75 sidor … ännu.
Skynda att älska av Alex Schulman får fem (5) skator … (trots att jag bara börjat läsa … som sagt)
Är det en vanlig dag?
Nej, det är ingen vanlig dag
för det är tvillingarnas födelsedag
Hurra Hurra Hurraaa
Hurra Hurra Hurraaa
Det kan inte alltid ha varit så kul att fylla år på samma dag. Vem skulle bli gratulerad först. Framför vems dörr skulle det viskas och tisslas. Skatan har ett svagt minne att det för det mesta var framför Lilla e:s dörr. Damerna först och allt det där … Och så kom Sonen efter och kröp upp i sängen hos sin syrra …
Men Sonen var inte lika artig när det begav sig. Han trängde sig före sin syster. Elva minuter försprång innan lilla e såg dagens ljus fick han. En aning medtagen. Faktiskt alldeles blå … Men hon tog sig snabbt och var sedan skär som en marsipangris med guldblont hår medan ”storebror” hade en svart kalufs, ja, en riktig kalufs ända från början.Och kallades Milan som vuxen. För att han såg ut som en jugge. Jugoslav alltså.
Tiden går … som jag ju nämnt i något tidigare inlägg … så vi skall kanske inte orda om det mera. Nu är båda själva föräldrar och har kommit en bra bit på väg.
Kallas 33 år för yngre medelålder?
Kan jag väl aldrig tro …
Det är aldrig för sent …
Det är det visst det … för sent för så mycket. För Skatan.
Dagarna ljusnar minut för minut …
Snart är våren här som alla år. Efter vinter kommer ju vår …
Var inte så melodramatisk, Skatan! Jösses.
Vilken självömkan!
Men … det mörknar (faktiskt… på sätt och vis) … minut för minut … och så mycket är… för sent.
(Favorit i repris … med Zara)
Tänk inte efter!
Den är bara en siffra … den där åldern.
Eller?
Tänk inte!
Skatan och StinaFina sitter här i Borlänge i arla morgonstund bland flyttkartonger och uppbrottsstämningar.
Mannen, Sonen, Pa och Alice sover.
Idag går flyttlasset för Skatans flyttfåglar.
Inte till varmare trakter … nej från holk till holk i samma stad. Det gäller att kasta ner några rader nu för snart kommer flyttkarlarna och skall kånka möbler och kartonger nerför tre trappor utan hiss … som egentligen är sex trappor utan hiss …
Ja, ni känner till det. Skatan har tjatat om just detta förr.
Tur att det finns ungt folk.
Också.
… och det var som vanligt ”några som vann … och några som försvann i en sopespann” (som man ramsade när man var barn … )
Kultur & Nöje: 365 saker…
Politik & Samhälle: Farmor Gun
Design & Inredning: Emmas designblogg
Prylar & Teknik: Moderskeppet
Vardagsliv & Fritid: Heja Abbe
Sport: Bara ben på Glenn Hysén
Mode: Kenza
vann … och … Skatan vet inte riktigt vad hon skall säga om det.
Kanske kan hon säga … eftersom hon var långt ifrån nominerad … och det är alltså inte ”surt sa räven om rönnbären” den hääär gången … kanske kan hon säga att det är bra dumt att tävla i bloggandet konst. Här är det väl slumpen och ”känner du henne/honom … och den och den måste vi nominera därför att …
Fast i och för sig vet inte Skatan hur nomineringsproceduren går till.
Men lika lite som man egentligen kan tävla i musik (Melodifestivalen) kan man tävla i bloggande …
Kanske.
Det finns ju inget målsnöre, liksom …
Men det finns ju andra bedömningssporter: konståkning, backhoppning … dressyrridning osv osv
Och vi har Nobelpriset, Pulizerpriset, Augustpriset … och så vidare … o s v …
Så visst … självklart … kan man tävla i bloggandets konst, i olika kategorier. Visst!
Men däremot tycker Skatan det skulle bli väldigt tråkigt om man/ja, bloggarna alltså, skulle börja blogga som galningar för att tävla … för tävlandets skull.
Men Skatan har ju aldrig varit en tävlingsmänniska … så det kanske är ”surt sa räven om rönnbären” ändå.
Suuurt …
PS Elin Grelssons blogg vann inte i sin kategori … vilket hon borde ha gjort, tycker Skatan … liksom Mymlan (the real one) skulle ha gjort … men hon var inte ens nominerad … fast hon var ju förstås en av bloggarna som nominerade och de fick kanske inte lov att nominera själva och kunde alltså inte bli nominerade … nom nom nom … nom … inerade DS
PPS För övrigt har Skatan också drabbats av det där viruset … bloggtorkan. Men det brukar gå över utan komplikationer …
Ida, snart ooonlysixteeen skriver till Skatan på hennes födelsedag.
Hon skriver bl a … för mig är du den coolaste, sötaste, fräckaste, häftigaste, snällaste mormorn in the world och kommer alltid att vara
(Ida … för några år sedan)
Kan man bli annat än väldigt väldigt glad och varm om hjärtat …
Skatan trodde hon aldrig skulle komma fram och få ut bokpaketet …
Snön liksom växte henne över huvudet.
Hon hade äntligen fått ändan ur vagnen och beställt och fått levererat … men inte hem … utan till Q8-macken inne i stan … sitt bokpaket som den här gången bland annat innehöll
Mormor & Morfar
av Cecilia Rihs och med illustrationer av Pia Niemi … som kom en dag för sent för det barnbarn den var tänkt för … Kaxe.
Men boken springer ju liksom inte bort.
Och så har finns det ju lite tid för mormor Skatan att läsa i den i förväg …
Det är Speja som har skrivit den … och man behöver bara titta in till henne för att förstå att boken måste vara något alldeles extra.
Titta in vetja … och läs.
Nu skall i alla fall jag krypa under ett täcke, slå upp boken och läsa om ”två spralliga, påhittiga och äventyrslystna morföräldrar som inte låter sig hindras av vare sig ålder, kön eller andras åsikter. Som ser en mängd möjligheter i varje ny dag” …
Som det står på baksidan …
Skatans tankar 