Åsa bloggar och väcker tankar. Egna tankar som kanske flyger lite väl långt från Åsas tankar.
Men ändå. inte.
Det berör det hon säger … Skulle jag skriva en kommentar hos henne om det här, skulle den bli lång som ett inlägg.
Så jag använder den nya funktionen ” *You like this ” så jag kan förbli den där mångordiga Skatan.
Tänk så bra … den där funktionen … *You like this …
Mitt signalsystem har fastnat på grönt …. från början. Och ändå har jag varit gift i snart 41 år, förlovad i 3 år dessförinnan och gifte mig när jag bara var 23 år.
Ungefärlig översättning av texten under stoppet:
Reagera nu!
Vänta inte tills det är försent!
– Du måste vara färgblind … kan jag avvärjande påstå när det har missuppfattats och ”bränner till” på deeet sättet. Men skall jag vara ärlig var det längesen. *suck* Nuförtiden vistas jag mest på slingrande lantliga ”småvägar” utan signalsystem överhuvudtaget och långt mellan mötesplatserna
Och det fick/får jag ta … dessa ständiga missuppfattningar.
Ta det onda med det goda … för visst är det mest det goda. Även om närmandena från början kan ha haft andra avsikter
Jag har fått massor av manliga vänner också. Många VÄNNER.
Jag står vidöppen för alla … En riktig flörtis, en sån där ”skrattmödis”, sa man när jag var ung …
Fast egentligen ligger det mera allvar bakom denna min ”framtoning” än man kan tro.
Och till och med sorg.
Detta ständiga behov av bekräftelse, bekräftelse, bekräftelse …
Varför är det så svårt att förstå om någon intresserad eller ej? Varför tror sig vissa se intresse från min sida som inte är där? Eller vem vet om det är där, jag är sällan ointresserad av människor och det är först i det färgsprakande mötet i ett samtal och en kyss som jag kan dra de riktiga slutsatser. Men dessa intresse-signaler är ju lockrop långt innan man kommer dit hän: Att smaka på läppar görs med omsorg och väl utvalda objekt. Varför för … Read More
– Ja, jag hör dåligt … och ser dåligt med för den delen …
Skatan har alldeles nyss kommit hem från Audionomen där hon kollade sin hörsel.
Hon hörde dåligt. På båda öronen . Precis som Mannen och ungarna har sagt länge nu …
– Måååste du ha TVn på så högt, mamma …
– Sätt ner ljudet på musiken … jag hör för sjutton inte vad jag tänker.
Så nu sitter hon här och funderar hur hon skall gå vidare. Hörapparat eller vänta med hörapparat.
När hon kollade sin grå starr på höger öga för en tid sedan (det vänstra är redan opererat och efterstarropererat) fick hon veta att starren inte var mooogen för operation ännu.
– Skitsnack, sa den pensionerade ögon-överläkaren på Lunds Universitetssjukhus, en god vän till Mannen. Ju tidigare man opererar en diagnosticerad grå starr, desto bättre resultat …
– Det är köerna som gör att man säger något så dumt …
Jag promenerade i Stockholm så jag fick blåsor under fötterna. Först från Centralen via bakgatorna och kyrkogården vid … vad heter nu kyrkan igen … vid Klara kyrka heter den …. till Sergels torg mot Kungsträdgården genom den och så upp Arsenalsgatan. Hade tänkt ta reda på när fotoutställningen där öppnade.
Klockan var strax efter nio och solen lyste fortfarande från en klarblå himmel …
På Blaisiholmstorg kom denne ståtliga häst emot mig … och jag svängde ner Arsenalsgatan mot
Bukowski och Raoul Wallenbergs torg som det väl heter nuförtiden … Utställningen skulle inte öppna förrän klockan tolv så jag hade god tid på mig efter mitt besök hos min ”healer” på Styrmansgatan att ta mig dig …
Det var inte bara en utställning utan tre …
Den emotsedda Dylan-fotografen Barry Feinstein, en om Sven Nykvist, Ingmar Bergmanfotografen och så …
Fotoskolan Sthlm. Om ni ”blippar” på bilden och väntar tills länken hunnit laddat ner sina bilder får ni en god uppfattning av vilka fantastiska fotografer som Folkuniversitetet har ”kläckt” och som visade sina bilder på Bukowskis, (där man förresten blev utsatt för ett väpnat råd mitt på dagen under en visning … och rånarna kom över alla smycken. Men det har ni säkert hört talas om. Jag snackade med en kvinna i receptionen som fortfarande var skakad efter upplevelsen. )
Innan jag skulle passera Dramaten fick jag korn på Marie-Loiuse Ekman som både är chef för Dramaten och som gjort statyn av Margareta Krook som står utanför.
Här står hon och pratar med någon men jag vågade inte vända mig om och titta efter vem det var när jag passerat. Marie-Loiuse tittade till när jag knäppte mitt kort och jag nickade som tack … men som sagt.
Någon måtta fick det vara.
Här står hon Margareta Krook, blank om näsan och magen efter alla kärvänliga klappar … här står hon och väntar på någon … på något …
Jag fortsatte Nybrogatan upp till Östermalmshallen och
Robert´s Coffee Shop där jag brukar inta en andra frukost …
innan det är dags för behandlingen hos min ”healer”.
Jag kom i god tid och medan jag satt där i väntrummet och såg väggen med skivor kom jag att tänka på att han inte varit helt okänd som musiker den gode Thomas Wolf... då det begav sig …
Han hade ju bandet Stormwind som till och med spelat på en Cannes-festival om jag inte tar helt fel …
En man med många strängar på sin lyra …
Utställningen då?
Jag blev nog något besviken … inte besviken över det jag fick se … men besviken att det inte var mer. Barry Feinsteins bilder bestod av ungefär tjugo foton, hälften på The Rolling Stones och hälften på Bob Dylan … Det var fantastiska bilder och jag ville ha mer mer mer men när jag ville köpa en Coffeetablebok med Dylanbilderna var den slutsåld. *suck* Kanske kan man få tag i den på nätet … trodde tjejen som vaktade dyrgriparna. En kopia av ett foto kostade många tiotusen kronor … Som en liten detalj kan nämnas att alla utställda bilder var tagna 1966, det året då jag tog studenten …
Sven Nykvist-utställningen visade främst hans kameror och lite andra ”souvenirer” och så förstås Guldbaggen …
Nästa stopp … men då tog jag tunnelbanan … var förstås hos pappa på Söder .,..
Lika glad som alltid satt han där i sin fåtölj … men med jackan på för han sa att han frös. Han påstod att de hade stängt av värmen nu under sommaren … hmm …
Vi snackade om ditt och datt innan jag tog tunnelbanan tillbaka mot stan och klev av i Gamla Stan för att gå längt Skeppsbron och jösses vilket stohej det var där ska ni tro …
Skeppsbron mot Kungsan
Mot Skeppsholmen
Slottet
TV spelar in från Operans tak …
Jag tog mig också till Drottninggatan och den bokhandel jag försöker besöka … där de har så billiga böcker. Till och med de nyss utgivna.
Jag köpte tre pocket och betalade för två … bland dem Michael Nyqvists bok När barnet lagt sig som jag började läsa redan på tåget och har läst ut …
Den drabbade mig så i veka livet … att den får sin egen historia, sitt eget inlägg, när jag hämtat mig från den värsta känsloanstormningen.
Den handlade om hans sökande efter sina biologiska föräldrar, främst sin far …
”Jag ville försöka förstå den där luftfärden, när jag sträcks över från en famn till en annan och i den nya famnen får jag ett namn och en adress.
Det är nog därför jag har skrivit boken” (Michael Nyqvist)
… var det inte hela dagen i Stockholm igår. Några regnstänk kom det allt från den annars så klarblå himlen ….
Jag återkommer längre fram med en utförligare rapport … men nu MÅSTE jag ta itu med livet IRL … så att säga.
Om ni är jättenyfikna har jag skrivit ett litet inlägg om min Stockholmsdag i sn, lokaltidningen här i Sörmland, och då är det bara att ”blippa på bilden här:
Hon vet att hon talade sig varm för att det var rätt beslut att låta Annika Östberg få komma hem och avtjäna resten av sitt långa fängelsestraff då … när den debatten var i full gång . Ett straff som Annika Östberg redan suttit av i 28 långa år … så länge tror inte Skatan någon i Sverige har avtjänat ett straff för samma brott.
Hon skrev lite väl oskuldsfullt … men är väl inte sämre än att hon kan ändra sig … och fick svar på tal av speciellt en kommentator som kallade sig
NejTack:
stollar… läs på lite mer innan ni säger att hon bara var på fel plats vid fel tidpunkt
Det var stolligt av Skatan att tala så … naivt. Att Skatan sedan inte tagit reda på ”sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen” lite bättre innan sitt spontana inlägg må kanske vara henne förlåtet men Skatan tycker i och för sig fortfarande att det var bra att Annika Östberg fick komma ”hem” och nu förbereder sig för ett liv i frihet här hemma.
Men från det till att hon skall sommarprata …
Eller så är det jättebra att hon gör just det …
– I mitt Sommar ska jag tala om ögonblick som förändrar livet. Om att överleva mer än 28 år i amerikanskt fängelse. Om mörka, fuktiga celler. Om rötter och hemlängtan och hur man håller drömmen om hemland och tillhörighet levande i en främmande värld … , säger Annika Östberg själv om sin medverkan.
Kanske kan Mörderskan … som avtjänat sitt straff … få någon annan att tänka efter före … det är ju det det handlar om många gånger.
Idag, om några timmar, är det Skatans Stockholmsdag och hon skall passa på att gå och titta på en fotoutställning som Lilla Blå tipsat om. Det är Bob Dylan-fotografen Barry Fernstein som ställer ut.
Barry Fernstein har bland mycket. mycket annat tagit 4000 bilder på Bob Dylan.
Skatan kan ju inte ”knycka” någon bild som Fernstein tagit så hon sökte sig till Flickr.com och bilderna som är fria att låna …
Och vad hittade hon där, ja vad hitta hon där …
Foto: Incase`s fotostream (men jag tror att det är en kille som heter Stepard Fairey som gjort själva målningen av Bob Dylan)
Skatan trodde hon skulle svimma …
Titta på målningen ovan och den Skatan själv har målat, se nedan …
Sanslöst …
Fotot ”bakom” målningarna måste ju nästan ha tagits vid samma tillfälle, eller hur?
Skatans Bob Dylan målad efter ett fotografi i en tysk tidskrift.
Någonstans har jag skrivit upp fotografens namn bakom min målning … någonstans ligger tidningen. Vi har avvecklat vårt hem i Österrike och Mannen är också för tillfället på avvägar så jag kan inte fråga honom om han slängde mina tidningar när han packade in vårt pick och pack … bra tidningar med fina foton … att öva sig porträttmålning på.
Skatan måste gå och sova nu … men hon kommer ha svårt att somna …
Min bloggvän Robban som gillar hårdrock tipsar om en musik som Skatan inte har gett en chans tidigare eller räknas till exempel Guns N´Roses som ett hårdrocksband? …
Skatan som alltid är snar att prova provar …
Frontmannen i hårdrocksbandet Mustasch ovan , Ralf Gyllenhammar citeras av Robban som Skatan citerar:”hårdrock är kärlek, mina vänner… och kärlek är hårdrock!”
Skatan håller delvis med om det sista påståendet … och kärlek är hårdrock.
Kärleken kan vara sannerligen vara rå energi … som hårdrock … men är oftast mer lågmäld … om man så säger.
Bloggerierna har stängt för sommaren på många håll och kanter … det finns annat att göra.
En del sätter prydligt upp skylten och talar om när de skall återkomma.
En del tittar in och öppnar bloggeriet med ojämna mellanrum. De har fått ett andrum från sommaren och passar kanske på.
Det kanske regnar ute, man kan inte klippa gräset, alla är någonannanstans så … då öppnas bloggeriet en dag eller två.
Själv skall Skatan hålla sitt bloggeri-loppis öppet hela långa sommaren. Även om energin tryter för tillfället …
Vad har Skatan här inne att göra egentligen? Vad skall hon blogga om? Hon är ju helt tom, slut … energin går på sparlåga …
Hon vill ju ut och flyga men …
Nej, Skatan tänker hålla öppet.
Dörren hitin sitter lite skevt och låset är som det är. Ibland har Skatan fullt sjå med att få upp den. Så det gäller att hålla den i trim så den inte hakar upp sig ordentligt och det krävs hantverkare för att komma in …
Vi skall inte tala om Bloggeriets filial på tidningen … den kommer kanske Skatan hålla öppen en gång i veckan så här i sommartid.
Hon som visar sina bilder och skriver sina texter heter … bara namnet låter som poesi … Marie Rosenqvist
”Själv hade jag ett syfte och ett mål med min blogg när jag startade den för drygt ett år sedan.
Jag ville hitta tillbaka till mig själv, både som människa och som skapande fotograf.
Jag är konsekvent rakt igenom och det är frustrerande i sig eftersom bloggen blir begränsad.
Men tanken var ju en hjälp till självhjälp utan någon hjärnskrynklare som förvrider mitt huvud till både det ena och det andra.
Det är mina tankar och känslor i kombination med bild som får ta den platsen.
Det är inte alltid begripligt, inte ens för mig själv som skriver…
Jag brukar skylla på den där pennan som inte slutar fara fram och tillbaka, utan att tänka ibland…
Är medveten om att bloggen är svårkommenterad och jag störs inte av det heller (bara ibland). Och jag blir så glad när någon tycker – det blir vi väl alla.
Det är fri tolkning och jag tror att många kan känna igen sig.” (citeratfrån Maries kommentar hos mig )
(Rosenkvisten här har inte Marie fotograferat. Jag hittade den på flickr.com och den kommer från John-Morgans photostream …)
Jag kan bara uppmana er till ett besök hos Marie Rosenqvist och skriver detta som ännu en kommentar om vår fantastiska bloggvärlds rikedom och bredd.
Jan Söderqvist satt där på premiären och visste att I am the media var en dokumentär om hur vi alla formas av umgänget på och med internet. Regissören hade intervjuat både honom och Alexander Bard i en lång sittning för något år sedan och nu väntade han på resultatet.
Det kunde inte börja bättre. Filmen öppnar nämligen med Alexanders fot i elegant sko och randig långstrumpa. Kameran glider sedan upp och visar oss bägge i helfigur. Vi tittar på ett Youtube-klipp med en skrattande bebis och ser milt roade ut. Sedan klipper Rassat över till annat för att aldrig någonsin återkomma till mig eller oss. (JS)
Det där känner Skatan igen … Hon tror att inför hennes framträdande i TV4-inslaget om äldre bloggare … att Kristina Thulin intervjuade henne närmare två timmar som sedan klipptes ner till cirka två minuter … Detta var en förtydligande parantes.
Lite snopet var det för Jan Söderqvist men talande. Det här korta klippet ”från Alexanders vackra strumpor” i filmen leder vidare ut i den snabbt föränderliga internet-världen där det privata och det offentliga blandas huller om buller och man vet snart varken ut eller in.
Ny teknologi ger oss nya och kraftfulla instrument i vår eviga strävan att iscensätta oss själv så slagfärdigt som möjligt på den sociala arenan. Samtidigt ökar konkurrensen. Det lär idag finnas mer än 133 miljoner bloggar på nätet. Vem ska läsa dem? Många följer några få, de flesta följs av ingen utom möjligen bästa kompisen. Det är snarare voyeurerna än narcissisterna som har anledning att fira. (JS)
133 miljoner bloggar på nätet. Etthundratrettiotre miljoner …
Om man nu räknar Skatan som narcissistisk så … kan hon inte spegla sig i så värst många med tanke på att det finns etthundratrettiotre miljoner bloggar men … vetskapen om att några i alla fall läser och kanske begrundar hennes tankar ger henne den där kicken … men narcissist … hmm. Snarare voyeur då hennes största intresse är att ”krypa under skinnet” på henne eller honom eller … leva sig in i andras liv, försöka förstå …
Skatan passar på att prova något alldeles nytt (* You like this )… och vad passar bättre än att prova på Lilla Blå och hennes Pål Pommac. Visserligen har han alldeles nyss runnit ut i sanden … men Skatan hoppas att hennes älskling (dristar hon sig att medge) kan samlas ihop igen. Skatan lånar gärna ut en sil och vad som nu kan behövas …
Det kom Skatan att tänka på när vi satt runt födelsedagsbordet, Skatan, Mannen och hans två systrar, och pratade barndoms- och ungdomsminnen.
Alla berättade, föll varandra i mun … och hade alldeles egna minnen många gånger.
– Åååh där är skålen som mor alltid hade pressgurka i.
– Nej rödbetor var det som serverades från den skålen.
– Jag kommer då ihåg pressgurkan …
– Kanske serverades både rödbetor och pressgurka, fast vid olika tidpunkter förstås, inflikade Skatan
Så kunde det försås ha varit.
Och så kommer man ihåg helt olika saker.
I det här fallet ljuger inte minnet direkt men framhäver något för en av syskonen medan det andra syskonet minns något helt annat …
Och så fortsatte en trevlig födelsedagslunch. Med tillbakablickar och kommer-du-ihåg-uttrop.
En sak var de rörarande ense om.
När syskonen åkte bil där i baksätet fick alltid lillasyster Stora E sitta i mitten för att skilja på Mannen och Storasyster K som alltid retades och gnabbades. Och till och med slogs.
Ofta slutade det med att lillasyster hade två tunga huvuden lutade mot sina axlar. De hade somnat. Själv satt hon där inklämd och vågade knappt röra sig för tänk om de vaknade … och bråket skulle fortsätta där det slutade.
PS Skatan har inte läst Minnena ljuger men det skall bli … det skall bli … någon gång framöver. Förstås. DS
En dag som denna kommer ingen undan. Den skall firas med buller och bång … med blommor och blader …
Och det tänker vi förstås också göra.
Skatan åker till Stockholm idag tillsammans med Mannen för att möta upp med Stora E och fira deras storasyster på hennes 70-årsdag …
med buller och bång.
När Mannen och Kristina och Stora E fyllde år hemma i barndomshemmet firades alla födelsedagar bokstavligen med buller och bång. Man smög sig ut i köket och gjorde i ordning födelsedagsbrickan … med blommor och blader … paket och kanske tårta också. Brickan fick far i huset … kanske? … bära medan de andra försåg sig med kastrullock, träslevar som man kunde banka på kastruller med … och koskällor och uppvaktningen kunde börja med ett förfärligt buller och bång.
Och sång
Sov födelsedagsbarnet så vaknade det … var så säkra.
Men hur många födelsedagsbarn kunde sova en sådan här morgon? De flesta låg nog där och knep ihop ögonen och … sov räv … de hade de nog gjort länge länge innan de äntligen hörde slamret och fnisset och sången …
Det var med all säkerhet inte Vad är det för en dag … som hördes i det taktfasta slamret …
Vi gick där längs Sockenvägen på Morgonrundan, Skatan och StinaFina då en cyklist kom emot oss i motljuset.
– Kerstin?
Hon vände sig om, stannade och skrattade.
– Va, är det duuu?
Skatan kunde inte tro sina ögon. Det måste vara mer än slumpen. Så många av Skatans gamla vänner som hon på så kort tid träffat de här dagarna i Borlänge. Utan egen förskyllan.
Det var hissnande … nästan kusligt.
Kerstin är Jeppes mamma och en av Skatans vänner som hon inte haft så mycket kontakt med de senaste åren.
Skatan och Kerstin bestämde träff.
Idag … om en och en halv timme skall de och StinaFina gå Morgonrundan tillsammans …
Ett kvarter senare hittade Skatan en fyrklöver … och en skatvinge …
Alltid när Skatan besöker Borlänge, staden där man borlänge 🙂 och hon själv bott den längsta tiden i sitt liv kan hon inte fort nog gå ”upp till stan” eller … innan Sonen med familj flyttade … ”ner till stan”. Hon är alltid så ivrig att se om hon ”stöter på nån som hon känner”.
Alice
Så det dröjde inte länge förrän StinaFina och Skatan, Pa och Alice gick upp till stan för att gå Borgarnäsvägen ner till Sveaorget där det nu förtiden är livlig torghandel med grönsaker och frukt, runda torget förbi bibblan och gå ner Sveavägen till Stationsgatan igen och hem.
Pa betalar för vad hon köpt på torget i Borlänge, ett torg som skulle kunna vara ett torg var som helst …
Och visst träffade Skatan på bekanta. Och stannade titt som tätt och bytte några ord.
När vi gick förbi Peace & Love Cafét kilade Skatan in för att se om hon träffade på någon hon kände där. Och mycket riktigt. Jeppe (Jesper Heed, en av grundarna till Peace & Love-festivalen) som alltid verkar uppriktigt glad att se Skatan, kramade om henne och frågade hur alla i familjen mådde och hade det. Han hade varit ute i Europa tillsammans med flickvän i bil och rest i Tyskland, Frankrike, Spanien, Portugal … för att tänka över sitt liv och hur han vill leva det framöver …
Det är något som de flesta av oss skulle behöva göra lite titt som tätt.
– Vänta ett tag, Eva …du skall få något av mig, sa Jeppe
… och gick in bakom disken och kom ut med den tjocka minnesboken över 2009 års festival och räckte över den till henne.
Skatan kan inte sticka in näbben och träffa Jeppe förrän han ger henne något.
Jeppe är den person som utstrålar så mycket Peace & Love & Understanding som Skatan misstänker att Jesus eller Buddah måste ha gjort på sin tid på jorden. Han är den mest genuina ”fredsfursten” i levande livet som man kan stöta på.
Och Skatan överdriver inte.
Hon gick tillbaka och tog några kort när han satt ute på sin servering i solen … i sin nya franska frisyr …
Jesper i egen hög person i sin nya franska frisyr … och lååånga polisonger från alla håll och kanter
När vi var hemma igen ringde Skatans mobil och … det var lilla a som Skatan sökt hela morgonen. Skatan hade tänkt trumma ihop järngänget, Göran (Margiths sambo), Bert och lilla a … och så ringde hon tillbaka och hade gjort just det … trummat ihop järngänget.
Men inte för min skull utan för att hon också kände att det var länge sedan …
Ett sånt där sammanträffande igen …
Pa och Alice ville inte följa med … hon har fullt upp med trädgårdsbestyr medan Alice sover så Skatan och StinaFina for iväg utan dom till Torsång för den efterlängtade träffen.
Efter sin senaste resa med tåget till Stockholm och vad som då inträffade, mailade Skatan till SJ och klagade bittert och utförligt.
Sedan hörde hon ingenting och ingenting och ingenting.
Hon hade sina funderingar om mailet överhuvudtaget nått SJ och tänkte repetera det då det sent omsider damp ner ett brev i brevlådan. Det visade sig vara från just SJ.
Med beklaganden förstås och kompensation.
Kompensationen bestod inte av pengar som skulle kunna sättas in på mitt konto eller skickas på annat sätt. Kompensationen bestod av ett Tillgodokvitto på summan som jag kunde använda på SJ:s alla försäljningsställen och i restuarangvagnen.
Va?
Jag trodde inte mina ögon.
Dom släppte inte ifrån sig ett korvöre. Det jag fick skulle gå tillbaka till SJ självt.
Oj oj oj oj … kan bara en gammal skata sucka.
Hon får väl försöka sig på att köpa en ny platsbiljett för det där tillgodokvittot nästa gång hon åker till Stockholm.
Ursnygg och trendig men inte Skatan … just nu i alla fall. Nu när det händer så mycket annat i hennes bloggvärld.
Idag är det officiell PREMIÄR i Södermanlands Nyheter för Skatans blogg där. Hon har ju fuskat nästan en hel vecka redan och övat sig men nu … nu syns hon för alla och envar som läser sn också …
Skatan är tidningens äldsta bloggare hittills och hon får se hur det artar sig. Blir hon mycket läst … eller inte. Når hon ur till andra än hon når ut härifrån ? Med ”konkurrensen” från alla ungdomsbloggarna och med tanke på vilka som överhuvudtaget kanske läser sn på nätet … ja, Skatan får se helt enkelt.
Spännande är det och en utmaning … som det ju brukar heta i sådana här sammanhang.
Skatan och StinaFina skulle åka till Borlänge denna den 6 juni och besöka Pa och Alice eftersom Sonen och Mannen var på vift på eget håll.
Men först Morgonrundan förstås … tillsammans med den nygamla ”vännen” Urax. Vi gick kors och tvärs och tvärs och kors på skogens alla stigar som vanligt. Skatan hade för en gångs skull tagit bilen ditupp för att komma snabbt tillbaka hem sedan … och så iväg igen.
Morgonrundan var till ända och så skulle vi då åka hem … något försenade redan. Skatan rev i alla fickor, rev och vände dom ut och in … hon hade tappat nyckeln. Nästan desperat ringde hon Pa och sa att nu visste hon inte alls när hon skulle komma fram … om hon skulle komma fram … nyckeln var borta och hon och StinaFina hade korsat skogen både på tvären och längden och runtomkring så det kunde ju ta tid … liksom.
Vi stod och dividerade vilken väg vi skulle börja leta … Urax med matte hade följt oss till bilen … och hade precis bestämt oss då en joggare dök upp.
– Du har inte hittat en bilnycket möjligtvis, frågade Skatan hoppfullt.
Men det hade joggaren inte och vi skulle just börja gå åt ett annat håll än det spår joggaren slagit in på då hon tvärnitade, böjde sig ner och ropade …
– Är det den här?
Skatan hade inte blivit så väldigt försenad när hon väl hemma packat ihop sina prylar, som hon alltid gör i sista minuten, och packat in sig själv och StinaFina och kommit iväg.
Skatan satte på CD nr 1 av en deckare i CD-spelaren. Det skulle hon inte ha gjort. Plötsligt tyckte hoSkatan n att hon åkt väldigt länge och många CD-skivor och när hon tittade sig omkring visste hon inte var hon var. Västerås-skyltarna hade helt försvunnit och hon närmade sig Örebrooo …
Skatan körde av vägen, stannade och trevade efter GPSen som brukade ligga i handsfacket. Ingen GPS. Den hade Mannen och Sonen tagit. Hon ringde Mannen och frågade var hon var. Hur i helsicke skulle han kunna veta det.
– Vänd och kör tillbaka tills du känner igen dig, var rådet som Skatan fick.
När hon äntligen kände igen sig körde hon första avfartsvägen till Strömsholm l (OBS tillbaka till ), vände och var äntligen på kända ”stigar” igen …
Hon hade förstås givit Pa underhandsrapporter över sin ”framfart” och när hon så efter sex (6) ! timmars resa steg in genom dörren där i Borlänge blev hon välkomnad med ett stort leende och mat på bordet.
Ibland undrar jag vad hon egentligen tänker min lilla svärdotter … om sin knäppa (tingtong) svärmor Skatan.
När Skatan dök upp var det redan full ruljans och mingel trots att hon var tidigt ute.
Johanna skymtar där i mitten till vänster om damen i den ljusa klänningen
Skatan Fick sitt glas mousserande, grabbade några jordgubbar i flykten men hade fullt sjå … som vanligt … att hålla reda på glas, kamera, papper och väska … så hon sippade snabbare än snabbt upp sitt vin och gick och tittade på tavlorna.
Det var en jämn hög kvalitet och alla åtta vänner var så olika som ens vänner kan vara. Åtminstone i sitt konstnärliga uttryck.
. Kom, kom får du se Johannas akvarie sa en av de andra konstnärerna Marie-Louise Werner och förde mig till en liten smatt …
Trots trängseln därinne på galleriet hade torghandeln inte riktigt kommit igång utanför …
Stora torget i Nyköping från Galleri Sjöhästens fönster
Innan jag lämnade utställningen passade jag på att ta en bild på två glada konstnärer och utställare och riktigt goda vänner …
Marie-Loiuse och Johanna
Nu hör Skatan genom det öppna köksfönstret hur man börjat samlas nere vid poolen, barnen är redan i och badar. Snart snart skall Skatan sälla sig till grannarna och fortsätta mingla på Johannas vernissagefest … fast nu på hemmaplan.
Skatans tankar 
