Etikett: Dubbelblaj

Julkort

Varje jul skickar Skatan inte längre några julkort. Hon är alltid för sent ute. Det brukar bli Gott Nytt År-kort i stället. Som svar på den allt tunnare högen av julkort som skickats till henne (av förklarliga skäl … som man skördar får man så etc etc ). Hon brukar i alla fall skicka, lyckas få iväg, ett julkort till sin biologiska mamma Doris och hennes barn, mina halvsyskon. Och tänkte lyckas med det i år också. Fast med ordinarie frimärksvalör.

Skatan är ju,  som sagt var, sent ute.

Så igår inhandlades unicefs kartong med 20 julkort (och hon blir då också välgörare, Gu´bevars) och i morse klockan fyra öppnades paketet och tre kort plus ett till pappa (97 på det 98:e året) skrevs med alla bortförklaringar och hälsningar och varma kramar som sig bör.

Och så skulle korten in i kuverten.

Hur Skatan än vände och vred på kuverten så kunde hon inte öppna någon flik för att stoppa in korten … inte på något kuvert. Alla var igenklistrade. Ordentligt och prydligt låg de där i sin hög. Igenklistrade och klara. Det var bara det att korten som skulle vara i inte var det.

Om inte Skatan varit nära en psykisk kollaps förut (vilket hon varit) så var hon det verkligen nu. I denna arla morgonstund, i ottan, i vargtimmen. Och inte kunde hon yla ut sin frustration heller. Då skulle hon ju väcka Pa och Alice.

Det blir att hinna till Akademibokhandeln, reklamera, diskutera, ”det är inte vårt ansvar … bla bla bla”, och förhoppningsvis få en kartong med icke igenklistrade kuvert, innan Falu-besöket hos Sonen som förresten röntgas idag för att eventuellt kunna bli av med dränet och åka hem i morgon … och sen är det jul.

Vilket tröskverk!

Som vanligt vaknade Skatan i ottan … nääär är det egentigen det där ”i ottan” ? Skatan har sökt på uttrycket … lite otåligt kanske men inte hittat någon bestämd tid … annat än tidigt på morgonen.

Nåväl.

Som vanligt vaknade Skatan i ottan och gick och satte sig vid Sonens dator för att kommentera kommentarerna, kanske skriva nåt eget och så småningom svara på Dages julfråga hos Ingrid på Stenstugu

Och så kommer hon inte in (ut?) på nätet. Inte klockan fem. Inte heller vid sex-tiden eller sju- eller åttatiden.

Hon kunde helt enkelt inte få kontakt …

Så hon fick försöka somna om, läsa gamla tidningar och tidskrifter och äntligen försöka att koncentrera sig på att läsa lite i medhavd bok: Suzanne Bröggers Sölve En plats i Danmark.

Men om man skall få ut mer än att man gillar allt vad Suzanne Brögger skriver … så får man allt koncentrera sig lite mer. Inte hoppa ur sängen och tassa ut till vardagsrummet, sätta på datorn och försöka få kontakt … nå ut … komma fram …

Klockan nio ringde Sonen som tagit sig ut i vestibulen där han kunde använda sin mobil.

– Inte nog med att ditt tröskverk till dator går trögt och tar ååår att starta upp … nu kommer jag inte ut på nätet heller, sa Skatan och ångrade nästan sin generositet (OBS! Detta mitt inlägg är ”fiktiooon” … i verkligheten ångrar hon verkligen inte det utan unnar Sonen all kontakt med yttervärlden där han ligger fjättrad … förstås)

– Har du kollat alla kontakter och uttag?, frågade Sonen.

– Det är väl sjääälvklart. Det är ju det första man gör, svarade Skatan medan hon gick runt och kollade att allt var som det skulle på den fronten.

– Det ordnar sig nog, sa Sonen. Annars får du gå till bibblan som har datorer.

Det Skatan inte sa då när hon talade med Sonen var att det faktiskt vaaar en kontakt som satt så där lite halvdant. Och när Skatan tryckte in den ordentligt … så …

Här är resultatet. Skatan kunde komma in (ut?) på nätet och göra sitt dagliga inlägg …

Friden återställd. Alltså.

När man ingenting har att säga

… skall man väl egentligen ”hålla käft”.

Men se, det gör inte Skatan och har inte gjort det heller de senaste dagarna.

Krax, krax, krax om rakt ingenting.

Stora E har varit här. Hon tog tåget i morse och for hitupp, vi käkade lunch hos greken vid Sveatorget  och drack sedan kaffe hemma hos Sonen och Pa och Alice och sedan tog Stora E tåget hem igen.

Skatan har alldeles nyss följt henne  till stgationen  med StinaFina i regnet, Sonen och Pa och Alice är och äter mat  (Laos-mat) hos en kompis till Pa som kommit hem från Thailand med jättestora ägg från någon fågel och andra nödvändiga ingredienser.

Skatan och StinaFina stannade hemma. Då hade hon all tid i världen att kraxa fram någon tanke.

Men tänk!

Tanken var tom.

Tomma tunnor skramlar mest.

Det vet i sjutton. Tomma tankar låter en hel del de också …

Krax krax krax …

Kommit av mig …

Nuuu … äntligen … har Skatan fått igång sin egen dator igen.

För på något sätt har hon  inte känt sig hemma, och ”kommit av sig” på senaste tiden … i sitt krax … Svammel och blaj …

Skatan tror förresten också att hon har trasslat sig igenom de flesta teman (layouts)  här i WordPress för att hitta det ultimata. Ni, hennes trogna bloggvänner har säkert märkt hennes ständiga  ommöbleringar på senaste tiden. Fram och tillbaka och så fram igen.

Hon har ännu inte hittat det ultimata temat och utseendet och färgerna och …

Allt  tar sån tiiid … tick, tack, tick, tack …

Och vem har tid så här före jul?

Flax Nr 1)  Igår,  till exempel, var Skatan i Stockholm. Hos ”knådaren” och sen hos pappa förstås …

(Pappa (97) ser banne mig yngre och yngre ut för var dag … men han ”går”  långtifrån ” i barndomen”  för det … om ni förstår vad jag menar. Bättre reda på sig och bättre minne än Skatan … som om deeet nu skulle säga nåt 🙂 )

Flax Nr 2) Idag,  till exempel, åker Skatan via Örebrooo till Borlänge och Sonen, Pa och lilla AIK. Mannen och StinaFina följer med. Mannen åker vidare i morgon medan Skatan och StinaFina stannar några dagar.

Och … som sagt … allt tar tid ochSkatan får nog ta det liiite lugnare framöver …

Annars.

Ja …  vaddå annars?

Skatan skyller sitt svammel och flax och krax på att hon saknat sin dator och inte kännt sig hemma hos någon annan. Inte ens hos Mannens. Och så tar det  ju tid också när man väl kommer ”hem” … att boa in sig igen … eller hur?

Fast … egentligen  …  är det ju så enkelt.

All you need is love … ju.

Egentligen.

Det snöar …

”Snön faller ner

tiddelipom

Allt mer ju mer …

tiddelipom

Allt mer ju mer, tiddelipom.

Det snöar.


Men nästa år

tiddelipom

om bra det går …

tiddelipom

Om bra det går, tiddelipom.

Det töar.”

(En Nalle Puh-sång, uppfångad och tagen ur Skatans minne … )

Vinterns första snöflingor faller just nu utanför fönstret i Nyköping. De började så smått falla på Morgonrundan. Men nu faller de ymnigt.

Kul!

God morgon!

Nu har alla våra gäster gått hem … Mannen har somnat och nu skall Skatan flaxa till sängs. God natt höll jag på att säga … men det börjar nääästan ljusna … så istället säger jag God Morgon !

Vad gör man åt sura kärringar?

Söker man på detta … vad gör man åt sura kärringar? … hamnar man hos Majsan har jag förstått. Hon, Majsan,  fick förstås ett skrattanfall som hette nånting … när hon läste sökorden.

Och Skatan har bara en enda förklaring. Det är att surkärringarna med Skatan i spetsen får upp mungiporna rejält, ja gapskrattar kanske till och med, av att just läsa Majsans rader i bloggen. Inte blir de surare i alla fall.

Och så tog jag mig för att söka på … vad gör man åt sura gubbar?

sur gubbe

Gissa var jag hamnade?

  1. hos Majsan igen … inte så konstigt eftersom hon just ställt sig den frågan …
  2. hos lilla blå … hmm … där kan nog surgubbarna få bot … och
  3. hos Skogsnuvan … oj oj oj … inte mindre än tretton (13) gånger från dags dato 4 augusti och hela  juli. Sen fortsätter      sökträffarna i juni så långt ögat når.

Hos Skogsnuvan kan gubbarna få bot … om de besöker hennes blogg och har lite humor inunder de där sura snusindränkta mungiporna … men dom surgubbarna som hon skriver om läser inga bloggar … och tur är väl det. För där skulle de få ”på moppo” … också.

Det är ord och inga visor.

Och man har full förståelse för Skogsnuvans utgjutelser över de eländiga karlarna …

Det sket sig

Underliga saker händer. Helt fantastiska saker. Varje dag. Men den här underliga saken kan bara inte hända varje dag. Skatan har ingen aaaaning om sannolikhetssiffran för denna händelse … men inte händer den varje dag.

Inte varje …

Mannen cyklade hemåt i god fart. Han hade bråttom för hemma satt en sur Skata och väntade och han hade gjort några extra ärenden utan att tala ooom det för sin Skata därhemma.

Mannen var sen helt enkelt. Som vanligt.

Skata fotad av Znogge

(Skatan på bilden har inget samband med texten. Den är fotograferad av Znogges yngsta dotter)


Nästan hemma i ett träd på vår egen gata satt en skata … enligt Mannen … och sket. Det såg inte Mannen , förstås. När han kom cyklande.  Att skatan sket.

Men det ville sig inte bättre än att precis när skatans skit var på väg mot backen – tyngdkraften ni vet – kom Mannen i en rasande fart emot den och och och ….

Plötsligt kände han något blött och slafsigt långt upp mot skinkskarven så att säga. Han hade kortbyxor, nej shorts, nej cityshorts … såna där som nästan går ner till knäna … på sig, böjde sig ner och kände efter uppåt benet … fortfarande i rasande fart. Och upptäckte till sin fasa … nån blöt och äcklig …gegga. Fågelskit.

Fågelskit.

Hur i h-e hade det hamnat där?

Var det den där skatan.

Skatan … jag alltså … satt i godan ro och väntade. Nja,  inte i godan ro förstås men väntande.

Då stormade en ”bredbent” man, Mannen, in och tjöt medan han försökte hålla ut byxbenet från det nedsölade benet.

– Har det hänt en olycka, småflinade Skatan, menande …

– Nej inte jaaag …  Det var en satans skata som sket … , tjöt Mannen.

Vid närmare undersökning visade det sig alltså att Mannens kortbyxben hade lyckats fånga upp skatskiten i luften på sin väg ner mot backen och av farten hade den hamnat långt upp på baksidan av låret … mot skinkskarven liksom.

Ääär inte det en händelse som helt enkelt måste gå till eftervärlden … här … på bloggen, så säj.

Ooootroooligt, som de skulle säga i Borlänge.

Ooootroooligt …

IMG_2496(Mannen på bilden har inget samband med Mannen i texten. Här är han ju glad)

Det känns segt som kola…

… och tar emot.

Skatan har överhuvudtaget  i n g e n t i n g  att blogga om. Känns det som.

Trots att hon varit i Stockholm hela da´n.

Men rusat från det ena till det andra. Och det är det ju inget att säga om… eller att blogga om.

Så det blir mest blaj blaj… för att hålla igång och inte tappa sugen totalt.

Sommaren som aldrig kommer igång riktigt. Den suuuger som unga människor säger. Skatan tror i alla fall att det är så man använder ordet. Det suuuger… musten ur en. Att sommaren är så trögstartad.

Men … imorgon är en annan dag så… tålamod…måste Skatan uppbåda med sig själv… och ni tappra bloggföljare.

Tålamod.

rosako

StinaPinaFina tar ett skutt och placerar sig

pict5709… stadigt på någon av oss…det brukar bli på Mannen. Nu är det dags för Morgonrundan. Gå och säg till Skatan, betyder det. Slutsovet…. Upp och hoppa till den nya dagen….

I natt vaknade jag av blixt och dunder. Det ÅSKADE… Väckte mannen som fick dra ur sladden ur datorn… Jag är inte baara lat utan har lite svårt att ”kravla mig” ur sängen …( mina leder och fötter)…

Och så somnade vi om… StinaPinaFina som en liten varm korv tryckt mot min mage… en riktig värmedyna.

Som ni förstår fååår hon sova i sängen hos oss…

Det är andra bullar nu…