Etikett: Minnen

Hoppjerka

När man håller på att flytta så hittar man bland allt som måste rensas ut ofrånkomligen saker som man fullständigt glömt bort … och blir försjunken i drömmar och minnen om hur det var … hur det blev … och hur det kunde ha varit kanske …

Efter att Skatan på sitt  allra första jobb sa upp sig tvärt och slutade på studs p g a en chef som inte var riktigt klok … fick hon lika snabbt jobb  … lätt som en plätt … som sekreterare  på produktionsavdelningen på STB

Svenska Telegrambyråns annonsavdelning, som grundlagts i juli 1891 av redaktör Carl von Utfall och Alfred Fichs systerson löjtnant Valdemar Hansen, fortsatte dock sin verksamhet som större reklambyrå under namnet AB Svenska Telegrambyrån (STB), (Wikipedia)

Då … 1970 …  var det arbetstagarnas marknad   … inte arbetsgivarnas som idag. Förresten vet Skatan inte vems marknad det är idag … det är nog ingens just nu … men definitivt inte unga människors arbetsmarknad i alla fall.

Skatan hade  världens roligaste jobb i två år … ja, det var rena lekstugan … Hon jobbade som sekreterare åt chefen på produktionsavdelningen, Björn Hedler,  bland alla spännande kreatörer, art directors, copywriters, filmare …

Björn Hedler vid någon julfest de där åren

Det hände saker hela tiden och det var mer än omväxlande arbetsuppgifter även för sekreteraren ( helt rätt jobb för Skatan alltså) … det var brainstormings där Skatan fick var med och ”storma”, det var filminspelningar för reklamfilmer … ja,  Skatan fick t o m prova på att skriva en och annan text …

Hon kommer bland annat ihåg en gång hur hon satt i biosalongen på byrån (STB alltså)  och tog stenografi för  en reklamfilm om VW-bubblan med Janne ”Loffe” Carlsson  och Gösta Wällivaara och de bollade repliker och idéer mellan sig … och Skatan skrev sin stenografi så pennan glödde … ända tills hon började uppfatta på vad de egentligen sa …

– Snygga ben har hon … eller vad tycker du?

– Jo … men hyllan då … och du … kolla häcken när hon reser sig …

Osv osv … i samma stil. 🙂

När Skatan förstod och påpekade  att det här snacket nog inte ingick i den där filmen och nu fick de allt lägga av .. . hon blev verkligen jättegenerad … men tog egentligen inte illa upp …kände sig nog bara smickrad … och när de inte gjorde det … la av alltså … så reste Skatan sig resolut och tog sitt block och gick till sin plats i kontorslandskapet och började skriva ut stenografin i klartext …

Det dröjde inte länge förrän de kom krypande och ville att de skulle fortsätta jobba och nu ”på allvar” … ha ha …

Det arbetade som sagt en drös skickligt folk där … copywriters och art directors … t ex Hilding Pawlo och Erik Heffer   som var bland de äldre på byrån.  Den sistnämnde var art director och myntade förresten begreppet hoppjerka  … åtminstone påstod han det för Skatan … och fick  Platinaägget 1991   🙂  )

Det var förresten Erik Heffers teckningar som Skatan hittade som satte igång hela minneskarusellen…

Här är ett porträtt av Skatan på den tiden … med sin omisskännliga profil  och

här hans porträtt av Hilding Pawlo som förresten var tvillingbror med skådespelaren Toivo Pawlo … om någon kommer ihåg…

När de inte åt lunch på Lord Nilsson (STB låg på Kungsgatan 18 i Stockholm  och Lord Nilsson snett mitt emot ) …

så åkte de ofta ut till Djurgården på sina luncher  under den varmare årstiden.

De här luncherna kunde vara i flera timmar och Skatan fattar fortfarande inte hur det gick för sig. Men det jobbades hårt.  Också.  Och sent in på nätterna kunde det bli.

Tjejen på bilden ovan  med sina barn är Bie Seipel som nu … när Skatan googlade på henne visade sig vara projektledare får något som heter Verkstaden här i Sörmland.

Och han som sittter med solbriller på fotot ovanför blev så småningom chef för hela STB och heter Göran Tamm Jr …

Ja jösses …
Skatan skulle kunna skriva hur mycket som helst … det ena minnet efter det andra dyker upp … och det konstigaste av allt är att hon har förlorat kontakten med alla som jobbade tillsammans med henne där … inte en enda har hon kvar …
Hon stötte på Kim von Platen för några år sedan när han skulle hålla ett föredrag  om sin bok Svenska samlare på Hedengrens och bytte några ord …  men alla de andra … Monica, Stellan, Stickan, Bie, Ole, Hans  …
Det var en period i Skatans liv … två år .. som tog slut i och med att hon flyttade med Mannen till Söderfors … men en period som har betytt sååå mycket för hur  hon ändå  kom att se på sig själv … och utvecklas. 🙂

Skatan minns

Man  ska kunna skriva orden ”jag minns” och så skall minnena ramla över en … huller om buller … om vad som helst. Det glömda minnet lär dyka upp.

Skatan försökte …

– Jag minns, jag minns … jag minns …

– Jag minns  …

i n g e n t i n g

Skit samma. Det är för att hela Skatan är upptagen av annat än att minnas. Så mycket känslor och tankar att några minnen inte kan tränga sig förbi.

En gång om dagen kommer hon i alla fall sitta någon timme här med sin egen dator … för övrigt blir det vid it-caféets egna utan de där fina svenska bokstäverna  å, ä och ö.

Och hon kommer att skriva om vad som dyker upp … och just nu är det inte så mycket tankar och reflektioner som dyker upp precis …

Hon är blockerad 😦

Skatan minns i alla fall gårdagen som var mulen och blåsig men utan någon regnskur. Mannen och hon  låg på stranden, åt, satt en stund och talade med Lars, en svensk om är gift här med en thailändska och som har mycket att berätta om livet här … på många olika sätt och vis, restauranger, barer, barflickonar, maten, utflykter till olika öar etc etc … och han har varit överallt … i hela världen och byggt hus, känner alla … och då menar Skatan ALLA … och de blev avledda från sitt eget ältande en stund.

Det är svårt att återge och berätta om det händelsefattiga. Inga händelser att haka upp sitt minne på. Den ena dagen är den andra lik, samma lunk … the same procedure as every day … och på kvällen oftast Oodies’ …

Igår kväll skulle de träffa Folke och Joy var det meningen men så kom samtalet från Lilla e att det inte alls var bättre med Karin … att hon skulle röntgas igen för att kunna bestämma vad som skulle göras och så sjönk Skatan som en sten igen … Det var som om hon fått ett klubbslag i huvudet och hon orkade inte träffa någon eller göra något eller …

Mannen och Skatan åt middag och gick hem till sin lilla bungalow, snackade, läste, ältade …

Idag får de avvakta det där beskedet om vad röntgen visade … igen  … och om man fått bukt med de outhärdliga smärtorna som Karin fått … och kanske börja undersöka om de ska kunna åka hem tidigare härifrån och höra sig för om de kan vara till någon hjälp därhemma …

De ligger ju och mal de där tankarna … hela tiden … även om Skatan försöker göra allt för att förtränga dem men ens barn är alltid ens barn … hur gamla de än är … och vice versa.

Nervsmärta är den svåraste smärtan att få bukt med och lungsäcken är en enda härva av nerver

läste Skatan i en bok och skrev upp … men inte ur vilken bok hon har fått det … och hon veeet av egen erfarenhet hur förbannat ont det gör när ett drän ligger fel eller att ett ärr som läkt fel  kan smärta som ett knivstick .,..

Hur ska hon nu bära sig åt för att göra ett avslut på det här inlägget … en avrundning?

Det blir ingen … helt enkelt. Hon packar bara ihop sitt pick och pack … datorn alltså … och går ner till stranden och Mannen igen … solen har tittat fram ser hon … ringer till Folke … kanske kan de äta lunch tillsammans … och väntar.

Ses … 🙂

Ett fint och stämningsfullt farväl

…  tog vi av Doris i den vackra Bergsalen … det vackraste  kyrkorum man kan tänka sig.


… med sitt granitberg som fond och stora fönster ut mot tallar och himlen …   Det passade så bra att ta farväl av  Doris just där, hon som älskade Bohuslän så mycket …

Doris i sitt älskade Bohuslän där hon tillbringade otaliga somrar.

Ewert Taubes sång Inbjudan till Bohuslän framfördes också under begravningen  av Axel Falk som sjöng och spelade den på sin gitarr …

Efteråt åkte vi hem till min halvsyster och åt en härlig lunch och pratade pratade pratade … Folke och Ingela  mindes sin mamma och jag fick dela deras minnen och lära känna henne ännu lite mer.

Prästen talade mycket om att just minnas Doris som hon var innan hon fick sin stroke och innan den sista svåra tiden   … om det eviga livet (förstås) … och att hon alltid kommer att leva kvar i våra minnen. Trots att jag själv inte har så många  personliga minnen av Doris  vet jag att jag i alla fall kommer att ha ett ljust minne av  henne och känna en djup tacksamhet över hur hon valde en gång … då … en tacksamhet över att jag lever och finns och har fått ett sånt fint liv … Det valet kan inte ha varit lätt … var inte lätt, det vet jag, det har hon sagt.

Och så … på seneftermiddagen … körde mig Folke och Joy till tåget och jag åkte den långa vägen hem igen … så fylld av känslor och glädje över en fin dag tillsammans med mina halvsyskon och deras familjer och ett fint, stämningsfullt farväl av Doris …