Mymlan på Bloggvärldsbloggen har förstås ett nytt veckotema: Denna veckas tema är alltså Invandring och främlingsfientlighet

Oj oj oj … det är verkligen ett komplext ämne. Men … i alla fall …

Skatan bodde  i Österrike i en liten by med bönder ett år med sin familj. Att det bara blev ett år för majoriteten av familjen är en annan historia. Det var bara Mannen som stannade kvar.

Min uppgift i familjen det året blev att skjutsa ungarna… än hit än dit … till skolan som låg en mil åt det hållet där Sonen gick … till skolan som låg nere i stan åt andra hållet med Dottern när Mannen inte kunde ta henne med sig … och så hämta och köra 6 mil till Graz för att Dottern skulle få träna sin konståkning … och så hem igen.

Jag var ganska ensam.

En dag träffade jag en kvinna i Konsum. Hon stod och demonstrerade Wasa knäckebröd. Kontakthungrig gick jag genast fram förstås och smakade … och berättade att jo, Wasa knäckebröd det hade ju varit svenskt och knäckebröd är ju ett väldigt svenskt bröd bla bla bla …

Hon blev förtjust eftersom hon ääälskade Sverige och vad vi stod för … och berättade att hon också ledde gymnastikgrupper för kvinnorna i byarna där runtomkring. De hölls i en gymnastiksal i grannbyn. Ville jag vara med.

Klart. Jag kom dit och i omklädningsrummet möttes jag först av tystnad och sen välkomnade alla mig hjärtligt.

När de pratade med varandra förstod jag inte ett ord. De pratade en f r u k t a n s v ä r d  dialekt (som förresten Sonen blivit expert på). Men … när de vände sig till mig försökte de tala ”Hochdeutsch” (rikstyska eller korrekt tyska … ).

Vi gympade i en timme så svetten lackade … och sen gick vi på Gasthaus Stegmüller och svalkade oss med var sina stora Gösser-öl (utjämning direkt!) … och pratade.

Det pratades och babblades om ”de där förskräckliga utlänningarna” … som stal … som inte kunde språååket som ” skulle skickas till  dit där dom hörde hemma ”osv osv.

Skatan satt tyst.

Och så … fick dom syn på mig … alla tanterna … och tystnade.

Och sen … i mun på varandra … kom förklaringar och ursäkter och …

Det gällde ju inte mig förstås. Jag, jag kom ju från Sverige … Deeet var ju en heeelt annan sak. Det var ju de där svartskallarna och de från Balkan. En gång Balkan alltid Balkan … det vet ju alla. Dom ääär ju såna. Allihop.

Men du … du är ju som vi, sa dom. Du är ju inte som dom, sa dom.

– Du är som vi, sa dom.

Vi och dom.

Det är ju det det handlar om. Heeela tiden.

Vi och dom.

Främlingsfientligheten som ”dom” väcker. Och rädslan.

De som skiljer sig mest från ”oss” … i religion eller utseende eller kultur eller alltihop på en gång … har man svårast att ta till sig … att acceptera. De blir inte  i n d i v i d e r  . De klumpas ihop till ”turkarna”, ”svartskallarna”, ”judarna”, ”muhammenarna” osv osv.

Ju mer ”annorlunda” … ju större rädsla och fientlighet …

Det är ju självklart att det blir problem.

Och det ääär problem. Vi har …  med vår integrationspolitik … dessa getton med nästan bara invandrare, som inte får jobb, som stigmatiseras genom sitt sätt att tala svenska … om de talar svenska … misslyckats.  Viii har skapat problemen … och nu måste ”problemen” upp på de etablerade partiernas  agenda och vi får inte låta politikerna släta över … och stoppa huvudet i sanden och tillåta Sverigedemokraterna att ”äga” frågan och ha ”tolkningsföreträde” …

Jag känner ingen invandrare (fast Sonen är förstås gift med en flicka från Thailand, som jag känner … hmm)  … för dom bor inte där jag bor. Är deeet vettigt? Och känner man ingen … vad gör man lättare? Jo, klumpar ihop och ser inte  i n d i v i d e r n a  …  och får eller behåller sina fördomar. För man träffar ju ingen som kan bryta fördomarna.

Alla polikter måste väl ha en ”vision” om hur vår integrationspolitik  skall föras och fungera.

Sonen, som är fritidspedagog, har ca 65 % invandrare i klassen där han jobbar, huvudsakligen från Somalien. Det säger sig ju självt att det är dömt att … om inte misslyckas … så åtminstone dömt att bli mycket mycket dåligt.  Och han jobbar i en stad där man mycket väl skulle ha kunnat erbjuda bostäder och ”sprida ut” de nya svenskarna på alla skolor i stan … Hela stan är väl ungefär så stor som ett av de här ”invandrargettona” i Stockholm. Men när Sonen  reagerar och till exempel skriver insändare blir han snabbt kallad för rasist eller nazist eller faschist … Han är inget av detta  …

Vi måste börja våga ”ta i frågan” …

Ju mer främmande de är …ju mer ”avskilt” de lever …  ju värre blir främlingsfientligheten. Och det blir lättare  för ”uppviglare” att spela på våra känslor. I grund och botten handlar den här ”fientligheten”  inte om rasism … utan rädsla för det främmande. En rädsla som leder till fientlighet.

Men … politikerna måste ta tag i frågan. Inte stoppa huvudet i sanden. Sverigedemokraterna kan inte få ”äga frågan” med sin extremis. Den leder bara till ännu mer ”stigmatisering” och främlingskap.

Förresten gick jag på Österrikes motsvarighet till SFI. Jag hade ju bara en ringrostig tyska från skolan i bagaget och tyckte jag skulle lära mig lite mer … och jag var invandrare …

Det var två tandlösa rumäner, två fnissande thailändskor, några från Bosnien … och så jag. Efter en kvart, i en paus … kom läraren fram och sa att jag inte passade där … i gruppen. Att det fanns andra typer av ”skolor” för ”såna utlänningar som du”.

Jag tror att det är kärnan till problemen. Att man skiljer på invandrargrupperna också. ”Bättre” eller ”sämre”. Det enda kriteriet för ”bättre” eller ”sämre” borde vara enbart utbildning och  förkunskaper och sånt. Inget annat.

Placera ut  invandrarna när de kommer till vårt land lite här och där. Jag tror man kan ha krav på boendeort eller ställen inom en ort … placera de ”nya” bland oss andra så vi alla  får  möjlighet att m ö t a s  och lära känna enskilda  i n d i v i d e r …

Då, först då, tror Skatan att vi kan lära oss att leva sida vid sida och  berikas av varandras kulturer.