Hemma en natt i egen säng. Tidigt i morse ringde Pa och sa att Sonen var mycket dålig.

Mannen och Skatan och StinaFina fick åka norrut igen …

Och alldeles nyss … för någon timme sedan har jag kommit tillbaka från Falu lasarett där jag lämnat Sonen på en kirurgisk avdelning där han väntade på svar från röntgen.

När jag ringde in fick jag veta vad Sonen redan  misstänkte i lördags:

Blindtarmen

Man haaar bara inte så ont av magsjuka … men man tog inte ens sänkan då …  i lördags.

Nu var febern snabbt stigande … i lördags var han feberfri … sänkan var över 300  (den skall vara ensiffrig, 8 tror jag) och alla värden var åt fanders …

Och han hade ont ont ont.

Innan jag lämnade honom hade han fått smärtstillande intravenöst, massa blododlingar och prover hade tagits för att man skulle veta vilken typ av penicillin man skulle sätta in osv osv.

Idag är det måndag. I lördags var det som sagt lördag.

Det var kanske det som gjorde den stora skillnaden …

Nu står hanpå kö för akut operation. Narkosläkaren var på väg …

När jag åkte hem till Borlänge sa de i bilradion på Dalaradion hur mycket sämre människor i Dalarna uppfattar vården … hur dålig den blivit … hur mycket anmälningar den fått …

När han kom till avdelningen från akuten stod en säng och väntade på honom … i korridoren.  Han skulle få ligga i gången i ett rum med sex sängplatser. Jag skulle lägga hans ytterkläder på en stol.

Som tur var skulle en av patienterna hem … och snabbt snabbt in med hans säng på den platsen.

I år är det valår och man önskar att läkarna skulle kunna säga ifrån. Ordentligt. Skrika högre än högt. Stopp och belägg. Nu går det inte att spara på vården mer. Folk blir inte friskare. De måste kunna få den vård som de behöver. I Sverige. Idag. 2010.

Skall det sparas på vården skall det sparas på politiker och administratörer … inte på läkare, sjuksköterskor och vårdpersonal. Inte på vårdplatser.

Det säger sig ju självt att har man inga platser att vårda människor på så motas de bort så långt det är möjligt med mycket lidande och elände till följd och det blir mycket mycket dyrare i längden och kostsammare för alla.

Skrota landstingen och gör sjukvården statlig.

Visserligen blir en hel hög landstingspolitiker arbetslösa om man skrotar landstingen. Det är säkert där skon klämmer …

Det värsta är att känna denna maktlöshet … att man är så utelämnad.

Detta godtycke.

Egentligen skulle lilla a och Skatan gå på bio ikväll och innan kanske ta en kopp kaffe på Café Peace & Love. Men Skatan kände inte för det i morse när hon vaknade, ringde lilla a och vi bestämde lunch istället.

Skatan har ju StinaFina med sig här i Borlänge och det är Morgonrunda, Middagsrunda, Eftermiddagsrunda och Kvällsrunda och däremellan …

tre trappor utan hiss. Nej, egentligen är det ju sex trappor med mellanlandningarna … utan hiss.

”Det är mycke nu … ”

När jag kom hem efter den ganska sena lunchen tyckte Sonen att han hade det jobbigt med andningen. Han hade ont och var likblek i ansiktet. Skatan ringde in till sjukhuset och de tyckte förstås att vi skulle åka in direkt. Till akuten.

Sagt och gjort. StinaFinas Eftermiddagsrunda kortades ner, tandborste packades för säkerhets skull och vi gav oss ut i snöyran till Falu lasarett. Sonen ville absoluuut inte att vi skulle ringa efter ambulans.

Väl där gick allt ganska så snabbt. Ett ”skämt” (ursäkta!) till läkare … en rund liten Karlsson-på-taket-man med glimten i ögat och stark utländsk brytning stormade in tätt följd av lång räkel till läkaraspirant eller vad han nu var. Lyssnade, blinkade med ögonen mot mamma Skatan och hörde sig för. Snabbt iväg till röntgen …

Mamma Skatan satt kvar och väntade. Om ifall att … Sonen skulle få följa med hem igen.

En sjuksyster kom tillbaka med Sonen . Hon hade sagt att det var många som hon hade kört till röntgen som hade skickats hem på tok för tidigt.

Varför gööör de så. Det måste ju bli dyrare i längden att skicka hem patienter halvbotade som sedan återkommer och måste börja om från början med behandlingarna.

Sverige lyssnar för mycket på politikerna och mindre på läkare och sjukvårdskunniga. Det är politikerna som styr och ställer och i förlängningen … pengarna.

Skatan blir så himla arg …

Prover togs och så … plastarmbandet.

– Du kan åka nu när de har satt på mig det här, sa Sonen.

Men Skatan väntade till den ”hastiga” , ögonblinkande läkaren kom tillbaka med sin långe följeslagare och meddelade.

Lungkollaps … igen … förstås.

– Nu sätter vi in elektriskt dränage ikväll. Han får vara kvar på IVA i natt och i morgon kan ni hälsa på honom på avdelningen igen.  Ajö, ajö …

Och borta var han.

Både Sonen och Skatan satt en lång stund och ondgjorde oss över att han inte fått stanna kvar när han nu inte var riktigt återställd utan var tvungen att ”hatta” fram och tillbaka på det här sättet.

Det ääär faktiskt ganska så ångestladdat att inte kunna andas ordentligt. Och inte veta. Inte bara för Sonen. Utan för Pa och mamma Skatan och Mannen och alla runt omkring. Skatan har varit lite mer av Hönan Agda de här dagarna och frågat Sonen oavbrutet hur han mår, gör det ont, kan du andas ordentligt bla bla bla …

– Hur ont har du på en skala 1 – 10?  Vilken urfånig fråga. Vadå hur ont på en skala … Vad är 10? Då är man väl halvdöd av smärta säger Sonen medan mamma Skatan kanske har en helt annan inställning till det här med smärta …

Nu är han där han är, Sonen. I morgon skall Skatan till frissan och sen åker vi in och hälsar på. Fast först har jag ringt och hört hur allt är förstås.

Telia är ju också en annan grej … Man är inte betrodd att få ha telefon där på avdelningen mot sitt hemnummer om man inte är kund hos Teeeelia på hemmatelefonen. Och det är inte Sonen. Så  Skatan får ringa till avdelningen och fråga … och hälsa och stå i …

Fortsättning följer …

Skatan kom inte igång med sin Uppgift förrän sent. Urtrött stupade hon i säng vid 12-tiden. Klockan två vaknade hon med ett brak. Hela sängen hade gett vika. Hon satt där på sin madrass… som i ett hål.

Så kunde hon ju inte sova. Så här  blev det  istället. Till klockan 4… och se´n redigering redigering för nu på morgonen innan frukost måste hon ju ta itu med sängen… och har inte tid för några Uppgifter.

Nu är Skatan tröttare än trött.

…så mycket som Skatan har gjort den senaste tiden…. kommer man liksom ur fas… ur fas med skriv- och tänkrutinerna… ur fas med bloggen.

Och det lär inte bli bättre de närmaste veckorna.

Skatan har blivit beroende. Helt klart. Beroende av sin blogg och sina bloggvänner. Jag känner nästan fysisk vånda när jag inte ”kommer till” och har möjlighet att utgjuta mig om än det ena, än det andra…

Bloggstress kan man kanske kalla det….

Och så har jag lässtress också….

Skatan läser i sina tidningar recensenternas och i sina bloggvänners bloggar (särskilt Halvars) …jultips på böcker och upptäcker att det ju finns så otroooligt mycket som jag bara måste läsa… men när. Det andra livet pockar… man skall sköta hushållet, StinaPinaFina (som i och för sig tar mycket trevlig tid i anspråk… och nyttig). Familjen och framförallt Mannen har inte särskilt mycket förståelse för att Skatan vill ägna så mycket tid åt läsning och att försjunka i sin bloggvärld….

Mannen är en handlingens man… och det är ju det som gäller i ”denna värld”, eller hur? Handla och verka… inte försjunka ner i läsning, drömmar och skriverier… KROCK! 

Och så har vi musiken. Som tur är har Halvar inbjudit mig till Spotify och jag kan nu lyssna till hans och hans bloggvänners listor, få inspiration…

Jag har alltså fåt musikstress också… ovanpå allt annat.

Nej, nu får du lägga av Skatan. Det är ju den värld vi lever i … med tusende val av allehanda slag. Take it easy …. och njut där du är… av din läsning, ditt bloggande, din musik…

PS: Just nu läser jag De välvilliga av Littelll (har kommit till sidan 376… oerhört tankeväckande. Återkommer). Jag blandar upp den med andra böcker om ondskan. Dennis Lehanes Gone baby Gone pågår  och jag har alldeles nyss avslutat Michael Connellys Mörkare än natten. Alla dessa böcker har naturligtvis satt igång existensiella tankar om gott och ont….. och och och. Återkommer…  DS