De gick kvällsrundan med småhundarna efter stranden och genom skogen och så hem. Flickorna joggade bitvis upp och ner för de brantaste branta sanddynorna medan Skatan tyckte det räckte bra med att ”pulsa” i sanden längs vattenbrynet.
De mötte också en igelkott som snabbt pilade iväg mellan furorna.
Skatan älskar verkligen den här stranden …
När de andra stack iväg norrut i regnet till Borlänge och Peace & Love stannade Skatan och Mannen och StinaFina kvar på Johannagården för att passa hästarna och katten … Cocco fick följa med förstår (hon och StinaFina är inte bästisar … om man säger så)
Gänget på väg att lämna … Mathias, Ida, Amanda, Johanna och Karin
I natt stormade det och regnade som om himlens alla portar öppnats men nu regnar det inte längre … tja en och annan skur har de förstås inte undgått och det blåser ”lagom” … Skatan väljer att se det så i alla fall. De har gjort sina sysslor för dagen, gett småhästarna hö, sett till storhästarna och inhägnaderna, gett katten mat både här och där (i stallet alltså) och ätit själva … nu blir det nyheter, glass och senare Borgen …
Skatan och Mannen (vars förkylning tilltagit igen 😦 ) vilar ut … och har det väldigt lugnt och skönt 🙂
… i Skåne … i Yngsjö och Furuboda.
Härligt att vara hemma i Sverige igen …
Härligt!
Det tog fem (5) dagar att komma fran Nyköping till Bad Ischl den här gangen.
Första stoppet var Yngsjö och Furuboda och Johannagarden där vi kvartade en natt. Vi hann ga pa promenaden längs stranden, äta förstas … det gör man ju alltid … lyssna pa Jo-Jo när hon spelade och sjöng och beundra den nya hästen, Unique … en häst och inte en ponny. Tjejerna börjar bli stora nu …
Första färjan fran Trelleborg till Sassnitz … det blev en tidig morgon … och sen till Wittenberg där storkarna redan dragit söderut och boet var tomt. Mannen och jag saknade ocksa var operett-servitris som vi alltid misstänkte var berusad … de yviga gesterna, glada tillropen och tja … ovanliga servitrisbeteendet gjorde att vi trodde det … hon hade fatt sparken eller hade semester eller nat . Hon var inte där. Bara en alldeles vanlig servitris. Där, i Lutherstadt Wittenberg, sov vi en natt … i sviten … alla tre, Mannen, Skatan, Brigitte … och sa StinaFina förstas, inte att förglömma. För samma pris som vanligt. De ääär verkligen gentila där i Wittenberg.
Och sa gick färden till vara vänner i Erlangen där det var meningen att vi skulle stanna en natt … som blev tva … och väl hemma i Bad Ischl var vi inte förrän sent pa lördagen den 12:e. Mitt datormodem var inte laddat och jag kan inte ladda det förrän i morgon. Därför har jag inte rapporterat förrän nuuu … och fran Brigittes dator. Därav avsaknaden av de sma a:na med ring över … ja ni begriper säkert vad jag menar. Men i morgon blir det som vanligt igen. Inte lika ansträngande att läsa …
I Erlangen inmundigade vi oavbrutet maaat och drack hela tiden nagot alkoholaktigt till … Det var förskräckligt. Fast vi promenerade en del ocksa förstas. Men ända …
(Brigitte, der ”Kaiser” Willi och Mannen. Gabi jobbar som vanliga människor ju gör.)
(Längs kanalen i Erlangen …)
(Gabi med en blandning av öl och citronläsk som kallas Radler. Inte tokigt alls, faktiskt … och bara 2,7 % eller liknande)
Vi siktade en lustig husbat pa var vandring som när den kom närmade sig, visade sig ha pirat-status …
Ett av malen för vara utflykter gick via en väg för cyklar och fiskar … det visade i alla fall skylten …
Innan vi fick lämna Bayern och Erlangen och all mat och dryck … var vi slutligen ”tvungna” att njuta av en korv, Weisswurst med kringla (salt) och öl förstas … Inte sa tokigt … men för figuren … uj uj uj uj …
Och en sista natt där … och frukost …
Vi ”landade” i Bad Ischl vid 5-tiden och at inget mer den dagen (vi hade ju ätit pa vägen ocksa, gubevars).
Och nu är vi här.
Mannen och Brigitte och StinaFina promenerar. Skatan bloggar som om hon hade eld i baken. Maste skynda mig innan de kommer hem …
Sen kommer jag späka mig och bli mer ”andlig” i min utlevelse … tror jag …
Ha det!
(Gustav Klimts Björkskogen 1903 …
… och Egon Schieles bleka Höstmåne 1914)
… är vad som väntar Skatan snart … om några dar … och det skall bli ljuvligt (ett underbart ord, eller hur?) att vila där. I detta långsamma färgrika stilla landskap.
Det haaar varit en välfylld hektisk sommar.
Nu är den slut.
Nu är det höst.
Har Skatan bestämt.
Det har varit många möten och upplevelser, nya vänner, nya flax. Men höjdpunkten var ändå lilla Alice Inga Kristinas uppenbarelse och entré … (OBS! A I K blir som synes initialerna, fina namn som hon får vårt allra senaste lilla barnbarn av en sann AIK:are (Sonen) och hans lilla fru Pa). Alice, efter alldeles eget tycke, Inga efter den mycket kära mormorsmor Inga, och Kristina efter Skatan och Svägerska I).
(Sonen med lilla senaste barnbarnet Alice)
Skatan har inte ”hunnit” måla, inte ”hunnit” skriva … utom på den underbara skrivarkursen på Fridhem i början av sommaren, där hon lärde sig sååå mycket … måste samla ihop mig och mina kunskaper som jag fick där … nån gång … inte ”hunnit” läsa så mycket som jag planerat. Nu kan jag bara komma ihåg en, den senaste, Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic, en bok som berörde mig mycket och som fick mina ögon att öppnas och mig att förstå liiite mer om vad som hände där på Balkan i början av 1990 – talet. Men det skall jag berätta om en annan gång. Tror jag. Det är klart att jag läst lite fler böcker som kommer tillbaka till mig när det ”klarnar” …
När det klarnar.
Först har Skatan några dagar av flax framöver.
Ikväll i Furuboda, Yngsjö och de äldsta barnbarnen och äldsta dottern Karin och Svärson I … som … vad Skatan fått höra också haft en något kaotisk avslutning på sommaren med något slags eksem på sina hästar, ingen träning, inga tävlingar, karantän, skurning av stall från golv till tak …
Sånt slipper jag i alla fall. Att skura.
(JoJo med Trix)
Sedan färjan Trelleborg – Sassnitz …
Sedan söderut via Berlin … till Lutherstadt Wittenberg …
Sova, äta, sk*ta …
Och så vidare söderut till Willi och Gaby i Erlangen …
där vi skall umgås, äta, sova och …
Sen då … på fredag.
Äntligen hemma.
I Bad Ischl alltså.
Ha det!
Vi ses om några dar … kanske på lördag … kanske.
Det är morgonbestyr på Johannagården.
I morse när jag vaknade och steg upp fick jag se JoJo-Jag-vet-inte ligga i soffan, trodde jag.
Och då låg i JoJo-Jag-vet-intes säng … Ida, väl?
Hela havet stormar.
Men det var faktiskt JoJo-Jag-vet-inte som låg i sin egen. Och Ida, storasystern, som inte vågat gå ner till sin egen säng efter en rysare på TV, som låg där i soffan.
Flickorna har blivit så lika. Ida är liten, några centimeter mindre än sin lillasyster, som är ovanligt stor för sin ålder. Tolv år på torsdag.
Svärson I skall till Holland i affärer och tycker han behöver ”putsas lite” i nacken, mormor Skatan sitter vid köksbordet och bloggar men skall snart ställa sig upp och – med lite hjälp av flickorna kanske – duka till frukost. Äldsta dottern fastar.
Så småningom bär det av in till stan – inte byn – staden Kristianstad. Skatan vill köpa de där lite roligare födelsedagspresenterna så att JoJo-Jag-vet-inte inte bara får den där ”stora” presenten. De andra skall väl shoppa, eller bara titta.
Om vi är tillbaka i vettig tid, åker nog Skatan norrut och hemåt redan idag. När jag talade med Mannen trodde jag han längtade efter mig. Det liksom sken igenom. Tyckte jag.
Svärson I trodde Mannen längtade efter bilen.
Så kan det vara. 
Skatan eller Bilen?
Vem tror n i har rätt?
Igår såg det ut så här. Man kunde äta glass i solen. Och det var varmt. Vi stönade och stånkade och tyckte nästan att det var fööör varmt. Inte jag förstås som älskar värme men …
Idag regnar det ett kyligt regn som säkert kommer att strila hela natten. Om jag kan tyda strålarna riktigt.
JoJo och jag åkte in till byn, som de säger här, Åhus som jag säger, för att kolla lite och äta glass från Glassbåten.
På väg dit passerade vi en båt som låg förtöjd med massa glada turister i.
Flodbåten.
– Skall vi ta oss en tur, frågade jag.
– Vet inte, svarade JoJo-Jag-vet-inte. Hon har de här dagarna fått ett nytt namn.
Det var fem minuter kvar till avgång så JoJo-Jag-vet-inte, Cocco och jag hoppade ombord och så la vi ut …
Kaptenen på skutan var också guide och berättade under färden lite om byggnader och blommor och bin medan vi sakta tuffade iväg. Han hade en härlig berättarstil. Han pratade i och för sig skånska så en del gick väl förlorat för en sörmlänning som jag.
Vi passerade en byggnad som såg ut som en kyrka men hade ett hög skorsten bakom, Djävulens Kyrka, eller Spritan som man säger här … och så Gästis, Åhus Gästgiveri …
När vi lämnade byn och kom in i Helge ån kom det där om blommor och bin på tal. Vi passerade vackra näckrosor, både vita och gula. Men det var först när han började berätta om ”storsjöodjuret” Mal-fisken som han riktigt kom igång. Det är en riktig ”drönar-fisk” som behöver ett verkligt långt förspel innan han kommer i form och ”går på ” så att säga. Det måste vara 25-gradigt vatten minst två somrar i rad för att han överhuvudtaget skall tänka sig nåt. Då får man inte vara otålig som Mal-mö …
Vi passerade kanotister och vackra trädgårdar … och till slut hade den där timmen gått och vi var hemma i byn igen. 
Igår såg det ut så här. Man kunde äta glass i solen. Och det var varmt. Vi stönade och stånkade och tyckte nästan att det var fööör varmt. Inte jag förstås som älskar värme men …
Idag regnar det ett kyligt regn som säkert kommer att strila hela natten. Om jag kan tyda strålarna riktigt.
JoJo och jag åkte in till byn, som de säger här, Åhus som jag säger, för att kolla lite och äta glass från Glassbåten.
På väg dit passerade vi en båt som låg förtöjd med massa glada turister i.
Flodbåten.
– Skall vi ta oss en tur, frågade jag.
– Vet inte, svarade JoJo-Jag-vet-inte. Hon har de här dagarna fått ett nytt namn.
Det var fem minuter kvar till avgång så JoJo-Jag-vet-inte, Cocco och jag hoppade ombord och så la vi ut …
Kaptenen på skutan var också guide och berättade under färden lite om byggnader och blommor och bin medan vi sakta tuffade iväg. Han hade en härlig berättarstil. Han pratade i och för sig skånska så en del gick väl förlorat för en sörmlänning som jag.
Vi passerade en byggnad som såg ut som en kyrka men hade ett hög skorsten bakom, Djävulens Kyrka, eller Spritan som man säger här … och så Gästis, Åhus Gästgiveri …
När vi lämnade byn och kom in i Helge ån kom det där om blommor och bin på tal. Vi passerade vackra näckrosor, både vita och gula. Men det var först när han började berätta om ”storsjöodjuret” Mal-fisken som han riktigt kom igång. Det är en riktig ”drönar-fisk” som behöver ett verkligt långt förspel innan han kommer i form och ”går på ” så att säga. Det måste vara 25-gradigt vatten minst två somrar i rad för att han överhuvudtaget skall tänka sig nåt. Då får man inte vara otålig som Mal-mö …
Vi passerade kanotister och vackra trädgårdar … och till slut hade den där timmen gått och vi var hemma i byn igen.
.. vilket inte alls känns bekvämt… men… jag har glömt elsladden i Skåne… Den är på väg per post… men tills dess får jag stå ut med köbildningen till huset enda dator. Mannen använder sin dator nääästan lika mycket som Skatan… så antingen är den upptagen… eller så står han bakom ryggen på mig… och väntar…
Så är det….
Men jag är hemma igen… efter mellanlandningen i Wittenberg (inga storkar i sikte… kanske ett litet fitt huvud som stack upp ur boet … men…inga storkar flaxande eller sittande ovanpå…)
I Skåne hann vi t o m med en ryttartävling i Sösdala utanför Hässleholm på hemvägen… Ida var med med sin Charity (Hon har fixat en ny blogg i WP med hjälp av Skatan-Mormor… För ett besök är det bara att blippa på länken här eller på Ida i min blogroll…)
Jag imponeras verkligen av hennes förmåga. Hon har själv ridit in sin Charity och är på god väg att få börja tävla ”på riktigt”. Nu är hon med i tävlingen … men som unghäst-ekipage… tills hon x antal gånger ridit runt felfritt inom maxtiden. Det vaaar bra nära…
… sent på eftermiddagen anlände till Bad Ischl…
… och jag tog min första runda med StinaPinaFina..
Träden… de som inte var ”rumphuggna” var gröna … om de nu inte var översållade av vita blommor… körsbärs-, päron-, äpple-, kastanj-….
Skatan och StinaPinaFina tog den vanliga svängen längs Traun…
och tillbaka via Esplanaden…
Människor gick i T-shirt eller skjortärmarna… Det var 19-20 grader… fast det fortfarande låg snö kvar uppe på bergen…
Vi åt middag hos B, Mannens ex-sekreterare, och skålade i rosa champagne (inte badade pappa B… 🙂 … 🙂 ). När jag kom hem… installerade jag datorn… kollade runt lite… och döööök i den nybäddade svala sängen….
Vi stannar ofta i Weissenfels på nervägen… denna grå, smutsiga före detta östtysklands-stad… De har likasom inte fått snurr än på hjulen… Men hotellet är helt OK och utanför hotellfönstret blommade 
kastanjerna med sina blommor som stod rakt upp… i givakt… och sträckte sig mot ljuset…och den blå himlen.
Ända se´n Skåne… hade Skatan råkat ut för en liten ….nej en stor oförklarlig dip…och hade gråtit mig igenom södra Skåne, färjöverfarten och halva Tyskland…
Det ”straffar sig” , ”tar ut sin rätt”… då och då… att ha så in i h-e ont i kroppen… heeela tiden… 😦 och kanske flaxa lite för mycket… Nu blev jag glad när jag mötte ”sommaren”…
På Morgonrundan genom den soliga … men gråbeiga sta´n passerade SPF och jag ett väldigt ruffigt hus… där det satt en skylt…. 
Skatan drog upp sin mobil… och zomade in en aning för mycket (j:et i ”jüdischen” försvann … och ”-fels” … på slutet… ) Skylten säger i alla fall i fri översättning ungefär: Denna byggnad var ända tills den förstördes av faschisterna den 9 november 1938 den judiska församligens i Weissenfels bönerum”…
Och byggnaden… verkar inte ha återställts se´n dess…. 
Vi stod en liten stund, SPF och jag… och begrundade människans ondska… som finns överallt… och ingenstans…
Redan i Skåne, Yngsjö, Furuboda, Johannagården var det en riktigt vacker… men kyligare… vår eller försommar eller… Vi anlände sent och körde vidare väldigt väldigt tidigt men hann ändå titta på Svärson I:s nyanlagda upphöjda ”grönsakslåda”, hans nyplanterade potatisland… hans jordgubbsland… och Svärson I möter med rätta kameran med ett glatt leende… och stolt.. även om bakgrunden är den fuuula maskinhallen, som Karin, påpekade…
Ida, mycket stolt ägare av EU-moppe, visade upp sina färdigheter bland konerna… och sin blanka, gnistrande hjälp. Körkorten är väl snart färdigt… misstänker jag… 
Jo-Jo hoppade glatt på studsmattan… i… upp och ner… och hoppelihopp…
och… 
Skatan-Mormor stod bredvid, hisnade, ojade sig, …. och var ”fjantig” som vanligt…
Inga vådliga flygturer för Skatan-Tjatan inte…
Vi gratulerar, vi gratulerar, vi gratulerar lilla Ida idag
… med blommor och med blader… Vi göra henne glader…. 
Vi gratulerar lilla Ida idag.
GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS
GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS
Idag blir du 15 år… 15 år… 15 år…
En dag som, (mormor Skatan i alla fall kommer ihåg som ) …är en dag man verkligen längtar efter… ser fram emot…
Och nu är den här….
Gränser som sprängs som försmak … på vägen mot arton… och … ja det vuxna…..
Nu finns det väl kanske inga femtonårsgränser vid biobesök… Det var då det…
… men andra gränser …moppeåldern är hääär…. har uppnåtts…
Du är en bra bit på väg….
Din present står väl där på stallbacken… röd och svart… glänsande … och väntar på körkortet.
Nu är du … fri… att ta dig till byn utan att ständigt vänta på buss eller mammas eller pappas skjuts…
Detta håller ju på att bli till ett riktigt mormors-tal….
Men det ääär så … faktiskt… mitt äldsta, första barnbarn… att jag har en klump i halsen..av lycka och glädje… när jag tänker på dig .Tänk att du blivit så stor… så klok och duktig…det var ju faktiskt som igår … den där vårdagen för 15 år se´n… då du gjorde entré… Mamma Karin såg i sitt omtöcknade trötta tillstånd… när barnmorskan höll upp dig… med händerna över huvudet… segergesten… navelsträngen fortfarande inte var klippt… dimmögd (utan glasögonen) …när hon trött tittade upp på sin förstfödda …såg en Rasmus (du skulle ha hetat så om du varit grabb…navelsträngen…hm). Men barnmorskan rättade henne lite förnumstigt och sa… Du får allt titta liiite närmare… Det blev en lite tjej… Känslan… som mamma Karin och pappa Mathias kände över sin lilla rosenknopp, sin rosa blåögda babyflicka… som nu blivit hela 15 år… 
Kortet är taget vid ett annat mycket lyckligt ögonblick… när du kom 2:a för något år sedan… eller är det redan några.. år sedan… i Svelands Cup… efter en lång spännande väg dit med alla deltävlingar…. Du och din älsklingshäst,
som du nu vuxit ”ur”,… Zebastian…
Det finns inga för höga hinder… när man är femton år… Inga hinder alls…
… och egentligen inte heller Yngsjö… utan Furuboda… ännu lite mer söderut från Yngsjö… 
Så det kan bli…
Nu är vi i alla fall här… lyckligt framme på delmålet där vi stannar några dagar…
I morgon går Morgonrundan längs stranden… även om det skulle blåsa småspik…
