Hon skulle ju till Stockholm och doktorn och pappa och shoppa och …
Nu har hon inga planer alls.
När Mannen skulle skrapa bilrutorna rena från snön som fortfarande faller 😦 … halkade han på isen under det tunna snötäcket och for i backen med ett brak.
Sedan var det bara akuten som gällde. En granne hjälpte Skatan att baxa in honom i bilen för han hade rejält ont.
Armen var ur led … det var tydligt och klart.
Nu får vi bara hoppas att det är bra med det och att det inte är några sprickor och brott eller … värre.
Skatan hade broddarna på men Mannens alldeles nyinköpta låg kvar hemma på hallgolvet …
Visserligen var det ganska halt men Skatan kunde hitta de rätta plättarna ändå där hon kunde sätta ner fötterna. Och det blåste inte så mycket som det lät när hon låg kvar i sängen och lyssnade på vindens tjut runt träden och husknutarna. Och grämde sig att behöva gå upp och ut …
Det var inte så farligt ändå.
Det var vårliga vindar och solen steg snabbt och värmde från en blå härlig himmel. Och efter Morgonrundan när det blivit dags för Lunchrundan med Urax och Molly och deras mattar … ja, då porlade det så det hördes från snöhögar och i sluttningarna. Snön smälter undan med en rasande fart.
Vinterns rasat ut … fast än är det kanske lite för tidigt att sjunga lovsången till Våren …
Men det var en februarisol som värmde.
Skatan köpte tulpaner och gick hem och städade.
Ikväll kommer Mannen hem efter tre veckors frånvaro. Så en liten uppryckning i den vägen … städvägen alltså … var av nöden …
Det var verkligen vådligt sista kvällsrundan igår …
Och idag blåser det halv storm … banne mig …
Till råga på allt.
Var skall de försöka ta sig fram, halka, stolpa, StinaFina och Skatan … på Morgonrundan … som snart är mer än akut … när vägar och stigar och trottoarer är som den värsta konståktningsbana.
Slät, blank och hal.
Nej, inte så slät … snarare knögglig och med vattenfyllda isgropar …
Och till råga på allt blåser det halv storm …
Läs även andra bloggares åsikter om vädret, isgata
Eftersom detta är ett inlägg den 1 februari och dagens första inlägg/post och hon hittills inte ”bangat ur” en enda dag så rycker det i alla fall i fingrarna på Skatan. Hon frestas ändå att hoppa … som ju skator gör när de tar sig fram … hon frestas så att hoppa till ”Lägga till en ny etikett” och skriva in postaday2011. Men eftersom detta ju inte är ett riktigt inlägg och hon tänker hoppa av det där postaday2011 och inlägget skrivs för att något skall skrivas och varken har vett eller mening så skiter hon i det.
Det var dömt att misslyckas det där postaday2011 för Skatan. Trots att hon är ett flockdjur … är skator flockdjur? … tycker hon ju inte det är kul med såna här utmaningar. Det vet hon ju. Och ändå kastar hon sig in it just såna.
Typiskt alltså.
Bloggen skall skrivas av lust och inte av att man gått med på någon fånig utmaning. Basta! Ni hör själva hur hon är den där Skatan … så himla fånig. Se bara hur hon försöker övertala och snacka med sig själv i detta sitt beslut.
Hon är bara så himla less …
Hoppas för hennes egen skull att hon är lite mindre less i morgon.
* Ibland tror Skatan att hon är en bortbyting … eller åtminstone att hon har en flyttfågels hjärta och lustar … att flaxa och flyga och fara … inte bara vara hemma och häcka … Kanske har hon en Strandskata som pappa …
Det var nästan en sån där magisk kvällshimmel igår.
Igen …
Titta bara …
Men det var ju inte det Skatan skulle skriva om …
Nej, så här var det. När hon var ute med StinaFina på den förkortade rundan talade hon med sin goda vän och målarkompis, Lilla a. Hon berättade om Skathuvudet och hur hon satt där och petade och tittade och granskade och ändrade och alltid hittade hon något som kunde bli bättre …
– Blev den då aldrig ”färdig”?
Och då sa Lilla a något som ju förstås Skatan visste fast inte tagit fram i ljuset.
– Man måste bestämma sig. Man måste sätta ner foten.
Och det är väl lika klart som att solen går ner på kvällen.
Ingentingt blir någonsin perfekt … det kan alltid bli bättre eller annorlunda eller …
Skatan är en ältare av rang … hon ältar och ältar när hon blivit sårad, missförstådd … avsiktligt eller oavsiktligt … när hon inte förstår … och när hon slutligen inser … när hon inser att det faktiskt finns människor som inte VILL förstå … som andas och lever på att inte försöka förstå, leva sig in i … som har sin livsluft i dom- och vi-känslorna, det är du- och jag … och aldrig mötas vi två …
Och Skatan får erkänna sig besegrad, överbevisad att det är så det är … aldrig mötas vi två på riktigt … på djupet … vi kan aldrig riktigt, riktigt sätta oss in i någon annans känslor och upplevelser … om vi inte själva varit där… eller nästan där.
Men vi kan väl ändå försöka …med lite god vilja … tycker man …
Dom son inte är likadana. Dom som inte kommit fram till samma livsval är ju ett otäckt hot, för tänk om de har rätt, bäst att genast övertyga sig själv om att de har FEL. Och sedan, när man är på det humöret, också försöka övertyga dem.
Fotbollslag, musiksmak, adress, klädval eller sexuella preferenser. För att inte tala om den politiska ståndpunkten, där är det ju i regel självklart att de som räknar världen i en annan slags matematik än en själv, är fullständigt ute och cyklar.
Hon träffade någon annans ”ömma punkt” när hon tyckte att ett skämt där en ”fejkad” rullstolsburen var inblandad inte var roligt, var förnedrande och hemskt … och frågade sig i en kommentar hur en ”riktig” rullstolsburen … skulle uppfatta skämtet.
Det skulle hon aldrig ha gjort … försökt tänka sig in i … och frågat sig.
Skatan fick veta att det kunde hon inte ha den blekaste aning om. Av ”en ”riktig” rullstolsburen”. Skatan var inte vatten värd som försökte tänka sig in i det … hon var både trångsynt och fördomsfull.
Fördomsfull?
Ja … kanske det. Det kan vi alla råka ut för att vara … genom våra begränsade erfarenheter … men trångsynt …
Som Skatan har ältat … och ältat … och slutligen resignerat. Men med sorg i hjärtat …
Aldrig mötas vi två …
Hur kunde Skatan dra alla rullstolsburna över en kam?
Det gör hon väl i och för sig inte med de orden heller.
En är inte alla vad Skatan vet … men Skatan får egentligen inte försöka tänka sig in i en rullstolsburens tankevärld och känslor överhuvudtaget eftersom hon ju inte själv är det på riktigt … enligt det här resonemanget.
Och var skall vi sluta då?
Om inte den ”goda viljan” finns och man hänger upp sig på ord utan att försöka förstå meningen bakom det sagda … vare sig man håller med eller inte.
Vad kan då Skatan och vi alla då skriva om, tycka om, tänka om, ta ställning till …
överhuvudtaget …
Va?
Nästan ingenting med vår begränsade erfarenhet … vår egen individuella bakgrund och vårt eget livs erfarenheter och historia.
PS Jag vet i sjutton vad som hänt med min redigerare här på WP … det klumpar ihop sig … styckena vill inte stå där fria och egna utan … tja, har klumpat ihop sig och jag kan ”inte skilja dem åt” … Hoppas det blir läsbart i alla fall …
…. skriver Bodil Malmsten i sin blogg Finistère om Evert Taubes Kinesiska muren . Och Skatan citerar som hon brukar det som Bodil Malmsten tänker och skriver … och som hon deklamerar tillsammans med Eva Dahlgrens musik och sång (i kören) och med Nils Landgren som spelar trombone.
…
Det var tretusen åras kinesisk pränt
Som Chi-Huang-Ti lät bränna på bålet
För att historien skulle börja med honom
Var och en som gömt någon bok
Blev märkt med glödgat järn
Den som blivit märkt med glödgat järn
Blev sänd till den kinesiska muren
Fick bära sten och mura stenar på muren
Var och en som gömt undan en skrift
Blev slav på Chi-Huang-Tis mur
…
”Det är aldrig inaktuellt” … att värna om ordet, litteraturens frihet och Boken … och påminna oss om att det funnits andra tider …
Skall hon ge sig ut på noll-till minusgradiga vägar i blåsten. För det blåser …
Och på sådana vägar …
Nä-ej …
Skåningarna är och besöker Örebroarna … Svärson I och II åker skidor för glatta livet. Svärson I skall åka Vasaloppet och behöver träning i bra spår … antar Skatan.
Och kanske coachas av Svärson II som redan gjort det där mandomsprovet … Vasaloppet, Vätternrundan, Lidingöloppet och Vansbrosimningen
Systrarna skall shoppa och ta hand om ungarna.
Och så skall de förstås umgås och prata och äta och ha kul …
Skatan har bestämt sig … Hon låter systrarna ha kul på systrars vis utan inblandning av någon morsa och OM hon ger sig iväg gör hon detförst imorgon.
Skatan har känt ett stigande obehag av allt skriveri om Stieg Larsson och hans Milleniumtrilogi, arvet och vad som följde med det …
Först tyckte hon oerhört synd om Eva Gabrielsson och hennes sits i härvan efter Stieg Larssons död … sambo med honom i så många år och så … snuvad på arvet som gick till en bror och pappan som Stieg Larsson överhuvudtaget inte hade haft någon som helst kontakt med på många herrans år …
Så hette det och framställdes då …
Eva Gabrielsson och Stieg Larsson hade ju talat om att upprätta ett inbördes testamente men … det vet ju alla … att är man mitt upp i livet är det sånt man skjuter på framtiden … det är ju inte så viktigt … man är ju inte gammal och sjuk eller så …
Men han levde ju ändå under dödshot …
Arvingarna, brodern och fadern, de rättmätiga arvingarna juridiskt sett, framställdes överallt som snikna och oresonliga …
Men så såg Skatan programmet Skavlan på TV förra fredagen då brodern Joakim Larsson deltog och blev intervjuad och fick förklara sig, försvara sig och en helt annan bild trädde fram …
Och nu vet inte Skatan längre.
Eva Gabrielsson har ju skrivit en bok också … som inte Skatan läst förstås … om Millenium, Stieg & jag där hon berättar om sin version … och får svar på tal i ett pressmedelande som finns på Joakim Larssons hemsida …
Det stämde verkligen till eftertanke …
För den som vill ta del av detaljerade fakta föreslår jag läsning av en bilaga där felaktiga påståenden i boken kommenteras.
Joakim Larsson,
26 januari 2011
… skriver Joakim Larsson på sin hemsida … och gör det! … läs den där bilagan på hemsidan. Klicka på den under rubriken Sådan var Stieg Larsson … och läs. Skatan har inte behörighet att länka dit härifrån själv. Där, i bilagan, bemöter Joakim Larsson vad Eva Gabrielsson har skrivit i sin bok, punkt för punkt … Här är t ex ett av bemötandena:
Sid 156: ”Man kan tillägga att de svenska arvslagarna inte tvingar någon att ärva, och inte förbjuder någon att ge bort arv.”
Eva skriver att de svenska arvslagarna inte tvingar en till att ärva. Jag skrev och frågade den person som Eva hade utsett att göra bouppteckningen hur vi skulle bära oss åt för att
Eva skulle ärva. Men det gick inte. Eva skriver vidare att det inte är förbjudet att skänka
bort sitt arv eller en del av arvet. Det var just vad vi gjorde. Eva hävdar att lagen också
tillåter att man låter den moraliska rätten till ett verk övergå till någon annan. Det var just vad som inte gick. Och mig veterligen går det inte i något land
.
Vidare skriver brodern att förhållandet mellan bröderna och fadern inte alls var kyligt utan fullståndigt normalt och kärleksfullt men de bodde ju långt ifrån varandra och träffades av den anledningen inte varje dag precis.
Osv osv …
Så nu vet Skatan ännu mindre.
Vem har rätt?
En sak är uppenbar. Den ena parten ljuger. För en utomstående är det omöjligt att veta vem.
Så skriver Magnus Eriksson under Böcker i SvD den 27 januari: Kommentar Millennium
Och ännu ett faktum står helt klart, skriver Magnus Eriksson vidar. Larssons har rätt på en punkt … juridiskt är de Stieg Larssons rättmätiga arvingar.
Men även en annan sak är uppenbar, och har varit uppenbar från början. Joakim och Erland Larsson har rätt. Stieg Larsson och Eva Gabrielsson var aldrig gifta, och de hade inga barn. Då är syskon och föräldrar närmaste arvingar.
…Hur sorgliga omständigheterna kring arvet än är, har inte Eva Gabrielsson någon rätt till det. Joakim och Erland Larsson har erbjudit henne att delta i förvaltandet av arvet, och de har erbjudit henne en del av inkomsterna från Millenniumböckerna. De har inte haft några juridiska skäl att erbjuda henne detta, men hon har avböjt.
Vad Skatan inte kan förstå numera är varför … varför Eva Gabriellson har avböjt allt … alla utsträckta händer har avvisats … honn vill inte ha någonting om hon inte kan få allt.
Verkar det som.
Skatan är i alla fall benägen att hålla med Magnus Eriksson i SvD i vad han skrivit som rubrik på sin kolumn:
Säger man förresten ”med råge” om något som minskat ?
Skatan har i alla fall minskat i vikt och till och med mer än hon satt upp som mål att minska.
Hon har gått ner nästan 15 kg … FEMTON …
Nu är det en bra mycket lättare skata som ”trippar” … ja, det är kanske för mycket sagt … men gååår där på de smala knöggliga isiga stigarna med StinaFina … också hon betydligt slankare efter sin sjukdom …
Skatan balanserad där i sina broddar på en häl som inte längre smärtar och i en kropp som hon hade för sisådär tio år sedan. Utom att det har tillkommit en del rynkor och annat förstås … men … hon går där i alla fall LÄTTARE-
På alla sätt och vis …
Se bara …
Här har hon tagit på sig kjolen som hon hade på det fantastiska bröllopet * i höstas, det där bröllopet som Skatan vill vara med om utan att tänka på vikt eller vad hon kunde eller inte kunde äta och som blev startpunkten för viktresan … som nu alltså är till ända.
Fast hon får ju inte slappna av för det.
Nu gäller det att behålla vikten också 🙂
* Jadå, Skatan veeet, hon har inte glömt och hon skaa skriva mer om det sagolika bröllopet … inte nu men … sedan. 🙂
Idag hålls manifestationer, skrivs ledare i tidningarna, inlägg i bloggar och fackeltåg går genom städerna. Allt för att påminna oss om Förintelsen och att vi idag skall minnas dess offer.
Måtte det alltid finnas länder att fly till, skriver Per Wästberg som rubrik i dagens Under strecket i SvD med anledning av att den 27 januari är en internationell minnesdag över offren för Förintelsen …
och hans slutord är …
Måtte det alltid finnas länder att fly till och måtte de mänskliga rättigheterna inte mista sin innebörd av att man bara orkar uttala dem som MR!
Mellan slutraderna och rubriken påminner Wästberg oss om att minnas Förintelsen under andra världskriget men också att vi skall påminnas … att krig och etniska rensningar pågår någonstans varje dag och om hur vi trots globalisering och närhet fjärmar oss från att verkligen SE precis om omvärlden inte SÅG … då
Den utvecklade världen betraktar krigen hos fragmentariska stater som steg tillbaka i ett vanvett vi lämnat bakom oss. Om världen delas i en majoritet av mer eller mindre välbärgade kulturer som övergett krig och en fattig minoritet som i kriget ser en livsform tycks chansen för verklig solidaritet ringa. Ett uttryck för solidaritetens sönderfall är ovilligheten hos de flesta nationer att stödja intervention i etniska inbördeskrig.
Han påminner oss om att det var människor … som du och jag … som förvandlades till bödlar och som ÄR bödlarna idag, människor med familj och barn och ett vardagsliv som du och jag … De hade förblindats och förblindas i ”ideologisk upphetsning” av en diktator som man ”överlämnade” sina känslor och förnuft till … och som fick en att se ”fienden inte som medmänniskor utan som avhumaniserade ting eller varelser … ohyra … ”anonymt material”
Både nazism och kommunism såg människor som oorganisk materia som man kunde forsla hit och dit och krossa hur som helst. Hitler ville skapa en värld fri från judar, Stalin ett klasslöst samhälle, det vill säga utan borgerlighet, utan en medelklass. Skillnaden låg i tekniken för att förverkliga syftet.
Speciellt fastnade ett av exemplen som Wästberg beskriver hos mig … det om en bondmora från Bayerna som under kriget varit uppsyningsman i ett koncentrationsläger och grymmare än grym och vars ”specialitet var att dränka ”olydiga” judiska kvinnor i latrinen” och som under rättegången efter kriget (Majdanekrättegången 1981) i domstolen satt på en bänk och stickade …
en gammal bondhustru utan spår av ondska eller av insikt. På frågan om hon kunde leva sig in i att det som hände en annan även kunde hända henne själv skakade hon på huvudet.
Och omgivningen visste … men ingrep inte …
Lika litet som man bombade rälsen till Auschwitz ledde senare folkmord, i Kambodja 1976 och Rwanda 1994, till ingrepp från det internationella samfundet. Bägge stoppades, för sent, av en lokal armé – Vietnams respektive RPF, baserad i Uganda. FN var förlamat av sin byråkrati och av USA:s ointresse.
Det finns ingen sann mänsklig natur … och därför måste De mänskliga rättigheterna stå över vad en kultur utropar som sina kännetecken … skriver Wästberg vidare.
En minnesdag som denna, den 27 januarim behövs verkligen. Dels för att vi aldrig aldrig får glömma Förintelsen och dess offer, dels för att också få oss att öppna ögonen för vad som sker här och nu … i denna dag … överallt.
Under halvseklet efter andra världskriget dödades omkring 25 miljoner, de flesta civila, för det mesta av sina egna regeringar, i etniskt, nationalistiskt och religiöst våld.
…
Ideologier har skygglappar, vackra fraser, ett inställsamt språk.
…
Den största frihetsrörelsen i historien är övergången från fattigdom till viss rikedom. Före 1900 fanns inget land där majoriteten kunde föra ett anständigt liv, gå i skola och hinna se hur det gick för barnbarnen. Dessa framsteg är det starkaste värnet mot diktatorer som vill lägga beslag på minnena och skaffa sig kontroll över dess hemligaste gömställen.
Lyteskomik … själva ordet känns föråldrat på något vis . …. Lyte, själva benämningen kanske härstammar från en svunnen tid men betyder idag fysiskt eller psykiskt funktionshandikappad. Men komiken … att skoja om olika handikapp … är i sig densamma förr i tiden som numera.
Man vill fånga skratt genom att skoja om halta och lytta, om rullstolsburna, blinda, döva, tjocka, jättestora, pyttesmå, gamlingar etc etc …
och om utlänningar, invandrare inte minst … Men det är ju förstås inget ”lyte” att vara invandrad … eller?
Man vill skoja, framlocka skratt, när man ”utnyttjar” en handikappad OCH män med utländsk brytning för att skämta med en icke ont anande omgivning … (TV3 nya humorserie)
Då måste det göras med finess* … och den här gången var det INTE roligt.
Tyckte Skatan.
Själv skulle jag bli precis lika förbannad och känna mig kränkt … ja, faktiskt … jag tar det ordet i min mun … om jag hjälper en rullstollsburen med att plocka upp en väska, trots att det visst stod två träningsoverallsklädda män alldeles bredvid …
När sedan denna ”lama” reste sig och inte alls var lam …
Hur skulle du reagerat?
Vad var det som var så kul med det?
Vilket hån … mot hjälparen … i det här fallet Marcus Birro.
Vårt Sverige. Vi som tror att folk orkar ha mer än en politiskt korrekt åsikt i skallen samtidigt. Vi som anser att man bör uppträda civiliserat mot varandra. Vi som supit allt i bitar men rest oss, kommit på fötter, grävt fram själen med fårade händer och ställt fram den i ljuset. Vårt Sverige. Vi som fann tröst i varandras ofullkomlighet. Vad hände med oss?
Att på det här sättet håna hjälpsamma människor i dessa dagar när en gammal människa kan klamra sig fast vid en lyktstolpe sjuk och svimfärdig och försöka göra förbipasserande uppmärksamma på sin belägenhet (min gamla sjuka mamma) och slutligen bli hjälpt av en ung tjej på 16 år att få tag på en taxi … när ingen reser sig upp för höggravida i bussar och tunnelbanor … när hjälpsamhet verkar vara något att ”skratta åt” … något föraktligt … när folk kan ligga och dö på trottoaren och man bara kliver över … och går vidare …
Är det då så kul att skratta åt den hjälpsamma? Åt Hjälparen.
Va?
Skatan förstår mycket väl att han blev sårad och förbannad!
Marcus Birro kallas också för rasist för att han i sin krönika fortsatte …
Lärdomar? Lita aldrig på små flickor i rullstolar som ber dig om något. Särskilt inte om det står utländska män i träningsbyxor strax intill. En rätt dyrköpt och ärligt talat ganska vidrig lärdom.
Jag vill inte bli sådan här. Jag vill lita på folk. Jag vill tro gott om mina medmänniskor.
Det säger också en del om desperationen i vår tid när man kan bli utsatt för något sådant här mitt på dagen, mitt i Stockholm, i lunchrusningen.
Jag vet inte om jag längre vågar vara en godhjärtad, godtrogen naiv idiot. Jag har alltid älskat Sverige för att vi är lite löjligt naiva, lite godhjärtat småpackade. Men vad handlar det här om? Är det ett uppvaknande?
Vem hade placerat männen med utländsk brytning i ”sketchen” för att just få den reaktionen … ? Vem är det som i det här fallet är ”rasistisk” i så fall …
Skatan dök in på det här som hänt Marcus Birro sent i går kväll och måste betona att hon inte har följt debatten eller ”gången” av det hela … utvecklingen och inte läst Magnus Betnérs ”påhopp” … om det nu var ett påhopp.
Men så mycket kan hon i alla fall säga … och då utgår hon bara från videon och artikeln i Aftonbladet och min kommentar till Mattias S´s kommentar som Skatan citerar här nedan … .
Skatan är INTE trångsynt och hennes uppfattning är en bland många och INTE avskyvärd. Hon är förvånad och verkligen ledsen över ”tonen” i så många bloggar nuförtiden. Så oförsonlig, så svart ELLER vit … Det verkar helt enkelt vara ”inne” att vara oförskämd och hånfull, hatisk och hätsk …
Du var inne på min blogg och kommenterade, jag känner mig lite tvungen att komma hit och upplysa dig om att jag är rullstolsburen och har träffat en hel del andra rullstolsburna i mina dar på olika handikappläger och liknande. Din trångsynta uppfattning om vad rullstolsburna tycker är roligt och inte är avskyvärd. (Mattias S)
– Är du alldeles säker på, Mattias, att ALLA rullstolsburna tycker det här var ett så kul skämt från TV3 …
– Är du alldeles säker på, Mattias, att ALLA svenskar med utländsk brytning tyckte det var så himla kul att framställas som ”påhejare av tiggeri” av TV3 ?
Skatan generaliserar inte … det gör du., Mattias.
*Några som kunde skämta om utlänningar och handikappade och lyten … med finess … det var Hasse & Tage … när det begav sig. Och visst kan också Skatan skratta åt sådan komik … om den just görs med finess vill säga.
Nu har flera dagar bara kretsat kring snö och is och halka och … ISDUBBAR …
Jösses!
Skatan köpte nya isdubbar för de gamla var utslitna … och de där nya trivdes inte alls hos Skatan. De har verkligen trilskats …
Första dagen hon hade dom … tappade hon en … den på vänster fot … och fick gå tillbaka hela rundan (nästan) och hittade den igen … och så där har det fortsatt.
Igår märkte Skatan att hon saknade dubbarna på vänster fot igen … alltid vänster … (kommer ni ihåg Skatans alla upphittade vänsterskor förresten ?) … efter att ha gått en bra bit med StinaFina på deras runda. Skatan och StinaFina vände om och hittade den förstås och Skatan trädde på den igen över kängan … och gick och slängde en sån där svart påse man nästan alltid går och bär på om man har hund … tills man hittar nånstans att göra sig av med den … och då såg hon … att … va f n, Skatan hade tappat dubbarna IGEN.
Tillbaka och som hon letade och letade och letade … Till slut ställde sig Skatan och rotade i den där papperskorgen … Kunde den ha följt med den svarta påsen ?
Där stod alltså Skatan och rev i en papperskorg iklädd sin svarta slokhatt och kappa. Inte långt från tågstationen med folk som gick förbi i en strid ström …
– Hur såg deeet ut ? … kom hon plötsligt att tänka på.
– Jösses, tänkte Skatan, folk tror att hon står här och river efter tomflaskor som den värsta uteliggare … bag lady … och hon började förklara … ja, att hon letade efter sina dubbar …
Som om det skulle verka vettigare … 🙂
Folk började ta stora svängar omkring henne …
Skatan hittade i alla fall inte sina dubbar där så de gick vidare på sin runda hon och StinaFina … med dubbar på bara en fot …
Alltid något.
Väl hemma igen … irriterad över sina trilskande dubbar … tog hon av sig sina dubbar från höger känga och vad hittade hon där … ja, vad hitta hon där …
Jo, sina borttappade dubbar 🙂 …
Hon hade trätt på dom på samma fot som hon redan hade dubbar !!! … 🙂
Jösses …
I dagsläget … kvällsläget … nattläget … har hon i alla fall tappat dubbarna … till både vänster- och högerkänga.
Hon får ”köpa nya för pengarna” i morgon … så hon kan ”flyga ut över ängarna” … igen utan att dratta omkull …
Skatans tankar 
