vann.
Så var det hela så … äntligen … över.
Grattis till en värdig vinnare …
På något viss tänker jag på Sveriges
Eller hur?
På något sätt …
Kategori: Skatans Tankar
”När vän blir fiende ”
skriver Elin Grelson om i sin blogg … och en tagg i mitt hjärta som sattes dit för många många år sedan och inte riktigt kunnat dras ut … vreds om ett varv.
För det här är något jag tänkt på många många gånger.
Oförsonligheten.
Man behöver bara vara född av ”fel” föräldrar så är det kört …
Och som jag ser det … oförsonligheten kommer mest från den politiska vänstern … där kollektivet bestämt att är man inte född arbetare kan man aldrig aldrig … hur man än bär sig åt … sätta sig in i, solidarisera sig med, förstå proletariatets villkor.
”Vänsterrörelsen slår ur en underdogposition. Men alltför ofta misstas den ideologiska kampen för rättvisa och jämlikhet med att fiendeutmåla andra. De ideologiska motsättningarna blir en personlig motsättning och plötsligt är det omöjligt att se bortom klass och makt för att finna individen bakom. Det är ett pinsamt sätt att bygga en politik. En sak vore om det rörde sig om en liten klick, men våldsromantiken och fiendeutpekandet är så utbrett inom vänstern att det knappast rör sig om isolerade grupper. Snarare är det en mentalitet som har byggts upp under lång tid och som sällan ifrågasätts.” (Elin Grelson)
En borgarbracka är en borgarbracka är en borgarbracka är en borgarbracka är en borgarbracka …
Jag kan läsa hur många Svinalängor som helst och försöka förstå, sätta min in i.
Det är ändå kört.
Född borgare … alltid borgare.
Och på sätt och vis är det ju så. Att jag som fötts med silversked i mun, aldrig behövt bekymra mig om pengar ”på riktigt”, alltid haft pengar kvar de sista dagarna i månaden … att jag inte … kan sätta mig in i, kan förstå på djupet … hur det kunde vara … Hur skulle jag kunna sätta mig in i maktlösheten och vanmakten att inte ha mat för dagen eller kunna ge sina barn det som andra barn verkar ha, inte kunna åka på semester osv osv …
Och jag har förstås i min aningslöshet och opolitiska naivitet ”klampat i klaveret” många gånger …
Men mina vänner som inte har fötts ”med silversked i munnen” … och verkligen lärt känna mig och har haft ” den goda viljan” att mötas förstår att jag inte är den där kapitalisten och utsugaren och giriga borgaren utan är en männsika rätt och slätt som ser alla som jämlikar … eller åtminstone försöker göra det …
Mina vänner är inte så politiskt förblindade av hat att de inte ser ”människan” och drar alla över en kam …
Själv har jag vänner i de mest skilda läger, politiska, sociala, unga, gamla osv osv och har aldrig frågat efter kön, lön eller annan ”tillhörighet”. Och det har inte mina vänner heller.
Antar jag.
Fast … såna här känslor sitter djupare än djupt många gånger när till och med min allra som käraste vän, Margith, som jag kallade för Isa i min berättelse som jag skrev på skrivarkursen och som handlade om när jag fick vara med och ta farväl vid hennes dödsbädd för två år sedan … när till och med hon kunde känna den här ”klyftan” mellan oss, som kom fram när vi lite ”runda under fötterna” lyssnade till Michael Wiehe …
”Det var Peace & Love-festival. Mikael Wiehe hade stått på scenen. Den på Sveatorget. Isa och Liv lyssnade och gungade med i musiken. Liv kom inte ihåg precis vilken låt han sjöng, Wiehe, men kanske Mitt hjärtas fågel. När Liv ville lägga armen om Isa i samförstånd över den täta stämningen som sången givit … ”låt mig drömma mina drömmar” och gunga med tillsammans, då stötte Isa bort henne.
– Du, du har ju inget med den här musiken att göra. Den är min. Du fattar ingenting.
Liv stirrade på Isas ansikte som lyste av avståndstagande.
– Du är ju en så´n där borgarbracka som han sjunger att vi skall bekämpa, folket, eller nå´t så´nt kläckte Isa ur sig, och vände sig från Liv och gick …
Liv stod kvar som lamslagen. Förstummad. Vilken vrede, nästan hat, hon hade utstrålat, Isa. Liv sprang efter Isa genom folkhopen.
– Men du känner väl mej, Isa? Du vet väl vad jag tycker? Och jag har rätt och tycka om Wiehe lika mycket som du. Hur kan du bara säja nå´t sånt?
Tårarna fyllde Livs ögon när hon vädjade till Isa.
– Äsch, sa Isa som om ingenting hade hänt.
Överhuvudtaget.
– Vilken scen skall vi gå till nu?”
—
”Vi tycker inte lika, vi har olika maktperspektiv och skilda förutsättningar. Men jag tänker aldrig rata en fin människa, på basis av ideologiska motsättningar, igen.” (avslutar Elin Grelson sitt inlägg) …
Och det gjorde aldrig jag eller Margith heller … även om vi aldrig berörde med ett ord vad som sagts den där kvällen …
Jagad
StinaFina och jag har alldeles nyss kommit hem efter kvällsrundan. Klockan är 11 och det är mörkt ute.
Jag måste säga att jag känner mig ganska illa till mods.
StinaFina och jag hade precis kommit ut på gatan när hon gläfste till. Var det en hare eller katt?
När jag tittade närmre nedåt gatan såg jag inte en hare eller katt utan en man med en stor kamera stå och fotografera …
Kameran var förstås riktad mot Annas föräldrahem.
– Vad gööör du … vad håller du på med , frågade jag ganska upprörd faktiskt.
– Anna bor där, svarade han
När han svarade hörde jag att han var norrman.
Jo, att Anna bodde där det visste jag ju för jag är ju så gott som granne …
– Att jag är här beror på det som hände i går …, fortsatte han
Det hade jag förstås genast fattat men det jag inte ville förstå var vad han sysslade med mitt i natten utanför huset.
– Jag har fått löfte av föräldrarna, påstod han.
Jag kunde inte annat än muttra högt för mig själv och fortsätta.
Lite längre ner på gatan i ytterligare ett buskage stod en kvinna lite nedhukad och pratade in något i en mobil eller i en bandspelare av något slag.
Hon talade också norska.
Stackars Anna. Nu har jakten på Förloraren börjat. Man undrar vad det är för hyeneinstinkter i människor som vill vältra sig i andras sorg och besvikelse.
I morgon är det ju final i Oslo. Kan de inte vara där och bevaka istället för att smyga i buskarna mitt i natten i en liten småstad i Sverige.
Och ta bilder av ett hus?
Va?
När jag gått runt kvarteret och kikade tillbaka på gatan var de borta. Båda två.
Det retar mig att jag glömde fråga vilken tidning som de skulle publicera bilden i …
Välkomstbrevet
från Ria och målarkursen på Fridhems Folkhögskola har dimpt ner i brevlådan.
Bilden på Ria har Skatan tagit från hemsidan
Skatan hade nästan glömt bort att hon hade anmält sig och blev varm om hjärtat.
För det har varit en av de bästa sommarveckorna, den som Skatan har tillbringat de senaste somrarna på Fridhems. Hon har gått målarkurser där, flera olika, akvarell, akryl och porträttmålning. Ensam eller med Margith och lilla a.. Förra sommaren var det en skrivarkurs för Jan Sigurd … och oj, vad Skatan tyckte hon lärde sig mycket …
Och i sommar skall Skatan måla igen. Och det skall bli så roligt, så roligt sååå ..
Detta skall Skatan ha med till kursen:
- All akvarellmaterial jag redan har, färg/papper/penslar
- Litet skissblock och anteckningsbok
- Blyerts 3B
- Sax och liten hushållskniv
- Hushållspapper
- Vit porslinstallrik eller plastpalett
- Liten svamp
- Papperslim
- Maskeringstape (1 1/2 – 2 cm)
- 2 st vattenbehållare (1/2 – 1 l)
- Hårtork (för snabbtorkning inomhus)
- 2 st plywoodskivor, minst 3 mm tjocka, ca 40 x 50 cm (ej massonit)
Plywoodskivorna har Skatan införskaffat idag. Hon brukar alltid spara allt till sista minuten men i år. I år skall hon vara ute i god tid och väl förberedd.
Inte trodde Skatan att man behövde sååå mycket prylar för att lära sig måla akvarell … 🙂
Så … nu pajade dator också
och Skatan fick stora skälvan.
Mannen har rest sin väg. Skatan hade bestämt sig för att inte följa med. Det har varit väl mycket flaxande på sistone, tänkte hon.
En helg med vila och bloggande i lugn och ro vore inte så dumt.
Och så har datorn pajat …
Skatan har egentligen inte förstått vilket beroende hon har utvecklat …
Hon måste inte blogga vaaarje dag förstås. Men komma åt nätet, surfa, läsa andras bloggar, få inspiration o s v … har blivit ett måste.
Och så pajar datorn.
Den har liksom ”hackat” på sistone och varit trööög. Men nu går den överhuvudtaget inte att starta.
Dj-ars , förb-e, f-n och hans mormor …
Mannens dator är mer än trög men det är i alla fall en dator. Som som tur är har lämnats hemma …
Alltid något för en skata som för det mesta ser ett halvfullt glas … inte ett halvtomt. Fast idag lutar det faktiskt åt det halvtomma …
Det halvtomma eller -fulla glaset … hur man nu vill se det … har Skatan knyckt från Peter Barlachs blogg
Ukraina gick till final
… men inte Anna.
Tänk vad smaken (som baken) är delad … tänker Skatan
Mannen och Skatan satt därhemma i soffan i Nyköping och tyckte till och sa …
– Ukraina kommer aldrig med i finalen i alla fall …
Men Danmark …
Danmark kom med i sista momangen … och deras låt var bra … tyckte Skatan
och Irlands och Cyperns och …
Konkurrensen var verkligen mördande.
För Annas skull hoppas Skatan att inte pressen … tidningsskriverierna … ”knäcker henne”.
Hon var bra, jättebra.
Skatan är stolt över enkelheten i hennes framförande, sångglädjen som verkligen lyste omkring henne.
Och så slapp man allt det bombastiska som flera bidrag som gick vidare omgav sina sångare med.
Ikväll håller vi tummarna för Anna Bergendahl
Åtminstone i Nyköping … och kanske i hela Södermanland … och många många i övriga Sverige också att hon skall lyckas komma ända till finalen i den här Melodifestivalen som det har handlat om hela långa våren.
Skatan såg den första semifinalen i tisdags och det var verkligen för bedrövligt. Hade Anna startat där hade hon redan varit i finalen …
Skatan tycker att låten ”växt” med tiden och nu går hon och nynnar refrängen … this is my life my friend … this is my time to stand … this is my life my friend and I can’t be no one else …
och hon håller verkigen tummarna så de nästan skrumpnar att det skall gå vägen …
Skatan skall berätta nå´t … ja, något som nästan är lite ”skämsigt” ..
Anna bor inte så långt från Skatan … eller bodde kanske hon skall säga. En dag för några månader sedan när Skatan var på hemväg från stan såg hon en flicka framför mig … blond med ihopsnott hår, stora solglasögon … och Converse -skor. Hon gick fort med shoppingpåsar i händerna och musik i öronen.
Och verkade bekant på nå´t vis.
Det måste bara vara hon, Anna Bergendahl, som vunnit den svenska finalen på Globen.
Skatan skyndade efter och funderade vad hon skulle göra. Hon ville väldigt gärna gratulera och kanske få en autograf till flickorna i Skåne som hon skulle till.
Men Anna gick så förb-t fort. Och tog en annan väg.
När Skatan nått sin egen ingång vände hon sig om och fick se Anna stå och tala med sin mamma utanför sitt hus.
Så … Skatan tog sats … och ropade
– Anna?
Anna vände sig om och kom emot Skatan som då gratulerade till segern och ursäktade att hon trängde sig på men …
– Ingen fara. Det är bara kul. Vänta skall du få autografer, jag skriver dom på idolkort som jag har inne. Kom med …
Och Skatan klev tveksamt in över tröskeln till den nyblivna Stjärnan och tog emot autograferna, pratade lite allmänt om hennes liv och karriär, om deras katt som StinaFina är så rädd för och …
Och så gick Skatan hem.
– Sååå PINSAMT mamma, sa alla ungarna förstås …
Men var glada för autograferna … och en sak vet Skatan i alla fall.
Att det är en ödmjuk, fin liten tjej som sjunger ikväll och … Skatan hoppas verkligen att hon får chansen också på lördag.
Linslusen Skatan
För några månader sedan blev Skatan intervjuad av sn (Södermanlands Nyheter) och skulle komma i tidningen. Hon skrev förstås ett stolt inlägg om det … och hade sedan nästan glömt bort det. Det hade ju kommit en hel del emellan, resor och sånt, och hon hade också fått besked att det kunde dröja någon vecka innan det ”passade in”.
Så småningom fick hon också veta att Gunnel Magnusson, som reportern heter, blivit sjuk, väldigt sjuk, och var borta länge länge från jobbet. Så porträttet av Skatan blev lagt på is, som man säger.
Men så i måndags ringde Gunnel och berättade att nu var det dags.
Nu skulle Skatan komma i tidningen.
Gunnel behövde bara komlettera med lite frågor och hade en del undringar. Det är ju inte helt lätt att läsa gamla anteckningar. Det känner en gammal sekreterare som Skatan mycket väl till.
När Gunnel frågade om Skatans favoritförfattare blev hon nästan ställd. Hon har ju så många men hasplade i hastigheten ur sig Suzanne Brögger och Joyce Carol Oates förutom hennes absoluta favorit Bodil Malmsten. Visst gillar Skatan Suzanne Brögger och Joyce Carol Oates … det gör de flesta … men egentligen är det nog två manliga författare som Skatan har som ständigt återkommande favoriter: Ernest Hemingway (en riktig macho … kan man tycka, men vilken författare!) och Paul Auster … som Skatan av någon anledning alltid glömmer namnet på. Skall det vara så svårt. Paul Auster. Hans ”magiska” böcker tycker Skatan är i absolut nobelprisklass.
Det här med att glömma namn … Det har Skatan alltid gjort så kom inte och säg att det är åldern … 🙂 Glömmer hon inte namnen så förväxlar hon dem …
– Koncentration, om jag får be.
Nåväl. Idag är alltså Skatan porträtterad i sn, Södermanlands Nyheter, med bild och allt … Tyvärr måste man vara prenumerant för att få tillgång till porträttet på nätet.
Skatan kan alltså inte länka dit 😦
Rubriken och inledningen var som följer. Skatan citerar:
”Från bokslukare till eget skrivare
Som ung kallades hon Svarta Malin. – Jag var svartklädd, satt på Göstas café, rökte och läste Sartre, säger Eva Anderson om 1960-talets tonårstid i Nyköping.
Hon är fortfarande svartklädd och visst läser hon forfarande böcker, massor av böcker. Men numera är hon också avsändare av ord.”
Skatan är både nöjd och glad över porträttet som hon tycker verkligen fångar upp vem hon är. Visserligen fanns det väl en del små detaljer som inte riktigt stämde … Skatan fick till exempel sitt namn mycket tidigare, som barn av en granne på landet i Småland, en bonde, men det var riktigt att det berodde på att när hon blev glad så hoppade hon och flaxade samtidigt med armarna … som en riktig skata … och så var det det där med näbben. Den var fullt ”utvecklad” i ganska tidig ålder.
Fotot av Skatan som skulle inleda porträttet … det hade hon gruvat sig över hur det skulle bli. Skatan som för det mesta inte tycker hon ”gör sig” på bild och undviker i det längsta att bli fotograferad … blev nöjd och tyckte att det blev riktigt riktigt bra. Fotografen heter Jenny Palmqvist och tog förstås fler än ett men av dem valde hon det absolut bästa … tror Skatan.
Skatan blev till och med så nöjd så hon funderar på att fråga Jenny om hon kan få en kopia …
Storm i ett vattenglas …
Som ofta är Skatan lite sent ute … debatten är så gott som över men nog har det stormat alltid.
Kungen skall ledsaga Victoria fram till altaret och där skall Daniel ta över …
Personligen skulle Skatan inte vilja haft det så när hon gifte sig. Det är liksom lite amerikanskt … men eftersom det inte finns några direkta förbud eller bestämmelser så kan man väl strunta i vilket.
Och inte riva upp himmel och jord.
Men … men … symbolfrågan då?
Kronprinsessan Victoria ääär ju ändå ”yrkeskvinna” och tronföljare och förebild … Nu kommer det väl bli ”copycats all over” … och vår stolta svenska äktenskapssed kommer att försvinna …
Det beror väl helt och hållet på hur man ser på det … Symboliskt alltså.
Victoria är kronprinsessa och som sådan har hon massa regler och förordningar att följa. Hon har till exempel fått be om lov för att få gifta sig med Daniel och kungen har varit mycket motsträvig (ryktas det). Det har tagit sju långa år … minst … att få kungen att ge efter. Och inte nog med det. Kronprinsessan måste be regeringen om lov.
Också!
Man kan i stället se symboliken i ”överlämnandet” så hääär, som Skatan beskriver det nedan.
I just det här speciella fallet förstås …
(Foto: Jonas Ekstömer)
Att när kungen nu skall ledsaga Victoria fram till altaret i stället för att hon har Daniel vid sin sida så är det kungen som fått ”ge sig” . Han lämnar över sin makt och ansvar över Victoria . Men … inte till Daniel inte.
Nej, nej, nej.
Kungen ledsagar Victoria fram till altaret och lämnar henne där att bredvid Daniel … äntligen … bli fri, jämbördig med sin blivande man.
Där framme vid altaret säger de ”JA” till varandra och nu är de två ett, Daniel lika mycket som Victoria.
Eller hur!
Så … det finns väl viktigare saker att debattera, älta och ha sig omkring …
Som … om vi skall ha republik eller den här symboliska monarkin utan politisk makt …
Debattera det på allvar …
Skatan veeet (även om det inte gjorts undersökningar om mervärdet) att de kungliga ”slår högt” när näringslivet får hjälp ute i världen och har någon av dess medlemmar vid sin sida.
Vem bryr sig om en president då? Hur många känner till exempel till vem som är president i vårt närområde, i Tyskland eller i Österrike.
Nej, Skatan kunde väl tänka sig det.
Men vårt kungahus känner man till … för det har funnits ett tag. Eller hur?
Och det kostar också att ha dessa politiska presidentval vart fjärde år … och presidenten skall bo någonstans och och och är ju inte gratis han/hon heller.
Skatan tycker nog ändå (kanske) att Sverige skall behålla monarkin men kan den inte moderniseras lite … i alla fall. Göras lite mänskligare.
T ex att tronen inte skall behöva ärvas av äldsta barnet automatiskt utan kanske skall tillfalla den som mest lämpar sig för ”jobbet” inom familjen … eller … ja.
Att apanaget/lönen bara går till sittande regent och inte till alla familjens medlemmar etc etc etc …
Och kanske en hel del annat också …
Det tål förstås att diskuteras och debatteras …
”För Sverige i tiden”
Intensivt … var bara förnamnet
Inte ens vädret var på Skatans sida och till någon hjälp.
Regnet fullkomligt öste ner.
Utom en kvart kanske och då lät Skatan Karl Axel gå ut utan galonbyxor … och stövlarna var kvar på dagis.
Vattenpussarna tyckte förstås Agnes lockade … som alla ungar tycker … och en och annan vuxen också kan avslöjas och vem kan då ”hålla igen”. Inte mormor Skatan i alla fall. Så Skatan lät Agnes plaska precis så mycket som hon ville innan vi gick in och tog av skor och dyngsura strumpor.
Till råga på allt hade inte Karl Axel heller vaknat helt och hållet på rätt sida.
En tvååring som var snabb som vinden … att klättra eller försöka jaga StinaFina eller … och så Karl Axel som inte ville eller rättare sagt ville sätta sig på tvären och kanske till och med testa sin gamla mormor … gjorde sitt till det där Intensiva. Han ville också gå till en kompis och det talade han väldigt enträget om så att säga . Om och om och om igen.
När vi diskuterat med mamma på jobbet som sms:at till kompisens pappa och tillbaka så var det dag att ta på regnkläder inte bara på honom förstås. Samtidigt måste Skatan ju klä på lillasyster och sig själv också och samla ihop oss, ta fram vagnen, koppla StinaFina och hon var inte så värst glad för regnet hon heller .
Och tillbaka med Agnes i vagnen och StinaFina för att efter en timme klä på oss, ta fram vagnen och gå och hämta Karl Axel och så … ta på galonbyxor, jacka på Karl Axel och gå hem igen …
Det var ett sjå …
För att inte tala om när Skatan skulle laga lunchen … falukorv och makaroner brukar ju vara det enklaste i världen. Men men men …
Mobilladdaren hade Skatan glömt hemma … den fasta telefonen hade slagits ut av ett åskväder häromdagen … och utan kontakt med omvärlden skulle hon ha känt sig ganska utelämnad och handfallen … om man så säger.
Som tur är hann hon ringa lilla e som skickade en hemmavarande kompis med rätt mobilsladd till Skatans Nokia.
Något annat som var tur … Agnes sover middag … och det gjorde hon idag också förstås.
Puuuh …
Mamma lilla e kom hem ovanligt tidigt från jobbet och Skatan sjönk ner som en uppstoppad skata utan stoppning …
Intensivt … som sagt … var bara förnamnet.
Men … efternamnet, efternamnet det var Roligt …
Att vara behövd …
ger mig verkligen en alldeles speciell känsla … ja, jag vet inte riktigt vad jag känner men … jag får rentav en kick …
Att vara behövd och efterfrågad …
För ju äldre man blir ju mindre behövd känner man sig vara.
– Vem behöver mig, egentligen?, frågar man sig allt oftare.
Igår kom vi hem från Skåne … och idag ringer dotern från Örebrooo och säger att Karl Axel och Agnes skulle kunna b e h ö v a sin mormor.
Dagis stänger nämligen imorgon … man har väl planeringsdag eller något … och båda föräldrarna är just nu inne på jobb som det är svårt att så där hux flux lämna för en dag …
Då behöver dom mig … 🙂
Snart snart skall jag packa ihop lite … och så iväg …
Igen.
Men som sagt … glad i hågen för det är en verkligen en alldeles speciell känsla det där … att behövas.
Av synnerligen vikt
Peter Englund har i sin Akademiblogg berättat att han är med i ett Upprop för Isaak och lagt inlägget under kategorin Av synnerligen vikt …
Det är sannerligen Av synnerligen vikt …men
det börjar nästan kännas tröstlöst …
Dawit Isaak lever … vet man … och så länge det finns liv måste det finnas hopp …
Och det är just nu när det nästan börjar kännas tröstlöst som vi inte får förtröttas utan fortsätta att göra våra röster hörda genom att skriva på listor, försöka påverka politiker etc …
Jag citerar Peter Englund:
Avslutningen (på uppropet, min anm) lyder så här: ”Tragiskt nog är Dawit Isaak en symbol för det lidande som offren för brott mot de mänskliga rättigheterna ständigt utsätts för, över hela världen. Om demokratiska regeringar inte kan stå starka mot sådana övergrepp, så tappar de inte bara i trovärdighet: de blir passiva medhjälpare till de torterare som begår brotten.” Hela texten står att läsa här.
Vad var det för en dag?
Var det en vanlig dag?
Nej, det var ingen vanlig dag …
För det var Ludvigs födelsedag.
Hurra Hurraa Hurraaa
En dag försent … för det var ju igår … som Svärson II fyllde år …
Vi ringde och ringde och ringde … för att gratta men om Skatan inte missminner sig skulle hela familjen iväg för att ”släppa ut korna” i hagarna efter den långa kalla vintern …
Men …
Bättre sent än aldrig … Så ännu en gång …
GRATTIS!
Taizé-konfirmationen
”Låt oss inte försöka ta reda på vem som hade rätt eller fel, utan försona oss!” (Påven Johannes XXIII)
Redan en timme före utsatt tid åkte vi till kyrkan i Åhus rädda för att inte få bra platser. Tre var reserverade för familjen. Men vi var ju några fler …
När vi trädde in möttes vi av budskapet om vad för slags konfirmation som komma skulle …
En gudstjänst för taizékonfirmander …
Kyrksalen var klädd i oranga draperingar och många många ljus precis som i Försoningskyrkan i Taizé …
Försoningskyrkan i Taizé
Åhus kyrka
Innan konfirmanderna kom in och satte sig välkomnade oss prästen och förklarade lite om vad som skiljde den här gudstjänsten mot andra i svenska kyrkan.
Delaktigheten.
Musiken.
Tystnaden.
Hela gudstjänsten var uppbyggd omkring musiken, korta psalmer … ibland bestående av bara ett ord som inledningspsalmen:
Hal-le-lu–ja …
som sjöngs om och om och om och om igen.
En meditativ känsla och stämning väcktes inom en … åtminstone inom mig …
Och så Tystnaden …
I Taizé hade konfirmanderna fått sitta tysta tillsammans med tusentals andra (3000 tror jag) i hela tio minuter åt gången. De berättade om den ”häftiga” känslan att sitta tyst tillsammans med så många …
Vi försökte sitta tysta i tre minuter … och det gick faktiskt riktigt bra. Jag koncentrerade mig på min andning och slöt ögonen och kom in i den ”där känslan” … Men det krävs ju övning och åter övning …
Idas tar plats …
Konfirmanderna vända mot altaret
Efter Halleluja och The kingdom of God eller Guds rike är fred, de här korta repetetiva psalmerna, bad vi Inledningsbönen. Den hade skrivits av konfirmanderna själva liksom de flesta som följde. Inte Fader vår förstås eller Vår Fader som den bönen ju heter nu för tiden …
Överhuvudtaget var det en gudstjänst där vi alla var delaktiga .
Hela tiden.
Innan själva mässan ( nattvarden) korstecknade prästen konfirmanderna i olja och bad en bön med handpåläggning. Så fick de ett taizékors, en ros och ett konfirmationsminne …
Ida får korstecknet i olja på pannan
… och ett litet taizékors
Medan konfirmanderna först mottog nattvarden sjöng vi om och om igen en psalm … Ät mitt bröd …
”Ät mitt bröd, drick mitt vin, kom till mig så ska du ej hungra.
Är mitt bröd, drick mitt vin, tro på mig så ska du ej törsta.”
Om och om igen mässade vi den enkla melodin till orden ända tills alla hade fått sitt bröd och vin …
Ida får brödet …
… som hon doppar i vinet.
Efter konfirmanderna vad det vår tur och man hade ”stationer” på fyra ställen i kyrkan …
Mannen gör sig redo …
Mellan alla psalmer har hela tiden konfirmanderna deltagit med olika inslag. De har till exempel läst pingsdagens evangelium Joh 14:15-21. Textläsningen Matt 28:15-20 lästes på en mängd språk … svenska förstås, engelska, tyska, franska, spanska, italienska, ryska och polska vad jag kan komma ihåg ..
Innan avslutningen redovisades veckan i Taizé i olika grupper …
- gemenskap
- evangeliet
- bön och andlighet
- döden och livet
Ida ingick i evengelie-gruppen …
och läste ur Johannesevangeliet …
De hade också, var och en, valt ut ett bibelord, ett citat, att ha med sig på vägen som de läste upp …
Ida hade valt ett citat om Kärleken … Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i henne …
Trots att gudstjänsten varade i mer än två timmar gick tiden fort och det berodde förstås på delaktigheten , musiken och de många psalmerna och att inte prästen predikade utan deltog som ”en i mängden”.
Prästens enda ” predikan” bestod av ett tal till konfirmanderna … ord på vägen …
Kollekten gick till ”Hela världen”, Svenska kyrkans hjälp- och biståndsorgan.
När vi klev ut igen … ut i det fria … hade den lite disiga gråmulna dagen övergått till en värmande sol från en klarblå himmel, fåglarna kvittrade och det var en riktig pingsaftonseftermiddag …
Där ute på kyrkbacken i solen samlades förstås alla för den ”obligatoriska” fotograferingen ..
Väl hemma i Yngsjö och Furuboda igen … bjöds på sen lunch eller tidig middag och eftersom solen strålade från en blå himmel … skålade vi för konfirmanden ute på den alldeles nya altanen … eller på soldäcket som det ju kallas för nuförtiden.
Mot Skåne
Vårt allra första barnbarn, Ida, skall konfirmera sig.
Hon har förberett sig hela våren … hela året??? … och nu är det dags för dagen D …
För inte så länge sedan kom hon tillbaka från en resa till Frankrike och Taizé där hon tillsammans med sina konfakompisar har träffat många många fler från olika kristna samfund, från många olika länder.
”Livet på kullen (Taizé befinner sig på en kulle i en dalsvacka) präglas av bön och meditation – varje dag struktureras kring de tre gemensamma bönerna som sker på morgonen, innan lunch och på kvällen. Idag har Taizé blivit en viktig plats för unga kristna, varje vecka kommer tusentals ungdomar och unga vuxna från världens alla hörn till kommuniteten.” Wikipedia
Det måste ha varit en upplevelse …
Även om det regnade hela tiden …
Hon har gått med i grupperna ”vi som vill tbx till taizé!!!” och ”we love brother Benoît i taizé” på Facebook … och det säger ju en del …
Ida från Matilda Johanssons album Taize (Facebook
Skatan åkte hem i sin lånade Clio
redan i går kväll efter en intensiv dag i Örebro hos barnbarnen.
När Skatan kom hem från Morgonrundan satt ungarna och väntade på mormor Skatan för att äta frukost.
De hade passat på att se lite morgon-TV
Sedan gjorde mamma, lilla e, matsäck (äppleklyftor) och så packade vi in oss i farfars stora bil, som man lånbytt till för att forsla byggmaterial i …
och for till Stadsparken i Örebro … en otroligt fin och stor park med mycket träd, blommor, grässlänter och
lekplats med Parkleken som har öppet hus varje onsdag. Det passar ju alldeles utmärkt för det är den dag som ungarna är ”lediga” från dagis …
Och där lektes det bland hur många andra ungar som helst. Man hade fullt sjå att se efter sina ”egna” så de plötsligt inte bara försvann …
Det var några roliga timmar som avslutades med att batteriet tog slut i kameran … Nej de roliga timmarna avslutades inte då förstås. Men det blev ju inte dokumenteraaat.
Vi gick till ett café i parken och fikade och innan dess tog jag den sista bilden av … inte ungarna … men av två unga bulldoggar. En var sex månader och hette Leopold och en var 12 veckor och hette Lea och var bland de sötaste jag sett i valpväg …
Snipp snapp snut så var bilderna … som sagt … helt slut.
Bangkok brinner och
… det leende landet Thailand gråter.
Dagen eller dagarna efter vi kommit hem från Thailand brakade det loss ordentligt.
Moster J är kvar i Bangkok och kommer hem till Sverige i först morgon. Vi kan inte nå henne per telefon … man har stängt av den möjligheten . Inte heller mormor Gai i byn kan vi tala med …
Jag följer med bävan nyheterna om Rödskjortornas belägring och det svar de fått på sin ”oblodiga” protest, som inte blev så oblodig som den var tänkt. Bland rödskjortorna lär finnas svartskjortor, beväpnade förband som antas vara anhängare till Seh Daeng, en suspenderad generalmajor, som svarade med samma mynt som regeringen och De gula.
De svarade med Vapen, riktiga vapen i hand … i stället för med de stenar och slangbellor eller ingenting alls som de flesta rödskjortorna från början var utrustade med.
Världen största varuhus i Bangkok … som jag förresten besökte och köpte en del presenter i … brann. Liksom börsen och ja … det brann på många andra ställen.
Rödskjortorna blev beskjutna och dödade och svarade med samma mynt.
Men nu har de givit upp …
Rödskjortornas ledare har överlämnat sig till poliserna.
Fast … förstås … en del unga rödskjortor som känner sig besvikna på att man givit upp trotsar ledarna och vägrar upphöra med sina protester.
I Udon Thani, 60 mil norr om Bangkok, en stad som jag besökte för några veckor sedan ett dygn … innan vi for söderut mot stränderna och baden i Koh Samet … brinner det i byggnader och den staden ligger inte långt från Roi Et och byn där Pas mamma och Alices mormor Gai bor och …
Bertil Lintner som är SvD:s korresponden i Asien har givit Perspektiv i dagens SvD och menar att medan rödskjortorna stred för bättre villkor och att den lilla demokrati, som ändå funnits, skulle stärkas genom det här nyvalet som man demonstrerade för att få innan slutet av augusti då de högsta posterna inom militären och polisen skall tillsättas politiskt (det sista, kursiverade, är min anmärkning ), gick Thaksin Shinawatra med sin dotter på Champs Elysée i Paris och shoppade.
Så cyniskt utnyttjade han de fattiga bönderna i norr och nordost. Sägs det alltså bl a av Bertil Lintner.
Men Thaksin haaar rätt att det rör sig om en klasskamp … mellan väldigt fattiga risbönder i norr mot de rika i söder och mot de styrande, många gånger korrumperade, politikerna …
”Genom ett skickligt utnyttjande av en i det närmaste marxistisk retorik och symbolism – klasskamp mellan samhällets underklass mot aristokratin, allt draperat i röda fanor – har han (Thaksin, min anm.) lyckats mobilisera enorma folkmassor på landsbygden. Framgångarna har varit störst i nordöst bland eftersatta grupper som sett en plats för sig själva i en rörelse som lovade dem rättvisa.
…
”Men missnöjet finns kvar – med eller utan Thaksin – och för att undvika liknande kriser i framtiden är de flesta observatörer ense om att myndigheterna på allvar måste ta itu med den snedvridna utvecklingen i landet. Annars kan en annan populistisk politiker dra nytta av de orättvisor som råder. Och vi är tillbaka på ruta ett i detta cyniska spel om de fattigas rättigheter.” (Bertil Lintner)
På något sätt kan jag inte undgå att dra paralleller med händelserna i Ådalen 1931 …
Klass mot klass …
Jag bävar för fortsättningen. För ingen kan väl tro att de inte kommer igen, rödskjortorna, om man inte ”ger dem sin rättmätiga röst”.
Och jag är inte ens marxist eller kommunist …
Inte ens socialist …
men har ett hjärta som blöder för alla orättvisor.
Det behövs inga politiska etiketter …
Rödskjortorna demonsterar inte för ett kommunistiskt samhälle … de demonsterar för demokratin.
Den så sköra demokratin … som man trodde hade vunnits för några år sedan men där hoppet redan verkar ha släckts …
Full rulle i Örebrooo
Trots etiketten …
i den svarta Clion, en etikett som till och med Hertz ignorerade, fick Skatan hyra som sagt och hon och StinaFina for genom ett försommarfint Södermanland till Örebro och kom fram välbehållna och till och med så gott som samtidigt med lilla e som kom cyklande från jobbet. Vi hämtade genast barnen från dagis.
Agnes hade ramlat i stenläggningen och slagit sig i huvudet … men det var inge sura miner ändå. Efter mellanmål hemma i köket när lite andra tårar hade torkat …
… och när sedan pappa L kom hem var vårbruket i full gång …
Man skall bygga ett däck … ett stort däck … där man skall kunna äta och sola och ja, vad man nu gör på en stor altan …
Karl Axel hade fått en … som Skatan trodde … elefant som kunde vråla som en elefant och vagga fram med flaxande ören när den var hel.
Men den verkade ha pajat helt under resan från Thailand men Kaxe fick den ändå som present.
– Det fixar jag, sa Kaxe
Och det gjorde han. Han pillade och fixade och så plötsligt vrålade det och elefanten vaggade fram med flaxande öron.
Skam den som ger sig.
Som avslutning på dag ett hos ungarna i Örebro kommer här en serie bilder på en lycklig unge som klättrat upp på en kista på glasverandan och triumferande tittade ut på oss andra.
– Titta, jag kan … titta mamma, titta …
Morgonrundan i Örebrooo
Skatan var som vanligt uppe med tuppen och i stället för att böka omkring inomhus tog hon hundarna på en tidig morgonrunda …
Det är fortfarande varmt så man kan gå i skjortärmarna.
Ingen tid på dygnet är så fridfull och stilla och förväntansfull som den här … i väntan på den nya dagen som snart skall börja med buller och bång.
Vi passerade Katt-tjärn som kallas så för att man dränkte kattungar här sägs det … lilla e säger att den kallas så för att man skall skrämma ungarna att hålla sig därifrån och leka.
För den ääär djup och farlig. Och lockande.
Så hääär skall en ”riktig” gammal stenmur se ut … mossbelupen … och målerisk.
– Eller hur?
Innan Skatan lämnade skogen fick hundarna Bessie och StinaFina posera på en sten.
Som vanligt.
Skatan hann … Ännu är det tyst i huset och nu nu är det badrummet och duschen som det gäller att passa på att lägga beslag på.
Ha det …
Skatans tankar 
