Tänker Skatan så mycket på det egentligen? Nej det gör hon inte. Och det tyder ju på att hon är det. Jämställd. Eller?
Skatan vet att det fortfarande är långt kvar till lika lön för lika arbete. Att kvinnor ”väljs bort” vid anställningar för att de kan bli gravida etc etc … , att det finns hur mycket orättvisor som helst mellan könen att kämpa för … och ändå är Sverige ett mönsterland, tror jag, vad beträffar jämställdhet.
Könskvotering i jämställdhetens namn tycker Skatan är helt fel och förstår de här tjejerna som stämde Lunds Universitet p g a att de inte fick en studieplats för att de var just av kvinnligt kön. Där kvoterades män in för ”jämställdhetens skull” . Och den här kvoteringen ledde alltså då till könsdiskriminering i stället.
Och … som den ”frihetsivrare” Skatan är, kan jag aldrig tänka mig tvingande regler för hur föräldraledigheten till exempel skall disponeras mellan föräldrar i just jämställdhetens namn.
Alla är sig själva närmast och ”skiter” väl i ideologier när det kommer till frågan om ”mat på bordet” . Tjänar en av föräldrarna väsentligt mer än den andra är det ju naturligt att man tänker på helheten i familjen och låter den som tjänar mest arbeta och den andra vara hemma hos barnet större delen av föräldraledigheten. Här tycker Skatan det skulle vara ett ”övergrepp” av Staten att gå in och ”bestämma” hur familjer skall ha det och leva. Om man absolut vill lagstifta om vem som tar ut vad och hur mycket … får man väl via skattsedeln ”kompensera” den förlorade inkomsten om den med högst inkomst skall tvingas ta ut sin del av föräldraledigheten, som annars skulle gå ”till spillo”. Dit är det nog en bit kvar … tror Skatan.
Och att föreslå just det … att den annars går ”till spillo” … att de månader som inte pappan/mamman utnyttjar inte skulle komma barnet till godo för att det är ”fel” förälder hemma … är ju bara dumheter. Vem drabbas? Jo barnet förstås. För vars skull man har lagstiftat fram den här fina långa föräldraledigheten.
Mina barn har varit jämställda i det här avseendet … utom Sonen och hans Pa. Det skulle helt enkelt inte fungera. Nu tar han i alla fall cirka tre månaders pappaledighet och får då 80% ? av sin knappa lön som fritidspedagog. Pa lever på minsta möjliga (ca 3000 kronor när skatten är dragen per månad) . Skulle då Storebror bestämma att om Sonen och Pa skall få ”full pott” i tid hemma hos Alice så måste Sonen ta ut hälften av tiden … basta! … vore inte genomförbart. Dom skulle helt enkelt inte ha råd. Då fick det bli en kortare tid hemma i stället.
Skatan själv har inte levt särskilt ”jämställt”. Nej, det kan man nog inte säga. Del- eller halvtid för barnens skull och därmed minskade ”karriääär”-möjligheter. Som en följd av mina helt frivilliga val har jag förstås en jättelåg pension. Mannen försöker förstås kompensera Skatan för våra gemensamma val men det går naturligtvis inte … full ut …
Det var bara ett exempel … förstås … på Skatans ståndpunkt: Visst kan man lagstifta om mycket i fråga om jämställdheten men inte om allt. Löneskillnader på grund av kön är ju självklart ett område där man skulle kunna vara hårdare i lagstifningen (i ochför sig vet jag inte hur ”hård” man är) men att gå in och bestämma i familjerna … deeet är för mycket.
Då slår Skatan bakut … om nu skator kan slå bakut.
Oj då … här halkade Skatan in som på ett bananskal …på en liten del av jämställdheten. En helt annan del av den.
Skatan skulle ju tänka till om jämställdheten i sexlivet … ju …
Hur många goda nyheter behövs det för att uppväga en dålig?”
PS! Att jag kopierar Bodil Malmsten har sin grund i att Bodil inte tillåter kommentarer i sin blogg. Hon har råkat illa ut och har tagit bort den möjligheten. Att kommentera. Men hon säger så mycket som man vill kommentera … som det här. Eller hur? Så det är bland annat därför jag kopierar Bodil så flitigt … Och för att jag gillar hennes ”stil” förstås. DS
Tillägg till ovanstående: Bodil Malmsten ”säger så mycket som man vill kommentera …” skrev jag här ovan i mitt PS. Och så kommenterade jag inte. Nåväl. Den här frågan har jag ställt mig många gånger själv.
Varför är det alltid det dåliga, det onda, det gemena som ”vinner” över det goda, det fina, det vackra? Om de goda nyheterna skall ha en chans att slå igenom … måste man ”bre på” utav bara helv-e (ursäkta). Verkar det som.
Nemo – en blogg för beroende … presenterar sina medtävlares bloggar i sin blogg med korta beskrivningar. Jag åker snålskjuts och låter Nemo persentera Skatans tankar och de andra medan jag återgäldar med en beskrivning av hans blogg … så mycket som … eller säg så litet som jag ”hunnit” läsa och begrunda.
Först och främst. Såhääär beskriver han sig själv … och så hääär.
Skatan ser en man i sina bästa år (50) som har gått igenom en hel del i livet … men kommit ”helskinnad” ut, visare och nyktrare. Han har inte druckit alkohol sedan 2001. Han har skrivit en roman om sprit: Anfäkta. Han har döttrar och käresta och skriver om sina existensiella reflektioner, om stort och smått … om livet som det levs av honom där i Göteborg där han har sitt säte.
Och till slut. Jag håller med slutklämmen i Nemos inlägg:
”Du kanske hittar någon av de andra som tilltalar dig mer än min – rösta på den i så fall – men rösta gärna. Och ofta. En gång per dygn”
Skatan vaknar varje morgon … så gott som … tidigt tidigt med en stor ångestklump i magen. Hon ligger kvar en stund med bultande hjärta och resonerar om sin ångest med sig själv … Kroppen ligger där försvarslös i godan ro … och då … Då slår han till. Vargen. Ångesten. Varje morgon. Tidigt.
Den där vargen lägger sig sedan till ro som en stor klump i magen … strax under hjärtat och alla faror som hotar, alla rädslor, all skräck … allt sprids från honom där … sprids från den där, den där … vargklumpen.
Ända tills jag väcker honom. Oftast bryskt genom att helt enkelt ruska på honom, stiga ur sängen … och börja dagen …
PS! Daxbloggens dax- röst kan ni avge hääär. Bara så ni vet … en liten påminnelse bara (kallas det här ”understatement” ?)
… vårt ”hemmaberg” när vi bodde i den lilla byn Schardorf och Skatan flaxade kors och tvärs med Sonen och lilla e till skolorna i Leoben och Trofaiach … låg dolt där i dimman när vi gästade Klaus och Patrizia i Windischbühel, byn som ligger lite lägre än ”vår” by. Det var just den här dimman som omslöt oss … och inte bara Reiting under hela november … varje dag så gott som … som gjorde det så tungt och alls inte lättare att bo där bland bergen än hemma i Borlänge … ända tills snön kom och allt blev ljusare … (Den meningen visste var den satt …)
Korna stod där i alla fall som vanligt och glodde … på min Morgonrunda utan StinaFina …
Efter en jättegod måltid hastade vi iväg till en Välgörenhetsfest till förmån för de utländska studenterna som läste vid Montanuniversität Leoben och levde knapert på sina stipendier.
Studenterna hade lagat sin hemlands mat, konstnären Andrea Radinger, som var eldsjälen bakom festen, hade samlat ihop konstnärer som dels sålde sin konst, dels auktionerade ut den till högstbjudande. Själv lottade hon ut ett av sin smycken.. Det gick till så att den som var hugad la 10 euro (ca 100 SEK) i ett kuvert, skrev sitt namn därpå och … simsalabim … en lott. Man minglade och åt av rätter från Pakistan, Frankrike, Japan, Etiopien ja … 16 olika nationer.
Den långe mannen som skymtar över vimlet har sin egen historia. Han lockades hit från Afrika, Senegal, tror jag för att läras upp att spela basket i Kapfenberg, tror jag. Men han blev sjuk … slutade inte att växa … och då kastades han ut. Ut i kylan. Andrea Radinger med familj tog hand om honom, skaffade honom jobb och bostad och så blev han kvar där i Leoben …
Kvällens höjdpunkt var en konsert med en känd Wiener-entertainer, skådesplaren Adi Hirschai – (und die kleinste Big-Band der Welt.) Om jag skall jämföra … hmm … en österrikisk tungekvilibrist som Owe Thörnqvist med lite mer skådespelar-utspel … Helt fantastisk … Suverän.
Vi lyssnade och drack Gösser … och tog lotter men vann ingenting. En fantastisk kväll i Leoben. Och vi träffade faktiskt också en hel del gamla bekanta …
(Mannens näsa, Patrizia, två av konstnärerna och så Klaus lyssnar på Adi Hirschai och dricker Gösser …
det bästa av öl – framställt i Göss i Leoben … och skall drickas på flaska (som alla öl), inte fööör kall, som oftast i England, utan lagom så att man inte bara känner kylan … utan ölets alla smaker (sprit/ölromantik))
Tack för mig och oss … nu skall StinaFina och Skatan hasta ut i snön på Morgonrundan … något sena … enligt StinaFina …
PS Ni glömmer väl inte dagens röst … på Daxbloggen 🙂 DS
Skatan hade aldrig sett maken. Jag skrattade som jag inte har skrattat på mycket länge … och var som om jag förflyttats till ett drömland och var 12 år eller nåt.
Och när hela cirkustältet sjöng All you need is love … som en enda stor kör ledd av Clownen … var tårarna inte långt borta.
Det var en magisk kväll som vi fick uppleva där i Graz …
Så inlederDaxbloggen sin presentation … och fortsätter:
”På dax finns alla sorter, intressen och personligheter. Oavsett om du söker engagerade läsare av din blogg, vill hänga med ett gäng operaentusiaster till Köpenhamn, få sällskap i svampskogen eller på golfbanan. Eller längtar efter den stora kärleken.
Dax.se är Sveriges största community för 50plussare med nästan 30 000 medlemmar. Här kan du byta tankar, boktips och recept, vässa dina argument i forumet eller snacka bort en stund på chatten. Här träffas vi och umgås i klubbar, vi dejtar och vi har kul på olika aktiviteter landet runt.
På dax får du dessutom mängder av inspirerande artiklar och reportage, värdefulla rabatter och erbjudanden, massvis med förströelse och ett och annat skratt på vägen.”
Det är Dax.se som utlyste bloggtävlingen som Skatan blev nominerad till och nu till och med i finaaaal i …
Väl värd ett besök … både för dig som är 50+ … och dig som inte nått dit ännu …
… för att åtminstone se att livet inte tar slut vid femtio.
Nej, långt därifrån …
Förresten …
Du har väl röstat idag också. Idag och imorgon och alla dagar fram till den 22 november. Om inte gör det … hääär!
Det blev en enda bild … och nu har något ”hakat upp sig”. Med datorn förstås …
Men ni kan vara så säkra sååå på … att det kommer mera.
PS: Lägg gärna Dax-rösten på just Skatans tankar idag och imorgon … ända fram till den 22 november. Genom att trycka hääär och sedan markera Skatans tankar
En gång per dygn får ni rösta … fram till den 22 november …
Jag vet det kommer bli jättetufft. Har fyra bra konkurrenter …
Men hur som helst … Skatans tankar är i finaaal …
Bland kulturbloggarna finns Halvar med Halvars huvudsaker. Halvar var bloggaren som fick Skatan att börja blogga. Så rösta på honom också … inte för att han är Halvar som fick Skatan att börja blogga utan för att Halvars huvudsaker är sååå bra. Han tävlar mot Finistere, Bodil Malmstens blogg. Halvar är proffs och Bodil är proffs … det blir tufft.
… har väntat i sin urna i Gustafs kyrka. Ända tills igår. Då var platsen för urnor färdig på Gustafs kyrkogård.
Och den har blivit som gjord för Margith, stensälskaren och stensamlerskan.
Gustafs ligger ju på en rullstensås. Nu har man skapat en plats av naturliga stenbumlingar … som en ås … och Margith har fått den allra första platsen. Längst fram.
Eftersom jag var ”i stan” blev jag inbjuden att vara med …
Först tog vi avsked – ännu en gång – i det lilla kapellet. Det blev ett Margith-avsked med alla de sina omkring sig, Göran, barnen och barnbarnen. Och så lilla a och jag …
Urnan var en fin träurna … den såg nästan ut som en gammaldags mjölkkruka fast i trä … och såg ut som om hon skulle valt den själv. Vi läste en psalm och talade om henne där i kapellet. Barnen ”spelade” lite på orgeln och fick fram toner som nästan lät som en psalm. Sedan tog Göran urnan i famnen … det kändes som han bar ett barn, sa han … och vi tågade ner till begravninsplatsen.
Göran tog och sänkte sakta ner urnan på plats och satt länge och tvekade … men så ”släppte han taget” och handtaget föll ner på sin plats på locket till urnan.
Var och en av oss skyfflade sen tre spadar sand över urnan och tog farväl …
Efteråt bjöd Göran oss hem till Gustafs och vi åt tillsammans och talade om Margith … förstås … och om förr och om allt kul vi haft tillsammans …
Lev för mig … bad Margith oss att göra.
Nu lever jag för henne men också tillsammans med henne … varje dag … med Margith … på mitt sätt.
Det är Göran som tagit alla bilder. Skatan glömde förstås sin kamera hemma men han, Göran, är ju mästerfotograf …
… ”hemma” i Borlänge. Nygjorda ”vålullar och lis med läkor” .
Nej nuuu var jag dum men det låter verkligen sååå sött med de här r-en som blir till l hos Pa. Det var första gången som hon gjort vårrullar själv och de var verkligen utsökta.
Och Alice … oj oj oj vilken liten glad sötnos och lika stor pratkvarn som farmor Skatan. Fast inget krax förstås utan bara glada små tjut och kvitter.
Ibland är hon Pa upp i dagen för att i nästa sekund vara jättelik äldsta dottern Karin som spädbarn och sen … en Sonen-min. Jag kan inte få nog.
Och ni skall också få se. I sinom tid. När jag får fram bilderna. Hoppas hoppas att Sonen har en ”sladd” som passar min kameran och hans dator …
Har nyss landat och kört från Arlanda, ätit paj hos Syrran och kastat mig över hennes dator.
Men ögonlocken kan jag knappt hålla öppna … jag är uuurtrött. De här dagarna var intesiva om jag säger så … och jag s k a l l berätta vad jag gjort. När jag kommit i ordning hemma hos Sonen. Då kan jag alltid smyga mig ut till hans dator på morgonkvisten och skriva i lugn och ro. Nu känns det nästan lite oartigt att sitta här medan Syrran sitter i vardagsrummet och väntar på mitt sällskap.
Typiskt nog har jag glömt sladden till kameran så jag kan inte överföra bilder … men …
Vi ”syns” i morgon. Kväll troligtvis, eller natt …
Just nu sitter Skatan hos sin syster. Hit har Mannen och hon rest för att lämna StinaFina ett tag. Vi åker till Österrike i morgon. Skatan kommer hem till Sverige på måndag medan Mannen stannar några dagar till. Hon hämtar StinaFina och flaxar vidare till Borlänge och lilla Alice Henne har Skatan inte sett sen hon föddes den 21 augusti. Så ni förstår att det blir ett spännande flax. Inte det till Österrike den här gången utan det till Borlänge förstås.
”Och jag har missat storheten med all den musik du skriver om. Jag hoppas jag hinner lyssna ikapp innan mina dagar är slut på denna jord. Det finns så mycket musik, litteratur,konst, teater, musikaler, filmer som jag ännu inte hört, läst, sett.”
Hon fick mitt hjärta att ta ett litet skutt … att förstå och inse just detta. Att jag aldrig kommer att ”hinna ikapp”. Att jag kommer missa massor. Att det förstås alltid varit så. Men att det nu är värre. Känns värre.
Globaliseringen … medierna … internet …
Vi blir fler och fler. Vi har alltid blivit fler och fler men … nu määärks det, liksom.
Och det produceras ny musik, nya musikstilar, författas nya romaner, biografier, diktas poesi och målas tavlor för fullt … heeela tiden.
Böcker, musik, tavlor, poesi. Som jag inte ens vet författas, komponeras, sjungs, spelas in, målas, diktas …
Och snabbare snabbare snabbare går det … Tycks det gå …
Eller så har det alltid varit så.
Nej, det har inte alltid varit så. Världen har vuxit och vi har fått del av så mycket mer.
Och vi vill bara ha mer och mer och mer.
Och det finns alltid mer och nytt av musik, litteratur, konst, teater, musikaler, för att inte tala om filmer (Skatan ser jättelite på film).
Vi kommer aldrig hinna ikapp eller ens ”konsumera” det som redan finns.
Antingen får man bli nörd och ”snöa in sig”, specialisera sig på en viss sorts musik, en viss sorts konst, etc etc. Då kanske man hinner med en bråkdel.
Eller så får man som Skatan gör idag, flaxa och kraxa och ”snappa upp” än här än där och ”nöja mig med det” …
(Berglin)
(Skatan har målat denna krysantemum själv … för några år sen)
