Mörkret och Kylan har hunnit ifatt mig. Tryckt ner mig mot marken. Bakbundit mig.
Och triumferat sagt till varandra:
– Det gick att få tag i na´i år också …
Petra by day …
Allt var som jag föreställt mig här i Jordanien. Bara så mycket mer, så mycket varmare, så mycket rödare sand och sandsten … Så mycket mera öken och närhet till det andliga och alla de tre stora religionerna, som fötts här: judendom, kristendom och islam och tiden före de här religionernas födelse: nabatéerna och andra folk, romarna …
Och hur allt blandats ihop, är lika, finns nu som då.
Ingenting är nytt under solen … som man säger.
Petra var (som sagt) nabatéernas huvudstad och den besökte vi tillsammans med Stellan,
Mannens studentkamrat som ju bott och verkat (verkligen verkat) här i landet i minst tio år och vår inhemske guide Abdullah,
en beduin som lämnat nomadlivet (Enligt Jan Hjärpe var de nomadstammar i öknen (hebreiska ‘arâb) som nämns i Jesaja 13:20 beduiner, och dessa beduiner var en av de stora grupperna som så småningom blev vad vi idag menar med araber. Den andra stora gruppen kom från drottningen av Sabas rike, ”landet i Söder”, det vill säga Jemen. Där fanns den första statsbildningen på den Arabiska halvön.
Traditionellt levde beduinerna i stamsamhällen som leddes av shejker och präglades av tribalism med en uttalad hederskultur (Hjärpe). Beduinerna hade en distinkt livsstil då de var kamelägande, hade fina hästar, och försörjde sig vanligen som herdar. Till skillnad från bondebefolkningen levde beduinerna i tält.” (Wikipedia)
Abdullah kan allt, religionen, politiken, historien och berättade för oss på engelska … allt på sitt eget vis. Ibland misstänkte vi nästan att han ”skarvade” men vem vet. Ibland överträffar verkligheten historien, heter det ju. Det var hans kusin eller farbror eller nån från hans stam … som hittade Döda havsrullarna i Qumran förresten. Bara det.
Nu ledde han oss genom Petra dagtid … då solen gassade och vi kunde se. Se allt fantastiskt, allt vad naturen genom jordbävningar och tidens tand själv skapat och allt vad nabatéerna huggit ut i den mjuka sandstenen, fasaderna till tempel och gravar. ”Mycket av arkitekturen i Petra är uthugget direkt ur klipporna. Än idag finns cirka 800 olika byggnader och monument bevarade däribland tempel, kungagravar,kolonner, vattenkanaler, bad, monumentala trappor, stenlagda gator, offerplatser samt en amfiteater.” (Wikipedia)
Det lär tvistas om Petra var en gigantisk gravplats eller en reell huvudstad där folk ”levde” och verkade. Abdullah var stark anhängare till det senare. Varför skulle man annars har skapat dessa vattenledningar långt in i ”klyftan” fram till brunnar och uppsamlingsanordningar om man inte bodde och levde och verkade där.
Stellan hade även här ett projekt som han ”bråkat sig till”. Arkeologerna tycker inte om att man gör historien levande på det här viset. Men han hade alltså gjort en nabateisk by där inne i Petra och hade kulturministern ”i ryggen”. Det var militärer, penisonerade sådana, som var ”skådespelarna” och fick sin utkomst eller utökade den på det här viset.
Nedan följer en bildkavalkad på det fantastiska Petra utan större utvikningar med kommentarer:
Siq, bergsklyftan vi gick igenom … för att komma till Skattkammaren … och nabatéernas huvudstad …
(Foto: Rolf Nordemar)
Vattenledning som byggts och sträckte sig genom hela Siz och hela vägen in i stan …
(Foto: Rolf Nordemar)
Vi överväldigades … verkligen …
Denne man plockade upp ”skiten” efter hästarna, åsnorna och kamelerna som ”lata” turister åkte efter eller red på …
Dessa sandstenselefanter … visst ser de ut som sådana … hade naturen fixat … alldeles själv.
Och så … äntligen … skymtade Skattkammaren … Skattkammaren heter så för att romarna trodde att det fanns en skatt gömd någonstans. Framförallt siktade man in sig på en utmejslad urna högt upp på fasaden som man därigenom förstört för att ”hitta skatten” som aldrig hittats.Förstås.
Myllret på platsen framför Skattkammaren. Bilden är tagen där uppifrån från trappan.
Alla typer av turister beblandades … Titta viken liten söt flicka som dras iväg av sin pappa (kanske) … medan mamman bär på lillebror eller lillasyster …
Den här beduinflickan hade just sålt en sten till mig för en dinar (ca 10 kr). Hon ser så lycklig ut för hon fick ytterligare en dinar för att jag fick ta den här bilden. Vi hade köpslagit en stund. Hon sålde tre stenar för två dinarer men jag ville egentligen bara ha en. Så jag köpte en. Då gav hon mig en som gåva! För att jag var ”a beautiful lady”. Då var jag ju helt enkelt tvungen att ge henne en ”gåva” för att jag fick ta bilden. Kände jag.
Så hade vi då kommit fram till ”Stellans nabatée-by …
med sina utklädda soldater …
Det var naturligtvis överväldigande med alla gravar och uthuggna fasader och tempel och teatrar .. 
och efter att ha ätit lunch
och sakta sakta dragit oss hemåt red Mannen och jag sista biten på hästar …
Det var inte så äventyrligt som det låter. De leddes i grimma och vi satt ovanpå hästen och lunkade med sisådär 800 meter. Men det var vilsamt för trötta sandiga fötter och ben.
Till och med Abdullah tog åsnan upp till en kyrka med mosaiker han ville visa oss medan vi fick nöja oss med apostlabenen …
… hem till hotellet och in i bussen för vidarefärd till Döda havet …
Lite feber …
… ont i huvudet … och halsen.
Snoret rinner.
Jag känner mig eländig … och sjuuuk.
Men ett inlägg lär nog komma framåt dan om jag känner mig själv rätt.
Om inte febern stiger ytterligare.
Vad kan det vara?
Svininf…
Tänk inte tanken!
Är vi inte lika på nåt vis … så säj?
Skogsnuvans ”tanta” och Skatan …
Skatan hade också fullt sjå med att behålla hatten på … när det kom en vindil
Petra och Khazne al-Firaun ”by night”
Vi anlände sent på eftermiddagen till Petra, nabatéernas huvudstad. Efter att ha fått våra rum och något i magen ([hick]) gav vi oss ut i det sammetslena mörkret som enbart lystes upp av månen och stjärnor för att via den trånga klippgången Al-Siq – bergsklyftan som leder in i Petra är 1,2 kilometer lång och upp till 150 meter hög – ta oss till Skattkammaren, Khazne al-Firaun.
Nej, det var inte bara månen som lyste vår väg.
Vi trevade oss fram… en lång karavan … längs klippgången som var upplyst av ljus i papperspåsar … ja det var sant … i något slags papperspåsar.
Jag var framme och kände på dom. De prasslade och en del var faktiskt svedda i kanten. Det var sådana ljuspåsar som delvis hade lyst upp vår måltid i Wadi Rum också …
Hela denna vandring skulle vara en ”tyst” vandring där vi skulle få uppleva klippgången och platsens andlighet och mysterium … men det var fniss här och fotoblixtar där och ett och annat gapskratt och mummel mummel mummel … förstås.
Väl framme på platsen framför Skattkammaren, som var upplyst av ett hav av ljus … i sina påsar
(Denna bild har inte jag tagit utan funnit på nätet i en resebroschyr)
… blev vi anvisade plaster på ”trasmattor” utlagda i rader mellan de här ljusen. Vi blev bjudna på té och försökte komma i stämning.
Lättare sagt en gjort.
Den entoniga flöjten och sången skulle ha kunnat försänka en i meditation (kanske) om vi inte hamnat bredvid en barnfamilj där ungarna inte höll tyst en sekund utan flamsade, gapskrattade, viskade medan föräldrarna hyssjade. Efter tillräckligt många ”blängar” från mig gick de i förtid.
Fantastiskt förstås. På sitt sätt. Och vore man en liten grupp hade det nog kunnat gå bättre …
(Thaizé i Frankrike lär ju fungera och då är man tusentals … )
Men efter att ha sett nabatéernas stad dagtid … denna rosa sandstensstad med sina fasader gjorda av natur och människohand … skulle man nog ha stått över.
Eller gjort besöken i omvänd ordning.
Petra blev -verkligen med rätta – ett av världens sju nya underverk den 7 juli 2007 .
Nu går vågorna höga …
Statsministern låter lyxrenovera bastun. Uja min je … Inte sin bastu i Täby. Inte ens bastun i Sagerska palatset där han för tillfället håller till åtminstone ett år till. Nej, bastun i Harpsund, representationsvillan eller herrgården eller hur man nu vill benämna den. Dit potentaterna och andra länders regeringsrepresentanter tas för att bjudas på svensk gästfrihet. (Undrar hur de turkiska baden ser ut i liknande byggnader i t ex Istanbul eller Amman där jag ju nyss varit?). Den nya bastun går på 1,9 miljo0o0ner. Och vi skattebetalare måste punga ut med 25 öre var för kalaset.
Kan det vara rimligt? Vad säger Oppositionen?
Den säger nog ingenting för det är ingen så kallad politisk fråga.
Skatan säger i alla fall … att det kan det … vara rimligt … och pungar med glädje ut 25 öre för en bastu som säkert kommer att ”hålla” fler än en regeringsperiod.
”När Aftonbladet söker statsministern för en kommentar blir det tvärstopp.
– Det finns ingen anledning för honom att kommentera det här. Beslutet om den renoveringen fattades inte på politisk nivå. Du får ställa alla frågor till förvaltningskansliet istället, säger Roberta Alenius, statsministerns pressekreterare.”
Som det ser ut … har ju faktiskt inte Reinfeldt fått bestämma ens färgen på kaklet. Inte ens det.
Veckans bloggtema: kroppen
Det är som vanligt Mymlan i Bloggvärldsbloggen som har utlyst veckans tema, som alltså är kroppen.
Kroppen, vad är det men den då?
När jag var yngre, före klimakteriet var jag smal och skänkte inte många tankar åt mitt utseende. Jag var nöjd och glad och tänkte inte heller på hur andra såg ut särskilt mycket. Om det inte var extremfall förstås … jättetjocka eller ursmala … eller jättelånga. Och jag hade heller aldrig bantat i hela mitt liv eller tänkt tanken.
(Skatan vid 23 års ålder)
(Skatan som 3-barnsmor, tvillingarna var några månader 1977 och jag var 31 år)
Men nu.
Fast jag har lovat mig själv att inte bry mig om ungdomskulten, smalhetsidealen, fitnessterrorn … så är jag där i alla fall. Sneglar på kvinnan bredvid om hennes mage kan vara större än min. Diafragman? Visst är hennes mycket större. Visserligen är min rumpa ganska väl tilltagen och putar rakt ut men nog är det snyggare än de där platta ändorna som kvinnor i min ålder ofta har?
Ja, så där håller jag på.
Och nu har jag gått upp 4 kilo på en vecka … genom att inte tänka alls, vräka i mig av allt från de överdådiga bufféerna på lyxhotellen i Aqaba, Petra, Döda Havet och Amman. Ta fem efterrätter … man måste ju åtminstone smaka … och kanske en gång till av den där ljuvliga chokladmoussen … osv osv
Och så står man här igen … med ändan bak. Den väl tilltagna som har blivit något nummer större. Igen.
(Skatan i Jordanien och i kamoflage-kläder 63 år och tja … lagom rund eller? Nej du … försök inte)
Så nu måste jag börja jobba på det …
Hur nu det skall gå till.
Jag måste jobba med acceptans. Helt enkelt acceptera att jag inte k a n se ut som jag gjorde då … före klimakteriet, att jag blivit äldre och med mig min kropp.
Men framförallt måste jag jobba med min vikt.
”Mars och Jupiter och de kolorerade veckotidningarna säger så”.
Och.
Kroppen säger också ifrån.
Det var bara så fantastiskt
Wadi Rum var fantastiskt. Förstås.
Direkt vi landat med flyget blev vi mottagna av Stellan Lind, 
mannens klasskamrat och vår värd här i Jordanien och inlastade i en buss av vår jordanske guide Abdullah … och så bar det iväg. Inte konstigt att vi alla haft bryderier om vad vi skulle ha pååå oss. Från höstkallt Sverige till jättevarmt Jordanien. Och direkt ut i öknen. Utan att passera hotell eller nåt … direkt ut bara …
(Vår guide Abdullah till vänster och chauffören, namnlös men av beduin-börd till höger framför den buss vi åkte i hela veckan.
Skylten som skymtar i bussen betyder avgångsklass -62 från Sigtunaskolan.)
(Det var hääär i Wadi Rum som filmen om Lawrence av Arabien spelades in. Men det tänker jag inte prata om här. Nuuu. Men som en parantes kan jag ju nämna att vi åkte förbi … jag fick ju inte upp kameran i ett huj … en supermarket som hette, ja, just det Supermarket Lawrence of Arabia. Ja, jag säger då det
.
I Wadi Rum skulle vi titta på solnedgången som var fantastisk. Förstås.
(Solnedgångsbilderna blev bleka kopior av hur det v e r k l i g e n var … men ändå … )
Det var inte helt lätt att ”sitta” och äta på de där madrasserna. En del stod på knä … vända mot Mecka ??? … som om de bad …
Vi fick bland annat ett får som tillagats under jord …
Ut i ökenlandskapet hade vi kommit skumpande i mycket skraltiga öppna bilar … och åkte hem i dom sedan i kolmörkret … Ibland var jag faktiskt helt säker på att nu … nu … nu välter vi.
Men det lyckades vi undvika.
Andra tog sig fram på ett annat sätt … 
Hem för oss efter en lång dag var Mövenpick hotell i Aqaba Jag trodde jag drömde . Vilket fantastiskt hotell. Har nog aldrig bott på något liknande. Dit åkte vi alltså för att sova för att nästa dag bada lite i Röda havet, ta en rundtur, äta lunch och sedan ge oss iväg till Petra, nabateernas stad, klippstaden …
Skatan är hemma igen …
… från Jordanien fyra (4 [sic!] ) kilo tyngre* och sannerligen inte ”fit for fight” ännu på ett tag.
(The Siq i Petra fotat av Skatan)
Sådana dagar som de senaste var det ett tag sen jag upplevt … om än någonsin. Så jag måste liksom samla ihop mig.
och …
… jag kan ju inte ha någon ”korvstoppning” om mina upplevelser heller.
Deeet skulle bli för mastigt.
Få se … hmm … hur jag lägger upp det och fram det … om jag gör det.
Skönt att vara hemma igen … i all fall.
Och snart är jag tillbaka igen med besök hos er och kommentarer och inlägg.
Allt blir som vanligt.
Skönt.
* vilket fick mig att tänka på ett citat hos Lilla Blå som sannerligen kändes trösterikt: ”Magra kvinnor – det är ju för fan värre än bordsmargarin.”
Snabb halsning fran Doda havet …
… och Moevenpick Resort & Spa Dead Sea … ett paradis-hotell, en hotell-by med a l l t. Lummig gronska i ett annars kargt bergigt okenlandskap, service dygnet runt, maten skall vi inte tala om … swimmingpools och egen strand vid Doda Havet dar vi flutit som korkar idag och det efter att ha intagit en fantastisk frukost simmat, solat, druckit campari/juice vid en av de manga poolerna, atit lunch, flanerat, atit Moevenpick-glass idag. Igar efter att ha anlant var det en overdadig middag forstas och sen magdans och drinkar, musik och ljummen varm stjarnklar natt.
Men det ar ju inte boeendet som har varit det mest fantastiska. Det ar landet Jordanien med sin kultur, sin natur, sina manniskor som har presenterats for oss dels av Stellan Lind, som ar gift har och har bott har i 10 ar minst och valdigt engagerad, dels av en inhemsk guide, Abdullah, av beduin-familj, vars farbror det forresten var som hittade papyrusrullarna vid Q-nanting (skall sla upp det nar jag kommer hem) och som salde dem for en hundring i svenska pengar till nagon som i sin tur gjorde en formogenhet pa dem forstas. Detta var en parantes.
Vi har varit i Aqaba forst och sen Petra. Och nu har vid Doda Havet. Men det ar sa mycket, sa fantastiska saker jag fatt lara mig och hora om … att det maste smaltas och sen presenteras i nagot sorts komprimerat inlagg framover. Nu snurrar allt runt i huvudet och …
Bara om man tanker pa religionen … tre religioners ”vagga” finns ju just har i Jordandalen och landskapen, landerna runtomkring: judendomen, kristendomen och islam … och alla dessa har uppstatt har … i detta karga land, bergigt och svartillgangligt med sina oknar … och alla tre lever fortfarande och har blivit till varldsreligioner.
Det ar verkligen mycket att fundera over och skriva om och visa bilder pa och … sa jag maste verkligen koncentrera mig … till nagot sa smaningom … sa det blir … hmm… overskadligt eller vad jag skall saga.
Nästa … Jordanien …
En av Mannens studentkamrater har en syster som är gift med en prins i Jordanien och som själv numera flyttat dit och har en jordansk kvinna vid sin sida. Han, Stellan, har många gånger talat om att hans gamla klasskamrater skulle komma på besök och han skulle visa dem ”sitt ” Jordanien.
Men det har inte blivit av.
Förrän nu.
(En klippbåge i Wadi Rum, fotograferad av Curly-Q)
Så på tisdag reser vi … (även klassisarnas (alla klasskamraterna var pojkar för Mannen gick i ett pojkläroverk) sambor och fruar och särbor är välkomna med) Ett helt gäng på 24 personer har han, Stellan, lyckats ”skramla ihop”.
Så här ser ”schemat” ut för en vecka …
Dag 1. Vi anländer Aqaba vid klockan 2 ungefär, tror jag, och forslas direkt ut i öknen, nämligen till Wadi Rum, ett av de mest spektakulära ökenlandskapen i världen … där vi kommer att få besöka ”the main highlights” och så småningom titta på solnedgången medan vi dricker en kopp ”Bedouin tea” och fortsätter sen ytterligare in i öknen för en traditionell beduin-middag ”at private camp” . Tillbaka till hotellet i Aqaba för att övernattning. Vi kommer nog sova gott den natten. Tror ni inte?
Dag 2. Fri förmiddag i Aqaba (då man kanske kan ta sovmorgon). Lunch på Ali Baba 
. På eftermiddag förs vi till Petra där vi checkar in och äter middag på hotellet. Sen blir det Petra by night 
… och så småningom övernattning i Petra.
Dag 3. Heldag i Petra. Besöket i det antika Nabatean Capital inleds med en tur till häst !!! men som tur är sker fortsättningen av utforskandet av staden till fots … vi går genom the Siq, en trång klippgång, och fortsätter sedan gradvis in till the Rose-Red City 
med The Royal Tombs 
, gravkammare o s v. Lunch inne i city i Petra Basin Restaurant. Resa till Döda havet. Middag och sen … sängen. Pust!
Dag 4. Frukost och sen en hel lång ledig härlig dag vid Döda havet. Lunch på hotellet. Frivillig tur till ”the Baptism site” (en plats vid den israeliska gränsen där Johannes Döparen hållit till och där Jesus med största sannolikhet döptes) på eftermiddagen. Middag och natti natti på hotellet vid Döda havet.
Dag 5. Fri förmiddag och efter lunch på hotellet transfer till Amman och en stadstur innan vi ”landar” på hotellet och checkar in. Sedan en mottagning hemma hos Stellan och så småningom en exklusiv middag på Royal Automobile Museum med en privat visning av Curator Mr. Gargour. Det låter nåt det !!
Dag 6. Efter frukost åker vi till Jerash som är en av de bäst bevarade grekisk-romerska städerna i världen förutom Rom. Där skall vi få vara med om antikens Formel 1, en dröm som Stellan har förverkligat där i Jerash … nämligen hästkapplöpningar 
runt en hyppodrom som Stellan låtit återuppföra med dess originalstensättningar och allt … Vi kommer att få sitta där romarna satt och se vad de såg … nästan. Ni kan läsa vad Sydsvenskan skrev om det hela … här. Vi kommer förstås att få höra om allt … hans dröm och förverkligandet av den … av Stellan himself … Därefter lunch på en libanesisk restaurang och besök på ett slott the Castle of Ajlun och sen tillbaka till Amman. På kvällen är det mottagning hemma hos … ”at the residence of TRH” (The Royal Highnesses … jösses) Prins Raa´d och Prinsessan Majda (som heter Margareta här hemma och kallas Maggan av dom som känner henne ”på svenska”). Efter detta middag på King Hussein Club med en värd (som enligt Stellan är en av de mest insatta och kunniga) som skall tala och berätta om vilka utmaningar som Jordanien och regionen har framför sig. Regionen måste ju vara Mellanöstern … väl? Det blir nog också en spännande och framförallt mycket annorlunda dag … med storpolitik och kungliga högheter och allt.
Dag 7: Efter frukost åker vi söderut längs Kings highway och besöker en kloster i Mt. Nebo, där Moses tros vara begravd och sen till mosaikstaden Madaba.
(Den här mosaiken vet jag inte vad den skall föreställa … men Vattuman som jag är … kanske … ???)
Besök i St. George-kyrkan med dess berömda mosaikkarta över Jerusalem och det Heliga landet och det arkeologiska museerna där.
Och sen fortsätter vi visst med mera mosaiker … Sen kör vi söderut till Aqaba och middag och så sängen … igen.
Dag 8: Hem till hem … ljuva hem …
Det ni.
Blir nåt.
För en flaxande en … som Skatan.
Sen är det nån som skall ta det lugnt ett tag … och smälta maten … som man säger.
Att hon bara har mage …
att klaga och ha sig …
Fruktansvärt bortskämd … kan det tyckas.
Och det måste ju kännas ”övermaga” * att höra mig sucka över mitt flax om man sitter där och kurar och tittar ut på regn och rusk, värmeljusen har tagit slut och man till exempel bor nånstans där regnet öööst ner heeela sommaren och man inte har fått en gnutta sol och det är långt till nästa sommar och man kanske inte har råd … eller kan och har möjlighet
… att sticka till solen.
Då måste det bara kännas övermaga … att läsa att hon inte bara flaxar runt som en skata (eller kanske jag skulle valt en stork eller annan flyttfågel som ”alter ego” och a k a (alson known as) ) utan att hon också har
… mage … att klaga.
Men det är just det. Det är just den ju.
(Magen har målats av René Magritte. Han kallar sin målning The Rape)
Och jag ääär tacksam och glad och bortskämd. Jag haaar fötts på en söndag med silversked i mun (guldsked till och med) och klagar e g e n t l i g e n inte.
Det är Magen som gör det. Och Åldern.
Tre dagar av uppladdning har jag denna gång. Inför nästa Flax. En dag och lite av den andra har redan gått. I morgon skall allt vara klappat och klart. Då åker vi, Mannen och Skatan och StinaFina, via Stockholm och pappa till Enköping och Syrran, där StinaFina skall ha en underbar vecka hos Syster Yster och på hunddagis, medan Mannen och Skatan … hmm … flaxar till värme och upplevelser.
Igen.
Denna gång till Jordanien.
Men så är det det här med … magen.
Jag veeet. Jag ääär bortskämd. Jag ääär tacksam. Men nånstans måste jag få ”klaga” liiite i alla fall. Och nånstans är ju här … på bloggen … hos er.
Var annars?
*I ordet ”övermaga” tycks man lägga in många olika betydelser.
Jag menar att övermaga betyder ” lite väääl mycket, lite fräckt och skrytsamt” medan
the urban e-zine förklarar det så här i sin blogg: ”Övermodigt självsäker” säger ordlistan (SAOL). ”Lite ogenomtänkt stursk” hade jag nog förklarat det ouppslaget” .
Inte sååå långt ifrån varandra alltså.
the urban e-zines ”ogenomtänkt sturskt” är väl det som ligger närmast vad Skatan tycker att ”övermaga” betyder.
Och vi skall inte tala om vad övermaga / övermage e g e n t l i g e n kommer ifrån och betyder.
Det gör vi en annan gång.
Vecka 40 Det finns mer hunger efter kärlek och uppskattning i världen än efter bröd. Moder Teresa
Äntligen hemma … några dagar
Vi stannar alltid på hemvägen från Bad Ischl i Wittenberg och sover en natt. Och det första vi gör är att gå en sväng med StinaFina … en kisserunda efter att ha parkerat bilen och packat in.
Så även denna gång.
Och det första … ja, nästan det första jag får se är denna … borttappade och hittade …
…sko … en vänstersko. Uppenbarligen. Ännu en vänstersko.
Nåt lurt är det med alla dessa borttappade skor på Skatans … väg genom livet.
Jag kan bara inte komma på vad??
Det blåste som bara den i Sassnitz … när vi gick nästa kisserunda med StinaFina
så det kändes lite pirrigt att vi alldeles strax skulle sitta där på färjan till Sverige … i de där … ja, nästan … stormbyarna.
men det hade mojnat redan innan vi kom iväg.
Det var fantastiskt att vara hemma igen i Sverige och gå Morgonrundan med StinaFina och Coco utefter Furuboda-stranden i det frostnupna gräset … tidigt på morgonen.
För att inte tala om hur det kändes idag när jag var hemma på riktigt.
Idag … på min runda på Femöre med StinaFina i duggregnet och höstrusket … suck …
dök ännu en liten sko upp på min väg …
… en barnsko … och inte en vänstersko. En högersko … men … en ensam borttappad sko likafullt.
Mysko …
Alla dessa skor …
Verkligen … mysko …
Vad vaaar det för en dag … var det en vanlig dag …
… nej det var ingen vanlig dag, för det var pappas födelsedag
Hurra Hurra Hurraaa!
… här 95 år … igår 97 år …
Fast man ser ingen skillnad.
Det kanske är så att ju äldre man blir ju långsammare åldras man … fysiskt.
Alltså …
… när man blir riktigt riktigt gammal.
Som pappa.
Ett för sent men inte desto mindre hjärligt
Grattis
vill jag även framföra till en av mina kära bloggvänner Lilla Blå som även hon fyllde år … i går
… i Vågens tecken, balansens … jämviktens tecken.
Ett lufttecken så gott som något annat (Skatan är född i ett annat lufttecken)
Hurra Hurra Hurraaa …
Vill bara hälsa och säga att jag är hemma nu …
men inte med egen dator utan en med mycket små tangenter … och mina fingrar får inte plats så det blir en kort hälsning bara …
Hej! och Ha det! tills i morgon kväll … eller lördag … eller
Brigittes hus
Om några timmar … efter Morgonrundan, frukost och en sista översyn av vår lägenhet i Bad Ischl … lämnar vi för denna gången Bad Ischl och Österrike och”tuffar” hemåt med pick och pack.
Och vi lämnar också Brigitte och hennes hus.
Brigitte är ett av ”tre ben” … nej fyra förstås … inte att förglömma StinaFina (egentligen blir det ju 10 ben allt som allt men det låååter ju inte lika bra) … när vi är här i Österrike.
Och har alltid varit.
Vår guide, vår ”gasthaus-wirtin” … nu bara när det gäller utskänkning av öl, vin och mat … tidigare … innan vår ”egen” lägenhet … även vad beträffar husrum …
Brigitte är också Mannens ex-sekreterare, medvandrare på höga höjder (Nepal, Himalaya från Indien för att inte tala om alla berg här runtomkring) … och vår vän.
Hon bor vid en av Österrikes vackraste sjöar, Hallstattersee, och kan Österrike på sina fem fingrar, framförallt Salzkammergut som hon generöst har delat med sig av …
Vi är ett ”ménage à trois” … fast utan ”sexet” … fast då är det ju inget ”ménage à trois” … men ni förstår vad jag menar …
Vi gör a l l t här tillsammans men … som sagt var … fast … inte helt och hållet alltså …
Brigittes hus …
Uthuset och garaget … och en del av de dekorationer som finns både ute och inne …
Runt Brigittes bord är det alltid fullt. Hon har många många vänner … främst karlar … och alltid är det några av dem som hon ”delar med sig” av till oss.
Vår krets här i Salzkammergut blir bara större … och större …
och på något finurligt sätt lyckas alltid Brigitte ”trolla fram” mat och husrum … hur många oväntade gäster hon än får …
Äldsta dottern Michaela med Robert … senaste mannen i hennes liv … med hunden Schnapsi … stannade till exempel en hel vecka …
Och här … vid ett annat tillfälle, nej, inte den här gången … sitter Brigitte vid sitt bord omgiven av ”sina män” …
Men … som sagt … idag, snart, är det återigen dags att packa ihop oss och sticka norrut och säga hej då till Brigitte, hennes hus, Hallstattersee, Bad Goisern, Bad Ischl och hela Salzkammergut och … Österrike.
Det är alltså dags att tacka för oss … och säga hej då … för den här gången …
T S C H ÜSS …
Ett räntefritt lån …
… har Stora B beviljat.
Matrimony med Gilbert O´Sullivan väcker så många roliga sentimentala minnen från då … då i början på 70-talet då inga plikter ännu fanns och livet lekte … på ett annat (annorlunda) sätt …
Ett ystrare …
Hmm … alla dessa nakna vänsterfötter …
Det har blivit en nätt liten samling …
Först ut var ju skon från en av Morgonrundorna med StinaFina … kan det ha varit för en vecka sen ungefär ?
Det var egentligen inte en sko utan en känga … men ändå.
En vänsterfot som saknade nåt … i alla fall. Helt klart.
Några eller någon dag därefter åkte vi till Attersee för att vandra i Gustav Klimts fotspår … och vad hittade vi där, ja vad hitta´ vi där …
En vit sandal hitta´ vi där.
Den hängde på gärdsgårn i Slottsparken i Kammern vid Attersee.
Ännu en vänsterfot saknade nåt.
Och en sandal sin ”make” …
På Morgonrundan redan en eller två dagar därefter … såg Skatan en borttappad sko i Kurparken här i Ischl. Det var en ljus träningssko som en vänsterfot saknade.
Attans … både mobil och kamera hade Skatan glömt hemma. Hon gick sin runda en timma med StinaFina. Hämtade sedan kameran och rusade till parken.
Men skon var borta.
Ni får tro Skatan på hennes ord …
… att det var en vänstersko.
Och så igår … eller var det i förrgår … på Morgonrundan förstås … på muren vid Salinenplatz alldeles nästan hemma …
stod en borttappad svart sko eller tja … sandal.
En från vänster fot.
Åh, alla dessa borttappade skor och deras bara vänsterfötter …
