Etikett: Margith

Veckans bloggtema – Sorg

Mymlans bloggtema på Bloggvärldsbloggen denna vecka är

SORG

Jag behöver bara läsa ordet, höra det så hugger det till i hjärtat av sorg och saknad och ensamhet men också  glädje över minnen och känslor och …

Min största sorg är att ha förlorat min allra bästa vän Margith … som det känns så tungt att leva utan trots Mannen mina barn och barnbarn, min familj med pappa och syskon och StinaFina och vänner.

Men Margith var Margith …

Jag skrev en berättelse om den natten som det verkligen gick upp för mig att Margith lämnade mig, när det sista hoppet flög sin väg. För det hade funnits där hela tiden. Hoppet att allt skulle vända, bli bra. Det är en berättelse som jag tror kan återge den känslan som drabbade mig … då

LEV FÖR MIG

Margith

Margith

Dorren%201_500(Margith har målat porten i akvarell)

Idag för ett år sedan tog vi farväl av Margith i Gustafs kyrka. Det var den vackraste sommardagen och det vackraste och sorgligaste farväl jag tagit … och samtidigt nu så här ett år efter … känns livet hoppfullt  och rikt igenoch jag har börjat leva  som hon uppmanade oss … för henne också.

Men jag saknar henne förstås … varje dag går åtminstone en tanke till henne och jag minns …

Även om porten tycks stängd så tror jag ändå att nånstans, nångång möts vi på nytt.

Det har gått ett helt långt år…

Margith

utan min allra som käraste vän.

Ett helt långt år.

Och solen lyser idag i den vackra sommaren, blommorna blommar, fåglarna sjunger.

Precis som då.

För ett år sedan.

Jag saknar dig så. Varje dag tänker jag på dig.

Du har lärt mig mycket om hur det är att leva.

Och du lär mig fortfarande.

För du finns där … här … i alla fall.

”Lev för mig också”

skrev du i din svarta bok till mig, lilla a och Bonden.

Och det har jag börjat göra.

Leva.

Igen.

Igår för ett år se´n

Margith river matttrasor i augusti 2007

(Margith i sin trädgård river mattrasor. Det är sommaren 2007 efter diagnosen)

Igår för ett år se´n var sista gången som Margith och jag talades vid. Det var mest jag som talade. Det var en av sommarens alla vackra dagar. Blommorna blommade längs vägrenarna, solen lyste och Djupingen drog Margith i rullstolen upp mot Bergebo. Bonden och jag mötte dom där … och se´n satt vi en stund utanför sjukkhuset och bara var. Småpratade. Margiths tal hade blivit lite lite bättre. Men hon var trött. Dagen efter skulle hon åka hem till Gustafs och se´n tillbaka igen till sjukhuset.

Men igår för ett år se´n talades vi vid för sista gången, Margith och jag.

Bonden

Igår ringde Bonden…. och det var verkligen längese´n vi talades vid….

Bonden var en av Margiths allra bästa vänner. De hade också träffats på jobbet och arbetat tillsammans ”i lag” se´n 70-talet…. brutit upp från lönearbete och startat eget tillsammans (med två andra kollegor)….och ja…. var verkligen som ”ler och långhalm”…. 

…. och Bonden och Margith var ett radarpar när det gällde att hitta på festligheter…. att göra vardagen till en fest…. att sjunga och spela….

Och när jag kom in i bilden – i mitten av 80-talet – var det Margith och Bonden som blev mina allra bästa vänner….Margith den närmaste förstås (ja, kvinnor blir ju det liksom….närmare)…. men Bonden kom inte långt därefter….

Jag är dålig på att hålla telefonkontakt…. mina besök i Borlänge har inte varit många i vår…. och ja… .jag blev så väldigt väldigt glad när jag hörde hans röst i telefon…

Jag tror vi pratade en timme om inte mer….

…. om Margith förstås… hur det känns nu när sommaren är här …. igen …. hur han varit på fest med ”gamla arbetskompisarna” och sjungit alla sånger… berättat de gamla historierna… som de alltid varit två om tidigare… Bonden och Margith…

och hur ledsen han blev, hur Sorgen överumplade honom… 

Vi pratade förstås om ateljén, som han är delägare i, där vi haft såååå mycket skojigt…. på många sätt….

Margith, Ann och jag har målat…. jag och Margith kvartade över efter ”utekvällar”…. och så en del fester förstås…. 

Nu skall den säljas…. Den står ju bara där…. Pojkarna kanske utnyttjar den en eller annan gång om året  ….på Peace & Love-festivalen eller så….

Ja…. det var verkligen otroligt fint att Bonden ringde….

att vi kunde och fick vältra oss i minnen…. skratta och gråta en stund tillsammans….

. . . .

Skatans tänk om sina tankar

Det känns ju konstigt egentligen att jag… tidigt på morgonen … när jag ännu inte har dragit på mig min  ”rustning”… skriver av mig… och skriver om mina ganska så privata känslor…

… och inte heller raderar inlägget när jag ”vaknat” ordentligt…. 

… och undviker datorn …. går lovar utan att gå in… är ute hela dagen …nästan… så att jag inte skall radera ….

Men… så här tänker jag om det…

Skatans tankar är min alldeles egna blogg… min ”dagbok” , mina tankar… där jag skriver om det mesta, stort och smått, om böcker som jag läser, om musik som berör, om min familj, mina barn och barnbarn, om StinaFina och lite om Mannen med… och så om mig själv… om den jag är… hur jag känner och tänker och tycker… 

… och jag ääär ”öppen” som människotyp … privat…utelämnande…  på gott och ont… 

Men varför kan människan inte bara skriva av sig… och inte publicera … kan man tycka och tänka…

Då tänker jag så här …att om det  nu får stå kvar… detta ältande…som jag redan har skrivit om många gånger när sorgen och saknaden ”vällt över mig”… och någon som också har en så´n här sorg… någon av de 40 – 50 dagliga besökare här hos mig läser och känner… att ja, att hon eller han inte är ensam om så´na här känslor… som ju kan vara väldigt svåra att förstå… att någon mer efter så lång tid… har så häftiga känslor… kan det ju kännas trösterikt och skönt… att ja… att man inte är ensam…

När jag skrivit ner allt i bloggen… och publicerat… och mina tankar har flugit ut… i rymden… känner jag mig genast mindre ensam.Jag har delat med mig ….och kanske någon annan också…känner sig mindre ensam…som läser det jag skrivit…

 Och så  alla fina kommentarer…

Skatans tankar

Det var inte riktigt sant…det där att Skatans tankar är … att de är tomma… dränerade.

Sanningen är den att Skatan … ” i denna ljuva sommartid”  måste använda all sin vilja och kraft  för att koncentrera sig på att inte den där klumpen i halsen … som puttas på ända nerifrån magen… som värker i bröstet… blir så stor att den spricker…

Nu får den där klumpen bara pysa ut, lätta lite…som tårar bakom de enorma solglasögonen när hon gör sina rundor där  i skogen med StinaFina…

Fast det… som den där klumpen  innehåller … ibland … faktiskt svämmar över när som helst. 

Först visste Skatan inte vad det var… vad det berodde på… att hon satte igång att lipa… att tårarna trillade på hennes kinder… när som… utan vidare… utan anledning…

Och att hon inte kunde höra en melodi, känna en doft…. eller… utan att …

Det skulle ju bli bättre… lättare…

”Det går bättre och bättre dag för dag…”

Det är inte sant. 

Utan förvarning… när hon stannade upp… när sommaren slog till igen…. med full kraft… i bakhåll låg den… 

Sorgen och saknaden och alla tankarna… om då… om ”aldrig mer”….om om om…

Att träffa sina barn och barnbarn… är förstås fantastiskt och då… känner Skatan sig rik… och att hon lever… men..

de bor ju inte nästgårds precis… och har ju sina liv… 

Att flaxa hit och dit… att måla …. att läsa… att träffa vänner… 

Men… 

Och Mannen och StinaFina tittar oförstående… .. på

Vad är det som händer….

Igen…

Nedräkningen har börjat…

Min, inte så ofta besökta (det är fotbollen som gör det)… bloggvän,  Weman,  har en nedräkning i sin blogg… en nedräkning tills Han… the Boss… Bruce Springsteen… landar på svensk mark… igen….

Skatan skall inte besöka någon konsert i år… men kan inte hålla mig…. 

… så här kommer 

i en något annorlunda tappning… än jag lyssnat på tidigare…

Lyssna … och njut…

Och så fortsätter jag med min egen” tribute”  till Margith… som nu…saknaden efter och sorgen… på nå´t sätt har blivit mer …mer… nära nu när … sommaren… och allt börjar om igen… ett år snart… efteråt….

Everything is everything… but you´re missing…

En (blogg-)dåres försvarstal

skatan035Behöver Skatan försvara sig?

Mnjaa… 

Storfamiljen tycker att Skatan har förändrats… blivit en annan…

Kan det vara bloggen? 

Men… blivit en annan?

Allt flyter… Skatan är inte densamma… ingen är densamma som igår… som för ett år sedan.. 

Skatan har förlorat sin allra som käraste bästa vän, sin förtrogna, sitt bollplank… den människa som visste mest om mig och kände mig i grunden… kanske t o m bättre än Mannen som jag levt tillsammans med i 40 år som gift….Margith…

Det är klart att jag förändrats….men…blivit en annan?

Nej.

Skatan är Skatan är Skatan… 

Är då bloggen ett substitut för vänskap, för vänner, för … något…  

Alls inte.

Men… ett mycket viktigt komplement…. och mitt stora intresse, att skriva…förutom att läsa och måla….

Eftersom det blivit mycket flax det senaste året… har bloggen fått en större plats eftersom jag har ”haft tid” att upptäcka att jag här kan göra det jag gillar allra bäst – skriva – inte bara i mina ”Moleskine-böcker”, där jag också skriver… så´nt som jag inte kan skriva i bloggen, bör skriva eller vill skriva här…

I bloggen kan jag  ”pröva mina vingar”… blogga om min vardag, vad jag läser, vad jag tänker… och få  r e s p o n s  … få utbyte och inspiration…få vänner av de mest skilda slag… som jag aldrig skulle ha ”träffat” IRL… och som  jag nu tycker mig känna som ”riktiga” vänner…. (Detta blev en låååång mening… en Gertrud Stein-mening… så jag hoppas ni kan bena ut den… 🙂 ) 

Bloggen är Bloggen… Skatans tankar,  som för det mesta tecknas ner tiiidigt på morgonen… och som jag besöker lite då och då under dagen…  mer när Mannen är bortrest… mindre när dagarna upptas av annat… förstås… vänner.. . böcker att läsa..mat att laga… porträtt att måla….

… och så måste  ju Skatan  ”känna för” att blogga  också… ibland tryter ”känslan”…. 

Då tar Skatan en paus… har jag bestämt mig för… 

Storfamiljen… har, som sagt, ”tyckt” om mitt bloggande… inte hur jag bloggar,int vad jag bloggar om… utan att jag bloggar…

När jag som barn var uppslukad av mina böcker, försökte mamma få mig att ”gå ut med de andra barnen och åka skridskor eller nå´t”… 

Nu är det OK…  mitt läsintresse… fast inte ”hänga över boken” för länge… förstås… Det är ju också en ”ensam” syssla…

Att måla… har alltid uppmuntrats. Där har de största hindren funnits hos mig själv… att komma igång… få flyyt… 

Och så nu … att blogga… att tänka högt……att skriva…

Aha… nu kom jag på det….

Jag är naturligtvis en ”annan” Skata, en ”annan” person än den Skata som make eller barn eller barnbarn känner mig som…

…jag är en alldeles egen fristående människa…  som man inte känner igen…som är ny…och som därför blir lite ”skrämmande” … inte ”gamla” mamma…eller frugan….utan en person som man inte ”träffat på” förut…. och inte tycker sig känna… och kanske inte vet om man vill känna…lära känna…

Min maaammaaa?

Kan det vara så enkelt?

Du är alltid här… runt mig.. med mig… alltid…

Svägerskan I kom till sitt 50årsjubileum… och hade en liten present med till mig och Mannen…och … när jag öppnade paketet… 

IMG_3093… mötte mig bilden av Koltrasten… jag såg bara Koltrasten… inte att det var en olivolja… bara den… Koltrasten…

Hade Svägerskan I  tänkt på … sett… att det var en koltrast… och vad koltrasten betyder för mig… och därför köpt just den här oljan…

Neej… är det en koltrast på… jag såg bara att det var nå´t gult… Det var försäljerskan som sa att det här var en god olivolja..så då köpte jag den…menade Svägerskan I

Slump?

Tror inte det. Dels för att jag inte tror på slumpen, dels … för att hon…min Margith… alltid är med mig… finns där… ibland lite längre bort… ibland nära… och ofta ofta som en stor stooor saknad och längtan … till något som jag aldrig kan få tillbaka… 

Just nu… när jag skriver det här… växer klumpen i halsen… och jag saknar henne sååå himla mycket…hennes tankar… att bara tala en liiiten stund med henne… jag förstår inte, fattar inte… vill inte förstå, fatta… det här med … aldrig mer…

”But somehow I know it won’t be the same
Somehow I know it will never be the same. ” (Jack Johnson)

Idag har molnen lyft… är ljust ljust grå och himlen hög…

… och… Skatans humör har stigit åtskilliga grader….

Då…

…slår saknaden efter Margith till … som ett knytnävsslag mitt i veka livet… igen…. nu ?

Så mycket kul som vi haft… som vi aldrig kan ha igen… Det är bara det…

”Mister vi en nära anhörig i familjen…, alla förstår att vi har drabbats av en förlust. Vi bemöts med respekt och medkänsla….

Den som mist en vän, en vanlig vän, förväntas leva vidare som vanligt. Lite nedstämd kan man väl vara några dagar. Men sedan……

Ingen kan fylla ut det tomrum som uppstår efter en förlorad vänskap”

(Karin Thunberg i Mellan köksfönstret och evigheten)

3217431911_65553cdf67

Här sjunger Margith på den irländska puben på Mallorca…  Såå mycket kul vi haft…

Djupingen gav mig lov

… att vara i Margiths ateljé… och där har jag legat och stirrat upp i taket… gått runt bland alla hennes bilder, penslar, prylar… och bara väntat att hon skulle kliva in genom dörren. Inget är förändrat….

Bara allt.

Och jag har gråtit… gråtit ögonen ur mig… och …lyssnat på Vivaldis Vinter ur De Fyra Årstiderna . Margith lyssnade ofta till Vivaldi när hon målade…

… men hon tyckte mest om Våren… och den kommer ju ….

alltid…. trots allt ….igen…

Margith… idag sjunger koltrasten för Skatan

Om inte… om inte….

Margith skulle ha fyllt 60 år idag …. om inte… och jag … jag

Det går inte en enda dag utan att jag saknar henne…att jag tänker på henne… att jag skulle vilja ringa och berätta nå´t roligt….nå´t sorgligt… Jag saknar henne skratt och …. hennes livsglädje…

Margith är med mig varje dag…. och Skatan… är kvar och … har massor av liv omkring sig…. lever nu … men ändå…

2007-imp-2-dmc-0491

Vi skulle ha suttit där i ateljén tillsammans… efter att ha målat…. och planerat vad som komma skulle…. snackat… och StinaPinaFina fick ligga i soffan med oss…

….en…. så´n otrolig saknad…

….”men jag, jag bara fortsätter att åldras. Jag fortsätter att leva, möta sorger, små och stora, och lycka i det stora och lilla. ”

(Skriver Loll… och det är så det är…)

2008… höga berg och djupa dalar … (del 1 forts..)

 

pict10521

… efter den 29 juni 2008 var världen inte sig lik…. och kommer aldrig att bli sig lik… De närmaste veckorna gick jag som i dvala trots att jag naturligtvis talade… pratade, kanske t o m skrattade.

På fredagen hade jag ringt efter Svärson II så att han skulle kunna hämta flickorna. Jag visste att jag inte ville åka hem till Nyköping med dom. Jag ville vara kvar hos Margith… På onsdagen den 2 juli åkte jag tillbaka…. Hela tiden surrade det i mitt huvud….

Den 24 juli  begravdes Margith i Gustafs kyrka… en strålande sommardag… Det var den vackraste begravning … koltrasten sjöng, … Knapp-Britta och Micke spelade och prästen talade … så inkännande … 

Vi åkte ut till Femöre och var där nästan hela sommaren….

Halva året har gått…

”Den som kysser glädjen i flykten, hon lever i Evighetens soluppgång” (Blake)

Hemma igen och idag var Mannen också med på morgonrundan …

… med StinaPinaFina.

Vi hade inte kommit mer än ner på gatan så sa jag…. titta där… där i häcken… (Anm. 1 jan 2009: Bilden är målad av Ingemar Nyström… ära den som äras bör)koltrast

Där satt en koltrast. Vi stod blickstilla en lång stund och den satt blickstilla och se´n flög den in i en trädgård och när jag tittade dit… satt en liten skata (inte en stor tjock en som SkatanPratan… men ändock) och jag kände mig varm om hjärtat. Vi kommunicerar iallafall Margith och jag …. på ett eller annat sätt…

Innan jag reste tillbaka gjorde jag ett kort men kärt stopp hos Margiths yngste son med sin stora familj. Hallen var full av stövlar och hjälmar… så är det när man har hockeykillar i familjen… och Margiths första barnbarn  med kusin spelade ett ishockey-julklappsspel på datorn… Det kändes så bra att sitta och tänka tillbaka och småprata om Margith … om hur de har det där i Gustafs utan henne… om den glädje och värme hon fortfarande ger oss som ”haft” henne till mamma eller vän… om hur hon lever med oss… och om vår saknad. Även om vi inte haft så nära kontakt … Margiths son och jag förut… vet jag att jag inte kommer att släppa den nu… utan titta in när jag är i Borlänge och säga hej…

Ikväll skall vi fira nyårsafton tillsammans med vänner som vi har gjort i …. ja… hur många år som helst… men i år skall vi vara här i Nyköping istället för i Stockholm.. Jag tycker förstås att det skall bli roligt … men jag veet också att det kommer att bli jättejobbigt för StinaPinaFina som ju är så förskräckligt skotträdd. Vi har fått medicin från en veterinär som vi skall ge henne så att hon kanske t o m kan sova… men vi vet inte hur det kommer att fungera. Och se´n är det jag som för tillfället är en aaning labil… Så jag har bestämt mig för att inte dricka vin eller champagne eller sprit ikväll. Då kan vi ta bilen och vi riskerar inte att få gå hem. Taxi brukar ju som bekant vara hur svårt som helst att få tag i, StinaPinaFina gillar att åka bil… och jag själv är ”mer behärskad” utan alkohol i kroppen…

Nu skall jag lägga mig en stund  och ”dra mig” innan … kvällen bryter loss.

En riktigt trevlig nyårsafton önskar jag er alla…. och återkommer om …det nya året. Kramar!

Sorgen träffade mig som en knytnäve…

margith1

.. mitt i veka livet när jag gick där i skogen på morgonrundan med StinaPinaFina.

Den smärtade så att jag var tvungen att vika mig dubbel och flytta knytnäven till munnen för att inte skrika rakt ut. Men tårarna rann … där i tysta skogen och jag lät dem vara….

Det var ju så här års förra året som hoppet tändes… allt var ljust och framtidstron började så sakta växa…planera för 2008 kunde vi …. om än försiktigt….

ALDRIG MER drabbade mig med full styrka… igen