Alldeles nyss lyssnade jag till Sanna Lundell i  Efter tio på TV.  Hon var aktuell som intervju”offer” för att hon nyligen  blivit  framröstad till Årets mama 2009.  Sanna berättade där i soffan  om sin blogg och sitt bloggande för Malou von Sivers. Och det var sååå roligt … verkligen kul att höra vad hon hade att säga.

Vad  jag, som bloggare,  kände igen mig. I hennes åsikter om bloggandet,  motivet, varför man bloggar, skrivarglädjen och att få respons, feed back, kanske att få ut ett budskap … att skriva om sin egen tid, om sin utblick på världen från sitt eget perspektiv.

Men det var också en hel del,  som jag inte kände igen mig i  …

Kommentarsflödet t ex …  och alla de kritiska, ibland negativa och stundtals till och med hätska kommentarerna som hon kunde få och har fått.

Skatans tankar har naturligtvis inte samma genomslagskraft och får inte heller sådana mängder med kommentarer som Sannas (min pappa heter inte Ulf Lundell och jag är inte sambo, gift?, och har barn med Michael Persbrand).  Min blogg återfinns inte heller  i någon tidning eller tidskrift med många läsare.

Än så länge. 🙂

Åsikterna i min blogg  ses kanske inte heller som så hotfulla när de kommer från min åldersgrupp (60+).  Jag  skriver ju sällan om så kontroversiella saker som barnuppfostran, moderskap osv.  Man läser,  gillar eller ogillar, och  kommenterar bara om man gillar vad man läser. De kommentarer jag får är positiva kommentarer nästan jämnt.  Om någon besökare inte tycker om bloggen går han/hon  nog helt enkelt till en annan som han/hon  gillar bättre. Däremot kan det uppkomma mini-diskussioner förstås … och deeet är roligt men … faktiskt … också det …  ganska sällsynt.

Skatan, jag, är ju inte mitt i livet längre, har så att säga passerat middagshöjden och tillhör  kanske inte heller den mest ”bloggtäta” åldersgruppen?

Men jag kände igen mig.

I hennes sätt att skriva om allt som hon engagerar sig i … Här och Nu … som hon uppfylls av, som hon reagerar på … Det är sååå Skatan känner att också hennes blogg fungerar för henne.

Som ett pågående samtal med min omgivning … med något fördröjda repliker … men ändå ett samtal.

En rolig detalj är … att när jag en gång tittade in på Bloggtoppen redommenderades just Sannas blogg för den som var intresserad av liknande bloggar som Skatans tankar.

Kul va!

… med ännu ett inlägg.

Jag råkade nämligen fördjupa mig i Daxbloggens 50+-tävling och ”gången” där. Och när jag kom till slutet läste jag det hääär:

”7. Som grädde på moset skänker vi, för varj nytt inlägg under tävlingsperioden, fem kronor till organisationen Ecpat som arbetar med att stoppa barnsexhandel och trafficking!”

(Flickan på bilden har ingenting med innehållet och texten att göra.  Det är bara en ung flicka som jag ”hittade på nätet”)

Skatan hade i och för sig läst det förut … men det hade helt fallit i glömska. Och egentligen … var punkt nr 7 en av de viktigaste …

För man kan inte nog bekämpa barnsexhandel och trafficking. Varje litet steg … varje liten rörelse  m o t  … betyder något.

ECPAT ( End Child Prostitution, Child Pornography And Trafficking of Children for Sexual Purposes, ungefär avskaffa barnprostitution, barnpornografi och barnsexhandel) är just en ideell organisation som arbetar mot …

När jag läste om ECPAT på nätet  i Wikipedia blev jag förvånad att Sverige fått kritik för att vi inte tillämpar 18-årsgräns vid bedömning av barnpornografi. Jag har alltid trott att Sverige låg långt framme och var i spetsen när det gällde den bekämpningen. ”Att svensk lagstiftning utgår från könsmognad vid bedömning av barnpornografi, och ej en strikt 18-årsgräns, har resulterat i kritik från FN:s barnrättskommitté vars uppgift är att granska de länder som anslutit sig till Barnkonventionen.[2″  står det … ”  (Wikipedia)

Men … när jag fördjupade mig i det hela verkar det vara ”gammal skåpmat” i Wikipedia. Sverige verkar  ha en sådan lag  numera.  En strikt 18-årsgräns.

Om det nu är så som det står i Daxbloggen att man, för varje nytt inlägg under tävlingsperioden, skänker fem kronor till ECPAT, har det ju varit bra med alla mina inlägg … och inte bara krax krax krax från en Skata som älskar att blogga och skriva.

Det har haft nytta också.

Tänka sig!

PS! ”Låt oss all räcka upp handen och dra ner varanra från det artifisella till det verkliga.Tänker jag ett tag, men sedan tänker jag; jobbigt….” skriver Bob Hansson i ett heeelt annat sammanhang där man helst vill blunda för verkligheten. De orden känns  ändå rätt … här också.  DS

Peter Englund har inte glömt … trots att det gått åtta långa år. 

De här åren har  gått fort för Skatan och många med mig men för Dawit Isaak har de säkerligen inte gått fort. Och inte för hans familj heller.

För honom har det varit åtta långa år i helvetet.

Peter Englund frågar på slutet av sin artikel  i Aftonbladet …

 ” Vad gör vi? Vad gör du? Åtta år är en lång tid.”

Jaa, vad gör Skatan annat än att skriva på listor (hos Mymlan tidigare) och försöka hålla Dawit Isaak ”levande” genom att påminna om honom som jag gör just nu – Här och Nu.

Ett sandkorn i öknen … men  ett sandkorn i alla fall.

Mymlan på Bloggvärldsbloggen har utlyst Veckans bloggtema, som blev jämställdhet.

Hon tar då i för Kung och Fosterland.

Att ha tankar om jämställdhet.

(Berglin)

 

Hmmm …

Tänker Skatan så mycket på det egentligen? Nej det gör hon inte. Och det tyder ju på att hon är det. Jämställd.  Eller?

Skatan vet att det fortfarande är långt kvar till lika lön för lika arbete.  Att kvinnor ”väljs bort” vid anställningar för att de kan bli gravida etc etc … , att det finns hur mycket orättvisor som helst mellan könen att kämpa för … och ändå är Sverige ett mönsterland, tror jag, vad beträffar jämställdhet.

Könskvotering i jämställdhetens namn  tycker Skatan är helt fel  och förstår de här tjejerna som stämde Lunds Universitet p g a att de inte fick en studieplats för att de var just av kvinnligt kön. Där kvoterades män in för ”jämställdhetens skull” . Och den här kvoteringen ledde alltså  då till  könsdiskriminering  i stället.

Och … som den ”frihetsivrare”  Skatan är,  kan jag aldrig  tänka mig tvingande regler för hur föräldraledigheten till exempel  skall disponeras mellan föräldrar i just jämställdhetens namn.

Alla är sig själva närmast och ”skiter”  väl i ideologier när det kommer till frågan om ”mat på bordet” . Tjänar en av föräldrarna väsentligt mer än den andra är det ju naturligt att man tänker på helheten i familjen och låter den som tjänar mest arbeta och den andra vara hemma hos barnet större delen av föräldraledigheten. Här tycker Skatan det skulle vara ett ”övergrepp” av Staten att gå in och ”bestämma” hur familjer skall ha det  och leva. Om man absolut vill lagstifta om vem som tar ut vad och hur mycket … får man väl via skattsedeln  ”kompensera” den förlorade inkomsten om den med högst inkomst skall tvingas ta  ut sin del av föräldraledigheten, som annars skulle gå ”till spillo”. Dit är det nog en bit kvar … tror Skatan.

Och att föreslå just det … att den annars går ”till spillo”  … att de månader som inte pappan/mamman  utnyttjar inte skulle komma barnet till godo för att det är ”fel” förälder hemma … är ju bara dumheter. Vem drabbas? Jo barnet förstås. För vars skull man har lagstiftat fram den här fina långa föräldraledigheten.

Mina barn har varit jämställda i det här avseendet … utom Sonen och hans Pa. Det skulle helt enkelt inte fungera. Nu tar han i alla fall cirka tre månaders pappaledighet och får då 80% ? av sin knappa lön som fritidspedagog. Pa lever på minsta möjliga (ca 3000 kronor när skatten är dragen per månad) . Skulle då Storebror bestämma att om Sonen och Pa  skall få ”full pott” i tid hemma hos Alice så måste Sonen ta ut hälften av tiden … basta! … vore inte genomförbart. Dom skulle helt enkelt inte ha råd. Då fick det bli en kortare tid hemma i stället.

Skatan själv har inte levt särskilt ”jämställt”. Nej, det kan man nog inte säga. Del- eller halvtid för barnens skull och därmed minskade ”karriääär”-möjligheter. Som en följd av mina helt frivilliga  val har jag förstås en jättelåg pension.  Mannen försöker förstås  kompensera  Skatan för våra gemensamma val men det går naturligtvis inte …  full ut …

Det var bara ett exempel … förstås …  på Skatans ståndpunkt: Visst kan man lagstifta om mycket i fråga om jämställdheten men inte om allt. Löneskillnader på grund av kön är ju självklart ett område där man skulle kunna vara hårdare i lagstifningen  (i ochför sig vet jag inte hur ”hård” man är) men att gå in och bestämma i familjerna … deeet är för mycket.

Då slår Skatan bakut … om nu skator kan slå bakut.

Oj då … här halkade Skatan in  som på ett bananskal …på en liten del av jämställdheten. En helt annan del av den.

Skatan skulle ju tänka till om  jämställdheten i  sexlivet … ju …

Skatan vaknar varje  morgon … så gott som …  tidigt tidigt med en stor ångestklump i magen. Hon ligger kvar en stund med bultande hjärta och  resonerar om sin ångest med sig själv … Kroppen ligger där försvarslös i godan ro … och då … Då slår han till. Vargen. Ångesten. Varje morgon. Tidigt.

Den där vargen lägger sig sedan till ro som en stor klump i magen … strax under hjärtat och alla faror som hotar, alla rädslor, all skräck … allt sprids från honom där … sprids från den där, den där … vargklumpen.

Ända tills jag väcker honom. Oftast bryskt genom att helt enkelt ruska på honom, stiga ur sängen … och börja dagen …

 

PS! Daxbloggens dax- röst kan ni avge hääär. Bara så ni vet … en liten påminnelse bara (kallas det här ”understatement” ?)

(Skatan har målat denna krysantemum själv … för några år sen)

Britt, en av mina  ”… nära till hands”-bloggvänner fick mig att ”haja till”  genom en av sina kommentarer:

”Och jag har missat storheten med all den musik du skriver om. Jag hoppas jag hinner lyssna ikapp innan mina dagar är slut på denna jord. Det finns så mycket musik, litteratur,konst, teater, musikaler, filmer som jag ännu inte hört, läst, sett.”

Hon fick mitt hjärta att ta ett litet skutt … att förstå och inse just detta.  Att jag aldrig kommer att ”hinna ikapp”. Att jag kommer missa massor. Att det förstås alltid varit så.  Men att det nu är värre. Känns värre.

Globaliseringen … medierna … internet …

Vi blir fler och fler.  Vi har alltid blivit fler och fler men … nu määärks det, liksom.

Och det produceras ny musik, nya musikstilar,  författas nya romaner, biografier, diktas poesi och målas tavlor för fullt … heeela tiden.

Böcker, musik, tavlor, poesi. Som jag inte ens vet författas, komponeras, sjungs, spelas in,  målas, diktas …

Och snabbare snabbare snabbare går det … Tycks det gå …

Eller så har det alltid varit så.

Nej, det har inte alltid varit så. Världen har vuxit och vi har fått del av så mycket mer.

Och vi  vill bara ha mer och mer och mer.

Och det finns alltid mer och nytt  av musik, litteratur, konst, teater, musikaler, för att inte tala om filmer (Skatan ser jättelite på film).

Vi kommer aldrig hinna ikapp eller ens ”konsumera” det som redan finns.

Antingen får man bli nörd och ”snöa in sig”, specialisera sig på en viss sorts musik, en viss sorts konst, etc etc. Då kanske man hinner med en bråkdel.

Eller så får man som Skatan gör idag,  flaxa och kraxa och ”snappa upp” än här än där och ”nöja mig med det” …

N Ö J A  S I G  M E D  D E T  . . .

… Skatan citerar hennes  inlägg och blogg. Rakt av och helt och hållet. Kan inte låta bli.

”Den svenska människan II

… och choklad därtill, blev Skatan uppvaktad av Mannen.

Inte här i köket där jag placerade rosorna sedan … utan på sängkanten.

Inget kaffe, inga rostade mackor. Mannen gillar inte brödsmulor i sängen …

Champagne och choklad … jo, jag tackar …

Och ikväll … efter höststädningen … har Mannen beställt bord på The crazy cow, en restaurang med härliga blodiga biffar …

Skatan förärade Mannen en tavla, Dansören, av Rolf Lembke, en konstnär som bott länge i Nyköping och ställer ut på Fiskhuset just nu.

(Skatan har fotograrerat tavlan  med sin mobil … därav kvaliten)

Dansören, heterd en.

Vi har dansat tillsammans, Mannen och jag, nu i över  fyrtio år.

En verkligt konstig känsla. Tänk vad fort åren gått och tänk vad mycket man har hunnit med …

Hmm … det har börjat blåsa så smått, ser Skatan … och det regnar …

Skatan hoppas nästan på storm … (Nej, jag bara skojar. Jag är bara lat 🙂 Höststädningen ni vet …  )

eller nåt liknande … sa Ulla Gudmundsson, vår ambassadör i Vatikanstaten i programmet Människor och tro, som jag halkade in på när jag körde hem från affären.

Ulla G pratade om det goda samtalet … om att tala med människor som har helt andra värderingar eller syn på tillvaron än vi, häruppe i norden, i demokratin Sverige … och hur vi inte får vara så ”tvärsäkra” utan lyssna lyssna, ta in och klargöra vår syn, våra åsikter … att smälta och smälta samman och kanske  komma fram till något så småningom, nå varandra.

Förhoppningsvis.

Om inte annat … så förståelse för att vi inte alla tänker lika … och att inte vi i alla lägen ”har rätt” och propsa på just vår sanning. Min sanning behöver inte vara din sanning.

Leva och (Låta leva)!

Ingen  har inte ens sett en hel apelsin …

Den var väl bra?

Nu när jag fått mina bilder kan jag fortsätta min berättelse om mina upplevelser i Jordanien … och fortsätter där jag slutade – i Royal Automobile Museum –  med en Harley Davidson-exposé …

Det  fanns nämligen  en hel samling Harley Davidson-motorcyklar ända från 1900-talets början där i museet, som nuvarande kung Abdullah II skapade för att hedra sin far kung Hussein … hans händelserika liv och hans jättestora intresse för bilar och motorcyklar i alla dess former …

(En ung kung Hussein … innan han blev kung … )

Det finns nog inget annat motorcykelmärke i världen som har samma ”status” och väcker sån hänförelse som Harley Davidson.

Den första Harley Davidson gjordes redan 1906. Den här är en av de tidigaste exemplaren V Twin – 1917.

Modell J – Motorcykel med sidovagn – 1929

1942 WLA.

WLA var den militära benämningen på Harley Davidsons (flathead-modeller), som uteslutande användes i Europa under andra världskriget.

Skatan tyckte faktiskt – trots de fantastiska bilarna som hade samlats där på muséet – att det var Harley Davidson-cyklarna som var allra bäst och roligast att se …

Jag har nämligen alltid ”vurmat” för HD och motorcyklar men som den fegis jag är aldrig ens suttit med på bönpallen än mindre kört själv.

Visst är de skönheternas skönhet ?

(2008 Harley Davidson XL 883L Sporster 883 LOW – från nätet förstås)

Efter att ha gått runt tillsammans med Stellan och  vår guide Mr. Gargour …och beskådat alla dessa skönheter – bilarna oc motorcyklarna – hade det dukats upp för en middag inne bland bilarna …

som vi åt … medan vi snackade och tyckte och valde vilken av alla dessa rariteter som vi gillade allra bäst.

Skatan valde förstås en HD:

… den med sidovagnen. För i den  fanns det ju också  plats för  StinaFina att åka med …

 

Igår var Mannen och Skatan på Riddarhuset.

(Foto: Bielke)

StinaFina fick stanna hos Stora E där hon fick macka till kvällsmat (vi hade glömt hennes egen) och ha det mysigt.

Det var Svenska Bergsmannaföreningen, som Mannen är med i såsom varande Bergsingenjör, som hade anordnat visningen där i Riddarhuset med macka och öl på Jernkontoret efteråt.

Intendenten Anders Lindström, 

(Foto: A-M Lindqvist)

var guide och en bättre guide kunde vi verkligen inte ha haft. Han hade en hög tydlig röst med betoning på tydlig … och så var han rapp och rolig också. Så framställningen som varade i två timmar ungefär,  blev aldrig tråkig eller långrandig. Man ville bara höra mer om husets arkitekthistoria, fler episoder om vad som kunde ha hänt vid adelsmännens alla riksdagar  där, och så om adeln förstås, grevar, friherrar och ”vanlig  knapadel”.

Men … Skatan hade faktiskt varit här förr. Och när hon klev över tröskeln in i den stora öppna stenhallen  kände hon ilskan stiga inom sig och sa till Mannen.

 – Tänk att jag inte glömt, tänk att det fortfarande sitter som en tagg i mig … fast jag  e g e n t l i g e n  har lagt det och honom och allt vad han står för  bakom mig.

(Foto: Anders Wijklund/Skanpix – beskuren bild)

Förra gången Skatan var där på Riddarhuset  hade hon blivit inbjuden dit av sin biologiska far … som hade sin ätts vapensköld  i stora salen, en vapensköld som han stolt visade upp och berättade om men också snabbt poängterade  att jag, Skatan, som ”oäkting”,  aldrig kunde få del i. Trots avskaffade previlegier …

Som om jag skulle velat det  eller någonsin hade trott det!

Men det skulle komma mera från min ”noble” biologiska pappa … Något som jag aldrig hade kunnat förbereda mig för när jag tagit mod till mig och tagit kontakt.

Jag hade ju ”min familj” på annat håll. Den pappa och mamma (som alldeles nyligen dött och som jag saknade så), mina adoptivsyskon … ja min ”riktiga” famlij … och så kom ”gubben” och slängde ur sig floskler …

Men det skulle komma mera …

… och det kommer att komma mera här på bloggen också. Var så säkra.

Nu när Skatan har fått upp ”ångan”. Så …