Vi tog oss ner för de tre trapporna … utan hiss … StinaFina och Skatan.
Det var dags för Morgonrundan.
Utanför porten möttes vi av det vitaste vita … ett tjockt tjockt och vitt täcke.
Snö.
Äntligen.
Och det snöade fortfarande. Och gör så än …
Snö-haiku I
Det knirrknarrade (5)
av snö under sulorna (7)
Julsnön har kommit. (5)
Snö-haiku II
Med snön blev allt vitt (5)
trädens grenar, gatorna (7)
vitt och svart, svartvitt (5)
… hem till sitt.
Och det gör StinaFina också.
Hem till sina egna jaktmarker. Sin egen bädd. Till Husse.
Ja, Skatan längtar till och med efter Mannen. Lite i alla fall. Lite. 🙂
Trots att det är underbart att verkligen få lära känna lilla Alice under en lite längre tid, se henne skratta, höra henne gråta (det gör hon … så gott som … aldrig.) Hålla och bära henne och möta hennes ögon som långsamt fylls av ett igenkännande leende och så ett gurglande skratt.
Trots det.
Trots all god mat som jag serveras och som Skatan slipper att ”hitta på” själv. Trots promenaderna tillsammans, Pa och Skatan och Alice.
Skatan och Pa kan fnissa och flamsa och skratta som två systrar … eller väninnor.
Trots att Sonen får vila och att Skatan kan hjälpa till med det … att han får ”återhämta sig” i lugn och ro …
Trots allt detta. Längtar Skatan hem.
Hem till sitt.
”Att bara skriva rakt ut i tomma luften utan att ha en aning om någon egentligen bryr sig, om du tycker bu eller bä, bra eller anus, flipp eller flopp, det hade i alla fall jag ledsnat på.
Kan vi därför inte komma överens om att vi bättrar oss (jag är usel själv) och skriver en kommentar lite oftare när vi reagerar på något som vi läser?
Om så än bara ”Haha”, ”Knappast!” eller ”Väl rutet”, simpel respons är bättre än ingen alls.
Mitt förslag är därför att vi skriver minst två kommentarer om dagenfrom now on.
En liten kampanj för att hålla modet och orken uppe på våra favoritbloggare, helt enkelt.
Hur låter det? Kommentera gärna.” (Ulrika Good)
Skatan är egentligen lyckligt lottad. Fler och fler kommentarer och hennes blogroll har växt och blivit längre och längre … och då känner hon att hennes tankar tas emot … kanske ibland till och med betyder något.
Vi vill nog ha respons. De flesta av oss bloggare.
Det finns naturligtvis undantag … Bodil Malmsten avstår helt från möjligheten att kommentera i hennes blogg av förklarliga skäl … trakasserier … och om jag förstått Halvar rätt? är han glad för kommentarer förstås … men dom är inte så himla nödvändiga för hans bloggande eller där kanske jag har missförstått. Det var kanske antal besökare han inte brydde sig så mycket om … hur många de var. Så var det förstås.
Alla vill vi i alla fall ha bekräftelse på ett eller annat sätt. Annars kunde vi ju skriva ”för byrålådan”.
Eller!
… och nu är vi hemma, tre trappor upp. Hela lungan hade kollapsat och inte bara en del, som när Skatan hade sina pneumothoraxar. Men nu kan man få komma hem … i alla fall, trots att allt inte gått tillbaka … med dränaget ikopplat och allt. På tisdag blir det ny röntgen … och om det är OK så skall dränaget ut.
Det blir nästa pärs. Om Olyckan är framme kan lungan paja igen. Det är ju en nål som sitter därinne som skall dras ut och vill det sig illa så …
I Thailand firar man allt med mat och måltider. Så Skatan har gjort stek i ugnen, och Pa en stor sallad och när Janta och Per kommer skall det lagas pommes i olja. Det är inte min melodi … så det får Pa fixa.
Sonen ville ha ”riktig” mat idag. Han gillar thaimat men äter ju det så ofta att en riktig saftig biff var hans önskemål.
Skatan frågade Sonen om vi inte skulle vänta med ”gäster” men … både han och Pa tittade oförstående på Skatan.
Vaddå? Gäster? Det är ju bara Janta och Per …
Pa och Alice och Skatan tycker att det är skönt att ha honom hemma. Och det tycker Sonen också. Han hade nattkamrater den sista natten där i Falun och hade inte sovit en blund.
Sedan så får vi se om lungan återfått sin form och funktion helt och hållet. Vi får se om lungan läkt och inte pyser ut luft i lungsäcken längre. Annars får Sonen antagligen åka hem likafullt. Med ett dränage inkopplat. Tiderna förändras och allt blir bättre. Smidigare och lättsammare liksom. När jag hade min lungkollaps i mitten av 80-talet var jag kopplad till en jättestor mackapär till dränage och var rent fysiskt inlåst på IVA (intensiven) för det var där mackapären fanns. Där var jag … relativt pigg … man är ju inte sjuk utan har bara råkat ut för en olycka … att en lunga har punkterats spontant och luften pyst ut i lungsäcken och lungan fallit ihop och att det gör förbenat ont. Men sjuk i egentlig bemärkelse är man ju inte. Om man inte har emfysem förstås … som äldsta dottern.Trots att hon aldrig rökt en cigarett i hela sitt liv. Ett emfysem som orsakar pneumothorax efter pneumothorax efter … ända tills man gav upp och opererade … ”klistrade” lungan .
Och så får hon inte flyga …
Det skulle bli en smärre katastrof om inte Sonen får flyga, gift som han är med en flicka från Thailand och med en biljett redan inbokad i februari. Lilla Alice skall få träffa sin mormor och sina morbröder och sitt ”andra” land. Och Sonen skall vara pappaledig.
Men vi … Skatan … får inte, skall inte, ta ut något i förskott.
Blott en dag ett ögonblick i sänder … heter det ju.
Och ”tänk på de kommande sedan” .
Snöflingor singlar sakta ner över Skatan.
Det gjorde dom när hon slog sina första vingslag här på bloggen i morse.
Nu är vintern här.
Ute IRL snöar det inte. Men är kallt som sjutton. Tycker ju Skatan efter den långa svarta varma novembermånaden. Det är minus nio grader. Och det känns i kinder och nästipp. Och i fingertopparna.
Apropå varm och mörk november. I år har november varit osedvanligt mörk i just Borlänge. Där har det bara varit 8,5 soltimmar. Åtta och en halv soltimmar. Mot i ”normalfall” 55 soltimmar. Femtiofem mot åtta och en halv.
Inte undra på att borlängebor som Sonen, Stora B och Halvar har känt sig låååga. Sonen brukar få solterapi i såna där vita rum … men inte i år. Han kanske inte har frågat efter det … upptagen som han är av fru och barn.
Vi gjorde ju ett stopp i Örebrooo hos Kaxe och Agnes och kameran gick varm … och sen fortsatte ”knäppandet” här i Borlänge. Här följer en nytagen fotokavalkad på glada barnbarn …
Här följer inte en nytagen kavalkad på glada barnbarn. Skatan fick svårigheter med att få in bilderna i sin ”nya” laptop. Och inte är hon nå´n expert heller …
Så det fick anstå ett tag med den där kavalkaden.
En i Dax-tävlingens bloggjury heter Rosemari Södergren och är en riktig proffsbloggare. Hon har en blogg, http://sodergren.com, och så har hon en till, (den verkar hon inte ha kvar. Skatans anm.) men den här har hon i alla fall: http://kulturbloggen.com
Jag träffade henne där på festen och hade ett långt trevligt samtal. Och så fick jag en bok också. Som Rosemari skrivit och nu förärade Skatan.
ALLA KAN BLOGGA heter den och är En handbok för dig som vill börja blogga.
Och det är en jättebra handbok. Skatan har redan bläddrat i den och fått många tips.
Så … huka er … för nu skall här bloggas …
Något som jag fäste mig vid när jag snabbt bläddrade igenom boken var något som stod i en intervju med en bloggare, Anne-Maj Magnström, som själv presenterar sig i sin blogg http://annemaj.blogspot.com/ så här:
”En tornedaling i Dalarna. Jag älskar att rida, åka slalom och läsa böcker. Skrivandet och naturen också. Jag delar vardagen med maken och tre härliga flickor. Går på kursen ”Kreativt skrivande” med glädje och vånda” (saxat ur Alla kan blogga) .
Det hon inte säger är att hon är döv och inte har mycket syn heller. Och hon KAN blogga. I alla fall.
Det jag fäste mig vid speciellt var svaret på en fråga om det har någon betydelse om det är svart text mot vit bakgrund eller vit text mot svart botten. För om det är lättare eller svårare att läsa alltså. Och hon svarade att det bästa faktiskt är mörk bakgrund och ljus text.
Det finns inte sååå många teman som har just mörk bakgrund … inga som jag blev så där överförtjust i. Så här i brådrasket.
Men det tål att tänka på …
och Skatan har sovit som klubbad.
Det kan ju delvis bero på att vi var på middag igår kväll hos gamla vänner från vår Söderfors-tid. Och ätit gott och mycket och druckit därtill. De hade också bjudit dit några fler som antingen bodde samtidigt med oss där i Söderfors eller tidigare eller senare. Ett par bodde i Söderfors de där åren som Mannen och Skatan tillbringade där … och bor fortfarande kvar.
Trots att det var en så kort tid var det fantastiska år. Och när det var dags att bryta upp till Borlänge … vägrade Skatan i det längsta. Jag älskade Söderfors.
Inte hade jag en aaaning om att min allra som bästa vän … fast det var hon ju inte då … Margith, också bodde där. Som det brukssamhälle det var var det skiktat och det ena skiktet liksom träffade sällan på det andra skiktet. Vi inflyttade träffade sällan och lärde känna de som var födda och uppvuxna där. Som tur är har det blivit bättre … även på bruksorterna … med den saken. Margith berättade för mig att hon sett mig susa fram på Nygatan på cykel med mitt röda hår och kläderna flaxande.
– Det måste ha varit du …
Vi ”gamla” Söderforsare som våra goda vänner ”samlat ihop” kom naturligtvis snabbt in på kommer-du-ihåg-snacket. Och vart-tog-dom-eller-dom-vägen-snacket. Och hade verkligen kul med alla de här minnena hela kvällen.
Sen vandrade Mannen och Skatan ”sakta hem genom stan”. Det var ju inte sommar men ändå en fin nattvandring genom ett tyst Stockholm upplyst av ”tidig” julbelysning och vanliga gatlyktor och skyltfönster.
Efter Skatans och StinaFinas Morgonvandring på Gärdet bjöds vi av Stora E på en överdådig frukost med a l l t . Ägg, grapefrukt, juise, kaffe eller te förstås, hembakat bröd, ost, skinka, korv, marmelad …
Pappa nästa … och sen hem.
Fast först hade vi hämtat ett lamm. Inte levande. Nyslaktat och styckat låg det fint i ett stort paket som B tagit med till jobbet. Numera har hon en riktig fårfarm därute i Rimbo. Jag kommer inte ihåg hur många hon låtit slakta i år men det var nog ett tjugotal.
Så då förstår ni väl vad som stod på middagsmatsedeln ikväll?
Jojomen … Mannen och Skatan åt lammkotletter med grillade rotsaker. Mums.
Antingen gillar man lamm … eller så gör man det inte.
Skatan gillar lamm.
Skatan och StinaFina var på väg ut på Morgonrundan riktning Gärdet …
Skatan gick i sina drömmerier med ögonen ännu inte lyfta mot horisonten men tittade upp vid ett möte och mötte ett par vakna pigga ögon. Noterade. Passerade. Och tvärnitade.
Den lilla kvinnan med flätor och ryggsäck hade redan i rask takt passerat – riktning från Gärdet – tillsammans med en man. Kaj?
Först tänkte jag gasta Looolll … men … om det nu var du … var du redan långt borta.
OM det nu var du. Kan du erinra dig att du mötte en svartklädd kvinna i svart hatt djupt neddragen till glasögonen, röda sammetsbyxor, boots som egentligen inte är världens bästa för en Gärdet-promenad, tillsammans med en liten svart dvärgschnauzer, StinaFina?
OM det inte var du. Då 
har du en dubbelgångare. Helt klart. En liten ”indian”-kvinna som med spänstiga steg möter världen en tidig … nja inte överhövan tidig … morgon i november.
Fast – nu när jag varit och besökt dig på din blogg, Loll, tvekar jag. Du är ju faktiskt inte kry. Skulle du då med spänstiga steg vandra på Gääärdet. Du bor ju på Söder. Hmmm … med en dubbelgångare som i alla fall fick mig att tänka på dig. Det var det.
PS: Skatan får väl ta och påminna om … i alla fall … att det är näst sista dagen som ni har chansen att rösta hääär … i Daxbloggens 50+-bloggtävling. Ta chansen! DS
Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus …
Det räääcker inte … tycker Skatan som är på väg ut på Morgonrundan med StinaFina.
Det känns som att gå ut och sedan in i en mörk säck …
Tänd ett ljus!
Det räcker inte.
Tänd … det räcker inte …
Nu får du inte vara dum … om det inte räcker … tänd flera … tänd många!
Dagens röst i Daxbloggen har du väl inte glömt, va? Tryck hääär … och vips är du dääär.
Det är Skatan som flaxar hemåt igen … idag om några timmar. StinaFina hänger bara med.
Men nuuu … nu skall Skatan stanna ett tag på samma plats.
Bara göra dagsutflykter till Storstan, till Örebrooo på dop, till … till …
Och StinaFina skall äntligen få lite ”lugn och ro”. Alldeles själv med Husse och Matte.
(StinaFina på språng. Skatan har målat henne i akryl för några år sedan …)
på en backup-cd … men datorn är fortfarande paj.
Så jag har beställt en ”återställare” från HP à 500 spänn.
Killen som hjälpte mig att spara bilderna hade kunnat återställa datorn också … men då hade det blivit väsentligt dyrare. Sa han. Deeet var väl hyggligt att han tipsade mig om att jag kunde inhandla ett program som installerade Windows Vista på nytt istället för att göra det … och sen ta betalt.
Såna företag anlitar man gärna igen. Eller hur?
Idag har jag varit på Vårdcentralen på läkarbesök. Mannen har tjatat och tjatat och nu blev det av … med en lång lista så jag inte skulle glömma nåt i hastigheten.
För det är ju ”i hastigheten”. Man har ungefär en halvtimme på sig på en sån här läkarträff.
Men Skatan har en bra läkare. Så det så. Som tar mig på allvar, klämde mig på magen, knackade mig i ryggen, tog trycket (som är alldeles utmärkt) och skickade mig till provtagningen där man tog alla möjliga prov för att veta min ”status”.
Man tog till och med hörselprov. Barnen har tjatat om det i flera år. Att jag har TVn på så högt.
– Du måste höööra dåligt, mamma, låter det oftare och oftare.
Min läkare skall ringa om provsvaren den 4 november. Då skall jag själv ha tagit och lämnat in ytterligare underlag för prov … ni förstår nog vilka … i denna veckan … så han, doktorn, kan ge besked om provsvaren på dom också.
Och så har jag fått tid hos min gyn-läkare som jag fortfarande går till i Stockholm. Redan den 17 november.
Det går undan.
Och ändå känner jag mig som det ser ut ute idag … dimmig och låg. Trots att läkaren sa när han tänjde och böjde på lederna att … visst, du har bra rörlighet för din ålder.
Han tjatade lite väl mycket om min ålder, tyckte jag.
Vid din ålder haaar man krämpor. Man kommer inte undan. Det är naturligt åldrande bara … bla bla bla ….
Vad är naturligt åldrande … Naturligt och naturligt. Bara för att vi dog vid ca 60 års ålder för det mesta för hundra år sen eller så eller åtminstone var mycket gamla då … behöver det väl inte betyda att kroppen inte skall hänga med nu när livslängden har ökat på med några 10-tal år ytterligare … i bästa fall.
Och att det är n a t u r l i g t med ont både här och där.
Men … inte ont i magen i alla fall. Var naturligt …
Sa han … 
… fast på olika sätt.
Flopp 1.
Den första var egentligen vackrast … i vår smak med högt i tak, väldigt vackra fönster med djupa fönsternischer. Men …
Den låg vid en väldigt trafikerad gata … hörnlägenhet med alla fönster mot gatan utom köksfönstren.
Golven var plastgolv – rakt av och det är inte vår ”melodi” och … tja … fönsterna var fantastiskt vackra men det andra tog över.
Flopp 2.
Den andra ryggade jag nästan mot redan i trappuppången. Det luktade gamla kroppar och död … som det ju gör när gamla kroppar och död har ”vistats där”. Men det skulle man ju kunna ”vädra ut” om ifall att … Men det fanns inte en enda vacker sak med den lägenheten … inte en enda … Jag går helt enkelt inte in på det … Bottennapp! Vi stack in huvudena, sniffade runt och stack ut … fortare än kvickt. Och tänkte.
– Tänk vad man göra med fotografier nu för tiden. Tänk!
Flopp 3.
För att det blev en flogg 3 … har vi oss själva att skylla. Vi hade helt enkelt inte läst på. Det var en etagevåning, helt underbar. Allt! Utom möjligen att badrummet var lite i minsta laget … men annars … Toppen. Man kunde komma in utifrån till båda ”etagerna” vilket ju skulle vara bra om man fick svårt för trappan ”på äldre dar”.
Men det gick ju inte. Där fanns ingen hiss. En etage-våning som man skall äntra trappa upp, trappa upp, trappa upp … med kassar och vovve och sopor (trappa ner, trappa ner, trappa ner) …
Det fanns alltså ingen HISS …
Hur slarvig får man vara?
Jag blev verkligen ledsen för det vaaar en underbar våning som jag skulle kunna ha tänkt mig …
(Akvarell av Skatan med motiv Villa Skogsberg)
Mannen och jag har börjat förstå … jag har gjort det för längesen … att det börjar bli ohållbart med den här stora stora trädgården som skall skötas. Visserligen är vi sex familjer … men ändå.
Var sjätte vecka är det vår tur.
Men det är ju inte hela världen. Utom att man måste fixa och trixa och byta vecka o s v om man är på resande fot lite längre tid.
Och det är ju Mannen och jag. Ofta.
Och så är det de här vår- och höststädningarna.
Vi har en kämpahög ful risig … men tät … häck mot gatan. Som skydd mot både insyn och buller förstås. Men sååå ful och så arbetskrävande. Varje höst skall vi hyra en skylift och så skall en av oss stå däruppe och klippa skott och ibland heeela häcken … för att täta den ytterligare. Vi andra skall ta hand om grenarna med de långa vassa taggarna (en del grenar alltsål) och släpa till släpet som skall köra iväg det till tippen.
Förra hösten regnade det och var svinkallt.
Det går väl an att kratta löv, att klippa ner rosor att … Men när man själv känner för det och vill.
Skatan vill inte känna sig livegen längre. Och nu har jag äntligen fått Mannen över på min sida.
Om vi kom överens om att ”leja” någon att hjälpa oss med trädgården. Skulle det väl kunna funka. Nej, de andra familjerna är inte inne på det. De vill göra allt själva. Och de är ju i majoritet … så …
Så idag blir det tre lägenheter som vi skall titta på. Lägenheter utan trädgård. Men ändå nära … som man säger … skog och mark.
Och vi har ju inte bråttom. Nästa vecka är det höststädning igen … förhoppningsvis den sista …
Nej, vi sitter inte i sjön, vi har inte bråttom. Men vi har bestämt oss.
Alltid nåt!
Härommorgonen när StinaFina och jag gick Morgonrundan höll man på att ”städa bort” mossan från stenmuren … i naturreservatet.
Stenuren, som ju är skapad av mänsklig hand, skall inte försvinna in i naturen … utan den skall framstå som en av människor skapad mur, berättade en kvinna som var mitt inne i arbetet med att kratsa och krafsa bort den fina gröna mossan …
Så skulle det vara.
Idag kom vi till det ställe på muren där mossan fortfarande ligger kvar … och får göra det någon dag till … Åtminstone till måndag.
Visst är det finare, så säj?
Jag får inte in några bilder. Till exempel.
Hela dagen har gått i grått grått grått. Trots att jag varit ute i friska luften både på Morgonrundan och nu för att handla lite mat som jag har satt på ugnen för och som jag genast måste börja förbereda … är livet tungt. Jag hittade inte Vinter, chokladen från Marabou som jag bara m å s t e smaka (Lilla Blå har tipsat i sin blogg).
Nej nu överdriver jag verkligen . Det är banne mig inte tungt. Lite tröstlöst kanske men inte tungt.
Jag har lämnat in datorn och killen där hade ett Peace & Love-armband från årets festival så det blev ju ”snack” förstås. Han gillade konserterna som han såg, han var begeistrad och hade sett nått riktigt datanörd-band som visst hade suttit med datorer och ”spelat” på nåt vis på scenen. Vad bandet hette kommer jag förstås inte ihåg. Jag är ju inte purung …
Killen lovade att försöka titta på min dator så snart han kunde men visade samtidigt en hel hööög med datorer som stod på vänt. Han skulle slå en pling i alla fall. Kanske denna veckan och tala om hur besvärligt det kan bli och hur dyrt framförallt. Men mina bilder är nog räddade i alla fall.
Det trodde han.
I morgon åker Mannen till Stockholm och då är jag ensam om hans dator heeela förmiddagen i alla fall.
Får se vad jag kan få ut av det?
Ha det!
Vi stannar alltid på hemvägen från Bad Ischl i Wittenberg och sover en natt. Och det första vi gör är att gå en sväng med StinaFina … en kisserunda efter att ha parkerat bilen och packat in.
Så även denna gång.
Och det första … ja, nästan det första jag får se är denna … borttappade och hittade …
…sko … en vänstersko. Uppenbarligen. Ännu en vänstersko.
Nåt lurt är det med alla dessa borttappade skor på Skatans … väg genom livet.
Jag kan bara inte komma på vad??
Det blåste som bara den i Sassnitz … när vi gick nästa kisserunda med StinaFina
så det kändes lite pirrigt att vi alldeles strax skulle sitta där på färjan till Sverige … i de där … ja, nästan … stormbyarna.
men det hade mojnat redan innan vi kom iväg.
Det var fantastiskt att vara hemma igen i Sverige och gå Morgonrundan med StinaFina och Coco utefter Furuboda-stranden i det frostnupna gräset … tidigt på morgonen.
För att inte tala om hur det kändes idag när jag var hemma på riktigt.
Idag … på min runda på Femöre med StinaFina i duggregnet och höstrusket … suck …
dök ännu en liten sko upp på min väg …
… en barnsko … och inte en vänstersko. En högersko … men … en ensam borttappad sko likafullt.
Mysko …
Alla dessa skor …
Verkligen … mysko …
… vandrade vi igår. Vi det vanliga gänget, Mannen, StinaFina, Brigitte och så Skatan …
… och det var spegelblankt, solen lyste och här på bilden skymtar Gosau-glaciären på Dachstein.
Skatan tog de vanliga bilderna på StinaFina förstås …
… men här med en ovanligt fin bakgrundsfärg … det turkosgrönblå vattnet.
Det porlade av bäckar och vattenfall …
Både naturliga och de som skapats av människohand …
En mycket bortskämd skata börjar nästan bli trött på det överdådigt vackra dramatiska österrikiska landskapet och längtar hem … ”jag längtar stenarna där barn lekt ” (Heidenstam) … och nu är det bara några dagar kvar på vårt Bad Ischl-boende för den här gången.
På kvällen bjöd vi hem Brigitte på middag som Skatan knåpat ihop efter italienska recept från vännen Fernandos nya bok, Oliv:
Bruchetta med tomat, rödlök och basilika som förrätt. Fiskgryta med pasta, fänkål, lök, tomatkross, vitt vin, vitlök hmm .. och så fisk förstås, lax, och gott brytbröd därtill. Efterrätt: glass rätt upp och ner. Därtill dracks rödvin … som Mannen valt ut och köpt. Skatan dricker och känner om det smakar gott. Och glömmer vad hon druckit medan Mannen läser om viner, smuttar och smakar och väljer och köper … och talar om viner.
Trots att Brigitte åkte hem relativt tidigt slocknade vi också tidigt efter att ha sträckt ut oss i olika hörn där i soffan …
Efter ett tag byttes hörn … StinaFina passade på… när Mannen för ett ögonblick lämnat sin hörna … att sträcka ut sig … i sin älsklingshörna.
Sträcka ut och sträcka ut … snarare kura ihop sig, tycks det som …
Skatans tankar 