och katastrofen.
… alla döda, lemlästade …
Man skriver om Haiti …
citerar en dikt i sin blogg, skriven av en liten grabb.
En dikt som talar och säger … allt … det mesta …
medan jag lever innesluten i mitt eget
… i vårt … i en egen grotta
… utan fönster ut … ditut
… when will those clouds all disappear …
Caféet kändes som en grotta av värme och färg och mjuk musik att krypa in i efter besöket på sjukhuset. Längst in satt vi med våra koppar choklad med vispgrädde och kladdigaste kladdkakan med ännu mera vispgrädde och bara var.
Alice … som inte gillar det kalla ljuset och lukterna och konstiga människorna i vita rockar och pappa i sängen … jo, pappa gillar hon men inte med slang i näsan … tittade storögt omkring sig … på färgerna, lamporna och människorna i sina luvor och sjalar … och värmen omslöt oss och vi slappnade av alla fyra … var och en i sin värld.
Och lyssnade på den finstämda musiken …
Hanna Turi var där och jobbade på något … hon släpper snart en skiva … och Jeppe kom och räckte mig Peace & Love-kalendern 2010 … som en gåva.
– Jag kan ju inte sticka in näbben här förrän …
– Tycker du inte om att få presenter, kontrade Jeppe …
– Joo, men …
Varje gång vi möts förundras jag över den lille grabben som växt upp till denne man som utstrålar … faktiskt precis som Dalai Lama … glädje och frid och lugn … precis som sin skapelse,
(Jesper Heed)
och kunde sticka huvudet långt ner i sanden.
Syster Henrik (Sonen heter också Henrik … kul va?) meddelade i morse att natten varit jobbig. Lungan hade spökat och dränaget gjort ont. Jag frågade om man haft kontakt med lungavdelningen och dr Gabriel men det hade man inte.
– Men skulle man inte …
– Nej, det skulle man inte.
Sonen låg på en kirurgavdelning för trauman … allround så att säga så dränage och lungkollapser samtidigt som bortopererade blindtarmar var man vana att klara av på avdelningen.
Syster Henrik bad mig också ringa igen på eftermiddagen och höra om Sonen kände sig bättre och ville ha besök. Nu var Sonen så utmattad efter den jobbiga natten.
När vi slutat samtalet ringde jag lungavdelningen, förklarade det hela och bad att få tala med dr Gabriel. Han hade telefontid mellan klockan fjorton och femton. Jag bönade och bad att hon ändå skulle be honom kontakta mig och hon var en gullig tjänstvillig sekreterare som lovade att hon skulle be honom ringa mig.
En timme senare ringde dr Gabriel som då haft kontakt med kirurgavdelningen och lagt upp en vårdplan för lungan … Han sa att dränaget skulle sitta en fem, sex dagar. Sedan skulle Sonen röntgas, dränaget dras och förhoppningsvis skulle också lungan då var läkt. Att operera lungan den här gången tyckte han skulle vara vanskligt så nära den besvärliga operationen av den brustna blindtarmen. Sa dr Gabriel. Den ”brustna” blindtarmen.
Ingen på kirurgavdelningen hade hittills i klartext sagt att det var en brusten blindtarm. Man hade bara hm-at och sagt att det var en riktigt ful en … osv osv. Men dr Gabriel kan ju ha missuppfattat …
Jag ringde tillbaka på eftermiddagen och Syster Håkan (… och Mannen heter Håkan … kul va? ) berättade att nu var det bättre. Magen gjorde inte lika ont.
– Var det inte lungan som gjort ont i natt, undrade jag.
– Nej, magen och han har fortfarande svårt att få i sig någon föda.
Sedan fortsatte Syster Håkan att berätta om avdelningens kontakt med Lungavdelningen och dr Gabriel och sa att om inte lungan är bra på lördag blir det Uppsala och operation.
– Blir det?
– Ja, det har jag fått rapport om.
Syster Håkan sa att Sonen nu verkligen ville att vi skulle komma så vi, Pa, Alice och jag väntade in Mannen som kom med tåg från Nyköping och så for vi direkt till Falun och Sonen.
Han låg där i en proppfull sal med patienter och besökare och larmigt och högljutt. Den enda platsen som hade ett draperi runt sängen var hans. Han såg verkligen ömklig ut med dränage på ena sidan och omplåstrat operationssår på den andra och syrgasslang i näsan och smärtstillande dropp och …
Alice tittade på sin pappa och drog ihop sitt lilla ansikte och skulle just börja gråta då Sonen drog ur slangen ur näsan och skojade lite med henne. Lika lite som Sonen gillar sjukhus gör Alice det.
Det vaaar magen han hade haft ont i. Jätteont i. Men nu kändes det bättre men han kunde bara äta kall soppa. Inget varmt och inga mackor eller så. Och så var han trött. Trött på alla ljud och alla människor som pratade högt och gubbarna som inte ville ha släckt på natten och … Egentligen var det besökstid mellan klockan 11 och 12 och mellan klockan 18 och 19. Men Syster Håkan sa till oss att vi kunde komma närhelst vi ville så det väl allmänt så och självklart var där besökare så gott som hela dan. Sa också Sonen. Men han ville inte att vi skulle säga till att han ville ha mer lugn och ro. Man vill ju inte vara till besvär.
Nu har han i alla fall fått telefon … och i morgon skall vi komma tidigare … och blindtarmen hade hunnit brista, sa Sonen.
Skit samma, tänker jag. Det får vara vad det än är. Bara han nu blir frisk och inget mer komplicerar det hela.
Nu får verkligen inget mer hända …
… han som Skatan letat i sitt minne efter så länge … och Skatan fick träff när hon googlade på ”operationer” natten då Sonen skulle opereras.
Det var nämligen så här.
Skatan var på Wiens konstmuseum och tittade på en utställning för några år sedan med verk av Egon Schiele, några av Gustav Klimt men huvudsakligen verk av Christian Schad.
(Egon Schiele: Die Jungfrau)
(Gustav Klimt)
Hennes gamla älsklingar Egon Schiele och Gustav Klimt glömmer hon inte namnet på i första taget men … men den där Christian Schads namn hade alldeles fallit henne ur minnet. Inte hans konst men hans namn.
Och så dök han upp … bara så där.
Skatan kommer inte ihåg sambandet … utställningens tema … Egon Schiele är ju s k expressionist och Christian Schad var dadaist och anhängare av den Nya Sakligheten … men något binder dem samman i alla fall, tycker Skatan.
Att de inte drog sig för … nej, föredrog att betona det fula, som om fulheten var vad de ville avslöja.
Se det vackra i det fula.
Och det har Skatan också …dragits till det fula … snarare än till det sentimentalt vackra (det vackra också förstås) … men, ja, ni kanske förstår. En dag skall hon med ”ord” försöka förklara vad hon menar. Det kommer inte bli lätt för det är en ”känsla”, kanske pervers men … Kommer ni förresten ihåg uttrycket ful-snygg. Det gillade Skatan. Det ful-snygga.
Egon Schiele utforskade människan och sexualiteten i sin konst och satt till och med i fängelse ” för spridning av pornografiskt material till barn”. Skatan visar förstås inte här de allra mest expressiva bilderna … det vågar hon inte … men någon pornograf kan Skatan då rakt inte se Egon Schiele som. Han målade inte för att ”underhålla och väcka lust” (pornografi) utan för att just skildra och utforska sexualiteten och människan.
Och det gjorde nog Christian Schad också. De var samtida men Christian Schad blev mycket mycket gammal (88 år) medan Egon Schiele dog ung (28 år).
Och så var inte Christian Schad expressionist utan anhängare, som sagt, av Dadaismen och Den Nya Sakligheten. Och han sentimentaliserar inte …
(Christian Schad: Självporträtt 1927)
(Christian Schad … tror jag … eller i hans anda … Kolla korpen. Det kunde ha varit Skatan)
(Christian Schad: Skatan … nä , ja´ ba´ skoja …)
har opererats bort.
Alldeles nyss talade jag med en sköterska som kopplade mig till IVA där Sonen ligger. Operationen har gått bra och man har väl tagit bort den fulare än fula blindtarmen som jag inte riktigt vet om den hunnit spricka eller ej. Vid direkt förfrågan svävade hon på målet men ful var den, sa hon. Riktigt ful.
Och till råga på allt. Ännu en lungkollaps. En totalkollapsad lunga. Samma som förut.
Febern hade varit uppe på rekord … som Sonen sa när jag talade med honom alldeles nyss. Fyrtioen grader (-41) …
I natt har jag inte sovit mycket. Mitt i natten tog jag bort målningen av Christian Schad. Jag är vidskeplig och tyckte på nåt vis att den utmanade ödet …
Nu är operationen över och … allt hade gått bra så här är den nu … målningen. I all fall.
Vilket slut på 2009 och vilken början på 2010 …
Nu måste det bara bli bättre och bättre och bättre …
Hemma en natt i egen säng. Tidigt i morse ringde Pa och sa att Sonen var mycket dålig.
Mannen och Skatan och StinaFina fick åka norrut igen …
Och alldeles nyss … för någon timme sedan har jag kommit tillbaka från Falu lasarett där jag lämnat Sonen på en kirurgisk avdelning där han väntade på svar från röntgen.
När jag ringde in fick jag veta vad Sonen redan misstänkte i lördags:
Blindtarmen
Man haaar bara inte så ont av magsjuka … men man tog inte ens sänkan då … i lördags.
Nu var febern snabbt stigande … i lördags var han feberfri … sänkan var över 300 (den skall vara ensiffrig, 8 tror jag) och alla värden var åt fanders …
Och han hade ont ont ont.
Innan jag lämnade honom hade han fått smärtstillande intravenöst, massa blododlingar och prover hade tagits för att man skulle veta vilken typ av penicillin man skulle sätta in osv osv.
Idag är det måndag. I lördags var det som sagt lördag.
Det var kanske det som gjorde den stora skillnaden …
Nu står hanpå kö för akut operation. Narkosläkaren var på väg …
När jag åkte hem till Borlänge sa de i bilradion på Dalaradion hur mycket sämre människor i Dalarna uppfattar vården … hur dålig den blivit … hur mycket anmälningar den fått …
När han kom till avdelningen från akuten stod en säng och väntade på honom … i korridoren. Han skulle få ligga i gången i ett rum med sex sängplatser. Jag skulle lägga hans ytterkläder på en stol.
Som tur var skulle en av patienterna hem … och snabbt snabbt in med hans säng på den platsen.
I år är det valår och man önskar att läkarna skulle kunna säga ifrån. Ordentligt. Skrika högre än högt. Stopp och belägg. Nu går det inte att spara på vården mer. Folk blir inte friskare. De måste kunna få den vård som de behöver. I Sverige. Idag. 2010.
Skall det sparas på vården skall det sparas på politiker och administratörer … inte på läkare, sjuksköterskor och vårdpersonal. Inte på vårdplatser.
Det säger sig ju självt att har man inga platser att vårda människor på så motas de bort så långt det är möjligt med mycket lidande och elände till följd och det blir mycket mycket dyrare i längden och kostsammare för alla.
Skrota landstingen och gör sjukvården statlig.
Visserligen blir en hel hög landstingspolitiker arbetslösa om man skrotar landstingen. Det är säkert där skon klämmer …
Det värsta är att känna denna maktlöshet … att man är så utelämnad.
Detta godtycke.
Blir ni aldrig det?
Trött på mig själv?
På mig alltså?
Jag skulle ta en bloggpaus men kunde jag det?
Va?
Kunde jag det? Lyckades jag med en för andra så enkel sak som att hålla upp med bloggandet en enda vecka?
Va? VAA?
Det är min drog. Jag har ju inte så mycket annat. Just nu behöver jag den här drogen för att ”spy galla” eller bara spyyy.
Det är på nätterna som jag verkligen behöver den här bloggdrogen … på nätterna eller tidigt på morgonen … som nu.
Barnvaktssejouren i Örebro skulle vara till i lördags. Mannen och StinaFina var i Borlänge under tiden och så ringde Mannen. Sonen var nu på väg till Falun i ambulans med outhärdliga magsmärtor.
Det var den smittsamma sjukdomen Vinterkräksjukan plus outhärdliga magsmärtor. Blev diagnosen. Han fick intravenöst smärtstillande medel. Så småningom. Medan Sonen låg och vred sig av smärtor verkade det som om heeela personalen med Läkaren i spetsen tog någon slags paus framför ett spännande dataspel (eller kan det ha varit Sonens journal?) … innan Mannen påminde dom om att de hade en patient med outhärdliga magsmärtor. Då … blev det en rörelse i klungan och så äntligen … smärtstillande medel och hem igen …
Jag har läst på. Man kaaan ha magsmärtor men mer molande sådana än oooouthärdliga … timme efter timme. Nu äter han smärtstillande. Är inte Vinterkräksjukan ganska smittsam. Pa som låg och höll om honom innan ambulansen kom har ännu inte blivit smittad. Men … ropa inte hej förrän … ja …
Och Mannen som alltid blir smittad av allting som han kan bli smittad av har ännu inte några som helst symtom … Han hämtade mig i går eftermiddag och vi for hem till Nyköping igen.
Hemma!
Men säg den frid som varar …
Sonen hade fortfarande ganska så kännbara magsmärtor och åt fortfarande smärtstillande igår kväll när jag ringde och Pa … var frisk men ledsen (förstås) och orolig för sin så otursdrabbade make och … på tisdag skall lägenheten fotograferas och på onsdag skall Sonen röntgas igen. Lungorna alltså … Hur skall deeet gå?
Nu skall du inte vara negativ hörru.
Hör jag från ovan eller från nedan eller inifrån kanske … Nu skall du inte vara negativ …
Tänk positivt!
Allt blir bra … allt blir bra … allt blir bra … blir bra … blir bra … blir braaaa
Skatan tar … förmodligen … en liten paus i boet …
… pustar ut från ”hemmets härd” i ”hemmets härd” … tankar tankar … och återkommer så snart hon pustat färdigt …
… från Trettondagslunchen …
Pappa hade som sagt trotsat kylan och snön och följt med från Stockholm till Nyköping … trots tvekan … och det gladde oss alla föstås.
Brorsan flankerad av systrarna Kristina och Stora E och så pappa igen …
Syskonen Mannen och Stora E mitt emot varandra medan Z, brorsans fästmö och Nickan tar för sig av maten. (Jag har ett foto av Nickan framifrån men hon uttryckte särskilt att hon ”inte ville vara med på bild” och det får man ju respektera …)
Så … det var allt från paparazzin denna gång.
Lilla e hade inte ”strukit” ungarna från dagis. Hon kände sin gamla mamma bättre än hennes gamla mamma gjorde själv. Men Skatan skall hämta dem tidigt efter lunch idag i alla fall …
Det var 19,5 minusgrader när vi, Skatan, Svärson II, Kaxe och Agnes pulsade iväg till dagit strax före åtta i morse.
(Kaxe framför morgon-TV och barnprogram och Agnes bland julkorten i väntan på påpälsning för vidare färd till Dagis … )
Skatan hade sovit riktigt gott i vardagsrummet framför brasan (inte en öppen eld utan en sån där kasett i öppna spisen) som sprakade och knastrade och small som vaggsång. Föregående natt hade hon legat på ”vinden” framför en kamin … men eftersom hon är paniskt rädd för eld och kände sig lite ”långt upp” i huset om, ifall att … och så var ju Mannen och StinaFina inte där.
Trots alla brandvarnare på varje våning … bor Skatan hellre på golvet i vardagsrummet.
Så är det …
För det gör de alldeles, alldeles snart. Det är arbetsamt för en gammal Skata att passa två barn under fyra år inomhus en hel lång dag.
Inomhus …
De har varit förkylda och så är det ju ganska kallt (minus femton, sexton grader).
Mannen åkte tidigt vidare och tog StinaFina med sig … och det var då en himla tur … att jag slapp att ha två hundar att passa på också. Bessie är så gammal och behöver bara släppas ut lite då och då … och hon hade fått följa med på den längre Morgonrunden med Mannen innan han åkte … men StinaFina kräver ju mer än så …
Kaxe är i och för sig en mycket hjälpsam liten herre men systern hans, Agnes, är just nu inne i en mycket frustrerad fas i livet. Hon vill ju så mycket och så kan hon inte. Och kan hon så går det inte fort nog.
(En frustrerad liten dam)
Agnes vill ju också göra allt som storebror gör.
När jag läser sagor är ju Agnes böcker inte så kul för Kaxe och hans inte så kul för Agnes som mest vill bläddra fram och tillbaka och då är det bäst att inte följa text utan snabbt beskriva bilden och göra egna ”hemmasnickrade” sagor … medan Kaxe vet vad där står och man skall följa ”manus” annars blir det ju feeel …
(Kaxe hjälper Agnes att öppna bokpaket från Gammelmoster medan Bessie nyfiket tittar på)
Redan till lunch … falukorv och makaroner och var sin köttbulle … var jag trött som bara den och undrade hur hela dagen skulle orkas med.
(Falukorv och makaroner till lunch)
Kaxe hjälpte mig att steka och fixa. Han är en hejare som sagt på att hjälpa till.
Efter lunch satt Agnes stilla och och … hade ett koncentrerat uttryck i ansiktet. Deeet kände jag igen och kom ihåg från förr.
Och mycket riktigt. Mormor fick ”nöjet” på nytt att byta bajsblöjor på ett barn som inte var så där över sig samarbetsvilligt just då … Men det gick vägen. Så som allt går vägen. Förr eller senare.
Agnes sover middag. Pust … men inte Kaxe och vi bestämde oss för att ta det ”lite lugnt” Kaxe och jag. Jag bestämde och Kaxe höll med så vi la oss i soffan och läste sagor. Jag måste ha somnat mitt i … för plötsligt ryckte någon mig i armen och sa att inte fick jag sova inte …
– Du sooomnade mormor. Du får inte sooova …
Vilken barnvakt!
När föräldrarna kom hem framåt seneftermiddagen … trötta på ett helt annat sätt än jag … sjönk jag ner i soffan och ”lämnade över” med varm hand. Nu lagades det kvällsmat och jag var gäst och lät mig väl smaka.
(Mästerkocken vid grytorna … här i full färd med pannkakssmeten)
Pannkakor med vispad grädde och sylt. Smakade alldeles utmärkt och särskilt gott för mig som ju inte lagar pannkakor särskilt ofta … nu när vi inte har några barn hemma längre.
Lilla e hade jobb med sig hem, Svärson II ville gärna ta en skidtur så Skatan nattade Kaxe med en saga (jag höll ögonen öppna genom hela sagan faktiskt) och nu nu tänkte jag nog dra mig tillbaka tidigt … och få en lite längre natts sömn innan morogndagen …
Men då skall vi nog ge oss ut lite … även om det är kallt. Man kan ju bylsa på sig.
Vi for genom ett snöyrigt Sörmland till ett ännu mera snöigt Örebro för att ta hand om barnbarnen där när mamma, lilla e, hade ett viktigt jobb och pappa Svärson II skulle på jobb på annan ort och dagis var stängt och …
Och så var det ju så längesen.
Bara Kaxe var vaken när vi kom och han fick sina ”julklappar” som vi ännu inte hunnit ge honom av Nickan, min syster, och slängde de fina sockorna åt sidan för att koncentrera sig på pusslet.
– Åhh, sa lilla e, Karl Axel älskar just nu att pussla så det var den bästa julklapp han kunde få.
– Och, sa hon vidare …
– Tänk om han fått detta på julafton. Då hade det säkert inte blivit lika roligt med alla andra saker som konkurrerade.
Så Kaxe la pussel, Mannen och Skatan åt hemmagjord pizza …
Nej … nu vaknade han … och nu skall vi genast lägga pussel …
Hej då på ett tag
Om några timmar skall Mannen och Skatan bjuda på Trettendagslunch. Pappa, Skatans bror med trolovad, syster och Mannens båda systrar kommer … och Skatan har lite att stå i …
Det kommer att serveras …
Prästostsnittar med aprikoser (det var det mest röriga och slabbiga jag gjort … men jag tror det blir gott. Nu står de ”i press” i kylskåpet för vidare hantering när det är så dags …
Oxfilé, madeirasås och rönnbärsglaserade rotfrukter
och till efterrätt
Vaniljglass med lingonkolasås … som jag just håller på att fixa till … Brytningen mellan kolasötslisket och de friska lingonen kommer nog bli gott.
Som vanligt prövar Skatan något nytt och har aldrig gjort vare sig såsen. snittarna eller efterrättssåsen förut. Inte heller grönsakerna i den tappningen. Såsen är väl som andra såser men man vet ju inte hur … riktigt hur … det kommer att smaka. Det blir en överraskning för Skatan också.
Nu skall Skatan försöka få någon timmes sömn … för igår … på Trettondagsafton var vi på Trettondagsaftonskalas.
Oj … vad det var roligt. Mannen och Skatan har ju inte riktigt hunnit landa här i Nyköping (på våra tre år här) och tja … komma in i umgängeslivet eller vad hon skall säga.
Vi har förtås haft lite fester men … Och så blev vi bjudna på kalas. Till ett par som aldrig lämnat sin hemstad riktigt … De har bott utanför stan men alltid i närheten av den.
Mannen i huset är gammal kompis till Mannen och frun är också några år äldre än Skatan. Och det vet vi ju alla. Att i tonåren var några år väldigt mycket. Vi hade egentligen inget alls med varandra att göra. Utom att killarna som var äldre lockade förstås. Oss yngre tjejer.
Vi var sexton stycken och det var trångt och trevligt och gott … Mannen till höger om Skatan hade gått på Solbacka samtidigt som hennes bror (som är död). Själv kände hon honom inte. Han var ju yngre!
Vi pratade om Skatans bror, som varit död så länge nu, om Solbacka, internatskolor, Ondskan (J Guillou) och att en del trivs som fisken i vattnet på såna där skolor medan andra mår dåligt, uselt … som brorsan och Guillou … inga jämförelser i övrigt.
Det ena samtalsämnet ledde till det andra … som det ju brukar göra och vi hade så mycket ”gemensamma” minnen trots att v,i Skatan veterligt, aldrig träffats förut.
Skatans huslälkare med fru var där. När honhälsade på honom och han presenterade sig berättade Skatan att nog hade de träffats förr … men kanske i ett lite annat sammanhang. Då gick det upp en talgdanke och han sa med glimten i ögat och ett lite generat leende.
– Då hade du förmodligen inte lika mycket kläder på dig …
Så här låter det slipprigt … men så var det inte alls. Det var jättetrevligt att träffa honom så här också och han berättade att vårdcentralerna nu ”slåss för sina liv” , nu … efter det att man får välja husläkare och vårdcentral fritt … och Skatan lovade honom förstås att vara honom trogen i det fallet.
Att han inte kände igen Skatan berodde nog snarare på att han hela tiden satt och tittade in … eller halva tiden åtminstone … i datorn på vad han skrivit tidigare i journalen etc etc … Så är det ju nuförtiden.
Efter en jättetrevlig kväll vandrade Mannen och Skatan hemåt i kylan … långkalsonger och yllemössa hade vi med oss förstås …
Bums i säng … (StinaFina fick sig en nattsväng förstås) för som sagt … idag väntar nya tag …
nu längtar hon till Österrike, till Bad Ischl, Bad Goisern ja … Salzkammergut … Östterrike
till bergen, vännerna, ja, till människorna där … som inte har så bråttom, till landet som är som det var förr … i tiden …
till själva lukten, doften … till språket …
Hon längtar visst alltid bort … den här Skatan … alltid bort …
(Egon Schiele – vinterträd)
… när hon ser den där förargliga, gula fläcken …
… att hon inte har något större fel på Gula fläcken i alla fall …
– Förbaskat också, att frukostägget skulle hamna dääär … nu igen … äsch … bort bort … bort
Och så fortsätter hon … Skatan … ut i trädgården och kraxar lite … men vad i …
– Vad göör ni ? , kraxar hon (dom tror hon säger ”Rooney”, men … där tar de fel)
Skatan gillar verkligen inte att bli retad och tar till det STORA kraxet …
– Fuck up … Fuck up … , kraxar hon …
– What a bitch!
Tacka sjutton för det …
… och Skatan vill absolut att hon får ett ”ord med i laget”. Inte bara hemma hos sig utan även här hos Skatan.
Som så gärna citerar henne:
”Det är inte Björn Ranelids fel att han blivit superkändis som TV-bonden, Anna Anka och Laila Bagge.
Att Björn Ranelid har buntats ihop med de andra djuren i kändisburen kan inte han hjälpa, det är folkets fel och folket har alltid fel.
Individen har alltid rätt, men vad hjälper det – mot massan har individen inget att komma med.
Hade franska folket fått välja hade giljotinen aldrig monterats ned.
Alltså – inte ett ont ord om individen Björn Ranelid.
Jämfört med andra svenska författare jag känner är Björn Ranelid ovanligt lite egotrippad och kompetitiv.”
Bodil talar ju egentligen inte om den ”mobbade” Björn Ranelid som stöts och blöts överallt … inte minst här … utan om författaren och författaregot och har väl egentligen inget att säga i just mobbingdelen.
Hon vill nog inte ens ha ”ett ord med i laget” för hon tror ju uppenbart inte på ”laget” eller massan … så tolkar Skatan det
… eller … eller är Bodil Malmsten ovanligt infernaliskt ironisk … här … hmm …
Det kan jag väl aldrig tro.
Eller?
Skatan är lite sent ute förstås. Att blogga om och bemöta vad som skrivits om Björn Ranelids ”ljuva hämnd” i Fångarna på slottet-programmet.
Med den äran. Tyckte Skatan.
Peace in mind fick mig att reflektera mera om just det här med mobbing.
Och så. Sent i går kväll besökte hon två bloggar i ärendet … i alla fall .
Och skrev kommentarer.
Den första var Kulturbloggen där Rosemari i sitt inlägg i stort sett tycker att ett sånt stort ego som Björn Ranelid får skylla sig själv och att hans attacker på sina mobbare inte var sämre än deras.
Det tycker jag. Att häckla någon – kändis eller inte – för hur han ser ut, om han bär läppglans eller inte, färgar håret eller inte … har inte med denna författares verk att göra. Han har fått priser och utmärkelser för just sitt verk. Här går man på en person … en person som blivit mobbad i hela sitt liv …
Det tycker Skatan … som för övrigt är allergisk … ja, mer än så … mot all typ av mobbing vare sig den sker i skolan (äldsta dotterns glasögon och frisyr …) eller i offentligheten, i politiken, i kulturvärlden.
I den, kulturvärlden, tycker jag man borde hålla sig ”för god” för det.
Nu har Skatan i och för sig inte läst Leif GW eller Linda Skugges kolumner i just det här fallet men har förstått ”nivån” och Björn Ranelid gick inte till angrepp i programmet på deras utseende, deras hud-, hår- eller whatsoever-färg utan att de, enligt Ranelid, skrev uruselt. Och det får ju vara en kritik så god som en an. Björn Ranelids angrepp och utspel …
”Jag blir så trött på människor som tror att deras sätt att leva är det enda rätt. Det finns så många människor och så många sätt att leva.” skriver Rosemari
Det blir jag med. Men att säga det är inte mobbing. Att förespråka en livsstil och säga vad man tycker om andras … är inte mobbing.
Björn Ranelid har ett jättestort ego … och det sticker han knappast under stol med själv … men han mobbar inte. Slår inte under bältet.
Åtminstone inte i programmet Fångarna på slottet som jag såg.
Så till en annan bloggare som kanske är känd för att vara just – mobbare – Alex Schulman – om jag skall tro hans rykte. Nu har jag inte läst mycket av Alex Schulman heller. Mer om.
Men i det här fallet gör han en fin analys av Björn Ranelids utspel i TV och person.
”Den Björn Ranelid som leende och självbelåtet citerar sina egna kärleksaforismer intresserar mig inte särskilt mycket. Men den Björn Ranelid som tittar in i kameran och berättar om hur en läpp kan förändra ett liv är en av de sköraste, vackraste människor jag sett.”
En sån här sammanfattning kanske inte är av intresse för någon annan än Skatan … men nu har hon i alla fall gjort den.
Och egentligen är det här och nu och ”mindfulness” som skall gälla men Skatan har ändå en känsla av att för att gå vidare krävs det en viss … en viss eftertanke, ett visst … någon slags sammanfattning så inte det bara är den sista delen av året som ”biter sig fast”.
Det negativa.
Det är ju ofta så.
Att det just är det negativa som man kommer ihåg även om livet i övrigt var fantastiskt under året.
Och förra året var som bekant 2009.
Och började med att Skatans RSL-ben gjorde sig mer än vanligt påminda …
Skatans tidiga morgnar blev ännu tidigare. Men hon hade vett att ta vara på dom genom att i arla morgonstund ”stöka undan” bloggandet så att det inte under dagens andra timmar skulle störa resten av familjen = Mannen och StinaFina.
I januari skulle också pappa, idag 97,5 år (född 1912 … det är som med småbarn … man räknar med halvåren när man är i början av livet och när man är i slutet av det eller förutsätter att man är det. ) … i januari skulle han ha varit med i Popcirkusprogrammet med han Luuk. Alla väntade och väntade men han dök inte upp i programmet förrän bra mycket senare. I februari …
Men nu går Skatan händelserna i förväg. Hon inledde sitt nya fräscha år med en föresats som Loll förmedlat: att se framåt med tillit.
”TILLIT ÄR ATT VÄLKOMNA DET SOM HÄNDER”
Och det är nog något som Skatan har försökt göra 2009 … haft som baktanke att möta livet med just … tillit. Men inte är det lätt inte. Och vem har sagt att det skaaa vara lätt.
Precis som i år kände Skatan sig tappad på energi men fick en kick från oväntat håll, Ernst Billgren.
Skatan var i Margiths ateljé den 23 januari ... den dag som hon skulle ha fyllt 60 år … sörjde och ältade.
”Men döden var ett faktum, ett deprimerande faktum, hur man än såg på saken. Instängd i denna kvävande motsägelse, sprang jag runt i cirklar. …. det var en underlig tid. Mitt i livet kretsade allt kring döden.” (Haruki Murakami , citat från Norwegian Wood)”…
Så. Nu får det vara nog. Nu skall jag aktivt sublimera eller fokusera eller vad det nu heter… Inte leva i det förgångna…. NU…. och I MORGON är vad som gäller. Från och med nuuuuu….”
Detta skrev Skatan i januari … då hon också flaxade hitan och ditan … som vanligt. Till Örebro och Kaxe och Agnes, till Stockholm tur och retur och tur och retur och …
Sedan gick året vidare i en svindlande virvlande dans.
I början på februari, på sin egen födelsedag for Skatan och Mannen till Thailand och ett exotiskt bröllop, det andra för det redan svenskt gifta paret Sonen och Pa. Hemma i byn …
Efter bröllopet for vi allihop till Koh Chang (Elefantön) och solade och badade och varje kväll, nästan varje kväll, var vi på Oodie´s Place … det bästa av Places och hade vansinnigt roligt och njöt av musiken …
Hela mars regnade det. Åtminstone i det hörn av världen där vi befann oss, Skatan och Mannen och StinaFina. I Bad Ischl, Österrike.
Och i mars … den 23:e … dog min systers man och livskamrat, Peder … och världen blev inte som den varit för min syster längre … Aldrig mer.
April … Påsken firades i Örebro med hela Storfamiljen. Det var en påsk det … Solen sken, maten var god och Skatan var omgiven av alla sina barn och barnbarn och barnbarn på G (Pa var ju gravid med Alice … )
Maj … lite här och där … i Österrike, i Skåne, i Örebro och hemma i Nyköping förstås. Norrköping Horse Show med flickorna S och … lite annat smått och gott.
Juni, juli och augusti … Femöre förstås men med vissa avbrott och flax … till Skåne där jag träffade bloggvännerna Znogge och Pruddelutt … och gick på en fantastisk skrivarkurs på Fridhems folkhögskola.
Och sen tog Skatan tåget norrut och träffade ännu en bloggvän: Skogsnuvan som tog emot mig i sitt hem i Fisksjön och vi hade så roliga dagar tillsammans. Trots att regnet för det mesta öööste ner.
I augusti närmare bestämt den tjugoförstra (21) föddes vårt senaste barnbarn Alice Inga Kristina och Sonen blev pappa för första gången och Skatan och Mannen blev farmor och farfar.
Det var förstås årets höjdpunkt alla kategorier.
I september kom äntligen Brigitte på besök till oss på Femöre och Örebroarna också några dagar … Sedan åkte vi ner till Bad Ischl igen via Yngsjö, Bad Wittenberg och Erlangen i Tyskland och familjen Pfeil för att vara några härliga veckor i Österrike innan vi var tillbaka i Sverige igen. Där vi stannar i knappt
en vecka …
För sedan, i oktober, bar det av på en fantastisk resa till Jordanien med Mannens gamla klasskamrater från Sigtunaskolan. En fantastisk resa som jag ännu inte rapporterat färdigt om … något kom som vanligt emellan. Det kanske kanske kommer mera alltså.
Sedan kom mörkret och deppet och …
Trots 40-årig bröllopsdag …
Trots att Skatan blev inbjuden att närvara och ta farväl till Margiths jordiska stoft genom att askan äntligen fått sin vackra plats på Gustafs kyrkogård och träffa hennes Göran, söner och barnbarn … och
trots att vår älskade lilla Agnes fördes fram till dopet
… äntligen! får man väl säga … vid ett år och nästan fyra månaders ålder. … och en verkligen trevlig dopsammankomst med Börjessonsfamiljen och Andersonarna och vänner … och trots att hela den spännande tävlingsrundan i Daxbloggens 50+-tävling där Skatan först blivit nominerad, sedan kommit till final och till rolig finalfest i Stockholm då hon också fick träffa Ingrid på Stenstugu IRL …
Trots allt detta är det ändå något tråkigt som lägger sig som en våt filt över november för Skatan … nämligen
hela den förbaskade anställningsproceduren för en praktikplats (som jag dokumenterade i december) … en praktikplats som var som gjord för Skatan e g e n t l i g e n men som bara ”gick upp i rök” på grund av vad? Av schabbel, av inkompetens, av nonchalans, av att inte räknas … Skatan har fortfarande en tagg i hjärtat av att ha blivit behandlad så … så … lågt.
Det är detta som lägger sig som en våt filt och gör att allt roligt och spännande liksom trycktes undan och försvann.
Men så faan heller … Nu är det nya tag som gäller. Även om Skatan fortfarande känner den där taggen i hjärtat … Förstår inte det …
Efter november kommer förstås december … och Borlänge och Sonen och Pa och och och …. fast en fin julafton fick vi tillsammans och mycket annat också att glädjas åt. Skatan fick vara där … hjälpa till så att Sonen och Pa fick sitt radhus … lära känna sitt nya barnbarn Alice
och så väl tillbaka i sitt eget … firades förstås nyårsafton på samma sätt … the same procedure as last year … i Stockholm med gamla trogna vänner …
Snipp snapp snut så var året plötsligt slut …
Och nu börjar vi om på nytt …
Nej, inte på nytt.
Skatan ser ju faktiskt livet som en spiral … så nu svingar vi oss uppåt i den … uppåt … uppåt … uppåt …
Skatans tankar 