Kategori: Skatans Tankar

Riddarhuset

Igår var Mannen och Skatan på Riddarhuset.

Riddarhuset Foto Bielke(Foto: Bielke)

StinaFina fick stanna hos Stora E där hon fick macka till kvällsmat (vi hade glömt hennes egen) och ha det mysigt.

Det var Svenska Bergsmannaföreningen, som Mannen är med i såsom varande Bergsingenjör, som hade anordnat visningen där i Riddarhuset med macka och öl på Jernkontoret efteråt.

Intendenten Anders Lindström, IMG_3684_3anders-lindstrom foto A-M Lindqvist

(Foto: A-M Lindqvist)

var guide och en bättre guide kunde vi verkligen inte ha haft. Han hade en hög tydlig röst med betoning på tydlig … och så var han rapp och rolig också. Så framställningen som varade i två timmar ungefär,  blev aldrig tråkig eller långrandig. Man ville bara höra mer om husets arkitekthistoria, fler episoder om vad som kunde ha hänt vid adelsmännens alla riksdagar  där, och så om adeln förstås, grevar, friherrar och ”vanlig  knapadel”.

Men … Skatan hade faktiskt varit här förr. Och när hon klev över tröskeln in i den stora öppna stenhallen  kände hon ilskan stiga inom sig och sa till Mannen.

 – Tänk att jag inte glömt, tänk att det fortfarande sitter som en tagg i mig … fast jag  e g e n t l i g e n  har lagt det och honom och allt vad han står för  bakom mig.

Foto Anders Wiklund Scanpix

(Foto: Anders Wijklund/Skanpix – beskuren bild)

Förra gången Skatan var där på Riddarhuset  hade hon blivit inbjuden dit av sin biologiska far … som hade sin ätts vapensköld  i stora salen, en vapensköld som han stolt visade upp och berättade om men också snabbt poängterade  att jag, Skatan, som ”oäkting”,  aldrig kunde få del i. Trots avskaffade previlegier …

Som om jag skulle velat det  eller någonsin hade trott det!

Men det skulle komma mera från min ”noble” biologiska pappa … Något som jag aldrig hade kunnat förbereda mig för när jag tagit mod till mig och tagit kontakt.

Jag hade ju ”min familj” på annat håll. Den pappa och mamma (som alldeles nyligen dött och som jag saknade så), mina adoptivsyskon … ja min ”riktiga” famlij … och så kom ”gubben” och slängde ur sig floskler …

Men det skulle komma mera …

… och det kommer att komma mera här på bloggen också. Var så säkra.

Nu när Skatan har fått upp ”ångan”. Så …

Skatan tänkte …

… att när hon nu blivit nominerad och allt …  till en 50+-tävling så skulle hon kanske snygga till sig lite, städa upp, rensa ut bland alla Kategorier som hon ”dragit på sig” …  till exempel

Men så kom hon att tänka på att det är ju som hon ääär, Skatan: vildvuxen, kraxig och flaxig.

 

X

 

(Björn Bergsten)

Så hon lät det vara som det var.

Kraxigt och flaxigt …

Mjölkvitt ute och mjölkvitt inne

Idag har jag varit på Vårdcentralen på läkarbesök. Mannen har tjatat och tjatat och nu blev det av … med en lång lista så jag inte skulle glömma nåt i hastigheten.

skull

För det är ju ”i hastigheten”. Man har ungefär en halvtimme på sig på en sån här läkarträff.

Men Skatan har en bra läkare. Så det så. Som tar mig på allvar, klämde mig på magen, knackade mig i ryggen, tog trycket (som är alldeles utmärkt)  och skickade mig till provtagningen där man tog alla möjliga prov för att veta min ”status”.

Man tog till och med hörselprov. Barnen har tjatat om det i flera år. Att jag har TVn på så högt.

– Du måste höööra dåligt, mamma, låter det oftare och oftare.

Min läkare skall ringa om provsvaren den 4 november. Då skall jag själv ha tagit och  lämnat in ytterligare underlag för prov … ni förstår nog vilka …  i denna veckan …  så han, doktorn, kan ge besked om provsvaren på dom också.

Och så har jag fått tid hos min gyn-läkare som jag fortfarande går till i Stockholm. Redan den 17 november.

Det går undan.

Och ändå känner jag mig som det ser ut ute idag … dimmig och låg.  Trots att läkaren sa när han tänjde och böjde på lederna att … visst, du har bra rörlighet för din ålder.

Han tjatade lite väl mycket om min ålder, tyckte jag.

Vid din ålder haaar man krämpor. Man kommer inte undan. Det är naturligt åldrande  bara  … bla bla bla ….

Vad är naturligt åldrande … Naturligt och naturligt. Bara för att vi dog vid ca 60 års ålder för det mesta för hundra år sen eller så eller åtminstone var mycket gamla då … behöver det väl inte betyda att kroppen inte skall hänga med nu när livslängden har ökat på med några 10-tal år ytterligare … i bästa fall.

Och att det är  n a t u r l i g t  med ont både här och där.

Men … inte ont i magen i alla fall. Var naturligt …

Sa han … skull2

Tre lägenheter – Tre floppar

… fast på olika sätt.

Flopp 1.

4H6G689L_q100_h300_w440_mFile_cmOnlyScaleDown

Den första var egentligen vackrast … i vår smak med högt i tak, väldigt vackra fönster med djupa fönsternischer. Men …

Den låg vid en väldigt trafikerad gata … hörnlägenhet med alla fönster mot gatan utom köksfönstren.

Golven var plastgolv – rakt av och det är inte vår ”melodi” och … tja … fönsterna var fantastiskt vackra men det andra tog över.

Flopp 2.

Den andra ryggade jag nästan mot redan i trappuppången. Det luktade gamla kroppar och död … som det ju gör när gamla kroppar och död har ”vistats där”. Men det skulle man ju kunna ”vädra ut” om ifall att … Men det fanns inte en enda vacker sak med den lägenheten … inte en enda  … Jag går helt enkelt inte in på det … Bottennapp! Vi stack in huvudena, sniffade runt och stack ut … fortare än kvickt. Och tänkte.

– Tänk vad man göra med fotografier nu för tiden. Tänk!

Flopp 3.

För att det blev en flogg 3 … har vi oss själva att skylla. Vi hade helt enkelt inte läst på. Det var en etagevåning, helt underbar. Allt! Utom möjligen att badrummet var lite i minsta laget … men annars … Toppen. Man kunde komma in utifrån till båda ”etagerna” vilket ju skulle vara bra om man fick svårt för trappan ”på äldre dar”.

Men det gick ju inte. Där fanns ingen hiss. En etage-våning som man skall äntra trappa upp, trappa upp, trappa upp … med kassar och vovve och sopor (trappa ner, trappa ner, trappa ner) …

Det fanns alltså ingen HISS …

Hur slarvig får man vara?

 Jag blev verkligen ledsen för det vaaar en underbar våning som jag skulle kunna ha tänkt mig …

Lägenhetsvisningssöndag

akvarell-villa-skogsberg-2008(Akvarell av Skatan med motiv Villa Skogsberg)

Mannen och jag har börjat förstå … jag har gjort det för längesen … att det börjar bli ohållbart med den här stora stora trädgården som skall skötas. Visserligen är vi sex familjer … men ändå.

Var sjätte vecka är det vår tur.

Men det är ju inte hela världen. Utom att man måste fixa och trixa och byta vecka o s v  om man är på resande fot lite längre tid.

Och det är ju Mannen och jag. Ofta.

Och så är det de här vår- och höststädningarna.

Vi har en kämpahög ful risig … men tät … häck mot gatan. Som skydd mot både insyn och buller förstås. Men sååå ful och så arbetskrävande. Varje höst skall vi hyra en skylift och så skall en av oss stå däruppe och klippa skott och ibland heeela häcken … för att täta den ytterligare. Vi andra skall ta hand om grenarna med de långa vassa taggarna (en del grenar alltsål) och släpa till släpet som skall köra iväg det till tippen.

Förra hösten regnade det och var svinkallt.

Det går väl an att kratta löv, att klippa ner rosor att … Men när man själv känner för det och vill.

Skatan vill inte känna sig livegen längre. Och nu har jag äntligen fått Mannen över på min sida.

Om vi kom överens om att ”leja” någon att hjälpa oss med trädgården. Skulle det väl kunna funka.  Nej, de andra familjerna är inte inne på det. De vill göra allt själva. Och de är ju i majoritet … så …

Så idag blir det tre lägenheter som vi skall titta på. Lägenheter utan trädgård. Men ändå nära … som man säger … skog och mark.

Och vi har ju inte bråttom. Nästa vecka är det höststädning igen … förhoppningsvis den sista …

Nej, vi sitter inte i sjön, vi har inte bråttom.  Men vi har bestämt oss.

Alltid nåt!

Amman

Och så kom vi då till Amman på den femte dagen.  Staden, som precis som Rom, vilar på sju kullar …

Amman(Bilden har jag hittat ”på nätet” men jag har liknande i min dator som ju är ”på vift”)

Innan incheckningen på hotellet gjordes en avkortad ”city tour”. Vi var så himla trötta.

Jordanien har tagit emot mest palestinska flyktingar i världen (ca 2 miljoner) , tror jag. Det finns jättestora trånga flyktingläger ”mitt i Amman”… det kan vara en del av det som syns här på bilden ovan.

– Så det gäller att inte ”höja rösten när man pratar med frugan, anmärkte Abdullah, vår fine guide … som med känsla pratade om Israel och Mellanösternproblematiken.

Men den tänker inte jag prata så mycket om. Att den var allestädes närvarande kunde man inte undvika att märka . Integrerad i vardagen i Jordanien, helt enkelt.

På hotellet blev det snabbdusch och lite vila innan vidare äventyr …

Det visade sig att på just det hotellet hade en självmordsbombare  tagit sig in och utlöst en bomb mitt i en bröllopsfest som hölls där. Och massor av människor omkom. Bland annat en granne till Stellan som hade suttit 7 år i isreliskt fångenskap, släppts och varit med i förhandlingarna med Arafat och Clinton i Camp Davies … och nu hade fått en välförtjänlig pension. Och så hände detta. Vi skall också komma ihåg att det är stora skillnader på tro inom den muslimska världen. Allt är inte svart ellre vitt.  (Hotellet var det mest ”slitna” av våra hotell. Men matsalen var den finaste och alldeles nybyggd … av förklarade skäl).

Vi var  inbjudna till Stellan och Hania som hade en fantastisk våning på en av Ammans sju kullar med en vidunderlig utsikt över stan. Man hade haft sån tur att tomten mittemot inte fick bebyggas av ”arkeologiska skäl”.  Vi minglade och pratade och beundrade den vackra våningen …  (här skulle jag vilja haft mina bilder ).

Sedan bar det av till kvällens huvudbegivelse: Middag på the Royal Automobile Museum med privat visning av kurator Mr. Gargour. Skatan tog bilder på Harley Davidson från 1900-talets början, som jag kommer förevisa i sinom tid, förhoppningsvis, och nöjer mig med bilder som jag lånat från Mannens klasskamrats hemsida … vilka ju inte heller går av för hackor.611757-gQrdX

611760-wSS14

611763-EzIgF

Fyrarätters (eller var det femrätters) middag avåts där bland alla bilarna innan vi återbördades till vårt hotell … där vi somnade ”ovaggade”.

Var så säker.

StinaFina och min Morgonrunda idag

Härommorgonen när StinaFina och jag gick Morgonrundan höll man på att ”städa bort” mossan från stenmuren … i naturreservatet.

Bild010

Stenuren, som ju är skapad av mänsklig hand, skall inte försvinna in i naturen … utan den skall framstå som en av människor skapad mur, berättade en kvinna som var mitt inne i arbetet med att kratsa och krafsa bort den fina gröna mossan …

Så skulle det vara.

Idag kom vi till det ställe på muren där mossan fortfarande ligger kvar  … och får göra det  någon dag till … Åtminstone till måndag.

Bild011

Bild012

Visst är det finare, så säj?

Över mitt förstånd

Sveriges Gladaste Man … kan inte vara så himla glad längre. Så som han uttrycker sig … så hätskt … så oförsonligt … så  f a n a t i s k t  och h a t i s k t!

”Hr Åkesson (SD) har sparkat liv i debatterna runt om i landet och det känns bra. Jag tycker dessutom att han är en modig kille som vågar ta tag i detta. Tycker däremot inte att han skall dra alla muslimerna över en kam. Det är klart och bevisat att man får med många löss i det första draget man gör med luskammen, fast sedan skall man nog avväga vilka som är hot eller ej. Klart är det att det kommer att bli reaktioner från många håll och kanter, det har det ju redan blivit, men jag tror att det kommer fler.”

Ja, där fick han  rätt. Här kommer en reaktion … fast inte mot SD, för dem har jag en klar uppfattning och behöver inte reagera …  utan mot Sveriges Gladaste Mans reaktion och utfall mot de  ”etablerade” Sveriges politiker …

Just den här islamartikeln som han … Sveriges ex-Gladaste Man refererar till har fått en hel del SD-plitiker att hoppa av. Det blev helt enkelt för mycket.

”- Det är rent förtal av muslimer, jag kan inte ställa upp på den synen” säger till exempel Lars-Erik Persson, lokal ordförande (före detta får man väl säga nu) för SD i Falkenberg. Han anser vidare att Jimmie Åkesson bör ””rensa” bland medlemmarna.”

– På landsdagarna fanns det medlemmar som krävde dödsstraff. Den typen av förslag och människor vill jag inte förknippas med, säger Lars-Erik Persson i Svenska Dagbladet idag.

Enligt Expressen lämnade Carl-Johan Backestierna posten som ordförande för SD i Mark. Därtill har även Jan Hansveden i Landskrona uteslutits. Allt enligt en artikel i Svenska Dagbladet idag.

Men … Sveriges ex-Gladaste Man skriver vidare:

”Här har man ett parti som vågar tala öppet om de problem som vi har i landet, de andra fegisarna, de som ställt till med allt detta, de borde öppna upp stora famnen och ta in dem i partiet. Vad kan och vågar en dam som Mona Sahlin göra? Vad har hon uträttat för landets bästa? Jo hon har skapat rubriker i dagspressen, sen då? Moderaterna som skulle se till att pensionärerna skulle få det bättre, jo kyss mig i röven. Värre har det blivit. Centerpartiet, har allt sedan Hr Hedlund avgick, kämpat med näbbar och klor för att utrota de svenska bönderna och folkpartiet, en samling mesiga frikyrkobröder och systrar som niger och fiser när de andra talar. Vänsterpartiet, ett enda stort skämt och jag vet att min avlidne fader (en röding på barriärerna i norr) han snurrar som en propeller i sin låda varje gång dagens vänsterpartister öppnar munnen. Ett parti helt utan ryggrad, påminner om en leguan, hasandes fram i riksdagskorridorerna. Så är det miljöpartiet, trädkramarna som tycker det är viktigare att rädda en tiger i Indien än de barn som svälter där nere. Lägg ner alla företag som inte kan miljanpassas efter deras normer och villkor. Själva kör de omkring med gamla Volvo 142:or som spyr ut avgaser, klipper sina gräsmattor med ålderstigna motorgräsklippar och så skall de städa upp utanför min dörr? Så har vi frimicklarna i Bankeryd. En handfull lärjungar som följer sin messias Göran Hägglund i vått och tort. Är varken vågskål eller någonting annat i den svenska poilitiken, de sitter bara med och lyssnar och då och då skriker de till, -Stoppa abborterna!
Pensinärspartiet är en samling överåriga gubbar och kärringar som varken törs eller kan göra ett endaste dugg av, om och med någonting. En del kan faktiskt starta upp en dator (de kommer automatiskt till en sida för släktforskning) men mer är det inte i det stora hela. Vad finns det kvar?”

Sveriges ex-Gladaste Man  avfärdar här alltså i föraktfulla rader allt och alla … hela det demokratiska samhälle han har växt upp i, gått i skola i, fått rösta i och säga vad han tycker i … och gör det fortfarande. Och kan gör det. Säga vad han tycker.*

Men, sorry, pappa B, jag känner inte längre den sympati för dig som jag gjort … det tar emot och jag kommer ta bort dig från min ”Nära till hands-lista” här bredvid.

Vi har helt  v ä s e n s k i l d    syn på livet och våra grundvärderingar kan inte mötas  n å g o n  s t a n s.

De svepande generaliseringar som du gör om folk, om religioner, och om våra politiska partier,  m den folkvalda regeringen … skrämmer mig.  … Vad är det för samhälle du vill ha?

Du skall veta att jag har tänkt över det länge … att ”hänga ut dig” här hos mig med detta  avståndstagande … och det  var inte lätt.

Men jag kände att jag var tvungen.

Så … nu är det sagt.

* Leva och Låta leva är ju mitt motto. Och det försöker jag följa … ibland in absurdum. Men när en från mig ”oliktänkande” över huvud taget inte respekterar  sina ”motståndare” som har andra åsikter och fullkomligt överöser dom med ”spott och spe” … när  r e s p e k t e n  saknas  så … så känner jag att jag måste ta avstånd.

Nominerad

Skogsnuvan har gjort mig uppmärksam på att jag också, nej, inte jag … utan  min blogg förstås, Skatans tankar, är nominerad i en 50+-bloggtävling som daxbloggen har utlyst.

Bilmedtext_412_01(Bild från http://www.daxbloggen.se … som jag lånat och  äntligen fick in via Mozilla Firefox … Trägen vinner!)

Skogsnuvan är självklart också nominerad.

Själv har jag ingen aaaning om vem som har nominerat min blogg men kan inte hjälpa och erkänner villigt att jag känner mig väldigt stolt och tycker att det är jättespännande … att ha hamnat i ett sådant sällskap.

Sååå … vem skall jag i min tur nominera. Det blir en svår nöt att knäcka. Jag har väl ett hum om vilka av mina bloggvänner som passerat de femtio … men är inte säker förstås så …

Så snälla, snälla, snälla (som Caroline af Ugglas sjunger i ett annat sammanhang) … snälla, snälla snälla  … kan ni över 50+ inte nominera er själva. Det fååår man. Så slipper jag dilemmat … och  kanske glömmer någon … som blir ledsen att just han eller hon inte blir nominerad av mig …

Visst ääär det spännande …

Surkärring

Nu har jag suttit och fibblat fram och tillbaka i Mannens dator för att kunna få in bilder.

För att kunna  fortsätta att skriva om min Jordanienresa.

Vi är framme vid Amman … men utan bilder blir det lite klent.

Jag har också försökt kopiera bilder från den hemsida som en av klasskamraterna öppnat för oss och som inte är ”offentlig” (så jag kan alltså inte länka till den) men inte lyckats så bra.

Så det får bli annat ett tag till. Och utan bilder. Eller en och annan bild som jag lyckas hitta på nätet.

Ibland fungerar det. Ibland inte.

Tålamod är en dygd som jag har långt till.

Men övning ger färdighet.

Febern har förresten kommit tillbaka faastän inte hög nu heller. Och jag har hostat heeela natten, känns det som … så inte känner jag mig så munter heller.

Surkärring … ja, som en riktig sur och grinig Surkärring känner jag mig som.

Snart får jag döpa om min blogg till En Surkärrings tankar …

Men jag avvaktar lite till. Till så drastiska omändringar.

För i grund och botten är hon, Skatan, en boren optimist så det där med Surkärring är nog inte riktigt riktigt med sanningen överensstämmande.

Än på ett tag.

I alla fall.

Mannens dator krånglar också …

Jag får inte in några bilder. Till exempel.

Hela dagen har gått i grått grått grått. Trots att jag varit ute i friska luften både på Morgonrundan och nu för att handla lite mat som jag har satt på ugnen för och som jag genast måste börja förbereda …  är livet tungt.  Jag hittade inte Vinter, chokladen från Marabou som jag bara  m å s t e  smaka (Lilla Blå har tipsat i sin blogg).

Nej nu överdriver jag verkligen . Det är banne mig inte tungt. Lite tröstlöst kanske men inte tungt.

Jag har lämnat in datorn och killen där hade ett Peace & Love-armband från årets festival så det blev ju ”snack” förstås. Han gillade konserterna som han såg, han var begeistrad och hade sett nått riktigt datanörd-band som visst hade suttit med datorer och ”spelat” på nåt vis på scenen.  Vad bandet hette kommer jag förstås inte ihåg. Jag är ju inte purung …

Killen lovade att försöka titta på min dator så snart han kunde men visade samtidigt en hel hööög med datorer som stod på vänt. Han skulle slå en pling i alla fall. Kanske denna veckan och tala om hur besvärligt det kan bli och hur dyrt framförallt. Men mina bilder är nog räddade i alla fall.

Det trodde han.

I morgon åker Mannen till Stockholm och då är jag ensam om hans dator heeela förmiddagen i alla fall.

Får se vad jag kan få ut av det? 

Ha det!

Morgonrundan

Snart snart skall Skatan gå Morgonrundan (den första på ett bra tag … om jag får för Mannen vill säga)

Då skall jag ta med kameran så jag får lite nya bilder.

Känner mig ”naken” utan bilderna. Här … som stöd.

Orden räcker liksom inte till.

Även om de är många …

Ha det!

Bild001

(Det var höst … och det kan jag äntligen visa via Mozilla Firefox och med hjälp av in mobil som jag tog bilden med förstås)

Bild003

(Över bron över Nyköpingsån och in i nästa skog. StinaFina ligger lååångt före förstås)

Bild004

(… och så Stenen … Stenen! Stina …. och StinaFina poserar villigt)

I natt pajade min dator

laptop

Son många av er vet förvandlas Skatan till Nattuggla när det är så dags. Går upp när hon inte kan sova och läser en bok eller ännu hellre kollar och skriver på sin dator. Passar på när allt är lugnt och tyst.

Så ock denna natt.

Men då hade datorn pajat.

Jag kämpade och kämpade med en massa ”restore”-program. Som tog evigheter på sig för att tala om att de inte hittat felet. Jag skulle försöka igen med  dittan eller dattan. Jag satt där vid datorn i två timmar.

Förgåves. Den går helt enkelt inte att starta.

Och i min fina dator har jag en hel hoper bilder som jag varit för lat att föra över till ett externt minne.

Alla mina Jordanienbilder till exempel.

Men … datorn går helt enkelt  inte att starta. Fst det behöööver ju inte i sin tur innebära att allt som jag sparat i den har försvunnit. För evigt.

Så nu börjar den jobbiga tiden med att lämna in den och vänta vänta vänta tills jag nån gång får tillbaka den.

Och Manne är hemma och behöver ju sin dator.

Jag får väl passa på när han har paus, eller nåt.

God morgon förresten!

Döda havet

Från Petra till Döda havet … vilka vägar … vilka vyer!

Konstigt nog kunde jag njuta och slappna av för att jag satt i en buss [sic] och inte i en bil! Finns det någon som helst logik i det. Men så var det.

Jag njöt …

IMG_5256

när vi åkte längs serpentivägarna i det kargiga bergiga landskapet …

IMG_5259genom hårnålskurvorna …

IMG_5253

och långt därnere bakom kammen tror jag man kan … kanske … skymta Döda havet dit vi ju var på väg …

Vi fick en solnedgång som hette duga när solen gick ner över  vattnet … därifrån  bussen …

IMG_5269

… innan vi var framme vid  vårt tillhåll den närmaste dagen … Mövepick hotell. En hel dag skulle vi stanna på plats. Abdullah, vår guide, skulle få ledigt, Stellans fru och hennes dotter skulle möta upp …

IMG_5318(Stellan och Hania, hans jordanska muslimska hustru och Faye)

och vi skulle slappa och bada och äta och dricka och njuuuta. Och det gjorde vi med besked och hade alla förutsättningar till. Bordet var dukat.

Som jag berättat tidigare var hotellet som en hel by och här … vid den här gatan bodde Mannen och jag …

IMG_5289

Vi badade förstås … eller badade, snarare flöt som korkar i Döda havet. Det var oljigt och salt och det kändes onekligen konstigt att flyta som en kork ovanpå vattnet. Inga bildbevis har jag … men jag har ”lånat” en bild av Rolf Nordemar, en av deltagarna på resan … vår vice-mulla när Stellan var på annat håll … som han var då och då.

593701-WoP89Här ses alltså några ur sällskapet flyta omkring som korkar …

Men allra mest simmade och badade vi i en av de många poolerna …

IMG_5279

Här syns några av damerna, Skatan längst till vänster med skarf. Om ni undrar varför … jo, jag hade tagit bort massa jox med laser och bränt en del fläckar och sånt innan resan så jag måste skydda mig för solen. That´s why.

IMG_5283

IMG_5312

Som jag nämnt var inte alltid Stellan med hos oss. Han hade sina uppdrag och jobb att sköta. Bland annat vara med om paraden när Amman hade sitt 100-årsjubileum när han som ”romersk gladiator” visade upp sig och sina män och hästar … Jag tog foto från TV-rutan. Då blev det ju inte så bra … men ändock  …  här är han, stående på en sån där vagn dragen

IMG_5293av bångstyriga hästar …

IMG_5298

IMG_5299

Efter middagen IMG_5316

(Mannen förstås … mätt och belåten eller bara glad ändå)

gick vi ner till magdansen och kaffet med avecen och drinkarna. Faye, Hanyas 12-åriga dotter, fick låna min kamera och ta några bilder av magdansösen, som var så skicklig att skaka på varenda liten muskel eller bit av magen och kroppen som man kan tänka sig …

IMG_5336

En konstart i sig verkligen.

Men Faye hade tråkigt och tydde sig till mig (!!!). Hon såg väl igenom ridåerna att här hade hon en som var lika mycket barn i sinnet som hon.  Ett bröllop med fest därtill försigick vid poolen längst ner vid Döda Havets strand. Faye föreslog att vi, hon och jag skulle gå ner och kika. Sagt och gjort. Vi blev förstås hejdade av vakterna men … skam den som ger sig. Hon snackade och log och charmade och ett tu tre blev vi förbisläppta med stränga order att vara diskreta och hålla oss på behörigt avstånd osv osv.  Jag frågade hur hon burit sig åt.

– You do´nt say no to a lady … svarade hon och flinade. IMG_5341

Det måste ha varit en syn för gudarna att se mig, klumpig och överviktig, klänga och klättra och balansera på murarna bakom buskar och snår pådriven av en smidig liten 12-åring. Men kul hade vi.

En del av de andra frågade oss hur i jösse namn vi burit oss åt för att ”slippa igenom” spärren … men vi log bara glatt …

– Kvinnlig list, sa den brådmogna Faye. – Kvinnlig list.

Nästa dag packade vi in oss igen i vår buss … och for norrut mot Amman och nya äventyr.

Vilken resa!

Peace & Love + Hubert von Goisern

… önskar jag kunde bli sanning.

Nu har Skatan köpt biljetter till mig, Ida och JoJo till nästa års Peace & Love i Borlänge.

Och nu börjat jobbet att ”lobbya” för att de tar dit även tysksjungande artister som Österrikes stora artist Hubert von Goisern, sångare, musiker och afrtibpic_02bfredsvän och förkämpe för friheten som ju är Peace & Loves tema i år.

Han är kompis med Dalai Lama som har besökt honom ett flertal tillfällen i Bad Goisern och på andra ställen. Han har varit i Afrika och i Tibet  och håller konserter i hela Europa. Senast, om jag inte misstar mig, åkte han utefter Donau söderut och gav konserter från Wien till Svarta havet …

Tyvärr finns inte den bredd av musik som han behärskar och spelar på youtube … men kanske det finns andra vägar att lyssna och bedöma om han skulle ”platsa” på Peace & Love. (Jag har några cd som jag kan avvara som lån t ex)

Hans konserter avslutar i alla fall i Österrike och Tyskland för det mesta med hans folkmusikbetonade låtar, sjungna på dialekt så som Weit Weit weg

som jag lyssnade mycket på i början på 90-talet när jag längtade hem …

Människa utan hund

… av Håkan Nesser har jag alldeles nyss lagt ifrån mig färdigläst.

0083Jag brukar inte läsa  deckare så ofta men i sommar har jag konsumerat – mest via öronen – en hel del. Denna köpte jag på Arlanda innan planet till Jordanien lyfte.

Och varför fastnade jag för just denna? Ja, vad tror ni?

Skatan förstås, som flaxar med sina vingar och slår mot fönstret.

Och så titeln: Människa utan hund.

Titeln väckte verkligen min nyfikenhet.

Och så har jag inte läst många böcker av Håkan Nesser.

Det var en deckare som trollband … åtminstone mig … från första meningen: ”När Rosemarie Wunderlich Hermansson vaknade söndagen den 18 december, var klockan några minuter i sex och hon hade en mycket tydlig bild i huvudet” … till den sista meningen som det inte är någon mening med att jag citerar nu, här.

Långsamt rullar en familjehistoria upp och fortskrider … innan romanen förvandlas till den olidligt spännande deckaren med kriminalinspektören Gunnar Barbarotti i spetsen, som kopplas in för att reda ut vad som hände familjen Hermansson de där decemberdagarna i Kymlinge (en fiktiv västsvensk stad).

På baksidan står citerat: ”… Jag lovar er att detta är en roman som vidrör varats och samlevnadens väsentligheter” (Blekinge Läns Tidning)

Den ligger väldigt långt från hårdkokta amerikanska deckare förstås men även de få svenska deckare jag läst. Språket är drivande. Man förs framåt och har inte ”tråkigt” en sekund trots att handlingen i sig går ganska långsamt.

Och skatan då, vad har hon för roll?

Jo, hon dyker upp först på sidan 328 … ”En rörelse utanför fönstret fångade för ett ögonblick Gunnar Barbarottis uppmärksamhet. Han vred på huvudet och fick syn på en skata, som just kom flygande och slog sig ner på fönsterblecket. Varför landar du där? tänkte han förvirrat. Är du en kunskapare från Djävulen eller vad är det frågan om?” och så på nästa sida …  ”Jag förstår.” Gunnar Barbarotti kastade en ny blick på skatan, som tydligen hade hört och sett nog, för den flaxade till med vingarna och gav sig iväg.  Han kände att det i stort sett var likadant för hans egen del. Han hade hört nog.”

Det var allt. Om den skatan. Djävulens kunskapare. Bahhh …

Och hur är det med den kryptiska titeln då?

Människa utan hund.

Den gåtan får ni lösa själva … om ni nu läser boken, som jag verkligen varmt rekommenderar.

Fyra (4) skator av fem(5)

Petra by day …

Allt var som jag föreställt mig här i Jordanien. Bara så mycket mer, så mycket varmare, så mycket rödare sand och sandsten … Så mycket mera öken och närhet till det andliga och alla de tre stora religionerna, som fötts här: judendom, kristendom och islam och tiden före de här religionernas födelse: nabatéerna och andra folk, romarna …

Och hur allt blandats ihop, är lika, finns nu som då.

Ingenting är nytt under solen … som man säger.

Petra var (som sagt)  nabatéernas huvudstad och den besökte vi tillsammans med Stellan,IMG_5084Mannens studentkamrat som ju bott och verkat (verkligen verkat) här i landet i minst tio år och vår inhemske guide Abdullah,IMG_5201
en beduin som lämnat nomadlivet  (Enligt Jan Hjärpe var de nomadstammar i öknen (hebreiska ‘arâb) som nämns i Jesaja 13:20 beduiner, och dessa beduiner var en av de stora grupperna som så småningom blev vad vi idag menar med araber. Den andra stora gruppen kom från drottningen av Sabas rike, ”landet i Söder”, det vill säga Jemen. Där fanns den första statsbildningen på den Arabiska halvön.

Traditionellt levde beduinerna i stamsamhällen som leddes av shejker och präglades av tribalism med en uttalad hederskultur (Hjärpe). Beduinerna hade en distinkt livsstil då de var kamelägande, hade fina hästar, och försörjde sig vanligen som herdar. Till skillnad från bondebefolkningen levde beduinerna i tält.” (Wikipedia)

Abdullah kan allt, religionen, politiken, historien och berättade för oss på engelska … allt på sitt eget vis. Ibland misstänkte vi nästan att han ”skarvade” men vem vet. Ibland överträffar verkligheten historien, heter det ju.  Det var hans kusin eller farbror eller nån från hans stam … som hittade Döda havsrullarna i Qumran förresten. Bara det.

Nu ledde han oss genom Petra dagtid … då solen gassade och vi kunde se. Se allt fantastiskt, allt vad naturen genom jordbävningar och tidens tand själv skapat och allt vad nabatéerna huggit ut i den mjuka sandstenen, fasaderna till tempel och gravar. ”Mycket av arkitekturen i Petra är uthugget direkt ur klipporna. Än idag finns cirka 800 olika byggnader och monument bevarade däribland tempel, kungagravar,kolonner, vattenkanaler, bad, monumentala trappor, stenlagda gator, offerplatser samt en amfiteater.” (Wikipedia)

Det lär tvistas om Petra var en gigantisk gravplats eller en reell huvudstad där folk ”levde” och verkade. Abdullah var stark anhängare till det senare. Varför skulle man annars har skapat dessa vattenledningar långt in i ”klyftan” fram till brunnar och uppsamlingsanordningar om man inte bodde och levde och verkade där.

Stellan hade även här ett projekt som han ”bråkat sig till”. Arkeologerna tycker inte om att man gör historien levande på det här viset. Men han hade alltså gjort en nabateisk by där inne i Petra och hade kulturministern ”i ryggen”. Det var militärer, penisonerade sådana, som var ”skådespelarna” och fick sin utkomst eller utökade den på det här viset.

Nedan följer en bildkavalkad på det fantastiska Petra utan större utvikningar med kommentarer:

IMG_5102Siq, bergsklyftan vi gick igenom … för att komma till Skattkammaren … och nabatéernas huvudstad …

587282-3xygF

(Foto: Rolf Nordemar)

Vattenledning som byggts och sträckte sig genom hela Siz och hela vägen in i stan …

587264-wUXZ3

(Foto: Rolf Nordemar)

Vi överväldigades … verkligen …

IMG_5092Denne man plockade upp ”skiten” efter hästarna, åsnorna och kamelerna som ”lata” turister åkte efter eller red på …

IMG_5118Dessa sandstenselefanter … visst ser de ut som sådana … hade naturen fixat … alldeles själv.

IMG_5131Och så … äntligen … skymtade Skattkammaren … Skattkammaren heter så för att romarna trodde att det fanns en skatt gömd någonstans. Framförallt siktade man in sig på en utmejslad urna högt upp på fasaden som man därigenom förstört för att ”hitta skatten” som aldrig hittats.Förstås.

IMG_5140Myllret på platsen framför Skattkammaren. Bilden är tagen där uppifrån från trappan.

IMG_5156Alla typer av turister beblandades … Titta viken liten söt flicka som dras iväg av sin pappa (kanske) … medan mamman bär på lillebror eller lillasyster …

IMG_5185Den här beduinflickan hade just sålt en sten till mig för en dinar (ca 10 kr). Hon ser så lycklig ut för hon fick ytterligare en dinar för att jag fick ta den här bilden. Vi hade köpslagit en stund. Hon sålde tre stenar för två dinarer men jag ville egentligen bara ha en. Så jag köpte en. Då gav hon mig en som gåva! För att jag var ”a beautiful lady”. Då var jag ju helt enkelt tvungen att ge henne en ”gåva” för att jag fick ta bilden. Kände jag.

IMG_5190Så hade vi då kommit fram till ”Stellans nabatée-by …

IMG_5195med sina utklädda soldater …

IMG_5197

IMG_5212Det var naturligtvis överväldigande med alla gravar och uthuggna fasader och tempel och teatrar .. IMG_5179

och efter att ha ätit lunchIMG_5236 och sakta sakta dragit oss hemåt red Mannen och jag sista biten på hästar …

IMG_5080

Det var inte så äventyrligt som det låter. De leddes i grimma och vi satt ovanpå hästen och lunkade med sisådär 800 meter. Men det var vilsamt för trötta sandiga fötter och ben.

IMG_5219Till och med Abdullah tog åsnan upp till en kyrka med mosaiker han ville visa oss medan vi fick nöja oss med apostlabenen …

IMG_4988

… hem till hotellet och in i bussen för vidarefärd till Döda havet …