… regelrätta? – just rätt beskrivning av en stöld.
Så här är det. Alltid när jag besöker Finistère och Bodil Malmsten hittar jag som den skata jag är – guldkorn. Riktiga guldkorn. Och nu kan jag inte ens vänta tills Bodil har talat i radion i Sommar, sommar … utan presenterar helt skamlöst min stöld i förväg … mitt alldeles mest fantastiska byte …
Blev påmind hos peace in mind … om … så mycket och när då Elton John dök upp hos henne mindes jag min speciella Elton-sång, Sad songs. Lyssna och njuuut!
… i svampskogen. Livrädda för att någon annan tidig svampletare skulle hunnit före. Och skam till sägandes plockade vi ganska rent. Trots att de små gulingarna nog kunnat stå kvar en eller annan dag till och växt till sig.
Mannen, som är den mest noggranna av oss, fick åta sig renset … Det blir grillat med smörstekta kantareller i kväll …
Det är Thomas Bernard (österrikisk författare och en av Bodil Malmstens favoriter för övrigt) som jag citerar och håller med …
Måste passa på och citera det nu när jag fick det under mina ögon.
Är det inte passande?
Just nu för mig i alla fal l…
Nu skall jag och Mannen och StinaFina gå bort på middag och träffa vänner …
Ha det!
Det är Thomas Bernard (österrikisk författare och en av Bodil Malmstens favoriter för övrigt) som jag citerar och håller med …
Måste passa på och citera det nu när jag fick det under mina ögon.
Är det inte passande?
Just nu för mig i alla fal l…
Nu skall jag och Mannen och StinaFina gå bort på middag och träffa vänner …
Ha det!
”Visserligen sitter jag med öppen dörr på dasset på landet och tittar ut i naturen, trygg över att jag får vara ifred ändå. Men visste jag att det fanns ”fluktare” i närheten skulle jag haspla dörren, helt klart. Bra skrivet och bra förklarat. Kan bara hänga på Harlekin i de omdömena. Tack!”
… och jag fortsätter att citera mina egna kommentarer i Ipred-debatten – nu har det ju lanserats en hasp så att man, om man känner för det, kan sitta ifred för Ipred.
Var jag inte vitsig nu, så säg …
Det har jag … och StinaFina.
Alldeles gult lyste det under träden på mitt kantarellställe. Vi hade vågat oss ut StinaFina och jag. Vi var ju så illa tvugna. Här på landet har vi utedass … och StinaFina har ju alltid det – utedass.
Då vi trotsade vädrets makter och gick för att kolla.
Men de flesta var så små, så små och trots mitt giriga sinne (tänk om någon annan hinner före) lät jag dom stå och växa till sig.
”Jag är en vanlig vardagsbloggare och har naturligtvis inte råkat ut för det näthat som Birro och Bodil Malmsten och Gynning råkat ut för. En endaste kommentar har jag fått radera under mitt några år långa bloggande. Och jag tycker som du, håller med. Den som sig i leken ger, får leken tåla. Antingen göra som Bodil Malmsten. Inte tillåta kommentarer på sin blogg. Eller ha en kommentarredigerare, kanske någon i ens närhet om man nu inte orkar själv, som tar bort alla hatkommentarer. Eller inte ha någon blogg alls. Det är viktigt att värna om anonymiteten och yttrandefriheten. Den är ju, som du säger, en del av den.
Tack för ett sansat och vettigt och tänkvärt inlägg.”
Detta skrev jag som kommentar till ett inlägg av utsiktfrånhöjden. Mymlan har skrivit i sin blogg på Aftonbladet i samma anda.
Det finns mer nätkärlek än näthat …
Åtminstone för oss som inte är superkändisar eller wannabies …
Nej, nån sån är det nog inte. Stormvarning. Men det blåser som bara den och regnar ett hårt, läskigt regn.
Idag blir det innesittardag framför brasan. Det är inte fy skam det heller. Att slöa, mysa och läsa framför brasan medan det stormar – ja, blåser då – utanför.
Det enda kruxet är hur jag skall få ut StinaFina
Hon hatar vatten.
I alla dess former.
Och så är hon lite fin av sig och vill inte ens kissa på egen tomt.
Inte så praktiskt i sånt här väder.
Nej, det är ingen vanlig dag.
För det är JoJo-Jag-vet-intes födelsedag.
Hurra, Hurra, Hurraaaaa
Ett jättestort och hjärligt
på 12-årsdagen önskar
Mormor Skatan och Morfar dig, JoJo.
Hoppas att du får en fin, jättefin dag. 
Ät av tårtan för mig med.
Kramar 🙂 😛 🙂
Det bara blir så. När jag känner mig* ensam om en läsupplevelse bara måste jag dela med mig och uppmana min omgivning till samma läsupplevelse.
Mannen sitter i solen och jobbar med en ögonsplits … tror jag det heter … nån slags knop på ett rep. För övrigt läser han inte så mycket.
Ni, som älskar Hemingway och hans livsstil, eller bara hans sätt att skriva, ni bara måste låna eller köpa och läsa Hemingways sista flamma.
Speciellt riktar jag denna uppmaning … till en annan författare, nämligen Halvar som jag vet gillar Hemingway …
Det är Jan Sigurd, som förutom att ha varit min kursledare på skrivarkursen nyss, är författare, Piratenpristagare (2005), jazzmusiker som ”släppt” fyra cd, sångtextförfattare bland annat åt Monica Zetterlund,det är han som har skrivit just denna essäsamling om Hemingways relation till svenskar, som till exempel Bror Blixen, Ingrid Bergman och i den första essän Hemingway och ensamheten, som jag bara hunnit läsa hittills, Barbro Santesson, mor till en av Sigurds väninnor.
Pust och puh …
Jag har som sagt bara läst en av femton essäer hittills.
Men det räckte.
Jag är såld.
* En av skrivarsjukdomarna: känna-sjukan, börja-sjukan, skulle-sjukan och hade-sjukan, som Sigurd varnade oss för att bli smittade av.
Znogge har varit framme igen och utmanat den som känner sig hågad.
Shoot!
Beskriver mig med tre bra egenskaper: Lojal, för det mesta glad, tolerant
Beskriver mig med tre dålig egenskaper: ängslig, babblig och något överkänslig
Jag älskar att: prata, skratta, resa, läsa, skriva, måla …
Jag hatar: småsinthet och baktaleri och detta eviga sandlådekrig i politiken om vem som är ”värst”
En egenskap jag möjligen inte nämnt på min blogg: Jag är öppen som en bok …
En egenskap jag inte bloggat om: Se ovan.
Jag skrattar åt: Mycket.
Jag gråter åt: om någon av mina nära har det jobbigt, saknaden efter Margith, av maktlösheten när jag har ont, av det onda i kroppen just nu …
En situation som jag inte gillar och kanske undviker: Folksamlingar och köer (utom på festivaler och konserter, då det inte går att unvika såna).
En situation jag älskar och gärna försätter mig i: Skogspromenader med StinaFina 
Detta är jag stolt över: Mina barn och barnbarn. Förstås! och så min första egenförfattade Berättelse Lev för mig
Detta kan jag skämmas över: Mina hämndbegär och småaktiga tankar.
Detta gör mig glad: Åååh, det är så mycket …
Detta gör mig lugn: Att ha alla omkring mig
…nervös: oj, oj, oj … när kraxiga jag måsta kraxa ensam inför publik
…arg: baktaleri och småaktighet i det ” lilla”, som det ser ut i världen i det ”stora” … i Afrika och Zimbabwe, i Mellanöstern, i …
…ledsen: när någon jag känner har det jobbigt och svårt
…förtvivlad: … var jag när Sonen fick sina diagnoser som liten plutt, var jag när barnen och nu ett av barnbarnen blivit väldigt illa behandlat, var jag när mamma dog och förtvivlad var jag när Margith dog och lämnade mig.
…tacksam: att jag lever och är frisk och har en sån fin familj och fina vänner
Detta ger mig en känsla av att vara odödlig: … att jag trots allt har väldigt svårt att föreställa mig världen utan mig 🙂 Kallas det storhetsvansinne?
Detta gör jag om fem år hoppas jag: Reser eller bor utomlands några månader om året och tillbringar resten av året med ”de mina”. Kanske har jag producerat fler Berättelser … hmm?
Så här känner jag för hur mitt liv är just nu: Något tröstlös och uppgiven. Har alldeles nyss fått veta att mina smärtor i foten nog inte är så mycket att göra åt. Väntar på samtal från Ortopeden. De skall ringa klockan 09.05 och förklara ett remissvar. Men annars, i stort: optimistisk och förtröstansfull, förstås.
Mitt motto i livet: Leva och låta leva … här och nu!
Jag säger som Znogge: ”Jag utmanar alla eller ingen! Med andra ord är det fritt fram att hänga på för den som så önskar!”
Så … shoot
mellan Linköping och Norrköping. Och då regnade det rejält så jag fick sänka farten. Lika rejält. Jag tänkte på vad Mannen hade sagt om framhjulen. Att de var på gränsen …
Men innan jag hunnit så långt hade jag tagit en sovpaus innan jag nådde Markaryd och motorvägen. Direkt när jag kände att ögonlocken blev tunga stannade jag.
Kaffet hinkades in på Motell Vätterleden där jag alltid stannar. Vår familj hade vårt sommarställe där när jag var liten, ett riktigt torp i en liten ”Bullerby”, Vättersmålen, ända tills motorvägen drogs efter Vätterns strand och man byggde motell och camping. Då såldes det lilla torpet och ingår nu bland motellstugorna. Är ombyggt förstås. Men bigaråträdet står fortfarande där det står och pärondalen ligger kvar med en del päronträd runt en stor swimmingpool som ju förstås inte fanns … då.
Oj … nu mullrar det och blev plötsligt bra mycket mörkare.
Skatan gillar verkligen inte åskväder . Så … hej på ett tag. Kommer snart. Tillbaka.
Det är morgonbestyr på Johannagården.
I morse när jag vaknade och steg upp fick jag se JoJo-Jag-vet-inte ligga i soffan, trodde jag.
Och då låg i JoJo-Jag-vet-intes säng … Ida, väl?
Hela havet stormar.
Men det var faktiskt JoJo-Jag-vet-inte som låg i sin egen. Och Ida, storasystern, som inte vågat gå ner till sin egen säng efter en rysare på TV, som låg där i soffan.
Flickorna har blivit så lika. Ida är liten, några centimeter mindre än sin lillasyster, som är ovanligt stor för sin ålder. Tolv år på torsdag.
Svärson I skall till Holland i affärer och tycker han behöver ”putsas lite” i nacken, mormor Skatan sitter vid köksbordet och bloggar men skall snart ställa sig upp och – med lite hjälp av flickorna kanske – duka till frukost. Äldsta dottern fastar.
Så småningom bär det av in till stan – inte byn – staden Kristianstad. Skatan vill köpa de där lite roligare födelsedagspresenterna så att JoJo-Jag-vet-inte inte bara får den där ”stora” presenten. De andra skall väl shoppa, eller bara titta.
Om vi är tillbaka i vettig tid, åker nog Skatan norrut och hemåt redan idag. När jag talade med Mannen trodde jag han längtade efter mig. Det liksom sken igenom. Tyckte jag.
Svärson I trodde Mannen längtade efter bilen.
Så kan det vara. 
Skatan eller Bilen?
Vem tror n i har rätt?
Igår såg det ut så här. Man kunde äta glass i solen. Och det var varmt. Vi stönade och stånkade och tyckte nästan att det var fööör varmt. Inte jag förstås som älskar värme men …
Idag regnar det ett kyligt regn som säkert kommer att strila hela natten. Om jag kan tyda strålarna riktigt.
JoJo och jag åkte in till byn, som de säger här, Åhus som jag säger, för att kolla lite och äta glass från Glassbåten.
På väg dit passerade vi en båt som låg förtöjd med massa glada turister i.
Flodbåten.
– Skall vi ta oss en tur, frågade jag.
– Vet inte, svarade JoJo-Jag-vet-inte. Hon har de här dagarna fått ett nytt namn.
Det var fem minuter kvar till avgång så JoJo-Jag-vet-inte, Cocco och jag hoppade ombord och så la vi ut …
Kaptenen på skutan var också guide och berättade under färden lite om byggnader och blommor och bin medan vi sakta tuffade iväg. Han hade en härlig berättarstil. Han pratade i och för sig skånska så en del gick väl förlorat för en sörmlänning som jag.
Vi passerade en byggnad som såg ut som en kyrka men hade ett hög skorsten bakom, Djävulens Kyrka, eller Spritan som man säger här … och så Gästis, Åhus Gästgiveri …
När vi lämnade byn och kom in i Helge ån kom det där om blommor och bin på tal. Vi passerade vackra näckrosor, både vita och gula. Men det var först när han började berätta om ”storsjöodjuret” Mal-fisken som han riktigt kom igång. Det är en riktig ”drönar-fisk” som behöver ett verkligt långt förspel innan han kommer i form och ”går på ” så att säga. Det måste vara 25-gradigt vatten minst två somrar i rad för att han överhuvudtaget skall tänka sig nåt. Då får man inte vara otålig som Mal-mö …
Vi passerade kanotister och vackra trädgårdar … och till slut hade den där timmen gått och vi var hemma i byn igen. 
Igår såg det ut så här. Man kunde äta glass i solen. Och det var varmt. Vi stönade och stånkade och tyckte nästan att det var fööör varmt. Inte jag förstås som älskar värme men …
Idag regnar det ett kyligt regn som säkert kommer att strila hela natten. Om jag kan tyda strålarna riktigt.
JoJo och jag åkte in till byn, som de säger här, Åhus som jag säger, för att kolla lite och äta glass från Glassbåten.
På väg dit passerade vi en båt som låg förtöjd med massa glada turister i.
Flodbåten.
– Skall vi ta oss en tur, frågade jag.
– Vet inte, svarade JoJo-Jag-vet-inte. Hon har de här dagarna fått ett nytt namn.
Det var fem minuter kvar till avgång så JoJo-Jag-vet-inte, Cocco och jag hoppade ombord och så la vi ut …
Kaptenen på skutan var också guide och berättade under färden lite om byggnader och blommor och bin medan vi sakta tuffade iväg. Han hade en härlig berättarstil. Han pratade i och för sig skånska så en del gick väl förlorat för en sörmlänning som jag.
Vi passerade en byggnad som såg ut som en kyrka men hade ett hög skorsten bakom, Djävulens Kyrka, eller Spritan som man säger här … och så Gästis, Åhus Gästgiveri …
När vi lämnade byn och kom in i Helge ån kom det där om blommor och bin på tal. Vi passerade vackra näckrosor, både vita och gula. Men det var först när han började berätta om ”storsjöodjuret” Mal-fisken som han riktigt kom igång. Det är en riktig ”drönar-fisk” som behöver ett verkligt långt förspel innan han kommer i form och ”går på ” så att säga. Det måste vara 25-gradigt vatten minst två somrar i rad för att han överhuvudtaget skall tänka sig nåt. Då får man inte vara otålig som Mal-mö …
Vi passerade kanotister och vackra trädgårdar … och till slut hade den där timmen gått och vi var hemma i byn igen.
Skatan var helt utmattad när hon anlände Yngsjö. Så utmattad att hon för första gången i sitt liv somnat vid ratten. Naturligtvis somnade hon inte. Hon nickade till men när nicken var klar, så att säga, förstod hon att hon faktiskt nickat till ordentligt. Trafiken var tät men hon stannade inte ändå. Hon nöp sig ordenligt överallt, ruskade på huvudet, drack några klunkar vatten och fortsatte köra. De väntade på henne i Yngsjö.
Väl framme och på Johannagården bytte hon bara bil. Det skulle bli grillfest på ridhuset med klubben. Bilen var redan packad så det var bara för Skatan att vältra över sig i den från sin.
Värmen var verkligen tryckande.
Vi hade inte mer än anlänt och fått ut pick och pack då det brakade lös.
Vilket oväder. Tidernas oväder. Det verkade som om åskan höll sig precis över våra huvuden. Elen slogs ut. Blåsten piskade regnet på tvären så sikten var obefintlig. Och blixtarna avlöste varandra. Och mullret. Skatan hoppade högt vid varje rejäl smäll. Det smällde högt, hårt och rejält.
Efter regnet kom i alla fall solskenet …
Långborden fylldes med sallader och bröd och vin och öl. Grillen gick varm. Vi åt och drack och blev underhållna av den verkliga naturbegåvningen i stand up … Skatan skrattade igen, högt, hejdlöst, förlösande …
Den natten skulle Skatan sova gott … riktigt gott.
Hon var nästan hemma.
Mitt förstlingsverk … min ”baby” .
Nu finns den, Berättelsen med stort B här, här på bloggen också. Att läsa.
Markera det blå här och bläddra er nedåt till Uppgift 4.
Den som är nyfiken och vill … förstås.
Förlossningen blev dramatisk i värmen, utdragen. Så, äntligen föddes hon/han/den … som man sett sig nödvändig namnge, nöddöpas i förväg.
Blod, svett och tårar, fel, fel fel … jag menar Blod, Svett och Dårar föddes den 3 juli 2009, klockan 15.20, Lag Sigurds förstlingsverk.
Det blev en antologi, fjortonlingar.
Alla mår efter omständigheterna bra.
