(Sommarcaféet i strilande regn från bilen innan jag vågade mig ut)

Regnet strilade ner från en helt grå himmel idag också när det var Skogsnuvans tur att stå i sommarcaféet i Håsjö tillsammans med PappersBeda.  PappersBeda hade sin dotter Erika med sig och det var hon och jag som var hjälpredor till Skogsnuvan och PappersBeda som tog emot gästerna och tog betalt. Erika och jag bredde mackor och la upp bullar och kakor i korgar. Och PappersBeda och Skogsnuvan kokade kaffet. Ja, just det  k o k a d e  kaffet. Godare kaffe än här uppe i norr hos Skogsnuvan har jag sällan druckit. Det är kokkaffe.

(PappersBeda, Erika och Skogsnuvan i sina fina förkläden redo att börja café-dagen)

När cafédagen var slut visade det sig att vi haft näst flest cafégäster i år. Och sålt bra mycket lotter och böcker. Folk lämnar nämligen in böcker som de läst och inte tycker de vill behålla och som sedan säljs där på cafét.  Och det var många riktigt bra böcker. För en  billig penning.

Många av Skogsnuvans bröder, svägerskor, brorsabarn och brorsbarnbarn och vänner passade på att titta in på en fika. Så vi fick många trevling pratstunder.

(Skogsnuvan i kretsen av sina bröder, vänner, brorsbarn, brorsbarnbarn … )

Vi tog paus när det var lite folk och passade på att titta på Håsjö gamla kyrka som är Jämtlands enda bevarade kyrka från 1600-talet. Den står på en plats där en så kallad ridkyrka från medeltiden tidgare stod och det finns spår inne i den från 1100-talet och varje århundrade fram till 2000-talet. Utom från 1300-talet då Digerdöden härjade och folket inte hade ork eller tid med sina kyrkor.   En kopia av klockstapeln, som byggdes först 1779,  finns faktiskt som kopia på Skansen, Håsjöstapeln. Församlingsassistenten berättade och visade. Först hade man velat ta och köpa den riktiga . Men det gick inte församlingen med på. Och så vacker som den är var det ju en väldig tur.

(Håsjö kyrka med sin klockstapel)

Klockan 6 stängdes caféet och vi åkte urhungriga – vi hade helt enkelt glömt bort att äta – hem till Fisksjön där grillen stod på farstun och Michael, Skogsnuvans son, och Emma, hans sambo, gjort i ordning en urgod grillmiddag. Och så drack vi ett gott vin därtill.

Innan ungdomarna gav sig iväg på nya äventyr spelade Michael gitarr och sjöng för oss. Bland annat Knock knock on heaven´s door.

Vi gick sen över till vänner i närheten och drack lite mer vin och kaffe och hade en trevlig pratstund innan det var dags att gå hem och se Morden i Midsumer och blogga och gå och lägga sig.

Mannen hade sitt första jobb i Söderfors, bruksorten vid Dalälven med alla mygg. Skatan sa upp sitt jobb i Stockholm och följde sin man. Förstås. Hon hade också blivit lovad ett jobb och var arbetslös i nästan två år. Då passade hon på att bli gravid och preciiiis när hon blivit det, fick hon ett jobb som sekreterare på labbet …

Vår äldsta dotter, hon med döttrarna och hästarna och Svärson I i Skåne, är född här. Ja, inte i Söderfors förstås men i Uppsala och deet är en annan historia, men en bra sån …

Margith bodde också i Söderfors när Skatan bodde där. Hon jobbade som stansoperatris på dataavdelningen och jag alltså som sekreterare på labbet och våra vägar korsades aldrig. Då. Visserligen påstod hon att hon sett mig, rak i ryggen, cyklande i racerfart på Nygatan, som faktiskt liknar gatan på bilden, ner mot Konsum eller Ica.

Söderfors var en bruksort och då på den tiden, tidigt 1970-tal, var det inte många urinvånare som umgicks med inflyttade.

Ingenjörfamiljer och inflyttade för sig och Söderforsarna för sig.

Så var det då.

Margith och jag möttes ju sen som ju alla vet. Och det sa klick. Inte som mellan Kungen och Silvia. Men klick i alla fall och starten på en vänskap som inte liknar nån annan (förstås) .

Ibland hade vi fest och träffade Margiths bror, svägerska, brorsbarn, kusiner och många andra släktingar.  Till exempel på Rättviks marknad vår och höst. En gång for vi på semester till Bulgarien, inga män, bara kvinnor, och hade så kul som man har med Margith och hennes släkt. En gång paddlade vi kanot på Dalälven och tältade på Ön. Men det är också en historia för sig …

Idag, om en timme bär min färd norrut. Mot Söderfors. Jag är bjuden på fest. En sån som förr. Med bara kvinnor. Jag skall träffa Hadin-gänget (jag kallar dom så fast många av dom inte heter Hadin) och vi skall träffas  och festa och snacka och komma-ihåg och ha roligt.

Packningen är klar. Och jag har  inte glömt myggstiftet …

I två timmar har Skatan suttit inomhus – framför TVn – medan solen gassade utanför och Mannen släpade sten …

Min, en av mina absoluta favoriter, Katherine Hepburn, har gjort en av sina största roller tillsammans med Henry Fonda, som jag absolut inte kunde missa.

Sista sommaren.

Så var det bara. Den måste jag bara se. Solsken utomhus eller inte.

Har ni inte sett den, har ni nåt att se fram emot.

Var så säkra.

Och … ”det kan vara väl värt att tänka på att historien också lär oss en annan sak: att de som slår ner på människors frihet i slutändan alltid kommer att betraktas som de skurkar de faktiskt är.” (Anders Mildner i SvD, dagens)

Värt att tänka på !

I tid.

Ikväll har jag tagit mina 0,25 mg Adartrel mot mina RSL – mina rastlösa ben – som nu också har utökats att bli mina RSA – restless arms.

I två dagar skall jag ta 0.25 mg, sen skall jag ta 0,5 några dar, sen 1,0 och trappa upp ända till 2,o mg.

Det är ju inte så konstigt att jag som nu börjar från början med en ny medicin sitter här och sprattlar.

Kroppen skall ju vänja sig.

Annars kan man ju kanske råka ut för någon av de alldeles förfärliga biverkningarna. Om man går för fort fram:

– Adartrel kan göra att personer somnar mycket plötsligt utan förvarning.

– Tala om för din läkare om du eller din familj har märkt att du utvecklar några ovanliga beteenden (såsom ovanligt spelbegär eller ökat sexuellt begär och/eller beteende) medan du tar Adartrel.

– Mycket vanliga biverkningar som förekommer hos fler än 1 av 10 personer som tar Adartrel är illamående, kräkningar.

– Vanliga biverkningar som förekommer hos färre än 1 av 10 personer som tar Adartrel är nervositet, svimning, dåsighet, trötthet (mental eller psykisk), yrsel (en roterande känsla), magsmärtor.

Och så har vi slutligen de mindre vanliga biverkningarna som förekommer hos färre än 1 av 100 personer som tar Adartrel:

– förvirring, hallucinationer (”ser” saker som inte finns), yrsel eller svimningskänsla, särskilt när du ställer dig upp plötsligt (detta orsakas av blodtrycksfall).

Det var det det.

Så nu vet jag vad jag kan vänta mig om jag har otur.

Allt detta bara för denna torterande känsla av sprattel i bena!

Och som slutkläm:

– Fortsätt att ta Adartrel såsom din läkare råder dig till, även om du inte känner dig bättre. Det kan ta några veckor innan Adartrel börjar verka.

Några veeeckooor … Dååå har jag redan blivit tokig, var så säker.