Etikett: Vänskap
Lids kyrka
Kycklingsallad med knaperstekt bacon, så kallad Caesarsallad, och hemgjort caesarsalladdressing och pain riche eller som det heter i La douce France…baguette… och brie och kaffe och…vin till Skatan som inte körde bilen och gott citronvatten till Mannen..
hade vi packat ner i picknickkorgen tillsammans med duk och servetter, tallrikar och bestick…och så körde vi iväg till
Lids kyrka…
i regnet.
Väl framme fanns inte en ”käft” (ursäkta) av våra vänner…
Ingen hade ringt på vår fasta telefon och Skatans mobil krånglar hela tiden. Den stänger av sig själv, är svår att då få att starta igen.
Men nu försökte jag och där fanns ett meddelande.
Picknicken var inställd p g a regnet.
Veklingar.
Vi ringde ”arrangören” som hade delegerat telefonmedelandet till sin syster, som inte hade vårt nummer, ingen katalog, ingen dator då de var på ”landet”.
Men … inga sura miner i det sura vädret…förstås.
Vi for helt sonika hem till ”arrangörerna”, dukade upp vår sena picknicklunch på deras köksbord, Skatan fick ett riktigt vinglas att dricka sin vin ifrån… och så snackade vi, skvallrade …systern med man kom också upp… och …ja…
picknick i andras kök är inte så tokigt det heller.
Och kalkmålningarna i Lids kyrka finns ju kvar där de finns … och har funnits i nästan 600 år….
I natt sov jag inte lika länge
… som igår natt… då jag sov heela långa natten … utan avbrott…
Jösses, vad har hon för sig på nätterna, Skatan? När hon inte sover…
Först låg hon i sängen och vände och vred på sig och tänkte på dagen som gått och på dagen som komma skall och … se´n gick hon upp och bloggade…
På eftermiddagen dagen som gick åkte ett gäng ut till Gustafs och hälsade på.
Det var lilla a, Sonen och Pa och så Skatan.
Hos Margiths yngste son, och hans familj… fanns också Djupingen som kommit hem från Våmhus för att titta på fotboll… derbyt mot ärkefienden Torsång…
Vi fick oss en dryg timmes pratstund och kaffe med dopp innan det var dags för pappa Tränaren och spelaren Rasmus, Margiths barnbarn för att… som det visade sig… i ösregn… ro hem en överlägsen seger mot Torsång… ( 5-1)
(Glädje och sorg. Rasmus grattas efter målet. Foto: Göran Bength)
Sonen, Pa och Skatan for sedan… i ett regn som tilltog (och som fortfarande fullkomligt vräker ner) till Huset på Varggropsvägen … som just nu är det allt överskuggande intresset … förutom Mottet i magen förstås…
Det låg verkligen fint i en sluttning ner mot ån… en bi-å till Noraån, tror Skatan. En stor härlig skogstomt med tallar, och lingonris och smultron och vilda skogsblommor..
Vi smög omkring och kikade in genom fönstren så gott det gick…
Sedan … när vi var dyngsura av regnet… gick vi hem till Per och Janta… och drack kaffe med dopp.
Ahaaa… nu gick det upp ett ljus för Skatan.
Klaaart… Därför sover hon inte utan är pigg som en mört.
Allt detta kaffe.
Hemma igen i Borlänge… såg vi på Talang-finalen och Skatan kan säga… Rätt vinnare vann… Helt suveränt.
Även om tvåan, den unge pianisten också hade varit en värdig vinnare…
Utrustad med paraply..
… och regnkappa åkte Skatan till storsta´n igår…. för att träffa gamla kollegor…gamla kompisar
… Flopparna som vi kallar oss.
Vi träffades vid Svampen på Stureplan… som vanligt… Skatan kom först…
FLOP…Freij, Lorenius & Partners… hette advokatbyrån dååå …. när vi började ses… sekreterarna…
… och vi har utökats under tidens gång…men nu krymt ihop …
så nu består kärntruppen av Britt (kamrer… inte sekreterare), Nina (som jag efterträdde),
Mi, som först var på FLOP och se´n efterträdde mig på Advokaterna när jag flyttade
till Nyköping…och så Lisbeth… som kom efter Maria och någon till… Maria var tidigare med förstås…
men inte numera… och Jenny har flyttat till Spanien…
Igår var det Britt, Nina och jag… som träffades, drack vin (jag och Britt), åt… massvis från buffén på
den där mongoliska restaurangen på Grev Turgatan… och snackade…
Deet kan vi … snacka… och skvallra…
Nina hade varit på ridläger i Frankrike… men kunde bara berätta om de tre första dagarna…
… för se´n mindes hon inte mer….
Men…fantastisk tur i en förskräcklig otur… är ju … att hon kunde berätta…
Hästen hade ”vält”… snavat, halkat, på stenar… i galopp… och hon måste delvis ha fått hästen
över sig… men… som sagt var… hon minns inte….
Blåslagen..i huvudet, ansiktet, och hela höger sida…med en arm som inte ”hänger med”… dimsyn…
satt hon där med oss och skrattade och pratade som den ”fighter” hon alltid varit… Gått tillbaka
till sitt jobb på heltid… fast läkaren velat halvtidssjukskriva. Nu skall hon ”känna efter” först.
Det var läskigt att sitta framför ”program” på datorn som hon gjort hundratals gånger… och
inte riktigt komma ihåg… hur det skulle vara… tyckte hon …men annars…
Dumt av henne… verkligen dumdristigt… att inte ”stanna hemma” lite till när nu läkaren rådde
henne till det…. tyckte Britt och jag…
Men… Nina är Nina…
Se´n blev det skvaller om ”våra advokater”… och snack om Britts tackor och lamm och gula ankor
som räven tagit… om andra ”olyckor” som fall från stegar… cyklar… ja… ni vet…
Vi hade en helkväll…
… så när Skatan kröp till kojs var hon trött… men nöjd och glad och tänkte för sig själv…
… att nuuu … är Sommaren här igen… och ett Nytt år… tar sin början…med sååå mycket att
se fram emot…
I glada vänners lag…
Vi gick upp genom skogen en bit… för att sedan dra oss nedåt mot Hallstattersee och gick längs med den… kanske för sista gången … denna gången i Österrike…
Det blir alltid lite vemodigt och ”sentimentalt” när vi skall åka hem igen… och lämna sjöarna och bergen och bygden. Nu kommer vi inte att komma tillbaka… förrän till hösten nå´n gång…
Vi väntade på Willi 
..och Robert 
…som kom bilande upp från Kroatien och Zadar… där de varit nere och skött om sina båtar i en ny marina ute på en av de större öarna utanför …Willi har varit nere så länge som två månder … ovanligt länge…men det hände en förskräcklig olycka när han höll på att måla underifrån och båten stod på stöttor.. en av stöttorna vek sig… hela båten välte, rodret gick naturligtvis ”kaputt” och det blev ett stort hål. Men det värsta av allt var att hans medhjälpare och kompis Savo blev skadad. Som tur var fick han inte båten över sig… då hade han inte bara blivit skadad…men han fick sig en knuff och föll och bröt revben och , ja, vad mer vet jag inte men … fick ligga på sjukhus några dagar…
Nåväl.
… som vanligt blev det fullt hus hos Brigitte… som älskar fullt hus… Hon lagade förstås som vanligt maten till gänget 
…medan Willi visade oss ..
…sin ”nya” båt… den ”nya” marinan där både Willis och Roberts båtar numera ”huserar”..på sin laptop.
När Frans… en nattgäst till hos Brigitte… dök upp… var det mat… italienska delikattesser som Frans tagit med… till förrätt, kycklingklubba, broccoli (till Skatan), smörrullade små potatisar och stor sallad… Alla åt och drack… och drack (inte Mannen som skulle köra oss hem förstås) och åt…. till långt framåt kvällen… då Mannen och StinaFina och Skatan bröt upp och for hem till sina sköna sängar…efter ännu en lättjefull dag… rik på samtal och vänskap och … mat och dryck…
Travar´n fyller jämnt… fast Skatan tror förstås det är i morgon…
… samma dag som Kungen av Sverige… men … jag kan ta fel…
Så… Travar´n får inte något Hurraaa…. idag…
Det får vänta tills i morgon….
PS: Det är Stora B som har påmint mig… och skvallrat… 🙂 DS
Dans och glada grabbar…
… ingen dans blev det …. men väl glada grabbar… och… ja, vi som inte var grabbar var glada vi me´..förstås.
Ända se´n början på 60-talet kretsade mitt och Mannens umgänge runt ”Norrbyligan”… som var kärnan i det hä´r gänget… Fyra syskon med olika bekantskapskretsar från början… men som mer och mer smälte ihop… ju äldre vi blev … till ett enda stort umgänge…. som träffades …. hade fester … ibland allihop nästan… ibland i mindre grupperingar…. och igår var en hel del av Norrbygänget på plats….
Mannen och jag har ju bott långt från Stockholm och Sörmland långa tider. och haft andra vänner och umgänge.. och långa tider träffades vi inte heller så mycket… men när vi träffas … är det alltid lätt att komma tillbaka och ha lika kul….
Vi åt och drack… och vi drack och åt….och pratade…
Och som det blir när man nu är äldre…blir det ju mycket…Kommer du ihåg? … Du har väl inte glömt den gången…. etc…
Jag satt mitt emellan P S och värden och det var längese´n jag träffade båda.Vi kom in på att prata om resor, Thailand förstås och Afrika och…. P S berättade att han rest mycket, både i jobbet och nu efter pensionen….
Bl a var han som sextiofemåring i Swaziland och räknade svarta noshörningar…. den svarta noshörningen är inte svart… och den vita är inte vit… fick jag lära mig. Han hade lyssnat på ett program om ungdomar som gjorde den här resan (något miljöprojekt)…. mycket primitivt… man vandrade miltals… sov i små tält… lagade mat med hjälp av brasor vars grenar och kvistar man själv fått samla ihop…. Duschen var en ytterst enkel anordning…En gång när han skulle tvätta sig och just skulle stoppa händerna i baljan… såg han att det låg en orm…. en kobra eller nå´t hopringlad där….
Vi kom ju också in på att bli äldre… vad som är OK att göra och inte göra…. Vi tyckte förstås båda att man skall passa på att göra det manvill …. vare sig man har ”passande” ålder eller inte… Margith och jag åkte på rockfestivaler när vi tillhörde det äldre gardet… Mannen har fått en hel del ”anmärkningar” och höjda ögonbryn över sina vandringar på hög höjd i Nepal och Indien…
Det är också mest i Sverige som vi är så … lagom… att man inte får sticka ut… åtminstone förr… deet har ändrats en hel del… även här… det här åldertänkandet i alla sammanhang….
Nu har jag kommit långt från…. ja … men jag får fördjupa mig en annan gång… i tankebanorna om det här… för jag blev avbruten…
Mannen står och hoppar… som vanligt…. StinaPinaFina och Mannen och jag tar bilen igen… söderut… stannar till i Furuboda, Yngsjö…. och i Weissenfels i Tyskland och sen vidare till Bad Ischl… så nu dröjer det med kommentarer och inlägg några dagar… kanske…
Solen lyste över oss i Windischbühel … när vi kom igår… och när vi åkte hem idag…
Nu är vi tillbaka i Bad Ischl… Vad tror ni att det gör? Jojomensan… det regnar… Det är som …
Men … vi har haft sol… sammanlagt en eftermiddag och en förmiddag… Inte dåligt.
Det här är Reiting (2214 m) … hemmaberget för oss när vi bodde i byn Schardorf (Skatan och tvillingarna i ett år, Mannen i 9 år). En gång har Skatan också bestigit detta berg 
… ända till toppen. Det var en ”horror” … var tvungen att gå på toa när jag äntligen stod längst upp och njöt av utsikten… så det blev ingen lång paus innan jag fick hasa mig genom en flock med stenbockar på nerfarten… med så´n där rullsten under fötterna.
Men detta var anno 1992… På väg till våra vänner passade vi på att insupa lite nostalgi…
Patricia var i full färd med att vispa grädde när vi anlände… och sedan blev vi bjudna på än det ena än det andra….
Och här sitter Klaus… Skall vi till att börja eller håller vi på att avsluta en av måltiderna… hmm…
Patricia är en mångsidig, mycket kreativ och intensiv kvinna.
Klaus är Mannens chef delvis nu… helt och hållet då…
Att vandra genom deras trädgård (ja, det är mest Patricias verk) är som att vandra genom installationer… Och titta titta här, och titta titta där och titta titta titta får ni se….
Klaus lutar sig mot den naturligt stora bronstjuren Juan… medan den något skyggare Ferdinand kikar fram bakom jätteigloon som innehåller
bar, stolar och bord för ”uteumgänge” vinter som sommar…
En trädgårdstomte sitter fångad i en bur…
Optisk villa….i glaskulan syns landskapet upp och ner…
En fågelholk i plåt… en annan i
glada färger… 
Patricia hade låtit bygga ett vindskydd i vinkel av vedträ´n..
med fönster i…. och 
”guldkalven” väntade bara på yster dans….
Här i badkaret kan man redan nu ta sig ett bad… men stället väntar på en rejäl dusch… som kommer på plats till sommaren.
I morgon skall jag berätta om min och StinaPinaFinas morgonrunda som tog 2 timmar i stället för den planerade entimmespromenaden… för nu är jag så trött (redan!)… så ögonen ser i kors…
Du är sagolik… fabulous…
You are fabulous…
Den här fantastiska utmärkelsen fick jag av Znogge idag och blev otroligt glad, ja, sagolikt glad… Och nu skall jag glädja tre andra… Det blir inte lätt. Alla som jag känner, alla mina vänner, ääär sagolika på sitt sätt men…. jag tror det får bli
The fabulous Skogsnuvan, som nu ligger för ankar… eller har gjort det. Hon är sagolik ”på riktigt”, kan berätta de mest fantastiska berättelser och sagor… och annat också förstås.
Lilla Blå, som också ligger för ankar…och som är sagolik på ett helt väsenskilt sätt… Fantastisk, fantasirik, intelligent, fyndig….fabulous… (märktes det att i i intelligent ”sticker ut ” bland alla f:n ?)
Loll, som skriver, filosoferar, engagerar sig med hull och hår…. och lever fullt ut… trots stelopererad rygg och smärtor… Fabulous….
Och ändå…En dikt…
… skriven av Loll… kopierad av mig och härmed tillägnad dig, Skogsnuvan, som en liten ljusglimt i mörkret…Det finns hopp…
Och ändå 
måste det sägas
om detta norrbottniska mörker
som tynger så in till bristningsgränsen:
Att när solen
i en hastig explosion
vid horisonten
tänder eld på halva himlavalvet
finns det ingen plats på jorden
som genom mörker
andas
mera hopp
Vänskap är en själ som tagit bostad i två kroppar. Aristoteles
”Knyckt” från Majsans Veckans visdom 2009…
Så sant som det är skrivet… Det känns så… på pricken.
(Har ni upptäckt… att jag har upptäckt… nå´t?)
I dödens väntrum…
Igår åkte vi Mannen och jag och StinaPinaFina och besökte P som ligger och bara väntar… på att just hans liv skall ta slut… att just han inte får vara med längre trots att han ju inte har planerat för detta… utan planerat för många långa år och sin ålderdom i sommarstugan på västkusten… på sjön… göra resor…. läsa de där böckerna… och ja, vara med syrran… och leva, obetänksamt sorglöst kanske flera år till. Då… efter pensioneringen skall man ju göra allt det där som man inte hunnit med…
Och så går allt om intet…
Och inget blir som man vill och planerat…
När jag mötte hans ögon där i det avmagrade ansiktet och såg hans vånda…
På tillbakavägen funderade jag och Mannen.
Vi har ju tusen planer… då skall vi göra det… resa dit… träffa den eller den vännen som vi förlorat kontakt med… träffa våra barn och barnbarn mera… Fortare än vi anar kan vi också befinna oss där… i dödens väntrum. Ja, vi befinner ju oss också där… det gör vi ju alla. Men vi har kanske en högre siffra på nummerlappen. Vem vet… Nej…
Som jag ofta ofta sagt… som många många har sagt… och säger…
Carpe diem! Fånga dagen!
Varför skall det vara så svårt…
Rapport nr 10… den sista fran Koh Chang och White Sand Beach
Stora E var hos oss pa ”var” strand igar… och vi at ocksa lunch ihop har..
Nu har jag packat nastan allt… forstar inte att man har saaa mycket mer nar man aker hem. Kan det vara allt man koper …
Nar vi satt dar pa Oodies Place efter en lika god maltid som den forra… tillsammans med Chang och Mott (Stora E ville ata ensam… tyckte att det blev lite sent)..sa vem dok upp vid mikrofonen for trubadur-timmen… om inte Buffalo Man… som i vanliga fall ar trummis och sjunger lite grand … med mer kansla an skicklighet.. Han berattade att Alex blivit sjuk ( what can women do with a man .. sa han lite kryptiskt)… Och da var det ju en himla tur att det hade varit en san verklig hojdarkvall kvallen innan… Da var det ooos ma jag saga. Vi lyssnade nagra latar och betalade sedan for att komma tillbaka och lyssna pa bandet och Thiens gitarrspel… Nar vi kom ut regnade det, fint fint regn och det var sa skooont. Stora E har berattat for Kristina att vi visst har haft ca 37 grader varmt… vilket jag inte visste. Men varmt har jag ju kant att det ar forstas….
Val tillbaka nar Bandet korde igang… och allt var naastan som vanligt… hejdade sig Thai-Tina … riktade sig till oss och fragade om det var var sista gang pa Oodies den har kvallen… den har gangen. Hur i all varlden visste hon det. Den enda som visste det var ju Alex… Han maste ha kontaktat Bandet pa nat vis… Och det blev avskedsmusik forstas… Oh vilka manniskor… och vilka musiker. Helt fantastiska!
Snart kommer egna bilder harifran att dyka upp…. vid tillfalle. Och jag kommer naturligtvis att beratta aaaallllttt om brollopet. Kramar och vi ses i gamla Sverige dar uppe i nord….
With a little help from YOUR friends….
”Blippa” på …. Häng on Halvar! …. så blir han glad… lite gladare…
Lunch med Djupingen och Bonden
… och vi pratade förstås gamla minnen men också om hur vi lever och har det idag… Och det levs förstås…. skidåkning, resor, skridskor…. Djupingen är ju en ”ung” man och har ju ett arbete också att fördjupa sig i…. Det var verkligen jätteroligt att träffas.
Djupingen, som följer min blogg, frågade förresten om Norwegian Wood baara handlade om döden…. men så är det ju inte. Att jag citerade just det stycket berodde på att jag fick en aha-upplevelse när jag läste det… Döden är inte sedan. Livet är inte motpol till Döden. Livet och Döden går hand i hand … finns här mitt i livet. Det är faktiskt trösterikt på nå´t sätt…. Inte så skrämmande. Tycker jag, Skatan….
Se´n gick jag till bibblan och läste lite… se´n gick jag och köpte en kjol… se´n gick jag och köpte frukt… se´n gick jag hem… Och hela tiden hade jag mina broddar på mig (ja, inte inne på bibblan och på restaurangen förstås) så att jag inte skulle slå på ändan…. för det är isgata och jättehalt idag.
Skatan besökte Skogsnuvan och tog med sig skogen hem…
Djup snö är det runt Skogsnuvan att skotta bort, att pulsa i, att slänga sig i och göra ”ängeln” i men hon är inte så överförtjust i snö och is och mörker däruppe i norr där solen går och lägger sig väldigt väldigt tidigt och går upp väldigt väldigt sent. Så Skatan ”knyckte” (jag har fått lov) bilden med Skatan i allt det vita eftersom just det här juliga vita saknas här hos oss …. helt och hållet.
Idag har Skatan och Mannen och StinaPinaFina varit i Stockholm för att hämta glögg-gryta (man kan väl inte ha tre g efter varandra och glöggryta ser konstigt ut men det skrivs väl så antar jag) och toppsocker hos Stora E. Ingen jul utan farfars glögg som görs på brännvin och kryddor och är klart bärnstensfärgad, stark och go. Men man får naturligtvis passa sig och inte dricka fööör mycket.
Sen hämtade vi en projektor som lagats till pappa, som vi sedan besökte för att också lämna julblomma och julklapp och hämta julklappar från Nickan till barnbarnen och hundarna. Förutom alla vi männskor ( 14 med Agnes) kommer vi att ha tre hundar (Coco, Bessie och StinaPinaFina) inomhus, fem eller sex katter i sadelkammaren, marsvin som har fått ungar (alldeles bedårande. De föds med päls och är ”helt färdiga”) i ett annat litet rum i stallet och fyra hästar (två är inhysingar).
Det blir en jul det!
Apropå pappa 
… så skall han vara med i TV igen, den linslusen, tillsammans med Malla (101 eller 102 år) och en annan dam över de 90. Det är ett program med Kristian Luuk vad jag förstod. De gamla fick lyssna på musik och skulle poängsätta den från 1 till 5. Pappa pratade på som vanligt om ””sin” musik. Och den här amerikanska som han inte hängde med i… Han gillar att lösa korsord men tycker att det har blivit så svårt för att han inte känner igen ”kändisarna”. Som häromda´n stod det efternamnet Spears och man ville ha ett förnamn. Efter att ha löst omkringliggande ord fick han fram Britney… Och vem är det, frågade sig pappa då naturligtvis.. Ja det skall bli spännande att höra hur det blev det här programmet. Iallafall gav han mest ettor och tvåor, en fyra. Malla blev uppbjuden till en svängom med Kristian och de verkar alla ha haft kul iallafall. Den 28 januari skall programmet sändas. Jag vet inte vad det heter men Kristain Luuk kan man ju hålla utkik efter….
Skatans tankar 