Vedermödorna fortsatte

Det var meningen att Skatan och StinaFina skulle skjutsa Mannen till Arlanda i natt eller rättare sagt tidigt som f-n (klockan 03.30) för att fortsätta därifrån till Örebrooo och hälsa på gänget där.

Men igår när hon kom hem från Stockholm efter sina vedermödor där, var hon så utmattad och hade så himla ont och när hon väl dykt i säng och somnat vaknade hon bara någon timme efteråt med ”spratt i benen” och … ja …

Allt var som förgjort.

När klockan ringde sa Skatan till Mannen att han fick ta bilen själv. Hon orkade bara inte.

Skatan skulle ta sig till Örebrooo på annat sätt.

Efter Morgonrundan … när StinaFina och Skatan vandrat …


längs stengärdsgården som Margith skulle ha älskat … att måla av … som så många andra stenmurar som hon målat …

(En av Margiths stenmurar i akvarell)

som den här till exempel … fast man har förstås skrapat av  mossan på vår stenmur  i höstas … i någon slags  städiver  i naturreservatet … men i alla fall …

(StinaFina bland vitsipporna)

efter Morgonrundan då vi också gick över bron över Nyköpingsån  … för att så småningom komma hem igen, slog Skatan på datorn för att försöka hitta en hyrbil.

Det gick inte alls.

Hon fattade ingenting.

Så Skatan tog StinaFina och promenerade någon kilometer eller två till Q8 för att på plats försöka hyra en bil.

Men se, det gick inte det heller.

Varken Statoil eller Q8 hyrde ut sina bilar om man skulle ha hunden med sig. Möjligtvis om man hade en galonklädd bur i skuffen … skulle det kunna gå an.

Mannen på Q8, som var en vänlig själ och som själv hade hund, tipsade mig som sista utväg att fråga på Hertz.

Så det var till att knalla vidare genom Teaterparken över bron till ett industriområde ytterligare någon kilometer och det var med bävan och hållna tummar som Skatan och StinaFina steg in på Hertzkontoret.

Mnjaa … jooo … om Skatan hade en filt … och på en sådan ligger StinaFina alltid när hon åker bil, fastspänd i sitt eget bilbälte … kunde det kanske gå an.

Det gick an.

Nu harSkatan en liten svart Clio som står och väntar utanför för färd … så småningom … till Örebrooo.

Äntligen!

Äldre kvinna funnen död på Östermalmshallens toalett

En sådan rubrik trodde Skatan kunde bli fallet när hon satt där på den fina rena toaletten på Östermalmshallen med tryck över brösteT och hyperventilerade.

Men … nu sitter hon här på Seven Eleven på Storgatan istället, har djupandats, och här kan hon avreagera sina vedermödor.

Eftersom Skatan är ”handikappad” i den bemärkelsen att hon har skitont i benen hade hon beställt och betaaalat för sittplatsbiljett förstås (50 spänn) på tåget tur och retur Stockholm.

När tåget tuffade in på stationen fanns det inte  någon vagn 6 och följdaktligen ingen plats 17 i vagn nr 6 heller. Så …Skatan satt i en trapp till Vagnhärad och väntade på konduktörens förklaringar.

Konduktören dök aldrig upp.

Så Skatan steg ur och fick fatt i konduktören på plattformen. Hon konstaterade också och beklagade att vagn nr 6 inte var med.

– Sorry

Och sedan, när Skatan klev på igen,  fanns det inte ens en plats i en trapp. Så fullsmockat var tåget. Och inte är det snökaos heller. Solen skiner från en blå vårhimmel

… och dagen har startat på ett uruselt sätt …

När Skatan skulle ta ut pengar på sina ”nygamla” kort gällde inte hennes inarbetade kod längre. Hon fick ta ut sina pengar på ett kreditkort i stället …

Puuuh …

– Vad hon klagar den där Skatan

Nu får det bara inte bli fler motgångar denna dag.

Men händer det här oavbruuutet Skatan för att hon skall lära sig något? Månne?

Att inte ta något för givet? Att man inte kan ha kontroll över allt, inte ens att man skall få sitta när man har löst sittplatsbiljett …

Att livet är fullt av överraskningar.

Bra och dåliga …

Stockholm

Snart, om en timme, flaxar Skatan iväg till Stockholm, Mina drömmars stad, igen.

Det är det gamla vanliga.

Healern, Pappa, och så hem …

Fast den här gången skall jag ta en vända till Kameradoktorn med min kamera. Få se, om han kan hjälpa Skatan att få ut de resterande bilderna från minneskortet …

Och så fixa kameran förstås.

Ända sen tolvårsåldern har jag grubblat

över frågan om jag verkligen är JAG och om jag inte är JAG …  vem är JAG då?

Inte så konstigt att jag direkt fastnade för Bod Dylan-citatet:

– Herregud så glad jag är att jag inte är jag.

Inte konstigt alls.

Men de återkommande grubblerierna återuppväcktes faktiskt först av ett inlägg hos Momo Jord om egot.

Han menar att det är förgängligt … och det är det ju …

Det dör  när jag dör.

Antar jag.

Och … det förändras genom livet. Förstås.

Momo Jord menar också att man skall kunna ”göra sig av” med… kunna släppa … egot helt. Nu … i levande livet …  och gå upp i något större.

Deeet kan jag inte ta till mig.

Jag är inte lika rädd att jag inte är NÅGON som jag var när jag var yngre. Det  är en sak. Men jag är jag … hur jag än vrider och vänder på mig …

ÄR  jag .

Fast … förstås … jag är glad att jag inte är jag.

Att jag är den jag är.

Vem hade jag varit om min biologiska mamma levt tillsammans med min biologiska pappa? Om jag växt upp i den familjen.

Säg det?

Eller vem hade jag varit om jag växt upp hos min biologiska mamma … om det varit hon och jag  … tills hon träffade sin Nils och jag fick halvsyskon och ja, om jag hade växt upp i den familjen?

Hade jag varit jag då?

Nej då hade jag varit någon annan.

(Eva i mammas knä julen 1946)

Och tänk om jag inte adopterats av mamma och pappa och ”hamnat” hos en helt annan familj. Vem hade jag då varit?

Om jag inte hade haft syskon?

Om, om, om …

Ni kan förstå att jag haft det ”jobbigt” genom åren att ”hitta hem”. Att det varit ”ups and downs” …

Det har väl alla förstås. Mer eller mindre.

De flesta vill kunna ”höra till” och när någon till exempel utbrister att

– Oh vad du är lik din pappa!

… eller mamma …

kunde jag le i mjugg. För jag visste.  Jag visste ju att jag inte kunde vara lik min mamma eller pappa.

Eller kunde jag det?

Jag läste en artikel om Deepak Chopra och i den påstås det att ”Du kan förändra dig själv på gennivå”.

Att säga att vi föds med våra arvsanlag och får leva med dem är lika dumt som att säga att vi föds med ett par händer och får leva med dem som de är, menar Deepak Chopra. Blir du konsertpianist tränar du dina händer på ett sätt, blir du finsnickare tränar du upp helt andra anlag. Precis så är det med de flesta av dina gener. Du utsätter dem för daglig träning och de tar intryck och förändras

Så summan av kardemumman är att jag … naturligtvis …  är jag men kanske skulle jag vara någon helt annan. Om ifall att … mina gener hade utsatts för sin dagliga träning i en helt annan miljö.

Och …  likt förb-t  … skulle jag vara jag. Ett annat jag.

Tänk på det!

Det har jag gjort ända sen tolvårsåldern.

Jag är jag och inte Skatan och  jag är Skatan och inte jag … eller …

Inte undra på att jag alltid velat ”sticka ut” och vara NÅGON …

Tillsammans med Margith

PS  … som inte har med det här inlägget ett dugg att göra. Jag vill bara tipsa om att jag fyllt på Thailand II med lite  fler bilder. DS


Det ljusnar

fast regnet slog mot rutan för bara tio minuter sedan.

Det blir nog en fin lördag så småningom.

Klockan är fem på morgonen och Skatan är trött, trött, trött.

Igår började hon skriva sin ”Sida” om årets Thailandsresa, Thailand II, som ni naturligtvis är välkomna att besöka. Den finns här ovan att klicka på.

Eller här.

Skatan hade en del bilder som ”räddats” innan kameran och mobiltelefonen pajade i alla fall. Och hon kommer säkert komplettera sin berättelse allt eftersom med bilder som Pa eller moster J tagit med sina kameror.

Är Skatan  flitig nu med sin Sida Thailand II, kan hon ”göra” resan om och om igen … och väcka upp minnena om värmen som för det mesta var över 40 grader, åtminstone i byn, färgerna, som var annorlunda mot här hemma, inte så  friska som vi har i Sverige utan ”tröttare” … åtminstone i byn …  och dofterna och lukterna och ljuden …

Och alla människorna hon träffade … förstås.

Hos frissan

blev jag övertalad om att ha tålamod och inte låta den långa sidluggen falla för saxen. Skatan var så trött på att ha den över höger öga heeela tiden och ville egentligen klippa av den. Men men … hon är ju lätt att övertala Skatan så Frissan fick som hon ville.

Däremot har hon lite mer rött i färgen än vanligt. Fast det syns ju inte på bilden förstås för den är tagen med min mobil som ju inte är världens bästa kamera.

Hur som … här är resultatet.

Barnbarnen

Först ut var  Ida, idag sexton år …  Det är inte klokt vad tiden går fort …

och tre år senare får hon en syster …

Johanna, som vi kallar JoJo, alldeles alldeles snart tonåring hon också …

Det är  Samuelssons flickor det och mormor Skatans barnbarn i Skåne.

Båda flickorna har fullt upp i sina liv förstås … som man har när man är ung … och rider och tävlar (Ida har gjort jättebra ifrån sig med sin häst (OBS! inte ponny) på tävlingarna i vår). Just nu är hon i Frankrike med sina konfirmationskamrater i Taize’, skall börja på gymnasiet i höst och och …

Och Johanna spelar gitarr och sjunger och gör det så väldigt väldigt bra. Mormor Skatan hoppas att hon spelar in något på Youtube som Skatan kan visa här. JoJo rider också men … tror jag … tävlar nästan bara i dressyr medan Ida hoppar.

Tre hästar står i alla fall i stallet, som skall skötas om och ridas.

JoJo skall börja på högstadiet i höst och lämnar då den lilla skolan i Yngsjö. Mormor Skatan hoppas att hon kommer in på en musikskola som finns i Kristianstad. De var visst lite sent ute med ansökningen dit men men … hoppas kan man ju alltid.

Örebroarna väntade ett tag med tillökningen … eller så var det äldsta dottern K med gube som var tidiga i starten.

Karl Axel kom till världen 2006 och har redan fyllt fyra år, kan cykla utan stödhjul och har fått håret sommarkort … kortkortkort … och  kallas Kaxe av mormor och morfar.Det gillas inte så mycket  men ibland så … kan inte mormor låta bli ändå att kalla sin barnbarnspojke Kaxe …

Han är en hejare på traktorer och lastmaskiner och kan alla verktyg till namn och använder de flesta och nu, nu kan han som sagt cykla utan stödhjul också …

Kaxe har en lillasyster, en Syster Yster måste man nog säga. En glad  och mycket bestämd liten dam som vet vad hon vill och kan och ska …

Agnes Inga Elisabeth heter hon och kallas för Agnes, är snart  två år och snart, snart … i nästa vecka … får mormor Skatan träffa både henne och Kaxe igen. Det var verkligen jätte-, jätte-, jättelängesen och skall bli så himla kul.

Här tänker Agnes på något väldigt speciellt ser det ut som … kanske funderar hon över var mormor Skatan håller hus …

– Har hon glömt bort oss alldeles?

– Nej, det haaar inte mormor gjort.

Men mormor Skatan veeet att det nästan kan kännas så för det vaaar längesen.

Förra året i augusti blev Skatan farmor också …

Så sist och också minst är lilla AIK, Alice Inga Kristina, som farmor Skatan fått lära känna väldigt bra under hennes snart 9 månader här på jorden p g a olika omständigheter och genom vår resa tillsammans i Thailand förstås. Hon är ett år yngre än sin kusin Agnes och Skatan kan bara tänka sig vad kul de kommer ha tillsammans framöver.

Skatan har tagit bilden av Alice, där hon ligger i en hängmatta i byn Ban Kao Nam  för att försöka sova middag. Som ni ser är hon en riktig linslus, skrattar så fort hon ser en kamera riktas mot henne.

De andra bilderna har tagits av familjemedlemmar eller vänner eller … Skatan vet faktiskt inte … men bra bilder är det hur som … av världens underbaraste barnbarn.

God morgon till en ny dag

… en fredag, en mellandag, en dag som har börjat så smått för Skatan.

Det regnar.

Skatan har sonderat terrängen för att skapa en Thailands-sida till med de foton hon i alla fall hann  knäppa och hann lagra på ett USB-minne också innan kameran pajade. Hon har funderat lite hur hon skall lägga upp det hela … och beslutat att avvakta lite tills hon blir ensam på täppan.

Det blir hon snart. Ensam på täppan. Mannen åker norrut mot Borlänge och Sonen och Pa och Alice.

Och Skatan och StinaFina får inte plats i den fullastade bilen.

Och så har Skatan ju stryktvätten att ta hand om.

Och frissan att gå till.

Och balkonglådor att göra fina och fylla.

Och …

Och … blogga förstås …

Sammanträffande

När Skatan skrev sitt inlägg om Musik hade hon aldrig hört talas om Johnossi. Det var som sagt Åsa med sitt  blogg-motto som introducerade henne … och så händer det otroliga.

Hon läser ikapp lite kultur i  Svd och Kultur-delen och vad hittar hon väl där, ja, vad hittar hon där … om inte en stort uppslagen artikel om just de två grabbarna i Johnossi.

Som hon aldrig tidigare hört talas om …

Ääär inte det nästan kusligt så säg?

Förresten kommer de till Peace & Love i sommar så då får Skatan höra mer av dom och se dom ”live” …

Musik

Skatan älskar musik men musicerar inte själv, sjunger till husbehov (imse, vimse spindel och liknande) har inga hemmavarande barn och går sällan själv på konserter.

Skatan har alltså ingen input utan ”klamrar sig fast” vid gamla godbitar … som inte är det sämsta det heller.

Men …

Skatan har vänner, bloggvänner som kan musik och som tycker om musik som också Skatan gillar och från dessa vänner får hon sin input … och nya musikupplevelser.

Senast var det Halvar som introducerade Wilco och Jeff  Tweedy …

I Thailand lyssande vi mycket på en stor stjärna där, Carabao …

Är det inte fantastiskt med musik …

Skatan skulle ha mycket svårt att leva utan den.

I med- som i motgång.

Från början hade Skatan svårt för den thailändska musiken. De sjöng toner eller kombinerade toner som nästan lät ”falskt” i Skatans öron … men hon vande sig och nu gillar hon mycket av den.

När Skatan besökte sin bloggvän Åsa och läste hennes … ja, vad skall Skatan säga … motto för sin blogg

We’re the people, the lucky with the fragile bones. The ones who sit and worry about catching a cold. We’re the people, the happywith the broken hearts. The ones who draw a picture and proclaim that it’s art (Johnossi)

fick Skatan  ännu ett tips om musik som hon inte kände till förut: Johnossis

Idag har man lovat regn i Södermanland

men ännu skiner solen utanför köksfönstret så Skatan har bestämt sig för att ta tillfället i akt och gå en riktigt tidig Morgonrunda med StinaFina.

… och plocka mer ramslök.

Sonen har fått hem sin lilla familj, Pa och Alice …

men moster J blev kvar.

I Bangkok. I Thailand.

Jo, det är alldeles alldeles sant.

Och vådan av den thailändska livsstilen och vad vi kallar ”thaitid” , thailändarnas tidsuppfattning.

De har helt enkelt ingen tidsuppfattning alls.

Moster J är svensk OCH thailändsk medborgare men köpte resan på sitt thailändska pass som var på väg att gå ut. När hon köpte resan var hon ännu inte svensk medborgare.

Vad gör man då?

Fixar man nytt pass så fort man kommer till Thailand och Bangkok?

Nej, man väntar … och väntar … och väntar.

Ända till dagen innan man skall åka hem. Dååå först går man till den myndigheten som har hand om passen i Bangkok. Samma dag, den som var Skatans sista dag som ju också nästan gick upp i rök av sistaminutenpappersarbete. Förmiddagen åtminstone. På grund av thaitiden …

När Skatan ringde på kvällen för att höra hur det var … om allt var OK där på flygplatsen i Bangkok … fick hon veta att visst, allt var OK. Snart skulle de vara i luften, Pa, Alice och P.

Men moster J hade blivit stoppad vid passkontrollen. Moster J:s pass var inte längre var giltigt. Och något nytt hade hon inte hunnit få. Ännu.

Så, kvar blev moster J ännu en dryg vecka , 9 000 kronor fattigare för hon kunde ju inte boka om returen med just den typen av biljett som hon hade haft heller. 😦

Men hennes bagage kom med hem till Sverige. All maaat som hon köpt kom med hem till Sverige.

När Skatan ringde till moster J var hon thailändska ut i fingerspetsarna (Det som sker, det sker). Hon var ledsen förstås men tog ändå saken med fattning och lyckades se det från den ”ljusa” sidan.

Moster J hade ju fått chansen att köpa ännu mer mat och ta med sig hem till Sverige.

Ännu mer thaikäk …


(På bilden ses moster J i mitten vänd mot kameran i färd med att hugga in …)

Så sens moral: Inget ont som inte har något ”gott” med sig … i dubbla bemärkelser. 🙂

Första morgonrundan på länge

Idag gick StinaFina och Skatan på en tidig Morgonrunda. Det var ett tag sen sist och då hade inte snön smält bort. Nu stod vitsippsbackarna i full blom och björkarna hade blad stora som musöron …

Det är mycket som skall göras och pysslas med när man kommer hem efter flera veckor. Tvättmaskinen går för fullt, låneböckerna måste tillbaka och … Skatan har beställt tid hos frissan. Frissan, Skatans frissa alltså, är som Svinto om ni förstår. Torrt, sprött, sprakande i en blekt dassig färg … Hon fick tid redan på fredag …

Veeet ni vad Skatan plockade förresten på Morgonrundan?

Veeet ni?

Jo, Bärlauch eller ramslök som jag tror det heter härhemma. En stor bukett som hon skall förvälla och sen vända om lite snabbt i en stekpanna och servera till laxen ikväll.

Men … som sagt … det är en del pyssel när man kommer hem så …

Hej på ett tag!

å, ä och ö

Skatan har landat och är tillbaka hos sina å, ä och ö.

Men det vill sig inte riktigt.

Fingrarna ”slinker iväg” så det krävs en del överseende från er några inlägg framöver när å blir till a av ”gammal” vana. Så fort går det alltså för fingrar (och hjärnan också, antar Skatan) att få en ny vana som sitter som berget … i det här fallet att ett ö blir ett o eller ett ä eller å ett a. Fingrarna går som om de vore styrda av en högre makt mot ”fel” tangenter.

Men, som sagt, Skatan har landat. Redan klockan sju i morse svensk tid klev hon av planet  …  från 38 grader plus i Bangkok till 5 grader plus i Stockholm … i sandaler, utan strumpor och kappa … men Mannen mötte upp  med en varm bil. Och StinaFina förstås. Mötte upp. Hon ylade av glädje att få se sin gamla matte igen. Det hade hon väl nästan slutat att  hoppas att få gora.

Skatan är trött men benen ”hoppar” och trots att ögonen, ögonlocken skulle kunna falla igen vilket ögonblick som helst, så djäklas benen med Skatan genom att hoppa till när hon precis är till att somna …

Det är den gamla vanliga tortyren …

Men … i alla fall … nu skall Skatan göra ett nytt försök att gå och lägga sig.

Sov gott!

Bangkok III

Idag ar det Skatans sista dag och hon hade tankt ligga vid poolen och fa lite farg i ansiktet och pa benen … hn har ju inte direkt solat forut … ga ut nagonstans och titta, kanske ta en tucktuck, ja, njuta av sista dagen i Thailand men i Thailand blir det aldrig som man tror …

Skatan har varit barnvakt heeela formiddagen och instangd pa hotellrummet medan Pa hallit pa med papper och varit pa ambassaden med Em som ocksa skall aka till Sverige i sommar och plocka mer blabar. Det gick ju sa bra forra sommaren …

Och inte hade Pa sagt nagot om sina planer heller.

Klockan 14 skall hon vara tillbaka pa ambassaden. *suck* Men da foljer nog Skatan med sa hon ”kommer ut lite”.

Nu har Skatan checkat ut och pa eftermiddagen och kvallen far vi husera i J:s och P:s rum.

Ingenting blev … som sagt … vad Skatan planerat innan hon for hemifran. Da skulle hon vara en vecka i Roi Et och byn och tre veckor pa nagon o och bada och sola. Det blev precis tvartom. Och glad ar Skatan for det .Bada och sola pa nagon playa kan man gora overallt … aven om stranderna ar mer an fantastiska har i Thailand … men uppleva landet ”inifran” kan inte alla och det har Skatan verkligen fatt vara med om att gora.

Sa … skit i solbrannan, Skatan … uppmanar hon sig sjalv.

Igar lag Skatan forst vid poolen en halvtimme och solade och simmade. Sedan tog vi Sky Train (taget som gar uppe i luften … over omraden som man inte kan passera med bil till exempel, avstangda omraden) till det storsta varuhus Skatan nagonsin varit pa och shoppade … shoppade … shoppade och Skatan var tvungen att kopa en vaska till for att fa plats med allt som skall hem 🙂 … Pa vagen kunde Skatan fotografera med sin mobil … som plotsligt fungerade nagon timme igen … och tog bilder pa avsparrningen till rodskjortornas ”belagring” . Om det har undgatt nagon sa ”hejar” faktiskt Skatan pa ”rodskjortorna” som fredligt forsoker fa till ett rattmatigt nyval. Allt vald har motstandarna statt for …

Nar vi fullastade och vata, som om vi inte torkat oss efter att ha duschat, tog vi en tucktuck och for som galningar pa gatorna till det stora sjukhuset dar Pa jobbade innan hon kom till Sverige for att plocka blabar och traffade Sonen for att besoka sina gamla jobbarkompisar. Hon maste ju visa upp ”guldklimpen”. Nagon mer uppvaktad unge far man leta efter. Thailandarna ar fullstandigt galna i barn. Alla skall halla och klappa och nypa och dalta … Alice ar ett under av talamod och ler och skrattar mest hela tiden men ibland far till och med hon lite for mycket av det goda.

Nar vi skulle tillbaka till hotellet ville ingen taxi kora oss runt avsparrningarna … det var rusningstrafik … tills vi tog betalvagen som ocksa gor ”ovanfor” stan … och hem. Pust!

Pa och Alice stannade hemma medan jag foljde med P och J ut i kvallsvimlet for att ata och uppleva lite av ”folklivet”. Pa hatar … som jag sagt tidigare … den har sidan av Thailand och Bangkok som pesten. Vi gick langs streetan Sukhumvit som stracker sig miltals med just barer och horor och och och … slank in pa en bar och tog en drink, Skatan en screwdriver, vodka med juice … men det var inte mycket vodka i den drinken kan hon saga. Och glodde. Pa kvinnor som var karlar, pa karlar som var kvinnor, pa kvinnor som var kvinnor och som drog i P sa fort vi var nagra meter ifran honom. P ville vi skulle in och kolla nar de dansade men Skatan avstod. Jag tycker det ar sa sorgligt. Hela det har livet … och sa veeet hon att det ar ett av fa jobb som en del kvinnor kanner sig tvingade att ta for att klara livet pa sig sjalva, sin familj hemma i byn … o s v, osv.

Och dessa spillror till karlar … inte alla forstas … men manga manga, gamla, tjocka, alkoholiserade, som kommer dit och far aids i varsta fall …

Vi skulle kopa hem vatten till Pa och nar vi stod dar i kon for att betala sa en skitgubbe bakom oss.

– Det ar min ”pussy” som star framfor er. Far jag ga fore.

P slappte fram honom. Hade Skatan fattat direkt vad han sa skulle hion tittat fragande pa honom och sagt att hon inte horde och be honom upprepa och sen sagt nagot … drapande. Tror Skatan … att hon gjort.

Bangkok II

Foto:Carl Parks, San Fransisco

Vi tog en taxi till det nya hotellet i centrum av Bangkok. Pa vagen dit fragade Pa … pa Skatans begaran … om hotellet lag lagnt ifran ”oroligheterna”.

– Nej, inte alls. Vi kommer att passera avsparrningarna: vanta far ni se …

Skatan trodde hon skulle bryta ihop. Pa morgonen innan vi for hade hon hort att nu var regeringen beredda att ”ta till med hardhandskarna” for att fa ut rodskjortorna ur stan och sa har J och P bestamt sig for ett hotell precis i narheten av det omradet.

– Vi aker dit och vander direkt, sa Skatan till Pa.

Val framme lugnade Skatan ner sig. Vi hade passerat avsparrningarna, allt sag lugnt ut och vart hotell ligger valdigt fint pa en lugn sidogata till en stor ”streeta”.

Vi packade upp, markte att nagon hade rokt … och inte sa lite heller … i vart non-smoking-room … , en kille kom och sprayade med nagon doft och som sagt … vi installerade oss.

– Skall vi inte ha en glass och en kopp kaffe, tyckte Skatan och sa tog vi en tucktuck och begav oss ut i vimlet.

For ett vimmel var vad det var. Vi bor i ett jattestort omrade med hotell, barer, barflickor, affarer men ocksa med alla dessa ”faranger” som har akt till Bangkok for en saks skull. Sexhandeln. Overallt sag man dessa flickor med ”snuskgubbarna” och det var verkligen en beklammande verklighet.

Vi hittade i alla fall ett lugnt … mycket lugnt och sobert stalle … det var bara vi och ett par fran Australien och bestallde in glass i stora lass. Och sa kaffe och choklad med vispgradde. Pa berattade att hon gillade inte att ta mig till centrum av Bangkok just for alla barer och alla laskiga gubbar men Skatan lugnade henne och sa att det kunde vara nyttigt for en gammal skata att se hur det gar till ute i stora varlden 🙂

Vi hade som sagt bestallt. Da gjorde Alice ”ki” i byxan … ni forstar sakert vad jag menar. Och inte hade vi med nagra blojor heller … Snabbt snabbt slangde vi i oss glass och kaffe och choklad medan odoren langsamt spreds i runmmet, betalade och stack darifran. Snopet. Vi hade ju bespetsat oss pa lugn och ro och lite fint snack tillsammans.

P och J hade kommit tillbaka fran ”sina aventyr” och vi at middagen i hotellmatsalen och gick och la oss tidigt.

Men … allt stank av rok saa Skatan har inte sovit sa gott. Ett tag trodde hon inte att hon kunde andas sa inpyrt var det.

Nu har vi fatt byta rum och snart skall skatan upp och ”sniffa” om det har varit rokare dar. Skatan sa till chefen i receptionen att ni borde ha hoga boter … och da menas verkligt hoga … sa kanske ni kan fa folk att sluta roka i rummen. Hon tackade for tipset … men … trot det den som vill.

Skatan har ju sjalv varit rokare men i sangkammare och i sovrum har hon da aldrig rokt.

Nu skall vi snart ut i vimlet igen … till en stor marknad till vilken vi tar taget och far langt over braket under oss …

Ha det …

PS Skatan har kopt ett nytt minneskort till kameran och tog en del bilder men sa … Err02 … och sa var det kort igen. Det var alltsa inte hanteringen av kortet utan det maste ha hant nagot med kameran … Lite kort blir det fran Thailandsresan men jag har ”tjingat” kort fran Pa och J och P … sa nagot kommer sakert in har ocksa.

Bangkok

Nu ar vi i Bangkok och jag sitter i lobbyn pa ett valdigt efter thailandska forhallande ”dyrt” hotell dar vi har heeela Bangkok for vara fotter. Det ligger vid den gamla flygplatsen och det ar bara Pal, Alice och sa Skatan som bor har.

For det var som vanligt.

Val framme i Bangkok tog vi den forsta taxin som kom till busshallplatsen for att aka till det har hotellet som vi bestamt innan att vi skulle bo en natt pa. Vi hade haft atta timmar att diskutera hotellvalet pa. For sa lang tid tog resan fran Roi Et och hit. Val framme nar vi, varma och trotta, hade packat ur pick och pack ur taxin, … och det var verkligen pick och pack … ringde Pas mobil.

– Nej, vi bor pa det billigare hotellet bredvid i stallet, sa J och P. Det ar for dyrt pa det vi bestamde.

– Ja ni gor forstas som ni vill. Vi stannar har, sa Skatan och sa gjorde vi det och har blivit furstligt bemotta … egen barnsang till Alice, frukostbuffe med fonster ut mot hela Bangkok som sagt. Nar vi satt dar i morse och tittade kunde vi se sma lastbilar fulla av rodskjortor pila in mot centrum. Det ar lugnt har nu … aven om rodskjortorna fortfarande ar i stan.

De andra ar nu innne narmre centrum och letar hotell att bo pa de natter som vi har kvar har i Thailand och Bangkok. Och nar de bestamt sig aker vi efter med vart pick och pack. Da kan de ju inte andra sig igen i sista minuten. Och sa passade Skatan pa att blogga ett inlagg harifran Bangkok ocksa.

Alice sover och snart skall vi ut haromkring och ”shoppa loss”. Inte Skatan men Pa passar forstas pa och Skatan skall forsoka fa ett nytt minneskort till sin kamera. Canon fanns inte i Roi Et och vad man sa maste det vara ett Canon-kort !!!

Och sen centrum eller narmre centrum for att Skatan ocksa skall fa se lite av ”riktiga” Bangkok …

Ha det …