Hem till sina egna jaktmarker. Sin egen bädd. Till Husse.
Ja, Skatan längtar till och med efter Mannen. Lite i alla fall. Lite. 🙂
Trots att det är underbart att verkligen få lära känna lilla Alice under en lite längre tid, se henne skratta, höra henne gråta (det gör hon … så gott som … aldrig.) Hålla och bära henne och möta hennes ögon som långsamt fylls av ett igenkännande leende och så ett gurglande skratt.
Trots det.
Trots all god mat som jag serveras och som Skatan slipper att ”hitta på” själv. Trots promenaderna tillsammans, Pa och Skatan och Alice.
Skatan och Pa kan fnissa och flamsa och skratta som två systrar … eller väninnor.
Trots att Sonen får vila och att Skatan kan hjälpa till med det … att han får ”återhämta sig” i lugn och ro …
Paul Austers dikt har Skatan knyckt av Helter Skelter och citerar den här hos mig helt skamlöst … bara för att den grep mig och jag ville verkligen förmedla den till er. Så att ni inte missar den …
Nu gör jag det.
Båååde genom att länka till Helter Skelterhääär och ha den citerad här i min egen blogg.
ett Grattis till Mannens och Skatans förstfödda som kom till världen den tolfte i tolfte klockan tretton och tretton.
Då … för trettiosex år sedan var det snö, snö, snö … snön låg djup och det snöade heeela tiden. Den fullständigt vräkte ner.
Och blåste gjorde det
Vi bodde i Söderfors och Mannen vågade inte köra själv när det var så dags.
Skatan åkte taxi och Mannen körde efter.
Till Akademiska i Uppsala.
Taxichauffören körde som en galning … rädd som han var att behöva agera barnmorska där efter vägrenen nånstans på vägen till Uppsala. Han hade varit med om det förr. Så han körde för fullt … medan Skatan med jämna mellanrum kröp ihop och kved av smärta …
Ännu en värk.
Mannen körde efter men hann inte med … kom aldrig i kapp.
Skatan var redan på plats och hade redan börjat göras i ordning för den förestående förlossningen.
Men den dröjde.
Ända till dagen därpå …
den tolfte i tolfte klockan tretton och tretton …
då en mörkhårig liten ”bestämd” … ja, det var hon då redan vår Karin … kom till världen.
Dagen efter firas ju Lucia i vårt mörka nordliga land och tidigt tidigt när vår lilla Karin skulle ”bäras in” till sin frukost kom ett helt följe och en mycket mycket ung och liten Lucia uppvaktade sin mamma för allra första gången. Med rött band runt magen och glitter i håret …
För det första vaknade jag förstås och eftersom jag legat på soffan hos Sonen eftersom Sonen intagit ”min säng” som är av hårdare virke än den äkta, så vaknade jag långt ifrån utsövd.
Halvdöd, kändes det som.
På Morgonrundan fick jag sällskap av … förutom av StinaFina förstås … lilla a. Vi gick längs gator som frusit på genom Bergslagsbyn ner till gamla kvarter i Forssa till Gammelgården förbi Domnarvsvallen och tillbaka hem igen.
Sonen hade sovit men vaknat och hade jätte-, jätte-, jätteont. Innan värktabletten verkat tog det en stund och frukosten förvandlades till brunch.
Vi laddade.
Klockan två skulle budgivningen på det lilla radhuset, som Sonen och Pa så gärna ville ha, börja. Och eftersom Sonen var ”ur gängorna” hade Skatan åtagit sig uppdraget.
Redan utgångspriset var högt. Men avgiften var låg för bostadsrättsradhuset så … När budet kom till oss hade det höjts med 10 000 spänn. Vi kontrade med lika mycket och så var ”spelet” igång.
Hela eftermiddagen fortgick sms:andet tills det var två kvar och Sonen var en av dom.
Vi höjde hela tiden med lika mycket och snabbt. Knappt hade vi fått ett motbud så lämnade vi vårt. Alltid lika mycket upp. Inga variationer. De andra försökte med skrämseltaktik och höjde plötsligt dubbelt upp mot förut. Vi lunkade på med samma summa upp. Varje gång.
Utmattningstaktik.
Som lyckades.
Men då hade priset på radhuset stigit till … ja, till en osannolikt hög siffra. Det har hänt saker på bostadsmarknaden. Inte bara i Stockholm utan även här i Borlänge. Men vi hade bestämt en gräns som a b s o l u t inte fick överskridas redan innan vi började budgivningen. Det var bäst så för man greps verkligen av ”spelet” och ville inte ge sig i första taget. Då kändes det tryggast så.
En månad in på det nya året kan Sonen och Pa sätta nyckeln i dörren på sitt lilla hus med täppa både framför och bakom och balkonger från två av sovrummen på övre plan och inglasad altan och och …
Nu gäller det att sälja den här lägenheten också. Men det skall väl inte bli några problem.
Vi är glada som sjutton och så vann Erik Idol-tävlingen också. Det vaaar jämnt tyckte Skatan men vinnarlåten sjöng Erik med en känsla som inte ens Calle kunde leva upp till. Tyckte Skatan.
Här framför Erik Iron Maidens Run to the hills. Alltså något annat än vad han tävlade med idag men som han gör sååå himla bra … Tycker Skatan.
Inatt skall Skatan ligga på madrasser på golvet istället för i soffan. Det värsta är att några grannar har fest i närheten … i våningen under? och har musik på högsta volym och inte ens bra musik … så … Det kanske blir ”ur askan i elden”.
(Bloggat den 11:e i 12:e men föll över till den 12:e i 12:e. Grattis Karin … det är din dag i dag.)
”Att bara skriva rakt ut i tomma luften utan att ha en aning om någon egentligen bryr sig, om du tycker bu eller bä, bra eller anus, flipp eller flopp, det hade i alla fall jag ledsnat på.
Kan vi därför inte komma överens om att vi bättrar oss (jag är usel själv) och skriver en kommentar lite oftare när vi reagerar på något som vi läser?
Om så än bara ”Haha”, ”Knappast!” eller ”Väl rutet”, simpel respons är bättre än ingen alls.
Mitt förslag är därför att vi skriver minst två kommentarer om dagenfrom now on.
En liten kampanj för att hålla modet och orken uppe på våra favoritbloggare, helt enkelt.
Hur låter det? Kommentera gärna.” (Ulrika Good)
Skatan är egentligen lyckligt lottad. Fler och fler kommentarer och hennes blogroll har växt och blivit längre och längre … och då känner hon att hennes tankar tas emot … kanske ibland till och med betyder något.
Vi vill nog ha respons. De flesta av oss bloggare.
Det finns naturligtvis undantag … Bodil Malmsten avstår helt från möjligheten att kommentera i hennes blogg av förklarliga skäl … trakasserier … och om jag förstått Halvar rätt? är han glad för kommentarer förstås … men dom är inte så himla nödvändiga för hans bloggande eller där kanske jag har missförstått. Det var kanske antal besökare han inte brydde sig så mycket om … hur många de var. Så var det förstås.
Alla vill vi i alla fall ha bekräftelse på ett eller annat sätt. Annars kunde vi ju skriva ”för byrålådan”.
… och nu är vi hemma, tre trappor upp. Hela lungan hade kollapsat och inte bara en del, som när Skatan hade sina pneumothoraxar. Men nu kan man få komma hem … i alla fall, trots att allt inte gått tillbaka … med dränaget ikopplat och allt. På tisdag blir det ny röntgen … och om det är OK så skall dränaget ut.
Det blir nästa pärs. Om Olyckan är framme kan lungan paja igen. Det är ju en nål som sitter därinne som skall dras ut och vill det sig illa så …
I Thailand firar man allt med mat och måltider. Så Skatan har gjort stek i ugnen, och Pa en stor sallad och när Janta och Per kommer skall det lagas pommes i olja. Det är inte min melodi … så det får Pa fixa.
Sonen ville ha ”riktig” mat idag. Han gillar thaimat men äter ju det så ofta att en riktig saftig biff var hans önskemål.
Skatan frågade Sonen om vi inte skulle vänta med ”gäster” men … både han och Pa tittade oförstående på Skatan.
Vaddå? Gäster? Det är ju bara Janta och Per …
Pa och Alice och Skatan tycker att det är skönt att ha honom hemma. Och det tycker Sonen också. Han hade nattkamrater den sista natten där i Falun och hade inte sovit en blund.
Åh, vad det är härligt att haBodil Malmsten på hemmaplan, skrivande om hemmaplan-saker, som till exempel hennes inlägg om Hedengrens bokhandel på Stureplan i Stockholm.
Tänk att det finns sådana bokhandlare kvar i Sverige. De är sällsynta pärlor. Själv handlar jag mest över nätet men när jag är i ”stan” besöker jag Hedengrens så fort jag får tillfälle.
Genom en man, Tommy, som har kommenteratmina senasteinlägg om Bodil har jag också lyssnat till henne själv. Intervjuerna och samtalen.
Det är så jag fick veta att hon i alla fall inte har någon adress i Frankrike längre och att hon inte riktigt har bestämt sig var hon skall slå ner sina bopålar.
Så nu får vi riktigt ” rå om henne” här hemma, vilket är alldeles åt helskotta fel när det gäller Bodil Malmsten.
Bodil Malmsten ”rår ingen om” …
”Dessutom hade Bodil med Tom Waits när hon var med i Videokväll hos Luuk, då var det Downtown Train. Videon är orimligt snygg, och lyssna på HÖG volym…” säger Tommy i en kommentarhär hos Skatan. Så här är den … Downtown Train. Att lyssna till. På HÖG volym.
Det har väl inte undgått någon att Skatan har sina favoriter … eller? Skatan är lite av en fanatiker … ett riktigt faaan.
Sedan så får vi se om lungan återfått sin form och funktion helt och hållet. Vi får se om lungan läkt och inte pyser ut luft i lungsäcken längre. Annars får Sonen antagligen åka hem likafullt. Med ett dränage inkopplat. Tiderna förändras och allt blir bättre. Smidigare och lättsammare liksom. När jag hade min lungkollaps i mitten av 80-talet var jag kopplad till en jättestor mackapär till dränage och var rent fysiskt inlåst på IVA (intensiven) för det var där mackapären fanns. Där var jag … relativt pigg … man är ju inte sjuk utan har bara råkat ut för en olycka … att en lunga har punkterats spontant och luften pyst ut i lungsäcken och lungan fallit ihop och att det gör förbenat ont. Men sjuk i egentlig bemärkelse är man ju inte. Om man inte har emfysem förstås … som äldsta dottern.Trots att hon aldrig rökt en cigarett i hela sitt liv. Ett emfysem som orsakar pneumothorax efter pneumothorax efter … ända tills man gav upp och opererade … ”klistrade” lungan .
Och så får hon inte flyga …
Det skulle bli en smärre katastrof om inte Sonen får flyga, gift som han är med en flicka från Thailand och med en biljett redan inbokad i februari. Lilla Alice skall få träffa sin mormor och sina morbröder och sitt ”andra” land. Och Sonen skall vara pappaledig.
Men vi … Skatan … får inte, skall inte, ta ut något i förskott.
Blott en dag ett ögonblick i sänder … heter det ju.
Vi fick ett samtal från Falun. Sonen är inlagd. På lasarettet.
Pneumothorax eller enklare uttryckt … lungkollaps.
Det är en sjukdom som verkar gå som en farsot i familjen Anderson … Först Skatan på 80-talet, två gånger … med komplikationer. Sedan Äldsta dottern på 90-talet och 00-talet och och och … med komplikationer och operationer och nedsatt lungkapacitet och flygförbud …
Och så nu Sonen.
Så Skatan tar bilen … kör medan det är ljust (inga mer grå väggar i vägen) för att finnas hos Pa och Alice. Pa var något skärrad när jag ringde. Hon trodde Sonen skulle dö i natt när han hade så svårt att andas. Och hon har inte körkort. Och bor tre trappor utan hiss. Och kan inte komma till Falun. Och …
Och mamma Tingtong vill verkligen tillbaka. Annars skulle hon inte själv få en lugn stund.
”När jag anländer till Le Café inne i Sturegallerian lämnar jag barnvagnen utanför och tar med mig Charlie till ett av borden. Genast är ung tjej framme.
Servitris: Tyvärr. Inga barn här inne.
Jag: Inga barn?
Servitris: Nej. Inga barn.
Jag: Inga barnvagnar, menar du?
Servitris: Nej. Det ska inte vara några barn här inne.
Jag: Ni har barnförbud?
Servitris: Ja.
Jag: Menar du allvar?
Servitris: Det är inte jag som gjort reglerna.
Jag: Varför har ni barnförbud?
Servitris: Jag vet inte. Det är så bara. Du kan se skylten där borta.
Jag går bort och tar en titt på skylten.
“Vi tycker om barn…
men tyvärr har vi ingen plats här inne…””
…
”Jag undrar vad fan i helvete som pågår i den här staden?”
Och det gör sannerligen Skatan med … ”… undrar vad fan i helvete som pågår i den här staden?
*Snälltågen är varken snälla och går inte heller så särskilt fort i och för sig. Nuförtiden. Så det var en dålig liknelse. Men ändå … ni förstår vad Skatan menar. Ett snälltåg går att stoppas och kanske kan det bli snällare också. Vi får ställa oss på spåret allihop och vända på utvecklingen helt enkelt. Inte så enkelt. Men det går.
Jo, Skatan var med i finalen i en 50+tävling för lite sen i kategori Personligt… tiden går fort. Ingrid var också med i kategori Övrigt. Och vann sin kategori
men inte Skatan. Som var lika glad ändå.
Inte riktigt lika glad förstås … men ändå …
Tekniken haltar lite fortfarande på dax.se. Skatan kunde åtminstone inte klicka och få bilderna större. Bara en del. Men här kommer några bilder i alla fall. Från vimlet i Stockholm på Restaurang Momma på Renstiernas gata på Södermalm i SoFo …
Arrangörerna Inger Fohlin och Anna Lindvall, dax.se och prisutdelare Annika Jankell.
Skatans tankar, och farmorsbloggen, två av finalisterna i kategorin Personligt. Farmorsbloggen vann.
Flera supporters var på plats. (Mannen och väninnan)*
Ingrid Levander med bloggen Livet på Stenstugu, vinnare i kategorin Övrigt.
Det är alltså inte Skatan som här avgjort storleken på bilderna som jag ”norpat” från Dax.se som avslutade sin kavalkad av bilder med denna …
… och med text som lyder: Den allra första daxbloggen är över för denna gång!
Och syftar förstås på tävlingen.
Daxbloggen.se får vi hoppas få se mer av … och nästa år kanske en ny 50plustävling …
* Skatan ser att det egentligen bara är ”supporterbilden” som inte är så stor. Kanske är det gjort med avsikt 🙂
Det är fortfarande några timmar kvar på hans födelsedag så Skatan hinner gratulera Tom Waits.
Grattis till dig som har uppnått de sextio och bara blir yngre och yngre … som musiker … i vilket fall som helst .. under alla omständigheter och utan allt tvivel …
Och nu skall Skatan blanda friskt … äpplen och päron med … ja, till och med med körsbär … och citera Bodil Malmsten som citerar Vincent:
Hon var döpt till Vincent och kallades Vincent av dem som kände henne. America´s poet girl på 1920 och -30-talet, Edna St Vincent Millay levde som hon skrev:
My candle burns at both ends It will not last the night; But ah, my foes, and oh, my friends – It gives a lovely light.
Skatan tyckte det passade så bra in vid just detta tillfälle.
Och du Tom … Väx inte upp. Hörru … väx inte mer. Gör i n t e det!
(Tom Waits/K. Brennan) When I’m lyin’ in my bed at night I don’t wanna grow up Nothin’ ever seems to turn out right I don’t wanna grow up How do you move in a world of fog That’s always changing things Makes me wish that I could be a dog When I see the price that you pay I don’t wanna grow up I don’t ever wanna be that way I don’t wanna grow up
Seems like folks turn into things That they’d never want The only thing to live for Is today… I’m gonna put a hole in my TV set I don’t wanna grow up Open up the medicine chest And I don’t wanna grow up I don’t wanna have to shout it out I don’t want my hair to fall out I don’t wanna be filled with doubt I don’t wanna be a good boy scout I don’t wanna have to learn to count I don’t wanna have the biggest amount I don’t wanna grow up
Well when I see my parents fight I don’t wanna grow up They all go out and drinking all night And I don’t wanna grow up I’d rather stay here in my room Nothin’ out there but sad and gloom I don’t wanna live in a big old Tomb On Grand Street
When I see the 5 o’clock news I don’t wanna grow up Comb their hair and shine their shoes I don’t wanna grow up Stay around in my old hometown I don’t wanna put no money down I don’t wanna get me a big old loan Work them fingers to the bone I don’t wanna float a broom Fall in love and get married then boom How the hell did I get here so soon I don’t wanna grow up
För att få allt att klaffa, stämma, hinnas med, fungera. Så att alla och då menar jag alla … jag har inga höga krav här inte … blir nöjda och glada. Genom alla förändringar. När Livet går upp … och ner. Hela tiden. Ända till slutet.
Hur fixar dom det? Livspusslet?
Svar: Det går inte, har aldrig gått och kommer aldrig att gå.
Inte för Skatan … i alla fall.
Då vore livet inte Livet …
och Livspusslet inte så stort och obändigt och med så många bitar att de … förhoppningsvis … inte ens får plats på största bordet … med spelbordet som sideboard.
Ni vet väl själva hur svårt det kan vara att passa in pusselbitarna i allt det där blå … de blå bitarna … när man skall lägga himlen på plats.
Och att det blir bra mycket lättare när man har kommit så långt att de flesta bitarna ändå ligger på plats och man bara har några kvar … någon enda … enstaka …
och man har fått överblicken över himlen, havet …
… den ändlösa skogen … och det vajande gräset i vinden.
Och visst är det skönt att ha kommit hem. Till sitt.
Det gällde för Skatan att vara borta ”strategiskt” som nu i början av december när det skall städas och fixas.
Och det var hon. Borta strategiskt.
För nu har hon kommit hem till ett nyputsat hus, nyputsat silver, nyputsade fönster och Våmhus adventstjärna på plats …
och till dukat bord och en lagom blodig entrecôte och …
Skatan säger som Fröding och skalden Wennerbom att … ”det är skönt för skalder att få sova” …
Skatan räknar sig visserligen knappast till skaldernas skara, inte heller till suputernas men det var likväl skönt för Skatan att få sova … i sin egen säng.
Men se, det gör inte Skatan och har inte gjort det heller de senaste dagarna.
Krax, krax, krax om rakt ingenting.
Stora E har varit här. Hon tog tåget i morse och for hitupp, vi käkade lunch hos greken vid Sveatorget och drack sedan kaffe hemma hos Sonen och Pa och Alice och sedan tog Stora E tåget hem igen.
Skatan har alldeles nyss följt henne till stgationen med StinaFina i regnet, Sonen och Pa och Alice är och äter mat (Laos-mat) hos en kompis till Pa som kommit hem från Thailand med jättestora ägg från någon fågel och andra nödvändiga ingredienser.
Skatan och StinaFina stannade hemma. Då hade hon all tid i världen att kraxa fram någon tanke.
Men tänk!
Tanken var tom.
Tomma tunnor skramlar mest.
Det vet i sjutton. Tomma tankar låter en hel del de också …
Skatans tankar 
