Kategori: Skatans Tankar

Trean, fyran och femman av en handfull barnbarn …

Alice (Femman) med sin pappa

och Agnes (Fyran)  med sin mormor Skatan …

Morfar läser för Agnes och snackar samtidigt med Kaxe (Trean) om hans svärburk …

Sonen, Pa och lilla Alice …

på golvet där nästan allt äger rum för lilla Alice. Golvet är matplats, sovplats och lekplats och så  mys med mamma och pappa … förstås.

Snipp snapp snut … nu är barnbarnssagan slut. För den här gången.

För nu skall lilla Alice sova och dååå har hon en sån här grön ”korv” runt huvudet … och så nappen förstås.

Skatan har kommit i tävlingstagen

… och ni kan tävla med …

En annan lokalpatriot … i det här fallet är patriotren i  Tobo … anordnar titt som tätt tävlingar för att stödja ett glasblåseri som ligger honom varmt om hjärtat, Tobo Glasblåseri.

Det är Whatthefuckdotcom som är den där lokalpatrioten och som anordnar den fina tävlingen.

Nu skall jag svara på tävlingsfrågan hääär:

Skatans absoluta favorit är nummer 097

Är han inte söt, så säj?

Vad som fångade mitt öga är alla väldigt speciella och vackra … en del kul och underfundiga …( som min favorittomte och vinsten) … glasföremål. Har man än gång varit där kommer man gärna tillbaka … tror Skatan …

En ny bloggvän i bloggosfären

Ännu en som bor i staden där man Bor länge har lite trevande startat en blogg.

Skatan känner honom som Kuratorn både i verkliga livet och i kommentarer hos främst Halvars huvudsaker och Stora B.

Än så länge heter hans blogg morfarsblogen men det måste vi ju ändra på. Tycker Skatan.

Klart att den skall heta nånting med Kuratorn … eller?

Vad tycker du själv? 🙂 ,  Kuratorn.

Kuratorn är en av mina och Margiths gamla vänner som vi främst träffade ”ute” i svängen tillsammans med Stora B. Han är en fin trubadur med 60-talsmusiken … tror jag … närmast sitt hjärta. Så jag hoppas och tror att det kommer att bli mycket musik i hans blogg också.

Välkommen i gänget Kuratorn!

Det snöar i min blogg

Snöflingor singlar sakta ner över Skatan.

Det gjorde dom när hon slog sina första vingslag här på bloggen i morse.

Nu är vintern här.

Ute IRL snöar det inte. Men är kallt som sjutton. Tycker ju Skatan efter den långa svarta varma novembermånaden. Det är minus nio grader. Och det känns i kinder och nästipp. Och i fingertopparna.

Apropå varm och mörk november. I år har november varit osedvanligt mörk i just Borlänge. Där har det bara varit 8,5 soltimmar. Åtta och en halv soltimmar. Mot i ”normalfall” 55 soltimmar. Femtiofem mot åtta och en halv.

Inte undra på att borlängebor som Sonen, Stora B och Halvar har känt sig  låååga. Sonen brukar få solterapi i såna där vita rum … men inte i år. Han kanske inte har frågat efter det …  upptagen som han är av fru och barn.

Vi gjorde ju ett stopp i Örebrooo hos Kaxe och Agnes och kameran gick varm … och sen fortsatte ”knäppandet” här i Borlänge. Här följer en nytagen fotokavalkad på glada barnbarn …

Här följer inte en nytagen kavalkad på glada barnbarn. Skatan fick svårigheter med att få in bilderna i sin  ”nya” laptop. Och inte är hon nå´n expert heller …

Så det fick anstå ett tag med den där kavalkaden.

Kommit av mig …

Nuuu … äntligen … har Skatan fått igång sin egen dator igen.

För på något sätt har hon  inte känt sig hemma, och ”kommit av sig” på senaste tiden … i sitt krax … Svammel och blaj …

Skatan tror förresten också att hon har trasslat sig igenom de flesta teman (layouts)  här i WordPress för att hitta det ultimata. Ni, hennes trogna bloggvänner har säkert märkt hennes ständiga  ommöbleringar på senaste tiden. Fram och tillbaka och så fram igen.

Hon har ännu inte hittat det ultimata temat och utseendet och färgerna och …

Allt  tar sån tiiid … tick, tack, tick, tack …

Och vem har tid så här före jul?

Flax Nr 1)  Igår,  till exempel, var Skatan i Stockholm. Hos ”knådaren” och sen hos pappa förstås …

(Pappa (97) ser banne mig yngre och yngre ut för var dag … men han ”går”  långtifrån ” i barndomen”  för det … om ni förstår vad jag menar. Bättre reda på sig och bättre minne än Skatan … som om deeet nu skulle säga nåt 🙂 )

Flax Nr 2) Idag,  till exempel, åker Skatan via Örebrooo till Borlänge och Sonen, Pa och lilla AIK. Mannen och StinaFina följer med. Mannen åker vidare i morgon medan Skatan och StinaFina stannar några dagar.

Och … som sagt … allt tar tid ochSkatan får nog ta det liiite lugnare framöver …

Annars.

Ja …  vaddå annars?

Skatan skyller sitt svammel och flax och krax på att hon saknat sin dator och inte kännt sig hemma hos någon annan. Inte ens hos Mannens. Och så tar det  ju tid också när man väl kommer ”hem” … att boa in sig igen … eller hur?

Fast … egentligen  …  är det ju så enkelt.

All you need is love … ju.

Egentligen.

Och nu har jag fått en award också

Inte nog med att jag blev finalist i 50+-tävlingen och var med om den roliga bloggfesten där jag, trots att jag inte vann, fick massor av feedback på mitt bloggande … inte nog med det.

(Ingrid, som vann med sin blogg Livet på Stenstugu, har tagit bilden där Skatan syns i mitten med rött halsband i vimlet)

Nu har min trogna bloggvän Znogge förärat mig en award som till och med är två. Som grädde på moset.

Tack snälla Znogge!

Av alla mina … nära till hands-bloggare väljer jag ut bara två … det är inte lätt … men jag har bestämt mig .

Den första går till Turez, en fantastisk fin tjej  som ger och delar med sig av sig själv, sitt liv och låter en gammal skata som Skatan få lära känna och få del i en ung människas liv, glädjeämnen och bekymmer.

Den andra går till Peace in mind … som skriver  så utelämnande och poetiskt om sig själv, sina känslor och tankar, om sitt liv på den nya gården i Skåne, sina hundar … och hälsar på Skatan med fina, rara, medlevande kommentarer.

Jag är verkligen glad för  de här ”awarderna”  som Znogge gett mig och att jag också  kan ge dom vidare till mina två fina bloggvänner Turez och Peace in mind.

Kramar får ni också … förstås.

Alla kan blogga

En i Dax-tävlingens  bloggjury heter Rosemari Södergren och är en riktig proffsbloggare. Hon har  en blogg,  http://sodergren.com,  och så har hon en till, (den verkar hon inte ha kvar. Skatans anm.) men  den här har hon i alla fall: http://kulturbloggen.com

Jag träffade henne där på festen och hade ett långt trevligt samtal. Och så fick jag en bok också. Som Rosemari skrivit och nu förärade Skatan.

ALLA KAN BLOGGA heter den och är En handbok för dig som vill börja blogga.

Och det är en jättebra handbok. Skatan har redan bläddrat i den och fått många tips.

Så … huka er  … för nu skall här bloggas …

Något som jag fäste mig vid när jag snabbt bläddrade igenom boken var något som stod i en intervju med en bloggare, Anne-Maj Magnström, som själv  presenterar sig i sin blogg http://annemaj.blogspot.com/ så här:

”En tornedaling i Dalarna. Jag älskar att rida, åka slalom och läsa böcker. Skrivandet och naturen också. Jag delar vardagen med maken och tre härliga flickor. Går på kursen ”Kreativt skrivande” med glädje och vånda” (saxat ur Alla kan blogga) .

Det hon inte säger är att hon är döv och inte har mycket syn heller. Och hon KAN blogga. I alla fall.

Det jag fäste mig vid speciellt var svaret på en fråga om det har någon betydelse om det är svart text mot vit bakgrund eller vit text mot svart botten. För om det är lättare eller svårare att läsa alltså. Och hon svarade att det bästa faktiskt är mörk bakgrund och ljus text.

Det finns inte sååå många teman som har just mörk bakgrund … inga som jag blev så där överförtjust i. Så här i brådrasket.

Men det tål att tänka på …

Morgonrundan på Söderns höjder

Så tidigt var det ju inte. Och alldeles alldeles folktomt.

Men det var förstås söndag och första advent när StinaFina och Skatan gick Morgonrundan.

Uppe vid Renstiernas gata vände hon sig om och såg tillbaka på  den tysta och tomma Bondegatan med Skatteskrapan i fonden …

Och det var lika folktomt åt andra hållet vartåt Skatan och StinaFina ställde kosan …

När vi kommit ner till Duvnäsgatan sökte vi oss uppåt mot höjden och de söta röda husen på Åsögatan med utsikt över heeela Stockholm. Först österut där de gamla husen ligger högt ovan de framrusande bilarna på någon genomfartsled …

Sedan norrut mot Djurgården och Gröna Lund …

Vi vände sakta tillbaka … skymtade Globen långt långt därborta söderut …

Innan vi lämnade de röda små 1700-talshusen och en av Söderns höjder för att ta oss till en annan

och gick mot Sofia kyrka  – klockan hade hunnit bli halv nio i alla fall –

stötte vi på en kompis … en annan skata. Men hon var inte så morgonpigg och ville inte kraxa med oss …  Hon ville knappt vara med på bild …

Nästan ”hemma” … vid trappan upp till Vita Bergen kom en man nerför den med sin boxer …

– Tjeeena, Boxarn, sa Skatan till boxern och tänkte på Halvar och hans kompis Boxarn …

– Hur kunde du veta det? svarade mannen på äkta södermål …

– Jamen , är det inte en boxer då, sa Skatan.

– Ha ha haaa, jovisst .. men han heter faktiskt  Floyd också … ha ha haaa …

Skatan och Hockey-Berra, som mannen kallades,  pratade en lång stund om Södermalm … om dialekter … Han hade en gård uppe i Nås  i Dalarna också som han haft i många år. Dagen innan hade Hockey-Berra varit på My fair Lady.  Han hade inte  ”retat upp sig” men ändå ”stört sig” lite på det överdrivna södersnacket som Eliza körde med innan hon lärde sig ”tala fint”.  Och Skatan berättade om Sonens breda dalmål … som han alltid överdriver när han besöker Stockholm och sitter på lokaaal. Varför alla lite ”töntiga” i reklamen oftast talar dalmål, många eftertänksamma talar norrländska osv osv.

Vi pratade om dialekter som sagt,  ett troligen utdöende fenomen i det svenska språket. Eller?

StinaFina nosade avmätt på Floyd och var inte överdrivet intresserad. Inte som matte  Skatan …  i alla fall … som ju snackar med alla hon får en chans att snacka med …

Fast inte var Hockey-Berra så nödbedd han heller …

PS. Skatan har faktiskt fått berättat för sig … att det mest är ”gamla kärringar” som slår sig i slang med vilt främmande karlar. Aldrig ”unga kärringar” (om de inte har annat i tankarna).  Det kanske ligger något i det? Vi kanske kan dra igång en liten diskussion om sanningshalten i just detta påstående.  Har Du erfarenheten att ”gamla kärringar” ger sig på vem som helst och snackar skit?  Eller kan det bara vara Skatan?  Som gör så.  DS

Alla vann …

... men en del vann lite mer än andra.

Förstås.

Det är ju så en tävling går till.  Alla kan inte vinna …

Den första som jag fick syn på när jag klev över tröskeln till Restaurang Momma på Söder var Ingrid på Stenstugu.


Hon kände igen mig också och vi kramades och önskade varandra lycka till.

Så småningom efter mycket mingel fram och tillbaka, en hel del mousserande vin innanför västen om nu någon hade sådan på sig … och krax krax krax … skulle så korningen av vinnarna i respektive kategori ta sin början.

Datastrul förstås …

Man hade tänkt sig att visa bloggarna på en stor filmduk med ”icke sa nicke” …

Och så kom prisutdelaren fram och det var igen mindre än …

Annika Jankell.

På ett tidigt stadium hade jag överlåtit kameran till Mannen. Det skulle jag inte ha gjort. På de flesta bilderna är motivet halvt … halva människor med en jättetom övre del på bilden … och inga närbilder. Så småningom kan jag nog ”låna” bilder från de andra nominerade bloggarna … men än så länge  så … får jag tåla mig med och visa de här. Jag saxar också ur  Daxbloggen nedan och skjuter in lite blåa kommentarer allt emellanåt …

”Champagne, mingel och glada vinnare! Den första daxbloggen någonsin har fått sina värdiga vinnare! Dessa fem fick ta emot priserna och äran från Annika Jankell på Restaurang Momma i Stockolm på lördagkvällen (självklart blir det vimmelbilder inom kort)!

Kategori daxbloggare
Vann kryssning från Viking Line
Peroeriks blogg

(Vinnaren Peroerik står längst till höger på bilden)

Och så var vi framme vid kategori Personligt där Skatans tankar var i final … Vinnaren i ….

Kategori personligt
som

Vann lyxig övernattning på Victory hotel

blev
Farmorsbloggen


Och så kom vi till Kategori Övrigt och vem vann då i den kategorin?

Ingrid står i spänd förväntan där i mitten när Annika Jankell läser upp … i sann Melodifestivalstil … med spänningshöjande paus … att jo, i Kategori Övrigt
 så Vann vinnaren huvudsponsorns specialpris, en HP Pavilion dv2 Notebook PC … och vinnaren bleeev …
Livet på Stenstugu … och Ingrid förstås, precis som Skatan visste att hon skulle göra  …

När turen kom till Kategori Kultur & Fritid visade det sig att  i n g e n   av finalisterna fanns på plats … Eftersom Annika Jankell såg lite villrådig ut hur hon skulle göra … flög det i Skatan (lite väl mycket sprattelvatten där kanske?)  att hon ju kunde representera Halvar … det var ju Halvar som inspirerat Skatan att börja blogga en gång … och sagt och gjort och snabbt upp på scenen för att lyssna på när Annika öppnade kuvertet och utropade segraren i …

Kategori Kultur & Fritid
Vann en upplevelse från Smartbox

Vilket jubel det blev när segraren i kategorin just visade sig vara  …
Halvars huvudsaker

Som om Skatan hade det på känn …

I kategorin Politik & Samhälle var bara … men inte så bara förstås … en farmor till på plats:  Farmor Gun … som vann över sådana politikerrävar som Gudrun Schyman och han, Schlaug …


Kategori Politik & Samhälle
Vann spadagar på Holiday Club
Farmorgun i Norrtälje

Efter prisutdelningen blev det mera mingel, mera sprattelvatten och tilltugg innan Mannen, väninnan Lisen och Skatan drog oss hemåt. Det var bara två minuters väg från Momma till Bondegatan där vi huserade i  natt.

(Två vinnande farmödrar i snacketagen)

(Mannen och vår vän Lisen i väntan på … prisutdelningen)

Skatan med följe, Mannen och Lisen alltså, hade verkligen roliga timmar där på Momma. Det var fantastiskt kul att träffa Ingrid och också farmorn som med rätta vann … hon haaar en otroligt proffsig personlig blogg … i samma kategori som Skatan …

Nu har Skatan bara en … men inte så bara faktiskt … en önskan  kvar vad det gäller den här tävligen. Vem var det som nominerade min Skatans tankar? Jag ääär verkligen sååå nyfiken vem det kan ha varit. Så snälla … berätta det för mig, kommentera eller maila … bara jag får veeeta.

Idag är det Dax … Skatan, Mannen och StinaFina flaxar till Stockholm …

och Restaurang Momma

på Renstiernas gata … på Söder …

(Foto: robin rubmick)

Det är fest … fest … Bloggfest

Och nu gäller det …

Ikväll koras Sveriges bästa 50plus-bloggare .

Om  det inte är fjärilar i magen som Skatan känner … var skulle dom kommit ifrån så här års? …   så har det åtminstone smugit sig ner en liten skatfjäder under natten,  som ligger där och kittlar … inte helt behagligt … men… åååhhh …

Det är sååå himla spännande.

– Ska StinaFina verkligen få följa med? undrar du säkert.

– Neeej, det förstås. Hon får bara följa med till Stockholm och vänta hos vännerna som vi skall övernatta hos,  som bor alldeles i närheten … där i den flashiga stadsdelen SoFo – hetast i Stockholm

Hur som … Skatans tankar är ännu inte presenterade på Daxbloggen som en del andra bloggares.  Det gööör kanske inget för röstningen är ju avslutad för nästan en hel vecka sen  … men är det ett omen?  Om vad … i så fall?

Nu skall jag gå in och ”lägga en stjärna” … Äsch, det kan ju inte Skatan så hon får vackert ge sig till tåls till i kväll.

Håll tummen!

PS! Skulle nu inte Skatan vinna … så har hon ”vunnit” ändå. Ända sen hon blev nominerad – av vem? – har hon känt sig som en vinnare. Hon har vuxit och känner att hennes blogg inte bara är ett krax krax krax … inte bara ger henne själv glädjen att skriva … utan också verkar ge andra … många andra … lust att läsa.

Så …  hur som … är Skatan inte så lite stolt.

Och  ”några strån till stacken” har hennes kraxkraxkraxande också bidragit till:

”7. Som grädde på moset skänker vi, för varj nytt inlägg under tävlingsperioden, fem kronor till organisationen Ecpat som arbetar med att stoppa barnsexhandel och trafficking!”

Skatan har räknat efter hur många Krax hon droppat sen dess … Riktigt säker kan hon ju inte vara för hon upptäckte ju inte att hon vaaar nominerad förrän hennes  allra äldsta bloggvän Skogsnuvan,  gjorde henne uppmärksam på det. Men så här ser det ut …

Från nomineringen fram till finalplatsen:  38 inlägg

Från finalplatsen till idag: 38 inlägg + det här = 39 inlägg

38 + 39 = 77 * 5 = 385

Trehundraåttiofem kronor till Ecpat. Blev det.

Thåström hos Skavlan

Skatan kom in på  slutet av Skavlan-programmet.

Thåström sjöng …

När jag såg honom där på sitt Thåström-vis klamra sig fast som en drunknad runt micken, strutta fram och tillbaka medan han sprätte med fingrarna och spänd som en fjäder var tillbaka igen hos micken som han  greppade  … blundade jag.

(Videon är Thåström  som sjunger men inte Thåström hos Skavlan)

Han såg ut som en inspärrad  fågel.

Eller som Stefan Holm som i koncentration  vankade fram och tillbaka före Hoppet och  viftade  med sina fingrar … strök sig över ansiktet, tittade upp, tog sats  och … hoppade.

Men Thåström var som en inspärrad fågel.

 

En annan blogg

Alldeles nyss lyssnade jag till Sanna Lundell i  Efter tio på TV.  Hon var aktuell som intervju”offer” för att hon nyligen  blivit  framröstad till Årets mama 2009.  Sanna berättade där i soffan  om sin blogg och sitt bloggande för Malou von Sivers. Och det var sååå roligt … verkligen kul att höra vad hon hade att säga.

Vad  jag, som bloggare,  kände igen mig. I hennes åsikter om bloggandet,  motivet, varför man bloggar, skrivarglädjen och att få respons, feed back, kanske att få ut ett budskap … att skriva om sin egen tid, om sin utblick på världen från sitt eget perspektiv.

Men det var också en hel del,  som jag inte kände igen mig i  …

Kommentarsflödet t ex …  och alla de kritiska, ibland negativa och stundtals till och med hätska kommentarerna som hon kunde få och har fått.

Skatans tankar har naturligtvis inte samma genomslagskraft och får inte heller sådana mängder med kommentarer som Sannas (min pappa heter inte Ulf Lundell och jag är inte sambo, gift?, och har barn med Michael Persbrand).  Min blogg återfinns inte heller  i någon tidning eller tidskrift med många läsare.

Än så länge. 🙂

Åsikterna i min blogg  ses kanske inte heller som så hotfulla när de kommer från min åldersgrupp (60+).  Jag  skriver ju sällan om så kontroversiella saker som barnuppfostran, moderskap osv.  Man läser,  gillar eller ogillar, och  kommenterar bara om man gillar vad man läser. De kommentarer jag får är positiva kommentarer nästan jämnt.  Om någon besökare inte tycker om bloggen går han/hon  nog helt enkelt till en annan som han/hon  gillar bättre. Däremot kan det uppkomma mini-diskussioner förstås … och deeet är roligt men … faktiskt … också det …  ganska sällsynt.

Skatan, jag, är ju inte mitt i livet längre, har så att säga passerat middagshöjden och tillhör  kanske inte heller den mest ”bloggtäta” åldersgruppen?

Men jag kände igen mig.

I hennes sätt att skriva om allt som hon engagerar sig i … Här och Nu … som hon uppfylls av, som hon reagerar på … Det är sååå Skatan känner att också hennes blogg fungerar för henne.

Som ett pågående samtal med min omgivning … med något fördröjda repliker … men ändå ett samtal.

En rolig detalj är … att när jag en gång tittade in på Bloggtoppen redommenderades just Sannas blogg för den som var intresserad av liknande bloggar som Skatans tankar.

Kul va!

Krax och svammel som bara den … (Del II)

Klockan är 02:58 … piiip. Så ni kan nästan förstå vad ni har att vänta i det här inlägget.

Lösryckt Svammel och Krax …

(Skatan har tagit en bild av en skata med sin mobil … Riktigt vacker om hon får säga det själv. Stjärten har hon med sig i alla fall. Det syns tydligt i speglingen … )

Skatans dator är fortfarande ”out of  order”. Hon använder Mannens bra mycket ”trögare”.

Och trög, trögare, trögast är Skatan också just nu.  Om hon t ex äntligen  skall avsluta berättelsen om sin Jordanienresa härförledes måste hon leta och ha sig från en CD som troligtvis innehåller alla bilder och börja tänka på hur det vaaar, framkalla kääänslan osv osv. Och deeet orkar hon rakt inte just nu … så här dax  (nuuu var hon allt bra fyndig …  dax … 🙂 )  Fast hon faktiskt har mötet med prinsessan Majda och prins Raad och middagen på King Hussein Club kvar att berätta om …

Det får bli sen … en annan gång.

Hur många gånger har Skatan  inte skrivit så … Det får bli sen. En annan gång. Jag återkommer  … och ord i samma anda.

Och så gör hon aldrig det. Återkommer alltså. De här löftena  får falla i glömska. Hos Skatan och hos er ”följeslagare” … Förhoppningsvis.

” ”Det är kul när motivationen kommer, men den är en lyxvara” ” ( Bob Hansson citerar Astrid Lindgren …  i sin bok Kärlek hur fan gör man?)

Och alla dessa böcker som Skatan  läst*.  Vart har dom tagit vägen?

Jovisst. De står där i bokhyllan eller är tillbaka på bibblan eller hemma igen hos sin rättmätige ägare. Och inte ett ord har Skatan skrivit om dom sedan nääär  … sedan hur längesen som helst.

Skatan tog väl i … så att musten och all ork försvann och hon nästan sprack. De där dagarna, veckan eller var det veckorna? när hon ”raggade”  röster till Daxbloggens 50+-tävling.

Musten gick ur henne. Åtminstone känns det så så här dags på dygnet.

Klockan har hunnit bli 03.10 … piiip.

*Nedan följer en del av de lästa och hörda i alla fall. Skatan sätter en skata i parentes efter … som omdöme. Hon misstänker starkt att det inte blir så mycket mer än de där skatorna. Ingen recension, inget mer djupsinnigt och inträngande omdöme.

Bob Hansson: Kärlek hur fan gör man? (4 (fyra) skator av fem)

Elsie Johansson: Sin ensamma kropp (4 (fyra) skataor av fem)

Fausta Marianovic: Sista kulan sparar jag åt grannen (5 (fem) skator av fem). Femman ger Skatan kanske inte för språket eller det stilistiska … men för innehållet … Skatan hade inte en aaaning, en susning … visste inte.

Och det säger hon?  Jaha. Precis som alla …väldigt många … sa när de tillfrågades om utrotningslägren under andra världskriget, om Hitlers och Stalins illdåd. Hur det kunde skeee …

Vi visste inte.

Den här boken ”drabbade” Skatan in på bara skinnet.

Eckhart Tolle: En ny jord  Ditt inre syfte 3(tre) . Skatan fick boken av Peace & Love-Jesper och måste erkänna: jag har glömt vad den handlade om. Fast när hon läste den tyckte hon den var intressant. Deeet kommer hon ihåg. Den handlade om ”vår innersta natur skiljd från egot … ”  Skatan kommer i alla fall ihåg att hon tänkte att det dääär kommer hon aldrig klara att ”hålla fast vid”, sin innersta natur …

Och så ljudböckerna:

George P. Pelecanos: Ett djävulskt pris (läst av Stefan Sauk på ett mästerligt sätt. Mästerlikt)

Michael Connelly: Hotet

Dennis Lehane: Mörker, ta min hand

Här finns inga skator … inget omdöme. Det vaaar längesen jag lyssnade på dom. De var bra och spännande allihop. Men … George P Pelecanos blir nog Skatans favorit i alla fall. Dels för spänningen, dels också för hans sätt att genom sina detektiver Derek Strange (hudfärg: svart) och Terry Quinn (hudfärg: vit) och ”storyn” ta upp rasmotsättningarna och  kriminaliteten i dess följe, som i mycket beror på en enda sak: hudfärgen. Och vaaar man bor. Alla dessa oöverstigliga hinder att vara hederlig när man (den svarta) inte får jobb,  bor i slumområden där hopplösheten frodas och samtidigt … om han är smart och skoningslös … kan tjäna  hur mycket pengar som helst på droghandel, människohandel, och skaffa sig den där bilen, det där vapnet … och vinna någon slags respekt … i alla fall.

Mot denna livsstil kämpar de tappra riddarna Derek Strange och Terry Quinn … och Skatan har äntligen lyckats förstå ”mekanismen” i denna segregation.  I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra, av Pontus Herin,  beskriver också  den här avgrunden mellan oss människor …  fast på hemmaplan … hur höga hindren kan bli … när vi aldrig träffas … vi och dom …  och  när en av oss aldrig får en chans.  Chans kanske …  men ändå. Uppförsbacken är mera uppför och brantare. Det måste vara väldigt frestande att strunta i ”kneget” och snabbt och ”lätt” tjäna de ”stora” pengarna.

Klockan är 04.14 … piiip.

”Det finns inget mer att säga … ”  (Dennis Lehane)

Krax och svammel som bara den …

Att skriva en bra blogg … hur gör man då?

Det finns regler … eller tja … kanske inte regler men ändå saker som bloggare kommit på allt eftersom. Som gör en bra blogg … om man liksom  följer dom där reglerna och tipsen.

En av de viktigaste reglerna är att vara ”samlad”.  Inte skriva om ditten och datten utan ha en linje. Och försöka hålla sig till den.

Skatans tankar har ingen linje. Linjen har många brott och sidolinjer så att säga …  Den spretar betänkligt …

Skatans linje ääär att inte ha någon linje. Att kraxa och flaxa och kraxa ännu mer … om allt och ingenting. Det är hennes linje det.

En annan regel som kan vara bra att följa  är att skriva ett inlägg per dag.

Ett och endast ett.

Ens bloggvänner skall ju hinna läsa också … de har ju egna bloggar att ta hand om … och de som inte bloggar själva  vill kanske hinna med att läsa mer än en blogg av alla tusentals som finns.

Skatan bryter mot den regeln också. Ofta. Och märker helt klart att hennes  sista inlägg den dagen läses mest … har hon i alla fall  för sig. Det är faktiskt en sak som Skatan  måste  kolla upp. I alla fall får hon oftast flest kommentarer på det sista inlägget.

Inläggen skall inte alltid vara långa. Växla gärna mellan korta, kortkorta och längre.

Skatans inlägg är för det mesta i alla fall inte kortkorta …och knappast korta heller. Krax krax krax …

Hur i hela fridens namn skall Skatans tankar kunna vinna i sin kategori i 50+-bloggtävlingen? Det undrar hon och det undrar jag … Jag och hon,  hon och jag …

Jo … för att kategorin heter Personligt. Och det är ju det hon är Skatan. Personlig. Och hennes blogg med är just det. Personlig. Hon ger sig inte ut för att vara den där samlade, ”sparsmakade” bloggaren … utan hon är som hon är.

Skatan bloggar för att hon älskar att skriva. Hon bloggar lika mycket för sitt eget nöje som hon hoppas att andra har glädje av hennes blogg. Hon bloggar för att få bekräftelse och feedback men också för att bara kraxa kraxa om allt som faller henne in.

Något måste ju ”falla i god jord”  eller …

Tea

Jag läste först om Tea hos Mymlan … följde länken till tidningen och drabbades av sorg och förtvivlan . Inte personlig sorg (jag kände inte Tea ens i bloggvärlden)  men sorg över livets bräcklighet och orättvisa. Jag drabbades av den där tanken om att döden när som helst kan ”svänga om hörnet” och  …

Min väninna Margith dog för ett och ett halvt år sedan. Jag skrev om henne på min blogg … hon ville det, hon bad mig skriva om hennes sjukdom och död.

För mig var det ett ”reningsbad”, en tröst att skriva.

Det ääär svårt att skriva om döden som man ju inte ens pratar om, inte ens när en av ens närmaste dött. Utan undviker. Gör över gatan för att slippa höra om. Byter ämne.

Margith har lärt mig mycket om döden. Om sorgen och saknaden. Om vreden. Hon har lärt mig att döden alltid kan finnas i närheten, finns i närheten, bakom knuten. Och att det gäller att försöka leva med döden som ständig  ”följeslagare” .

Men den försoningstanken kommer inte så lätt och på en gång … det tar tid … ibland tar det kanske ett helt liv att försonas med döden … med tanken på att döden kommer vi inte undan,  skall vi alla möta en gång.  Att den kan vara orättvis. Att den är  oförutsebar och oundviklig.

Döden tog mamman och systern och lämnade brodern kvar.  Döden drabbade dom alla.  Alla tre.
Jag tänker på dom, Tea och hennes barn, syskonen,  och  tänder ljus för dom . Och tänker på dom.