Nej, nån sån är det nog inte. Stormvarning. Men det blåser som bara den och regnar ett hårt, läskigt regn.
Idag blir det innesittardag framför brasan. Det är inte fy skam det heller. Att slöa, mysa och läsa framför brasan medan det stormar – ja, blåser då – utanför.
Det enda kruxet är hur jag skall få ut StinaFina
Hon hatar vatten.
I alla dess former.
Och så är hon lite fin av sig och vill inte ens kissa på egen tomt.
Inte så praktiskt i sånt här väder.
Nej, det är ingen vanlig dag.
För det är JoJo-Jag-vet-intes födelsedag.
Hurra, Hurra, Hurraaaaa
Ett jättestort och hjärligt
på 12-årsdagen önskar
Mormor Skatan och Morfar dig, JoJo.
Hoppas att du får en fin, jättefin dag. 
Ät av tårtan för mig med.
Kramar 🙂 😛 🙂
Det bara blir så. När jag känner mig* ensam om en läsupplevelse bara måste jag dela med mig och uppmana min omgivning till samma läsupplevelse.
Mannen sitter i solen och jobbar med en ögonsplits … tror jag det heter … nån slags knop på ett rep. För övrigt läser han inte så mycket.
Ni, som älskar Hemingway och hans livsstil, eller bara hans sätt att skriva, ni bara måste låna eller köpa och läsa Hemingways sista flamma.
Speciellt riktar jag denna uppmaning … till en annan författare, nämligen Halvar som jag vet gillar Hemingway …
Det är Jan Sigurd, som förutom att ha varit min kursledare på skrivarkursen nyss, är författare, Piratenpristagare (2005), jazzmusiker som ”släppt” fyra cd, sångtextförfattare bland annat åt Monica Zetterlund,det är han som har skrivit just denna essäsamling om Hemingways relation till svenskar, som till exempel Bror Blixen, Ingrid Bergman och i den första essän Hemingway och ensamheten, som jag bara hunnit läsa hittills, Barbro Santesson, mor till en av Sigurds väninnor.
Pust och puh …
Jag har som sagt bara läst en av femton essäer hittills.
Men det räckte.
Jag är såld.
* En av skrivarsjukdomarna: känna-sjukan, börja-sjukan, skulle-sjukan och hade-sjukan, som Sigurd varnade oss för att bli smittade av.
Znogge har varit framme igen och utmanat den som känner sig hågad.
Shoot!
Beskriver mig med tre bra egenskaper: Lojal, för det mesta glad, tolerant
Beskriver mig med tre dålig egenskaper: ängslig, babblig och något överkänslig
Jag älskar att: prata, skratta, resa, läsa, skriva, måla …
Jag hatar: småsinthet och baktaleri och detta eviga sandlådekrig i politiken om vem som är ”värst”
En egenskap jag möjligen inte nämnt på min blogg: Jag är öppen som en bok …
En egenskap jag inte bloggat om: Se ovan.
Jag skrattar åt: Mycket.
Jag gråter åt: om någon av mina nära har det jobbigt, saknaden efter Margith, av maktlösheten när jag har ont, av det onda i kroppen just nu …
En situation som jag inte gillar och kanske undviker: Folksamlingar och köer (utom på festivaler och konserter, då det inte går att unvika såna).
En situation jag älskar och gärna försätter mig i: Skogspromenader med StinaFina 
Detta är jag stolt över: Mina barn och barnbarn. Förstås! och så min första egenförfattade Berättelse Lev för mig
Detta kan jag skämmas över: Mina hämndbegär och småaktiga tankar.
Detta gör mig glad: Åååh, det är så mycket …
Detta gör mig lugn: Att ha alla omkring mig
…nervös: oj, oj, oj … när kraxiga jag måsta kraxa ensam inför publik
…arg: baktaleri och småaktighet i det ” lilla”, som det ser ut i världen i det ”stora” … i Afrika och Zimbabwe, i Mellanöstern, i …
…ledsen: när någon jag känner har det jobbigt och svårt
…förtvivlad: … var jag när Sonen fick sina diagnoser som liten plutt, var jag när barnen och nu ett av barnbarnen blivit väldigt illa behandlat, var jag när mamma dog och förtvivlad var jag när Margith dog och lämnade mig.
…tacksam: att jag lever och är frisk och har en sån fin familj och fina vänner
Detta ger mig en känsla av att vara odödlig: … att jag trots allt har väldigt svårt att föreställa mig världen utan mig 🙂 Kallas det storhetsvansinne?
Detta gör jag om fem år hoppas jag: Reser eller bor utomlands några månader om året och tillbringar resten av året med ”de mina”. Kanske har jag producerat fler Berättelser … hmm?
Så här känner jag för hur mitt liv är just nu: Något tröstlös och uppgiven. Har alldeles nyss fått veta att mina smärtor i foten nog inte är så mycket att göra åt. Väntar på samtal från Ortopeden. De skall ringa klockan 09.05 och förklara ett remissvar. Men annars, i stort: optimistisk och förtröstansfull, förstås.
Mitt motto i livet: Leva och låta leva … här och nu!
Jag säger som Znogge: ”Jag utmanar alla eller ingen! Med andra ord är det fritt fram att hänga på för den som så önskar!”
Så … shoot
mellan Linköping och Norrköping. Och då regnade det rejält så jag fick sänka farten. Lika rejält. Jag tänkte på vad Mannen hade sagt om framhjulen. Att de var på gränsen …
Men innan jag hunnit så långt hade jag tagit en sovpaus innan jag nådde Markaryd och motorvägen. Direkt när jag kände att ögonlocken blev tunga stannade jag.
Kaffet hinkades in på Motell Vätterleden där jag alltid stannar. Vår familj hade vårt sommarställe där när jag var liten, ett riktigt torp i en liten ”Bullerby”, Vättersmålen, ända tills motorvägen drogs efter Vätterns strand och man byggde motell och camping. Då såldes det lilla torpet och ingår nu bland motellstugorna. Är ombyggt förstås. Men bigaråträdet står fortfarande där det står och pärondalen ligger kvar med en del päronträd runt en stor swimmingpool som ju förstås inte fanns … då.
Oj … nu mullrar det och blev plötsligt bra mycket mörkare.
Skatan gillar verkligen inte åskväder . Så … hej på ett tag. Kommer snart. Tillbaka.
Det är morgonbestyr på Johannagården.
I morse när jag vaknade och steg upp fick jag se JoJo-Jag-vet-inte ligga i soffan, trodde jag.
Och då låg i JoJo-Jag-vet-intes säng … Ida, väl?
Hela havet stormar.
Men det var faktiskt JoJo-Jag-vet-inte som låg i sin egen. Och Ida, storasystern, som inte vågat gå ner till sin egen säng efter en rysare på TV, som låg där i soffan.
Flickorna har blivit så lika. Ida är liten, några centimeter mindre än sin lillasyster, som är ovanligt stor för sin ålder. Tolv år på torsdag.
Svärson I skall till Holland i affärer och tycker han behöver ”putsas lite” i nacken, mormor Skatan sitter vid köksbordet och bloggar men skall snart ställa sig upp och – med lite hjälp av flickorna kanske – duka till frukost. Äldsta dottern fastar.
Så småningom bär det av in till stan – inte byn – staden Kristianstad. Skatan vill köpa de där lite roligare födelsedagspresenterna så att JoJo-Jag-vet-inte inte bara får den där ”stora” presenten. De andra skall väl shoppa, eller bara titta.
Om vi är tillbaka i vettig tid, åker nog Skatan norrut och hemåt redan idag. När jag talade med Mannen trodde jag han längtade efter mig. Det liksom sken igenom. Tyckte jag.
Svärson I trodde Mannen längtade efter bilen.
Så kan det vara. 
Skatan eller Bilen?
Vem tror n i har rätt?
Igår såg det ut så här. Man kunde äta glass i solen. Och det var varmt. Vi stönade och stånkade och tyckte nästan att det var fööör varmt. Inte jag förstås som älskar värme men …
Idag regnar det ett kyligt regn som säkert kommer att strila hela natten. Om jag kan tyda strålarna riktigt.
JoJo och jag åkte in till byn, som de säger här, Åhus som jag säger, för att kolla lite och äta glass från Glassbåten.
På väg dit passerade vi en båt som låg förtöjd med massa glada turister i.
Flodbåten.
– Skall vi ta oss en tur, frågade jag.
– Vet inte, svarade JoJo-Jag-vet-inte. Hon har de här dagarna fått ett nytt namn.
Det var fem minuter kvar till avgång så JoJo-Jag-vet-inte, Cocco och jag hoppade ombord och så la vi ut …
Kaptenen på skutan var också guide och berättade under färden lite om byggnader och blommor och bin medan vi sakta tuffade iväg. Han hade en härlig berättarstil. Han pratade i och för sig skånska så en del gick väl förlorat för en sörmlänning som jag.
Vi passerade en byggnad som såg ut som en kyrka men hade ett hög skorsten bakom, Djävulens Kyrka, eller Spritan som man säger här … och så Gästis, Åhus Gästgiveri …
När vi lämnade byn och kom in i Helge ån kom det där om blommor och bin på tal. Vi passerade vackra näckrosor, både vita och gula. Men det var först när han började berätta om ”storsjöodjuret” Mal-fisken som han riktigt kom igång. Det är en riktig ”drönar-fisk” som behöver ett verkligt långt förspel innan han kommer i form och ”går på ” så att säga. Det måste vara 25-gradigt vatten minst två somrar i rad för att han överhuvudtaget skall tänka sig nåt. Då får man inte vara otålig som Mal-mö …
Vi passerade kanotister och vackra trädgårdar … och till slut hade den där timmen gått och vi var hemma i byn igen. 
Igår såg det ut så här. Man kunde äta glass i solen. Och det var varmt. Vi stönade och stånkade och tyckte nästan att det var fööör varmt. Inte jag förstås som älskar värme men …
Idag regnar det ett kyligt regn som säkert kommer att strila hela natten. Om jag kan tyda strålarna riktigt.
JoJo och jag åkte in till byn, som de säger här, Åhus som jag säger, för att kolla lite och äta glass från Glassbåten.
På väg dit passerade vi en båt som låg förtöjd med massa glada turister i.
Flodbåten.
– Skall vi ta oss en tur, frågade jag.
– Vet inte, svarade JoJo-Jag-vet-inte. Hon har de här dagarna fått ett nytt namn.
Det var fem minuter kvar till avgång så JoJo-Jag-vet-inte, Cocco och jag hoppade ombord och så la vi ut …
Kaptenen på skutan var också guide och berättade under färden lite om byggnader och blommor och bin medan vi sakta tuffade iväg. Han hade en härlig berättarstil. Han pratade i och för sig skånska så en del gick väl förlorat för en sörmlänning som jag.
Vi passerade en byggnad som såg ut som en kyrka men hade ett hög skorsten bakom, Djävulens Kyrka, eller Spritan som man säger här … och så Gästis, Åhus Gästgiveri …
När vi lämnade byn och kom in i Helge ån kom det där om blommor och bin på tal. Vi passerade vackra näckrosor, både vita och gula. Men det var först när han började berätta om ”storsjöodjuret” Mal-fisken som han riktigt kom igång. Det är en riktig ”drönar-fisk” som behöver ett verkligt långt förspel innan han kommer i form och ”går på ” så att säga. Det måste vara 25-gradigt vatten minst två somrar i rad för att han överhuvudtaget skall tänka sig nåt. Då får man inte vara otålig som Mal-mö …
Vi passerade kanotister och vackra trädgårdar … och till slut hade den där timmen gått och vi var hemma i byn igen.
Skatan var helt utmattad när hon anlände Yngsjö. Så utmattad att hon för första gången i sitt liv somnat vid ratten. Naturligtvis somnade hon inte. Hon nickade till men när nicken var klar, så att säga, förstod hon att hon faktiskt nickat till ordentligt. Trafiken var tät men hon stannade inte ändå. Hon nöp sig ordenligt överallt, ruskade på huvudet, drack några klunkar vatten och fortsatte köra. De väntade på henne i Yngsjö.
Väl framme och på Johannagården bytte hon bara bil. Det skulle bli grillfest på ridhuset med klubben. Bilen var redan packad så det var bara för Skatan att vältra över sig i den från sin.
Värmen var verkligen tryckande.
Vi hade inte mer än anlänt och fått ut pick och pack då det brakade lös.
Vilket oväder. Tidernas oväder. Det verkade som om åskan höll sig precis över våra huvuden. Elen slogs ut. Blåsten piskade regnet på tvären så sikten var obefintlig. Och blixtarna avlöste varandra. Och mullret. Skatan hoppade högt vid varje rejäl smäll. Det smällde högt, hårt och rejält.
Efter regnet kom i alla fall solskenet …
Långborden fylldes med sallader och bröd och vin och öl. Grillen gick varm. Vi åt och drack och blev underhållna av den verkliga naturbegåvningen i stand up … Skatan skrattade igen, högt, hejdlöst, förlösande …
Den natten skulle Skatan sova gott … riktigt gott.
Hon var nästan hemma.
Mitt förstlingsverk … min ”baby” .
Nu finns den, Berättelsen med stort B här, här på bloggen också. Att läsa.
Markera det blå här och bläddra er nedåt till Uppgift 4.
Den som är nyfiken och vill … förstås.
Förlossningen blev dramatisk i värmen, utdragen. Så, äntligen föddes hon/han/den … som man sett sig nödvändig namnge, nöddöpas i förväg.
Blod, svett och tårar, fel, fel fel … jag menar Blod, Svett och Dårar föddes den 3 juli 2009, klockan 15.20, Lag Sigurds förstlingsverk.
Det blev en antologi, fjortonlingar.
Alla mår efter omständigheterna bra.
Idag har vi fått distansera oss från vårt material som vi skrev igår. Och jag förstår plötsligt vad författarskap går ut på. Att använda sina egna känslor och erfarenheter, hur djupa och kanske känsliga de än är för en själv, stöpa om dem ”littterärt, använda dem. Margith och jag pratade ofta om detta. Att vi skulle ge ut en bok. Tillsammans eller var och en för sig. Vi hade massvis med ämnen att skriva om men backade alltid för ”det privata”, att utelämna oss till … ja, till kreti och plreti.
Kostar det så smakar det.
När jag förresten presenterade en bild av ”nattens förödelse” blev det mottaget med all den förskräckelse och upprördhet som jag faktiskt förväntat mig.
En ny säng skaffades fram på studs. Och som kompensation fann jag det här när jag kom ”hem”….
U
Det var det värt. Jag kan ju inte sova så bra och länge i vilket fall som helst.
Uppgift 4. Förändra och förbättra Uppgift 3 enligt dagens tips och resonemang. Vi skall sedan anpassa materialet för en Textantologi som skall tryckas och som vi får ta med oss hem i ”bagaget”.
Typsnitt: Times New Roman 12p, radavstånd 1,5, Rubrik 16 p och fet. Signera Uppgiften på slutet.
Det skall bli riktigt roligt.
Skatan kom inte igång med sin Uppgift förrän sent. Urtrött stupade hon i säng vid 12-tiden. Klockan två vaknade hon med ett brak. Hela sängen hade gett vika. Hon satt där på sin madrass… som i ett hål.
Så kunde hon ju inte sova. Så här blev det istället. Till klockan 4… och se´n redigering redigering för nu på morgonen innan frukost måste hon ju ta itu med sängen… och har inte tid för några Uppgifter.
Nu är Skatan tröttare än trött.
Jag tog mig vatten över huvudet, som man säger. Men … när vi skulle skriva om en händelse när jaget drabbas av en ny känsla, fanns bara en känsle i min tanke. Sorgen och saknaden efter Margith.
Det var för tidigt.
Jag skrev och skrev och … Det gick väl bra.
Under redovisningen fick jag redovisa sist. Och dagen var lång och het. Många starka känsloladdade berättelser presenterades och diskuterades och redigerades.
Jag lärde mig mycket.
Det var varmt. Vi var långt förbi den tiden på dagen när vi hade slutat tidigare dagar. Det var ju så mycket som skulle diskuteras.
Och så blev det min tur.
Jag brast i gråt. Jag ångrade mig. Jag ville nog inte använda min berättelse. Den låg för nära. Jag hade inget avstånd.
Men Jan var fantastisk, övertalade mig, sa att berättelsen hade berört honom mycket djupt. Att jag varit modig och så talade vi alla om döden. Hur vi handskas med döden, möter döden, talar om sorg, visar sorg.
Det blev nästan som en gruppterapi.
Uppgift nr 3 till i morgon:
Skriv om berättelsen i tredje person, utveckla, skalda, skarva och förläng i enlighet med de samtal som vi förde över respektive berättelse. Ca 3 sidor. 15 exemplar.
Jag har ännu inte skrivit en rad. Men jag har ju natten på mig.
Som tur är drog åskan fram häröver och det är lite svalare. Men hela dagen har det varit varmt som i helvetet, där jag ju i och för sig inte varit. Ännu. Men man kan ju tänka sig. Så det får bli ett kort inlägg.
Monologen gick alldeles utmärkt. Jagpersonen som jag hade valt var egentligen ingen person utan StinaFina. 
Hon fick berätta sin uppfattning om den som hennes Matte redan givit sin uppfattning om här i bloggen…den gången när jag nästan ströp henne med hjälp av hissen. Funderar på att lägga in uppgifterna som en sida här i bloggen. Vi får se. Det ger sig.
Dagens uppgift, Uppgift 2, lyder som följer
A. Berätta om en händelse när du drabbas av en ny känsla
B. Beskriv när din värld krängde
En av uppgifterna eller båda i kombination.
Något att bita i. Så ni har säkert förståelse för en haltande blogg. Återkommer när jag har hämtat mig.
Jösses!
Hur skall jag börja? Hur skall jag få med allt? Skall jag få med allt? Det gååår bara inte att få med allt.
Allt det där som jag vill få med, vill berätta om, vill förmedla snurrar i mitt huvud. Läxan till i morgon är gjord. Men kommer säkert att filas på i sömnen. Och ändras. Ännu en gång. Innan de 15 exemplaren printas ut på skrivaren för att tas med till ”klassrummet” för ”granskning” och kritik.
Det är alltså första dagen på Skrivarkursen här på Fridhems Folkhögskola med Jan Sigurd som kursledare. Jag skäms lite för att jag inte ”läst på” Jan Sigurd eller läst Jan Sigurd eller … men nu har jag honom här och nu och har redan inköpt en av hans böcker: Hemingways sista flamma.
Dagen inleddes förstås med teori. Dramaturgins uppbyggnad. Förr och nu och saker att tänka på förstås. Och exempel. Som av en lycklig slump. Slumpen finns ju inte Skatan, vet du väl. Men … ja, som ett sammanträffande då, hade jag med mig Ernest Hemingways En fest för livet. Vi hade ju fått till uppgift att inför kursen välja en bok som ”du tycker mycket om” och kopiera första sidan och ta med, helst i 20 ex. Jag hade ingen kopiator, var på landet och tog helt enkelt med boken. Det skulle ju alltid finnas tillfälle att kopiera se´n. Inte visste jag att Jan Sigurd ”sysslat” så mycket med Hemingway. Som jag tycker så mycket om. Men har blandade känslor inför förstås. Han är ju så Macho, karln… men skriver, skrev …ja, som den Macho han är och helt underbart…
Vi pratade mycket om Inledningen, anslaget, olika sätt att börja en bok.
Så här inleder t ex Jan Sigurd själv sin Hemingways sista flamma:
”Det var inte det att jag var så översvallande förtjust i vad han skrev. Det var inte det. Det kom långt senare.”
Väcker det inte nyfikenhet? Vill man inte bara fortsätta att läsa? Det ville jag så fort jag började bläddra i boken men det får vänta. Just nu har jag inte tid…
Allt det här kommer jag, Skatan, få lära mig här… de här dagarna. Teorierna. Hantverket. Knepen.
I morgon är en annan dag och jag måste nog tänka på det och sätta stopp här för idag.
Vilken dag!
Är det inte spännande?
Några av mina kurskamrater … inte alla men några…
Jösses!
Hur skall jag börja? Hur skall jag få med allt? Skall jag få med allt? Det gååår bara inte att få med allt.
Allt det där som jag vill få med, vill berätta om, vill förmedla snurrar i mitt huvud. Läxan till i morgon är gjord. Men kommer säkert att filas på i sömnen. Och ändras. Ännu en gång. Innan de 15 exemplaren printas ut på skrivaren för att tas med till ”klassrummet” för ”granskning” och kritik.
Det är alltså första dagen på Skrivarkursen här på Fridhems Folkhögskola med Jan Sigurd som kursledare. Jag skäms lite för att jag inte ”läst på” Jan Sigurd eller läst Jan Sigurd eller … men nu har jag honom här och nu och har redan inköpt en av hans böcker: Hemingways sista flamma.
Dagen inleddes förstås med teori. Dramaturgins uppbyggnad. Förr och nu och saker att tänka på förstås. Och exempel. Som av en lycklig slump. Slumpen finns ju inte Skatan, vet du väl. Men … ja, som ett sammanträffande då, hade jag med mig Ernest Hemingways En fest för livet. Vi hade ju fått till uppgift att inför kursen välja en bok som ”du tycker mycket om” och kopiera första sidan och ta med, helst i 20 ex. Jag hade ingen kopiator, var på landet och tog helt enkelt med boken. Det skulle ju alltid finnas tillfälle att kopiera se´n. Inte visste jag att Jan Sigurd ”sysslat” så mycket med Hemingway. Som jag tycker så mycket om. Men har blandade känslor inför förstås. Han är ju så Macho, karln… men skriver, skrev …ja, som den Macho han är och helt underbart…
Vi pratade mycket om Inledningen, anslaget, olika sätt att börja en bok.
Så här inleder t ex Jan Sigurd själv sin Hemingways sista flamma:
”Det var inte det att jag var så översvallande förtjust i vad han skrev. Det var inte det. Det kom långt senare.”
Väcker det inte nyfikenhet? Vill man inte bara fortsätta att läsa? Det ville jag så fort jag började bläddra i boken men det får vänta. Just nu har jag inte tid…
Allt det här kommer jag, Skatan, få lära mig här… de här dagarna. Teorierna. Hantverket. Knepen.
I morgon är en annan dag och jag måste nog tänka på det och sätta stopp här för idag.
Vilken dag!
Är det inte spännande?
Några av mina kurskamrater … inte alla men några…
måste jag bara sticka emellan med ett
VAD ÄR DET FÖR EN DAG
ÄR DET EN VANLIG DAG
NEJ DET ÄR INGEN VANLIG DAG
FÖR DET ÄR INGAS FÖDELSEDAG
HURRA HURRA HURRA
HURRA HURRA HURRAAAAAA
… och på detta sätt sända mina Hjärtliga Gratulationer genom etern… etern? Hmm… ja, här i bloggen i alla fall.
GRATTIS till dig, Inga…
som inte har sååå många år kvar innan du är ikapp.
Kram!
utan min allra som käraste vän.
Ett helt långt år.
Och solen lyser idag i den vackra sommaren, blommorna blommar, fåglarna sjunger.
Precis som då.
För ett år sedan.
Jag saknar dig så. Varje dag tänker jag på dig.
Du har lärt mig mycket om hur det är att leva.
Och du lär mig fortfarande.
För du finns där … här … i alla fall.
”Lev för mig också”
skrev du i din svarta bok till mig, lilla a och Bonden.
Och det har jag börjat göra.
Leva.
Igen.
Skatans tankar 