Kategori: Skatans Tankar

Dom har landat i Bangkok …

… förstås.

Skatan har fått ett sms och väntar nu otåligt att de skall köpa thailändska sim-kort så Skatan får användning för sitt Asien-kort och kan ringa 🙂

Så nu är det hög tid att plocka in lite foton som Skatan tog … inte av  den bästa kvaliteten måste medges … men ändå.

Solstrålen Alice har förvandlats till en misstänksam liten krabat och ler inte längre stort så fort hon får syn på en kameralins … men ändå.

😛

När de väl är på plats i byn och Sonen har fått igång sin dator kommer han säkert att vilja se hur det tog sig ut hemma här innan de for …

Så … shoot!

Och det gör Skatan …Först ut en bild av en liten avvaktande fröken … men snart nog kom hon igång där i soffan …

Mamma Pa hjälpte till och uppmuntrade Alice  att släppa loss …

En viss likhet med en viss Herr Einstein … eller hur ? Vi åt ju en hel del …  middag … lunch … och frukost …

Middag …

Och när man har mat i magen är det lättare att komma loss …  och

… få hjälp av mamma Pa att rida lite på hästen … och

… kolla vad StinaFina har för sig därute i hallen … och

fundera över vad det kan vara på TV …

Ääär det Bolibompa ?

Sitta lite i mammas knä och titta på bilderna i farmor Skatans dator …

eller vila ut  med pappa i soffan …

Och så var det då äntligen resdag och det sista skulle packas ner innan frukosten …

Mums mums mums …

Pappa tar ett stort bett på mackan … för nu är det bråttom …

och när alla de andra är på G i snöovädret till Arlanda,  har förstås resterna av frukosten lämnats kvar till farmor Skatan och StinaFina att ta rätt på.

Idag är vi  tillbaka i den gamla  vanliga trallen…

StinaFina på soffryggen på sitt fårskinn och Mannen bakom en tidning i ”hans” älsklingsfåtölj …

PS  Fick just besked att Sonen & Co kommit fram till  Roi Et och är i byn … men att de  ännu  inte har något thai-kort till mobilen

Jaques Brel … så här i morgonstund … och Johnny Hallyday

StinaFina och Skatan har Morgonrundan i sikte … i det gråmulna, kalla, med-snö-på-marken landskapet …

Ne Me Quitte Pas! … ”Lämna mig inte” …  av Jaques Brel har satt igång tankar och minnen som kan vara sköna att ha med sig då på Morgonrundan …

Det var Soldansaren som väckte de här gamla Frankrikeminnena … med sin Johnny … Johnny Hallyday

Ibland är det sannerligen skönt att drömma sig tillbaka … till andra tider, andra platser …

Hjääälp

Hur  skall Skatan bära sig åååt?

Hon drunknar … varje morgon …

Bloggen växer henne över huvudet, länklistan på bloggvänner svämmar över alla breddar och hon vet inte i vilken ända hon skall börja för att ”hinna med” alla …

Hon drunknar i sina egna funderingar och ord …

Hennes kommentarer blir bara längre och längre och längre …

Kraxet ordrikare för var dag som går …

Och ständigt dessa impulser … som hon heller inte kan motstå … som drar henne än hit och än dit …

Hjääälp … vad skall hon göööra … ???

Hur skall hon bära sig åååt ???

Dra upp  henne ur bloggträsket. Snälla …

Skall hon börja om från början? Från scratch … ?

Hjälp stackars Skatan till självhjälp!

Skatans första kärlek

Dag 2 på Listan

Skatan har haft så många kärlekar att hon inte kan räkna dem alla.

Och då att komma ihåg den allra första …

Nästan ogörligt.

Men det måste ha varit Birger …

Birger var son till vänner till Skatans föräldrar. Pappan var jägmästare och familjen  bodde utanför Jönköping,  där Skatan och hennes familj levde vid den här tiden. När Birger skulle börja i realskolan fick han bo inackorderad hos dom . I ett inrett rum på vinden. Birger  var några år äldre än Skatan.

Förstås.

Foto: Fotoakuten

Birger var inte bara väldigt väldigt snygg. Han var spännande också. Väldigt spännande. Birger var en samlare. Han samlade på ormar som han hade i lådor under sängen. Därför måste  han städa sitt eget rum … under uppsikt av mamma. Ingen annan hade så där väldigt stor lust att träffa på en huggorm eller snok som rymt. Han samlade också på kranier och skelett … och vackra glasbitar …

Och Skatan hjälpte honom.

En gång hade de varit på slakteriet och fått ett helt kohuvud som de gemensamt släpade mellan sig hem genom hela stan. Det säger mycket om min mamma (som nog vid närmare eftertanke var min allra första kärlek … ) att hon alltid var behjälplig, ställde upp  och att hon till exempel  kokade det här huvudet i timmar för att Birger och Skatan sedan skulle kunna skrapa rent det från allt kött och hud och senor.

Skatan kommer ihåg lukten.Det där kohuvudet stod sedan på en byrå som en av Birgers finaste troféer omringad av fågelskelett, någon rävskalle och ormskinn, otroligt vackra glasbitar från glasbruket som på något vis hörde till Munksjö … där deras pappor arbetade, Skatans och Birgers.

Skatan var som Birgers skugga …  och utförde allt han bad henne om.

Så det var tur att de var i samma lag när dom lekte Röda och Vita Rosen tillsammans med kvarterets alla ungar.

Birger var den borne ledaren. Han var sjövild. Och kände inga gränser.

T ex band han Skatans syster eller kanske brorsa … eller… eller möjligtvis en tjock flicka som de kallade Trisse … vid en bred träpelare i källaren och kastade sedan kniv runt omkring henne. Det hade han förstås sett på cirkus. Att han inte träffade eller att offret inte dog av skräck kunde Birger tacka sin lyckliga stjärna för.

En annan gång fick Trisse ligga fänglad i en säck … jutesäck … länge länge. Ända tills hon skulle hem och äta.

Det gick vilt till på den tiden.

Så småningom  flyttade Birger med sin familj  till Aspa Bruk i andra ändan av Vättern . Hur länge han bodde där på vinden hos dom har Skatan inget begrepp om. En hösttermin kanske.

Och det var bara ryktesvägen som Skatan sedan fick  höra om Birgers vidare framfart.

Bland annat hade han nattetid smugit sig ut och kapat några fingrar … den ultimata trofén  … av ett lik som låg ”på vänt”  i ett bårhus.  Likskändning alltså. Det blev  förstås ett himla stohej när det uppdagades. Och tacka sjutton för det.  Birger var förstås inte ”straffmyndig” då heller men fick nog veta att han levde …

Birger var  verkligen en riktig tuffing. När han … till exempel … nästan huggit av sig en av sina egna fingrar ute i skogen, satte han sig på en stubbe och sydde ihop hugget med björntråd och nål som han alltid hade till hands …

Det slutade inte så bra för Skatans … kanske … första kärlek. Birger lämnade  i tidig vuxenålder livet av egen vilja  och efterlämnade fru och två barn …

Men Skatan kommer ihåg känslan inne i kroppen … så fort hon bara fick se en skymt av Birger och känslan när hon fick följa med honom på hans exkursioner och äventyr.

Den där känslan som gör att det ”pirrar” inombords.

Skatan har sedan dess haft en svaghet för ”farliga” män … ända tills Mannen dök upp och det blev en annan sorts kärlek och ”rättning i livet”.

Jag är så avundsjuk

Genomsur är jag om fötterna. Den kalla issörjan har trängt igenom mina bra läderskor och strumporna är alldeles genomsura och fötterna är som istappar …

Strumporna gick att vrida ur när jag kom hem.

Jag var ju tvungen att ta en runda med StinaFina trots kvarvarande feber och oväder. Mannen körde ju Sonen & Co till Arlanda …

Svenska Dagbladet har just den här veckan en serie om Avundsjuka på sin Idag-sida … och det är precis vad jag är det.

Avundsjuk.

Avundsjuk men långt ifrån missunsam. Är det några jag unnar att resa till Thailand så här års och just nu när mörkret bara blir tätare dag för dag och vi kan få såna här pissdagar framöver så är det Sonen, Pa och Alice.

Men ändå är jag avundsjuk … jag skulle verkligen ha velat kunna fara med.

Just nu sitter de där ovan molnen medan jag fick mig en funderare på det där med avundsjuka.

Jag är avundsjuk ibland …till och med ganska ofta …  men väldigt sällan missunnsam .. jag  gläds oftare med de jag är avundsjuk på … än missunnar dem det som väcker den här avundsjukan …

Det är kanske därför jag har så många idoler och människor jag beundrar trots min höga  ålder då man skall tyckas vara klar med sina strävanden.

Och jag har fortfarande förebilder … som jag skulle vilja likna eller vars egenskaper jag skulle vilja ha … och det är väl också en typ av avundsjuka.

I Svenskan skriver man:

Stimulerande avund: Grunden är jämförelsen som kan inspirera till förbättring av det egna livet.

Missunnsam avund: Denna ogina form av avund är sällan uttalad. Man rationaliserar sin negativa känsla och känner rättmätig vrede över att någon fått orättvisa fördelar.

Destruktiv avund: Känslor av kränkning leder till nedsättande omdömen och avundsjukt agerande bakom ryggen på den man är avundsjuk på.

Det är den destruktiva avunden som jag räds  som om jag skulle råka på satan själv … den där hätska, oförsonliga avundsjukan som är blind för att det handlar om avundsjuka  utan bara är låg och hatisk mot någon som har lyckats bra med något … bättre kanske än andra, haft mer tur i livet … Syskonavundsjukan lär gå under det begreppet skriver psykolog Marta Cullberg Weston i artikeln. Och den kan sätta så djupa spår att den ”hänger med” långt upp i livet … kan hänga med långt upp livet, kanske jag skall säga.

Hur det är med det så medger jag beredvilligt … ofta och gärna … att jag är avundsjuk. Just nu på de där Thailandsresenärerna … men är väldigt snabb att lägga till att jag VERKLIGEN INTE är missunnsam … för det är faktiskt något jag sällan är.

Men så har jag haft det bra i livet också … och har inte känt att jag behövt missunna någon en framgång eller förmåga … även om jag själv skulle ha velat kunna sjunga och spela och måla som så många andra som jag beundrar  eller få ändan ur vagnen som ju många avundsvärda människor gång på gång får …  och bara sätta igång …  och vara lite handlingskraftigare och inte sitta här och  drömma … utan göra det där … det där …

Skatan – en introduktion

… enligt Dag 1 på den stulna listan …

Och den introduktionen finner ni ju hääär – i stort sett.

Skatan flaxar och kraxar lika mycket som alltid … men har kanske på senaste tiden lugnat ner sig en aning med flaxandet och försöker lugna ner sitt ”inre” kraxande …

Hon är på god väg …

En väldigt märkbar sida som förstärkts med åren är ett ENORMT behov av ensamhet, avskildhet …

Passar hon sig inte slutar hon som eremit ute i någon skog någonstans, besökt endast av Mannen och barnen och barnbarnen och vissa utvalda vänner och  då ”efter överenskommelse”.

Detta eremitdrag har överraskat henne själv … denna supersociala fågel som på något vis ändå vill ha kakan som hon nyss ätit upp.

Man kan banne mig inte både vara social och eremit …

Inte om man är så nyfiken som hon är, nyfiken på andra människor … hur dom ääär, vad de känner och tycker och tror på. Hon som fortfarande vid snart 65 års ålder håller sig med idoooler … tycker hon har långt kvar innan hon är riktigt ”vuxen” 🙂

Men svartvit som hon är tror hon kanske det … eller drömmer om det …  att kunna vara både ock … yin och yang …

Skatan har knyckt en suverän lista

som Suziluz i sin tur har knyckt den från Jenny som … nej, det vet jag inget om  … och nu har Skatan i alla fall uppslag trettio  dagar framöver vad hon  skall kunna blogga om …

Och det tänker Skatan göra … med början idag.

Day 01 – Introduce yourself  – Introducera dig själv

Day 02 – Your first love – Din första kärlek

Day 03 – Your parents – Dina föräldrar
Day 04 – What you ate today – Vad åt du idag?
Day 05 – Your definition of love – Din definition av kärlek
Day 06 – Your day – Din dag
Day 07 – Your best friend – Din bästa vän
Day 08 – A moment – Ett ögonblick
Day 09 – Your beliefs – Dina övertygelser
Day 10 – What you wore today – Vad hade du på dig idag
Day 11 – Your siblings – Dina syskon
Day 12 – What’s in your bag – Vad har du in din väska?
Day 13 – This week – Den här veckan
Day 14 – What you wore today – Vad hade du på dig idag
Day 15 – Your dreams – Dina drömmar
Day 16 – Your first kiss – Din första kkyss
Day 17 – Your favorite memory – Ditt favoritminne
Day 18 – Your favorite birthday – Din favoritfödelsedag
Day 19 – Something you regret – Något jag ångrar
Day 20 – This month – Den här månaden
Day 21 – Another moment – Ett annat ögonblick
Day 22 – Something that upsets you – Något som upprör dig
Day 23 – Something that makes you feel better – Något som får dig att må bättre
Day 24 – Something that makes you cry – Något som får dig att gråta
Day 25 – A first – Först
Day 26 – Your fears – Dina rädslor
Day 27 – Your favorite place – Din favoritplats
Day 28 – Something that you miss  – Något som du saknar
Day 29 – Your aspirations – Dina förväntningar
Day 30 – One last moment – Ett sista ögonblick

Tävling hos Ingrid … igen

Ingrid, som lever sitt liv efter 70 på Stenstugu, Gotland har alltid något kul på gång, tävlingar av allehanda slag.

Nu kan vi vinna en bok och Skatan får till och med TVÅ lotter om hon skriver om tävlingen här i sin blogg och länkar …

Så då gör hon förstås det.

Dubbelt så stor chans!

Skogsnuvan och harpesten

Blixt och dunder … teknikens under.

Skatan lyckades inte få inslaget om Skogsnuvan och Harpesten i svtplay ”inbäddat” här i sin blogg men här kommer länken i alla fall. (Klicka på det understrukna så får ni se…)

När Skatan besökte Skogsnuvan tidigt i höstas var hon sjuk i den där  pesten … fast att det var harpesten visste hon inte då …  och hon var så tapper , lite trött bara men hon visade Skatan runt och pratade och berättade och vi gjorde allt  som var planerat och hon höll humöret uppe.

Inte kunde Skatan ana att hon var sååå dålig.

Att det var harpest hon hade …

Men så är det med skogsrår,  skogsnuvan och skogens väsen … och änglar förstås … de är ett segt släkte …  oövervinneliga.

En harpestsjuk Skogsnuvan har fått älgkött att ta reda på … nog ser hon allt bra trött ut … och Skatan fattade inte ett dugg … hon fattade helt enkelt inte vidden av det hela …

Nu är Skogsnuvan äntligen pigg igen och kan äntligen börja  njuta av sin frihet och att hon nu rår sin egen tid … trots att mörkret blir mörkare framöver och det blir kallare och kallare och …

Nu kan hon börja känna efter hur det känns att vara sin egen … och friiii …

Vrångt virus

… vill inte ge med sig.

Det började lördagen för en vecka sen och på söndag kväll var Skatan frisk …

Det var hon måndag, tisdag onsdag också … men sen … framåt torsdagen slog eländet ut i full blom igen … Skatan kunde knappt kraxa men åkte såviså till Stockholm och Flop-gänget för hon hade ingen feber, höll sig på avstånd och … ja … det satt ju mest i halsen.

På fredagen kunde hon knappt prata, igår hade hon feber som översteg 38 och för en lågtempare som Skatan är det mycket.

I natt har hon nästan hostat lungorna ur kroppen.

Det värsta är att igår fick de storfrämmande, Skatan och Mannen.

Det är Sonen, Pa och lilla Alice som kommit för att bo här två nätter och sedan bli skjutsade till Arlanda med sin bil som sedan står parkerad här.

De är äntligen på väg.

Dit  vart Sonen med familj var på väg redan förra året men då det sattes så många käppar i hjulen för dem.

Sonen drabbades av det än det ena än det andra … och fick flygförbud. Och Skatan fick rycka in … mer än gärna …  på en förkortad resa Tillbaka till byn, till mormor Gai  i Thailand tillsammans med Pa och Alice.

Nu får Skatan hålla sig undan, inte klappa och pussa på någon … Visserligen tror hon inte att en sån här ”gammal” virus smittar längre … men man kan aldrig så noga veta … så …

Sonen & Co  skall vara borta i hela fyra  långa månader, över jul och nyår, födelsedagar och över alla de  längsta, mörkaste mörka, kallaste, värsta vintermånaderna.

Dagen efter de anländer till byn skall riset börja skördas …

Foto från Flickr.com, just4u2009

och deras nya vardagsliv ta sin början …

Perfect time killer

… har alla de tusentals bloggar som finns kanske blivit.

För många.

Kanske också för Skatan ibland när hon har  behov av just det … att döda tiden.

Det har hon sällan … och har fullt upp med att hinna med den, att hålla den vid liv … att inte förspilla den …

Den första present som Skatan nånsin fick av Mannen var just Cornelis Vreeswijks debutplatta, Ballader och oförskämdheter (1964).

En LP – long playing …

Den hade Mannen klistrat fast på innerväggen av en stor pappkartong … en jättestor kartong som var inslagen i det finaste av julpapper … för det var en julklapp … den första julen som vi kände varandra, Skatan och Mannen. Och den var för övrigt fylld med tidningspapper.

När Skatan så småningom vid julklappsutdelningen skulle öppna detta spännande paket och rev och slet upp snören och papper och fortsatte med allt detta tidningspapper som lådan innehöll och inte hittade ett skit … blev hon mäkta besviken.

Det var inte ens kul, tyckte Skatan …

Men så skrek någon i familjen till … det finns något mer i lådan  … det är bäst att du tittar efter lite noggrannare.

Och då hittade hon den …

Och tänk vad glad hon blev …

LPn är borta och  slängd … av Mannen (”den var ju så repig”) till Skatans oerhörda förtrytelse. Skatan försöker spara på sina minnen, Mannen rensar och slänger … inte bara sina egna utan Skatans …

Nu har Mannen  slutat med det efter …ja, ni kan tänka er själva …

Skatan har i alla fall laddat ner heeela skivan på Spotify … att lyssna och drömma sig tillbaka tillsammans med.

Hälsporren börjar ge sig …

och Skatans gamla kropp gör inte längre ont överallt och hennes rastlösa ben (RLS) ger sig bara till känna … då och då … och väldigt sällan och …kroppen, den kroppen har också den minskat i omfång och tyngd … och

snart kan hon dansa igen … och springa … och opp och hoppa.

Hon kör med stöldgods  här, Skatan … men hon tjuvade från en annan tjuv …  Stora B … och han hade delat med sig om Skatan frågat. Det är hon säker på.

Skatan känner sina vänner …

Hej hopp i galopp …

Johnny ”Guitar” Watson och Skatan

har en sak gemensamt …

Sin födelsedag.

Johnny är visserligen född 11 år tidigare men ändå … annars är det förstås inte så mycket som de har gemensamt.

Det är ju  fler än Johnny och Skatan  som är födda den 3 februari …  så varför fastnade Skatan för just Johnny  idag när hon surfade kring och letade uppslag …

Jo … hattarna …

Deras gemensamma vurm för hattar.

Mycket mer än det har de nog inte gemensamt, Skatan och Johnny.

Johnny är död, Skatan lever, Johnny var en svart man, Skatan är en vit kvinna, Johnny kunde hantera en gitarr och sin röst som som … ja vad kan man säga … som  … Skatan aldrig tillnärmelsevis skulle kunna komma i närheten av, ens om hon kunde spela gitarr …

Skatan kan inte spela gitarr.

Men  något gemensamt hade de i alla fall … sin födelsedag.

Förkylningen som försvann i söndags kom tillbaka som ett brev på posten i torsdags. I fredags kunde inte Skatan kraxa alls och idag hade hon feber och fick inställa bjudningen som hon bjudit in till och i stället  gå till Kinesen som alltid finns där för henne och få behandling … och också rådet att inte kraxa så mycket, vad som kan bli riktigt svårt  … men hon är trött så trött så trött så det kan nog gå det med.

Då kan det passa  bra med Johnnys röst som sjunger om den stora tröttheten …

Här i min blogg …

Här i min blogg blir ingen bannlyst som så skönt kan dikta
nej, poetissor, galningar och till och med de gamla
får fritt fram att i min blogg bre ut sig, svamla
kommentera motvalls, svara … ja, till och med sig bikta
bara den riktigt dumma kan få plikta
med att bli avstängd, utslängd och raderad
och i min egengjorda soptunna placerad.

Skatan blev så imponerad över sin egen förmåga att rimma att hon inte kunde låta bli att visa den för ”hela världen” …

Marie Rosenqvist, en riktig poet och konstnär … och en kär bloggvän … fick mitt rim som svar på en kommentar och… visade det sig … blev Skatans svar en riktig liten vers som nu får stå  här som en deklaration och välkomsthälsning till Skatans tankar.

Kram på er alla och en GOD MORGON denna  den 6 november anno 2010

DIMMAN LÄTTAR

Tre gamla kärringar …

Mycket skall man höra innan öronen ramlar av.

Igår var Skatan i Stockholm och träffade FLOP-gänget, som består av före detta sekreterare på en advokatbyrå i Stockholm  som tidigare hade initialerna FLOP. Därav namnet. Vi brukar träffas och äta tillsammans och dricka några glas vin och snacka skit. Inte skit direkt men snacka om vad som hänt och hur det var. Ja, ni vet hur det är när gamla vänner bara träffas några gånger om året. Jag vet faktiskt inte hur länge vi har hållit på men säkert sedan Skatan  började där 2000 och N slutade. Några har droppat av men N är fortfarande kvar i gänget.

Det var det gamla järngänget, B, N och så Skatan. Och så L som varit med de senaste åren. L är pensionär (67) sedan fyra dagar tillbaka  och var tvungen att sluta trots att hon gärna velat vara kvar och är vid full vigör, och kunde jobbet på sina fem fingrar efter sex år där…

Men men … man ville väl ha något ”fräschare” i receptionen.

Precis detta fick nämligen Skatan höra en gång när de skulle anställa en ny sekreterare. Det var då  meningen att den nya skulle sitta i receptionen där Skatan uppehöll platsen. När de … några av advokaterna och Skatan … presenterade tre olika kanditdater som de med mycket möda och stort besvär bestämt sig för och intervjuat inte bara en utan två gånger,  slängde HSB (Han Som Bestämde) bara en blick på ansökningshandlingarna och den som  de tyckte skulle passa allra bäst … en kvinna några år yngre än Skatan  …  förkastades ögonaböj.

– Nej inte hon, vi måste väl ha något snyggt i receptionen.

De andra slängde en blick på Skatan som flinade och tog fram något snyggt … som de fick leva med ett bra tag sen …

Allt är inte guld som glimmar

Men nu till saken …

Vi gick till ett för Skatan relativt nytt ställe på Sturegatan, Vapiano,  där man kunde äta pasta och pizza och dricka vin. Vapiano betyder ”ta det lugnt”  men lugnt var det då långt ifrån. Det är ungdomligt och rymligt och mysigt inrett men  med  en så hög ljudnivå att man knappt kunde tala med varandra.

Men de har stans godaste pizza.

På denna pastarestaurang beställde  Skatan scampi med grönsaker … fast utan pasta. Hon ville inte ruinera sin bantning som hon nu kommit in i och börjat klara av riktigt bra. Till det drack hon friskt citronvatten eller gurkvatten. Kocken trodde inte sina öron utan frågade en gång till  och skakade på huvudet med en blick på och flin mot grannkocken. Det  stod nämligen  kockar bredvid varandra i långa rader och lagade maten.

Inte äta pasta på en pastarestaurang ???  🙂

När FLOP-gänget ätit upp och druckit upp och förgäves försökt tala med varandra, bröt de upp för att inta kaffet på Hotel Kung Karl  och i lite lugnare miljö i stället och ställde sig i en av köerna för att betala.

Plötsligt hörde Skatan en ung gäll röst säga …

– Vi flyttar oss till den andra kassan, va. Det står ju tre gamla kärringar  framför …

TRE GAMLA KÄRRINGAR !!!

För det första var vi fyra men N är så liten så hon syntes kanske inte bakom de andra kärringarnas kroppshyddor.

Skatan vände sig om men fick bara en skymt av en ung blondin i ett gäng vid den andra kassan.

Jo … visst var de gamla … kanske till och med äldst på denna trendiga restaurang denna torsdagskväll … men KÄRRINGAR.

Vet hut ungar … Har ni ingen respekt? Va?

Tiden går fort, springer iväg och vips är ni här … där vi är …i vår sits …

– Och dååå, då kanske man har infört en övre åldersgräns för restaurangbesökare …så att ungdomen kan inta sin föda utan störande inslag.

Och visst var det bra mycket skönare att dricka sitt kaffe på hotellet i lugn och ro och kunna TALA med varandra.

Fast stans bästa pizza var värt det, sa de andra … och scampin också, tyckte Skatan.

Trots tillmälena.

Mycket skall man höra innan öronen trillar av.

Det är väl så här vi förväntas tillbringa vår tid mellan 50 och döden …

Så tröstlöst tomt kändes det …

ja, upprörd och ledsen blev Skatan när hon såg Uppdrag granskning i onsdags. Tårarna rann och hon kom ihåg en känsla som hon som vilsen, arg, dum, stundtals aggresiv förtonåring kunde känna, tankar som hon tänkte och frågor som hon ställde sig.

Kunde adoptivföräldrar ”skicka tillbaka” sina barn om de tröttnade?

Mamma kunde bedyra Skatan hur många gånger som helst att hon var Skatans ”riktiga” mamma nu att hon verkligen inte kunde ”skicka tillbaka” henne eller hennes syskon … man skickar inte tillbaka sina barn  … och vi behövde verkligen inte passa oss och vara snällare än om vi varit biologiska barn … men ändå kunde tankarna dyka upp när Skatan varit riktigt ”jobbig”.

För Skatan var en jobbig tonåring …

I onsdags handlade Uppdrag granskning om Sara som blivit adopterad av ett svenskt par. Sara kom från Gambia liksom sin adoptivmamma. Adoptivföräldrarna hade skickat tillbaka henne till Gambia när det inte passade längre, när hon blev ”jobbig”  … lurat henne och sagt att det var en semesterresa och lämnat henne där hos sin biologiska pappa som inte kände henne, inte hade träffat henne och inte hade något som helst vårdnadsansvar.

Harry Amster har skrivit i sin mediekrönika  i SvD om det hela … om det stora SVEKET. Sveket från alla.

Sara själv har lagt hela skulden på sig själv … hon hade ju varit så bråkig mot sin mamma och pappa …

Sara  hade också fått veta att hon inte fick komma tillbaka till Sverige förrän hon fyllde arton. Nu var hon 12 eller 13 år.

Trots en utredning som visar att de gambiska myndigheterna inte ser den biologiska pappan som vårdnadshavare och att Gambia inte gör anspråk på ”Sara” väljer Växjö kommun att vända bort ansiktet och inte ta hem flickan. Sedan sitter de i Radio Kronoberg och hävdar att de gambiska myndigheterna anser att pappan i Gambia är vårdnadshavare.

Återigen, varför? Prestige? Inkompetens? Ondska? Rasism? Likgiltighet? Okunnighet? (Harry Amster i SvD)

När väl Uppdrag granskning satt en blåslampa i baken på Växjö får de fart … flickan får komma hem till Sverige, men inte till adoptivföräldrarna och inte heller till en bror som är beredd att ta hand om henne.

Nej, nu finns hon på ett barnhem.

I Sverige men på ett barnhem …

Först i vuxen ålder … hos en psykolog …. har Skatan förstått hur stor betydelse det har att ha startat livet i sin familj som adopterat barn … ett mycket efterlängtat barn men … adopterad. Det finns nästan alltid en osäkerhet i bakhuvudet hos adopterade… hur bra de än har det i sin familj  … berättade psykologen som hade många adopterade som patienter …

Har man en gång blivit bortlämnad … kan man inte då bli det en gång till om ifall att  … ?

Och ett sådant öde som Saras blir nog inte lätt för många att höra och läsa om …

Och hur skall det gå för Sara själv med tilliten till vuxna … till människor överhuvudtaget.

Ett träd är som rö

trots kraftfull stam och krona

men svaga rötter

Ett rö för vinden

Men planterat igen,  djupt

på ny bördig plats

känns det nu fast förankrat

Dess krona tar vind

men står stark där i blåsten

kärleksfullt stöttad.

Det här är min plats

… min alldeles egna plats.

Här jag kan landa, boa in mig och bre ut mig, skriva, reflektera, kommentera.

Precis hur jag vill.

Jag kan deppa när jag känner mig låg. Jag kan sprudla av glädje när jag känner så.

Här kan jag skriva av mig av intryck och påverkan från människor jag möter, böcker jag läser, nyheter, vad folk säger och tycker.

Huller om buller.

Här kan väckta minnen ventileras och mötas av reflektioner från mina kära bloggvänner i kommentarer.

Glada minnen, vardagsminnen men också svåra minnen när jag inte mått så bra i livet. Kan jag ventilera och älta  med en frenesi som kanske tar över. De mörka minnena kan … det sorgliga kan … kanske ibland tyckas dominera och ge bloggen slagsida.

Fast jag tycker inte det ändå  … men

Det är ju ofta så att det mörka har man/jag dolt inom sig/mig, inte släppt fram i ljuset, skamset bevarat som en hemlighet. Jag har bara visat upp de glättiga sidorna av mig själv. Och skrivit av mig i dagböcker och ältat i snack med de allra närmaste.

Ni får inte glömma att det var jag som under min tidigaste tonårstid var klassens clown. Och en clown har ofta en ”baksida” som inte visas upp … inte vågas visas upp.  Nej det skall skrattas och vara roligt. Hela tiden.

Och nu … när jag fått den här platsen, min alldeles egna blogg, kan jag göra allt det. Släppa demonerna loss, för att  associera till  Ingmar Bergman. Inga jämförelser i övrigt förstås 🙂

Och då kan det tyckas att det mörka tar över. Själv tycker jag inte det … men en annan liten fågel viskade i mitt öra att så kan det kanske framstå …

– Hur mår hon … egentligen?, undras det …

Jag skriver om mig själv. Det är jag själv som lämnar ut mina egna  känslor … precis så mycket jag vill …

Jag lämnar inte ut någon annan levande person.

Jag lämnar inte ut Mannen, inte barnen och inte barnbarnen utan ”medgivande”  och OM jag skulle skriva något mer personligt och inte bara allmängiltigt om barn, barnbarn, mamma-, mormors- eller farmorsrollen så står jag för det … kan se personen eller personerna i ögonen och stå för det.

Jag skriver inte skit.

Och … om det verkar som jag ”lämnar ut” någon död person … är det min och enbart mina känslor om och kring den personen som jag ventilerar.

Det kanske märks att inte ens Mannen har fått egentliga konturer … är ganska frånvarande och anonym.

Jag skriver för det mesta som Skatan men då och då som jag … utan förklädnad.

Det är JAG som är Skatan också förstås … men med ett litet förbehåll på något vis. Bakom Skatan kan jag antingen ”ta i” så jag spricker … och tillåta mig saker och ting än vad jag gör som jag.

OM det har blivit en övervikt mot depp-hållet på senaste tiden är det för att det är höst och på hösten har jag periodvis deppat på grund av mörkret i många år och i långa tider … så det är inte så konstigt. Det är då man kurar inomhus  igen och har tid att reflektera över livet i allmänhet och sitt eget i synnerhet.

Och så har jag nu en arena. Min egen ”terapisoffa” att ligga på har bloggen blivit och det var längesen jag besökte en psykolog … 🙂

Jag är i grunden en glad, positiv människa … eller fågel … som gillar att kraxa och flaxa  som Skatan … och om mina/hennes Tankar tippar över åt ena eller andra hållet så … är det som  Skatan/JAG är.

Skatan är fantastisk. Faktiskt.

Höststädningen på Villa Skogsberg

… hur gick det med den?

Jo tack, bra.

Det har räfsats löv  och häcken har klippts och träd och grenar har släpats fram och forslats bort. Perenner har också klippts ner i de gemensamma rabatterna. Syrénbusken har toppats och  och och … och Villa Skogsbergs trädgård står redo för vinter och vår.

Det började så bra på morgonen. Solen sken för en gångs skull på vår årliga höststädning och alla var på hugget …

En av grannarna gör lastvagnen redo för åtskilliga vändor till tippen …

En liten pratstund hinner man alltid med innan arbetet sätter igång på allvar

Skyliften skall dras fram till läge …

och sladdar dras och …

Här kommer Mannen med en sladd till som kan behövas …

… och så är man igång …

… upp och ner för stegar

och med huvudena uppochner i rabatterna …

Före och efter

Skatan har klippt ner en av perennerna …

Glada grannar i farten …

– Skall jag också posera ?

T hittade ett fågelbo med några små ägg i.

Skatan tror det är Koltrastens ägg …

Själv jobbade Skatan  så bra sååå på förmiddagen första dagen av de två höststädningsdagarna. Vid lunchtid åkte hon till Kinesen för sin akupunktur och där kände hon sig plötsligt sämre än dålig.

Skatan kunde plötsligt inte svälja och hade jätteont i halsen … och köpte några dunderpiller som tidigare visat vad de gick för.

När hon kom hem tog hon febern och hon hade temp.

Så Skatan bäddade ner sig, tog ett av dunderpillren och städade inte mer den dagen.

Hon slapp.

Det var verkligen tyyypiskt. Nu trodde väl alla … vaaad skulle de tro ….

Skatan skämdes som en hund … ALLA visste vad Skatan tycker om höst- och vårstädningen och nu kom hon undan.

Men hon ville ju inte bli ännu sjukare och gå ut och jobba med feber bara för att hon trodde att de trodde …

Nästa dag låg Skatan också för ankar med feber men … hör och häpna … det halsonda var borta.

Hon kunde svälja.

Det fanns inte en tillstymmelse till halsont kvar.

Vilka mirakelpiller!

På måndagen var hon helt frisk … och det halsonda hade inte heller övergått till snuva (den har kommit nu 😦  ).

Hon smög ut när hon gick Morgonrundan med StinaFina, livrädd att träffa på någon granne.

Så här kan det ju inte vaaara … Så har kan hon ju inte haaa det.

Vi vill ju egentligen ha en bostad där vi kan slänga igen dörren , låsa och åka bort månadsvis … utan att någon behöver bryyy sig.

Skatan har i alla fall erbjudit sig att betala för att få de gemensamma fönsterna putsade i vår. Som kompensation.

Om vi bor kvar här då vill säga …