Är det en vanlig dag
Nej det är ingen vanligt dag
för det är Ragges födelsedag
Grattis
på din dag brorsan och hoppas den blir riktigt fin och härlig
även om inte vädret är det bästa
(här regnar och blåser det som bara attan)
när jag blir rik ska jag anställa någon som kan spela stairways to heaven för mig & någon som kan pilla mig i håret och klia mig på ryggen när jag ska sova.
…. önskar du i FB
Om du var här eller jag var där … skulle jag förstås både pilla dig i håret och klia dig på ryggen när du ska sova …
Klart jag skulle …
I går kväll på vår bröllopsdag fick Skatan veta om ett lustigt sammanträffande.
Sonen ringde och berättade att när han kom hem från jobbet och berättade för Pa, att idag, idag är det mammas och pappas bröllopsdag så började hon skratta och sa
– Vad konstigt, jag har precis målat dom i Paint …, Vill du se?
Mannen skickade målningen till Skatan och här är den …
En förskönad Skatan … utan glasögon … och Mannen med dito.
I Österrike, kanske?
Inte visste Skatan att Pa var så bra på att måla. Och i Paint dessutom som är så svårt …
xxxxxxxxxxxxxxxxx
Och så påminnelsen … påminnelsen om svunna tider …
Mannen och Skatan satt där på Storan och åt sin bröllopsdagslunch då Skatan tittade upp och såg … såg någon som såg väldigt bekant ut … fast i fel sammanhang.
Fast ändå inte.
– Kunde det vara han från Scandic, tänkte Skatan.
Hon frågade Mannen om han kände igen killen. Men, nej.
Då gick det upp ett ljus … det var ju en av Scandic-killarna som Margith och Skatan hade haft så vansinnigt roligt med på en kryssning till Helsingfors … så barnsligt vansinnigt lössläppt kul.
Och det var längesen … på 1990-talet.
Skatan måste bara fråga.
Så hon stolpade fram och hmm-ade och frågade om sällskapet kom från Borlänge.
– Jo
– Känner du igen mig? … (den dummaste frågan i universum … känner du igen mig … ha ha )
Jovisst kände han igen Skatan och kom ihåg hur kul de hade haft den där gången, gänget från Scandic och Margith och Skatan.
Skatan sa att hon bara MÅSTE säga ”hej” om det var så att det var han som det var.
Och så gick hon tillbaka till Mannen med sina minnen och bubblade och berättade om den där kryssningen …
– Ni var allt bra barnsliga, du och Margith, sa Mannen … och vad kul ni alltid hade.
Ja, kanske var det det som utmärkte dom allra mest. Att de var så barnsliga och tillät sig också att vara det. Kunde släppa loss och ha riktigt, barnsligt kul.
Någon annan gång … kanske … skall Skatan berätta om en del tokigheter som de hade för sig …
Åh, vad Skatan gärna hade velat kunna ringa upp Margith och utbrista …
– Veeet du vem jag har träffat? Alldeles nyss! Hääär … tänk att jag kände igen honom och han kände igen mig … osv osv
Mannen sa
– Jag förstår verkligen hur mycket du saknar Margith …
Klockan tickar … nu måste Skatan skynda sig. Tåget till Stockholm väntar inte. Det är en sån dag idag …
Idag, den första november 1969, gifte vi oss, Mannen och Skatan i Lidingö kyrka …
Skatan var tjugotre år och vi hade varit förlovade i tre år … Det suddiga kortet kan inte på långa vägar visa hur himla nervös hon var … hon fick tunghäfta !!! … och klarade knappt att svara Ja …
Efter vigseln var det middag med dans på Gårdshaga Världshus … längst ut på Lidingö vid vattnet …
Ja, det var sannerligen ett bra tag sedan … det syns. Tänk ändå så unga vi var …
Det skulle pussas framför kamerablixtarna förstås …
… och brudvalsen skulle dansas …
Ni som har några år på nacken och bor i Stockholmstrakten och i Södermanland och kanske uppåt Uppsala också kommer kanske ihåg den 1 november 1969 av en annan anledning än Skatan … då utbröt en storm som var en av de värsta i mannaminne* När vi framåt natten skulle åka till hotellet på Söder där vi skulle få bröllopssviten var det lovat, låg träden som tändstickor över vägen och inne i stan hade byggnadsställningar rasat och tak blåst ner som vi kryssade mellan nerför Sturegatan och vidare mot söder.Det var sannerligen en storm som man pratade om … och kanske gör än idag om man ”pratar stormar” som man minns.
Här syns det att Skatan hade all möda i världen att samla ihop sig och sin slöja inför avfärden mot stan …
Vad för nu en sådan storm eller rättare sagt orkan med sig för ett brudpar. Det regnade, snöade, åskade, haglade och blåste. Lycka eller sorg ? Vad finns det för bröllopsskrock?
– Bröllopsdagens väder är ”brudparets väder” och som vädret är den dagen blir också äktenskapet.
– Den som svarar ”ja” högst blir den bestämmande.
– Smyckas bröllopsbordet med vackra blommor blir de blivande barnen vackra.
– Regn och snö i brudkronan varslar om rikedom. Regn varslar också om tårar.
Ja, vad skall Skatan säga … vårt äktenskap har varat i 41 år och inte har det varit kav lugnt men knappast orkan mer än eller annan gång 🙂 Men vi har ridit ut stormarna som synes. Och det beror nog på punkt nummer två. Skatan fick ju som sagt var tunghäfta och pep till slut fram ett ömkligt ja och har sedan dess … fram tills nu måste hon kanske tillägga … följt his Master´s voice 🙂 .
Blommorna på bordet måste ha varit vackra för tre vackra barn har det ju blivit. Så vackert var det första att Skatans syster en gång sa …
– Tänk jag kan inte förstå hur du och Håkan kan ha fått ett så sött barn …
Inte har det gått någon nöd på oss ekonomiskt och visst har det fällts tårar många gånger och visst har det gått upp och ner …
Men än håller sig skutan på rätt köl i alla fall …
Vi firade dagen med en lunch på Stora hotellet i stan … eftersom Skatan inte äter så värst mycket efter klockan två …
– Blomkålssoppa
– Kallops med rödbetor och potatis (Skatan skippade potatisen)
– Massor av sallad av olika slag (Skatan vräkte på av olika slag)
– Äppelpaj med vaniljsås (inte för Skatan som nöjde sig med kaffe)
Vad bröllopsmenyn bestod av kommer hon inte ihåg och har inte heller hittat den i sina gömmor. Men det var säkert gott …
Snipp snapp snut … nu är nästan 1:a november slut …
* Nästa svåra oväder inträffade den 1 november samma år, den så kallade allhelgonaorkanen. Den åstadkom stor förödelse i mellersta och östra Svealand, i Östergötland och på Gotland, och skördade sex dödsoffer. (SMHI)
Skatan har vaknat upp mitt i natten av sina RLS-ben som inte har stört henne på veckor. Hon har legat och läst och läst och läst hela söndagen för att hon var sjuk och hade feber och ont i halsen .
Det var väl därför. Benen hade inte fått gå som de brukat …
Men inte bara …
Skatan var inte trött längre. Hon vaknade av en mardröm … hon grät …
Den bok som Skatan läste igår var Livet är den väg du redan går av Lena Klarasdotter ( pseudonym) egentligen Susanne Bergstedt, och en bok som bloggvännen Kvinnotankar har skrivit. Om sitt liv och att hon drabbades av utbrändhet, depression … men som inte enbart är en bok om utbrändhet utan en bok om ett kvinnoliv, som Susanne själv kallar MIN BOK om MITT LIV.
Dess innehåll och ord slog Skatan mitt i mellangärdet så hon tappade andan … den berörde Skatan så djupt att den har svårt att lämna henne och finns där hos henne i hennes tankar … hela tiden.
Av många anledningar.
Den väckte verkligen upp så många motstridiga känslor …
Lena börjar med att beskriva sin bakgrund, sin mormor och morfar, sin farmor och sin mamma och pappa, flytten till Byn som betydde så mycket för henne genom livet för det var där hon träffade sin blivande man och barnafar redan vid 13 års ålder. Det var där allt började …
Lena gifte sig, fick tre barn … var med om mycket på vägen som ledde fram till den dagen när hennes stora kärlek, Bo, som hon då varit tillsammans med i 21 år , kom hem och ville skiljas … Det var deras första dag på semestern det året …
”Då började min kamp, kampen som gick ut på att jag skulle bevisa för alla att jag kunde, att jag dög.”
Det var förstås denna kamp, detta kvinnoliv som berörde så djupt. Vad Lena fick gå igenom, drabbades av, fick stå ut med, gjorde henne sjuk … nästan dödssjuk.
Svek, otrohet, alkohol, en brors självmord, föräldrarnas sjukdom och död och … mobbning och mycket mycket annat i arbetslivet också … som hon stod ut med, klarade av, kämpade sig igenom, Hon kom igen och var ”duktig flicka”
Fast förstås … det är Lena noga med att påpeka … där fanns mycket glädje också, många minnen med barnen och männen och vännerna … men
”Jag brydde mig hela tiden om vad andra skulle tycka och tänka”
”Jag var den trevliga som alltid var glad och höll pratet igång på fester av olika slag.”
Att sedan … när man drabbats så hårt av allt och är hemma för utbrändhet … inte ens själv förstår, vill förstå, hur man kan ha förvandlats och” totalt tappat fotfästet, att inte längre veta vem man är, vad man tycker eller vad man kan. Att känna sig totalt värdelös och inte längre vilja leva, när man tidigare varit en levnadsglad och social person”.
Allt detta … om sitt liv … berättar Lena/Susanne med en sån ärlighet och kraft att orden går rakt in i hjärtat, berör och stannar där.
Åtminstone hos Skatan …
Hon kände igen sig i så mycket … den där känslan av ”värdelöshet” som hon känt vid sin egen djupa depression trots allt bra och fint hon hade omkring sig, den totala likgiltighet för allt omkring henne då, barnen som var ungdomar vid den tiden (väl?) , vännerna, hunden (Skatan har förträngt eller glömt så mycket att hon knappt kommer ihåg vad det var för hund hon hade då … eller hundar … men det måste ha varit Betty för det var ju i Skatans egen lägenhet … eller var det i huset?) … ja, likgiltigheten för om hon levde eller inte. Hade hon inte haft Margith och Bonden … som fick iväg henne till doktorn och till åratal av terapier och medicinering … Skatan hade varit deprimerad tidigare och fått ”lyckopiller” men aldrig en depression så djup som då …
Det var mycket som Skatan kände igen sig i i boken. Det, till exempel, att hela tiden försöka leva upp till något, att duga … bevisa det … att vara till lags och vara omtyckt av alla. Men också mycket som hon slogs av … ännu en gång … som skiljde, som inte var likt den värld som Skatan levt och vuxit upp i.
Skatans värld föreföll vara en så mycket tryggare värld … en så mycket mer förutsägbar värld.
Och som förstås var plattformen för hennes liv …
Skatan har levt på något vis såsom i en bubbla … och inte mött tillnärmelsevis såna svårigheter som Lena/Susanne. Men brottats med andra … psykiska och själsliga tankar och svårigheter.
Fast nu kom hon att tänka på något Margith sa när Skatan gråtande hulkade fram … att varför drabbar det just mig … jag har det ju så bra …
– Du är bra på att förtränga, sa Margith … Sonen var sjuk i många år med all den oro det medförde, alla undersökningar, diagnoser, samtidigt som du måste ta hand om de andra barnen K och lilla e, tvillingsystern. Din brors liv … som du bekymrade dig om även om du inte kände till allt (som tur var) och hans död … att du var adopterad och sökte dina rötter för att få veta varför du var som du var … och så det förstås … att du alltid skall vara så förbannat bra och duktig.
”Men allt börjar med våra föräldrar, var vi kommer ifrån, vad vi får för gener och hur vårt DNA ser ut. För ny forskning visar att vi redan två dagar efter befruktningen, har stora delar av vår framtid utstakad för oss.” (Lena/Susanne)
Svek har där funnits … Säg det liv som levts utan svek och besvikelser och sorg … och sjukdomar och död … och en bror som långsamt tog livet av sig och … sökande efter identitet och rötter, bli förkastad … men ändå …
Skatan hade sin familj omkring sig, sina vänner … Margith …
Den mycket tuffare värld som Lena levde i skulle Skatan aldrig ha överlevt … skulle hon inte ha varit rustad för … Hon verkade ha fått möta den så … så ensam. Lenas barn fanns där förstås … som snabbt fick bli vuxna … och så tyngde just det henne. Att barnen for illa. Hon fick kämpa så ensam … utan vuxenstöd.
Vad Skatan drömde i natt och vaknade av var … att hon stod i en kabin eller i ett rum av något slag med genomskinlig glasvägg (eller nåt sånt) och det var folk utanför som hon ville nå, få kontakt med så hon bultade och bultade och ingen hörde, ingen såg och så till slut när hon fick upp dörren eller den där glasväggen … så fanns det ingen där. Det var tomt… och hon ropade men ingen kom … hon grät och vaknade.
Det är nog så Skatan känner sig då och då … och som hon måste förlika sig med att känna. Att vi är ensamma i denna värld, vi föds ensamma och dör ensamma. Vi träffar män att älska men är ensamma och våra barn är bara ”till låns” och våra vänner finns där … men vi är ensamma.
Ingen kan någonsin helt och hållet förstå någon annan, krypa in i djupet av någon annans tankar och känslor och upplevelser och bakgrundsspår …
Ingen annan.
Om Skatan kan förlika sig med det … och inte vara rädd … kan hon möta världen, sin värld och andras värld … och ge så mycket mer av sig själv som det bara går och ta emot från andras världar, känna igen sig i likheterna, beröras och kanske någonstans ändå förstå det som skiljer … i djupet av sitt hjärta.
Hos Bodil Malmsten i hennes blogg Finistère … hittade Skatan ännu mer musik att knycka … och av artister Skatan inte var så bekant med …
Antony and the Johnsons … till exempel
Skatan hittar på något sätt sig själv i de här texterna … hennes egen väg hem … just nu… från att ha flugit och flaxat …
… ”I have been searching for my wings ” … ”bird girls can fly, birdgirls can fly, birdgirls can fly” …
Bird girls can fly …
och Dory Previns Going home … Skatan hade alltid varit säker på att livskänslan låg i att aldrig stanna till … alltid vara på väg … ”… sure that everything of worth is in the sky and not in earth” …
men började inse att hon kanske måste landa någon gång … hämta andan … åtminstone göra en mellanlandning …
”Going home is such a ride … going home i such a ride … isn´t going home a low and lonely ride? ” …
Skatan har i alla fall slutat att känna sig jagad och börjat gå ner för landning … nu.
Skatan kunde inte hålla fingrarna borta … hon knyckte rakt av Lars Demians sång På den andra sidan från LeiaMias inlägg Halloween-stämning på Konserthuset.
Kan vara bra att ha … tänkte Skatan … den dagen det är så dags … och också, som LeiaMia säger, när Skatan tänker på dom hon saknar som redan är där …
På den andra sidan.
Skatan har hört ryktas att det är svårt att komma in på hennes blogg. Lilla e kunde överhuvudtaget inte komma in och en del andra har hört av sig att det är så trööögt.
Skatan älskar ju sin blogg och har kanske proppat den för ”full” med olika länkar hitan och ditan … Kanske måste hon rensa ut och göra en rejäl höststädning för att det skall bli ordning och reda.
Så nu önskar Skatan få svar på några frågor … det tar inte lång stund.
1. Är det överhuvudtaget svårt att komma in på bloggen?
2. Om ni har kommit in är det då trögare än trögt att få fram kommentarsrutan eller klicka på länkar … ?
3. De dagar ni har besvär … får det er att avstå och ni blir mäkta irriterade ?
4. Ger ni upp?
Slutligen skulle det vara mer än bra om ni har några vettiga tips. Haaar Skatan en för övermöblerad blogg? Hon vet ju av egen erfarenhet att man egentligen inte ger sig tid att stanna alltför länge i de olika bloggarna utan läser inlägget/inläggenoch lämnar ibland en kommentar.
Så snälla … alla råd och tips mottages med tacksamhet om det nu är så att bloggen är i trögaste laget.
Trötta … som sagt … och möra efter några dagar hos Örebroooarna är vi på hemmaplan igen och nu kommer de där bilderna … på en och samma gång …
Först den nya matsalen … med häftig ”kolonial”-engelsk tapet och utslagen vägg mot verandan och trädgården …
Tapeten är så häftig att den kanske inte skall döljas av några tavlor … kanske …
Mellan måltiderna och sovtimmarna så lektes det förstås och sågs på Bolibompa …
Agnes funderar på ett pussel under stor koncentration med Bessie under bordet och StinaFina i soffan !!!
… och i köket jobbar” karlarna” med legot … det bleeev en brandbil till slut …
… och sen var det ut och fixa i trädgården. Där fanns det löv i mängder att kratta ihop …
Alla hjälpte till … stora som små … här har vi Karl Axel och …
… här räfsar Agnes …
… och Bessie äldst av oss alla … om vi räknar i hundår alltså och som lever på övertid enligt veterinären … dribblade med en boll som den lekfullaste valp medan StinaFina gick och snosade och inte alls vill vara med och leka.
Hej då … sa Agnes när v for och Karl-Axel sa … Jag kommer saaakna dig, mormor … och kramade om mig med huvudet tryckt mot min mage.
Det värmde ett mormorshjärta …
Tänk ändå vilka fina barnbarn vi har Skatan och Mannen … spridda från Borlänge via Örebro och ända ner till Skåne och Yngsjö ..
Jag börjar låta som min pappa … men man kan inte annat än tacka sin lyckliga stjärna.
Kaxe i augusti i år … med sitt 4-och-ett-halvt-års-smile
En och en halv dag med Kaxe och Agnes och Bessie … går inte av för hackor.
Plus en lååång natt.
Agnes somnade inte förrän vid halvtiotiden … mormor Skatan fick ligga på madrass bredvid sängen … och sen vaknade Agnes en gång i timmen ungefär precis när Skatan hade slumrat in. De kanske sov sammanlagt tre timmar i sträck … Efter ett antal såna där uppvaknande fick Agnes ligga tillsammans med Skatan på golvet … Skatan lyfte ner hennes madrass och la den bredvid … men då fick i Skatan … i stället för att ideligen lyfta upp Agnes i sin säng … släpa in henne på mjukare underlag än golvet som hon rullat ner på …
Agnes … inte utan sin nalle
Full rulle …
Och idag har det varit lite kinkigt till och från. Det kan man ju förstå. Det är inte bara Skatan som är trött efter den långa natten.
Nu sover i alla fall lillstumpan middag (riktigt länge hoppas Skatan) och Mannen bygger lego med Karl Axel så nuuu kan också Skatan ta sig tid att slå när häcken och skriva några rader. Ovan som hon är att ha ensamt ansvar (tillsammans med Mannen förstås) för en fyra-och-ett-halvtåring och en tvååring … tar hon ut sig fullständigt. Egentligen skulle hon kanske själv ta sig en tupplur nu när hon kan …
Skatan har inte heller ”hunnit” ta många bilder … överföringssladden ligger kvarglömd hemma … så inga bilder från kalabaliken finns att visas.
Men det är kul och mysigt … och det finns faktiskt ingen jämförbar lycka. Trots att man ”går på knäna” …
och att det tar på krafterna … 🙂
Nu måste Skatan passa på att gå en middagsrunda med hundarna.
Morgonrundan klarade Mannen av.
Ses!
Vänner!
Som en kommentar till alla fina kommentarer på mitt förra inlägg gör jag ännu ett inlägg istället.
Jag hade inte förstått, Ingrid, att din yngste son är homosexuell men jag förstår att du är glad över alla dina barn även om det säkert var ettjobbigt besked när han berättade eller ni förstod. För man visste ju att det skulle bli ett tuffare liv, ett svårare möte med samhället, alla fördomar o s v. Nu vet jag inte hur gammal din son är men när Thomas (född -49) som min bror hette, han som dog vid 38 års ålder och var homosexuell, ”kom ut” var homosexualitet fortfarande klassat som en sjukdom (1979 upphörde det att klassas som en mental sjukdom)
(Thomas med vår äldsta dotter Karin 1974)
Hela sextiotalet var ju en brytningstid och slutet av det decenniet och början av nästa med sin flower-power och alla droger och ungdomsrevolterna gjorde att Thomas, som … det har vi förstått efteråt … hade det mycket jobbigt med sin sexualitet … försökte ”fly” från den ångest han bar på genom ett utlevande destruktivt liv med mycket alkohol och droger. Man skall inte ”skylla på” tidsandan men den bidrog nog en hel del till hans tragik … och att homosexualitet var tabu och klassat som en mental sjukdom. Han försööökte verkligen bli hetero under perioder men ni kan ju själva förstå hur det slutade.
Det är säkert fortfarande tufft för många att först förstå och erkänna det för sig själva och sedan berätta för sin omgivning och framför allt möta vänner och arbetskamrater som inte vetat … men det blir fler och fler förebilder och naturligare och naturligare att ens vänner inte har samma sexuella preferenser som man själv.
Flickor har ju alltid varit mera fysiska i sin vänskap och har kanske haft det lättare även som homosexuella och kanske inte heller känt att de behövt deklarera sin sexualitet eftersom det inte är lika tabubelagt att kramas och ta i varandra som kvinnor, vare sig man är lesbisk eller inte. Och att bo ihop utan att någon har ”misstänkt något”.
Alla homosexuella har ju olika personligheter och är sannerligen inte ”likadana” och kan inte heller dras över en kam. Och många gånger tycker jag att det fortfarande görs dessa generaliseringar om hur man ääär om man är homosexuell.
Ett tag tyckte jag att de glammiga, glamorösa, utlevande (se SvD om Bögarnas värsta vän är tillbaka) … fick ta för stor plats i debatterna och bli de främsta representanterna för de homosexeulla när det också fanns så många homosexuella människor som levde sina stilla liv tillsammans kanske … som Svenssons eller Petterssons eller … tja, som vilka som helst.
Då var det flera saker som var tabu och som de måste värja sig mot …inte bara åsikterna om deras sexualitet utan också den förmodade livsstilen och promiskuiteten som klistrades på de homosexuella per automatik … bara för att de gillade någon av samma kön.
Tiderna har i alla fall förändrats och det blir bara bättre och lättare att vara annorlunda än ”normen” eller hur jag skall uttrycka det. Snart kommer det vara lika okontroversiellt … hoppas jag … att vara och leva som homosexuell som att vara och leva som hetero.
Förresten kom jag ihåg en sak värd att berätta i det här sammanhanget …. en sån här presentation på en arbetsplats skulle nog inte ha kunnat hända på sjuttiotalet:
Min dotter har fått en ny chef, en ung man som presenterade sig för sina medarbetare och berättade om sig själv och sin tidigare karriär, vad han hade för planer och ville med jobbet och om sitt familjeliv … att han var gift och levde med sin man … vad han nu hette, men ännu inte hade några barn.
Jag tycker det var helt fantastiskt och känner mig ibland en aning bitter när jag hör såna här berättelser och tänker då att om Thomas ändå bara hade varit några decennier yngre … vad mycket lättare han skulle haft det … vad mycket positivt som har hänt … och vad som hela tiden händer och vad mycket naturligare och tolerantare och öppnare ändå samhället blivit under dessa år som Thomas varit död.
Någonstans i bloggvärlden startade en uppmaning … jag kommer inte ihåg vem det var ursprungligen … jo nu vet jag … det var Micke Kazarnovicz
Först läste jag nog uppmaningen hos Karin Långström Vinge, sedan hos Elin Grelson.
Idag bär vi lila för att stötta de som är homosexuella, de som är det öppet och de som är det i det fördolda … de som nyss ”kommit ut” ur den där garderoben och de som redan känner sig hemma med vem de verkligen är …
Även om det blivit ”enklare” och mindre traumatiskt idag än när min bror berättade hemma att han var homosexuell i början på 70-talet, är det nog ändå inte så helt självklart.
Idag had jag glömt bort det hela … ända tills nu …
(Jag har varit och köpt en nalle till Agnes på Nallarnas dag … som det visst lär vara och inte haft så mycket tid över för bloggandet.)
Men som sagt .,.. bättre sent än aldrig.
Lila är Skatans älsklingsfärg och den har hon på sig så ofta hon kan … och det har hon haft idag också. Fast inte så medvetet.
En annan gång … med lite mer eftertanke … skall jag berätta om en av mina bröder som dog alldeles för ung och var homosexuell. Han levde ett mycket destruktivt liv som vi alla i familjen tror beror på just det … att han var homosexuell … att det var så svårt att vara det … inte minst på 80-talet när vi först hörde talas om aids och hiv och paniken spred sig så att de homosexuella blev som paria i samhället. Inte nog med att de hade de tufft innan dess … då blev det rena häxjakten. Kanske ända tills vi fick ett ”ansikte” på en aidssjuk människa, Sighsten Herrgård … och så småningom har utvecklingen gått åt rätt håll.
Men det finns mycket kvar än …
Så visa uppmuntran och stöd för alla homosexuella med att bära något lila … idag … i eftermiddag … ikväll …
Loll, Lolita Ray … min bloggvän, släpper snart en skiva.
Det här inte nog inte ett smakprov från den …
tror Skatan inte i alla fall …
men … eftersom dessa visor fanns på Youtube …så blev de ett smakprov på Lolls musik i alla fall.
Tänk ändå vilka bloggvänner Skatan har 🙂
med en tidig, mycket förkortad Morgonrunda …
Men Skatan och StinaFina tar igen det snart …
Skatan var nämligen kallad till en tidig akupunkturomgång … och Mannen skulle till Stockholm med 8-tåget.
Men vilken morgon det var och vilken förmiddag det är.
Solen skiner, det är kallt och torrt och då gör det inget att det är kallt. Bara att klä på sig. Det är den där fuktiga kylan som kryper in under skinnet vara sig man är påpälsad eller inte som är pest och pina. Inte den här torra krispiga kylan.
Skatan är på ett strålande humör. Det sker dagliga mirakel. Hon går ner i vikt i sjumilasprång (lite haltande liknelse men ni fattar, va?) och är inte ett dugg rädd för att inte kunna hålla den när hon nått sina drömmars mål.
Skatan har nämligen fått garantier.
Hon måste förstås följa råden och göra som Kinesen säger … men det blir bara lättare och lättare.
Snart blir det en lång Middagsrunda för StinaFina och Skatan hoppas verkligen att inte det smäller någonstans … även om det smäller så det knappast hörs blir StinaFina som en isstod och promenaden förlorar sin glädje när hon måste dras framåt, stel av skräck … Fast Skatan har hört att älgjägare oftast tar paus mitt på dagen och äter lunch och vilar … så hon och StinaFina hoppas på det.
Nu ligger StinaFina på sin favoritplats … eller kanske sitter hon och försöker få syn på ärkefienden, grannens katt … och väntar tills det är så dags.
StinaFinas favroritplats är på soffryggen … högt uppe … skönt och avslappat
StinaFina på spaning efter grannens katt … eller en ekorre eller hare eller … tja vad som helst som rör sig
Och så har vi ännu något roligt framför oss … det skall bli sååå himla kul.
Agnes med sin nya vän ponnyn Alma (tror Skatan att hon heter) … på tvåårsdagen
… och storebror Karl Axel i full färd med tårtbestyren …
Mannen och Skatan skall vara barnvakt hos sina Örebrobarnbarn … Kaxe och Agnes … och bo kvar och riktigt rå om dom för mamma och pappa skall till London på myssemester … en sån där förlängd helgsemester och då får först mormor och morfar vara hos dom … för att avlösas av farmor och farfar.
Skatan och Mannen måste avlösas för de är tvingade hem till Villa Skogsberg till helgen. Det är ju HÖSTSTÄDNINGSDAGS … så det blir regn och rusk till helgen spår Skatan.
Det är alltid regn och rusk när det är HÖSTSTÄDNINGSDAGS …
Skatan försöker ju också vara mindfull … medvetet närvarande … nuförtiden … och inte flaxa och kraxa så energiskt som tidigare.
Och få ner stressen som alla säger att hon lider av.
Men … men …
Idag till exempel.
Efter att ha suttit vid datorn många eftermiddagstimmar (se nedan) och var lite uppjagad, skulle hon laga middag åt Mannen. Själv äter Skatan bara sallad efter lunch, den sista ”riktiga” måltiden på dan. Hon tyckte hon var högst närvarande och med i sina göromål … men när hon skulle slänga i de hackade vitlöksklyftorna i spenaten var de puts väck.
De hade hamnat i sopen tillsammans med skalen …
– Vad tänkte hon på?
– Ingen aning …
Men inte kan hon ha varit särskilt närvarande inte.
Det blev till att plocka fram fler vitlöksklyftor och börja om … men hon har i alla fall fortfarande förmågan att skratta åt eländet.
Skatan funderar ibland på om det inte är mer stressande att inte flaxa och ta det lugnt och ha det händelsefattigt omkring sig än att flaxa omkring.
Om man nu är en skata, alltså.
– Vad tror ni?
Alla är vi ju olika.
Liksom.
Nästa gång som Skatan byter tema tänker hon inte sitta hela halva eftermiddagen och pyssla med alla RSS och länkar.
Då kommer hon göra det lätt för sig. Låta bli att återställa rubbet
Bara det allra nödvändigaste … som Sök, Kommentarer, Arkiv och möjligtvis taggar … 🙂
Så det så … för nu är hon alldeles slut och säkert har hon missat något eller någon också. Men det får hon ta ..
– Vad väntar du på?
… frågar Skatan Döden som ju redan uppnådd sin matchvikt
– På Livet efter detta
Skatan satt och lekte med olika teman och plötsligt hamnade hon … tja det blev fel helt enkelt.
Men just ikväll orkar hon inte rätta till det.
Men ni har inte kommit fel. Det här ääär Skatans tankar och imorgon hamnar honrätt igen …
Tror Skatan …
Skatan viktreducerar, håller diet … eller bantar rätt och slätt. Kärt barn har som bekant många namn.
Kärt och kärt förresten. Det är ingen dans på rosor utan hårt arbete. Så det så …
Men Skatan får hjälp på vägen av Kinesen genom en kombination av akupunktur och strikt diet … med hittills häpnadsväckande resultat. Johannes tror att Skatan skall ha nått sina drömmars mål redan till jul.
Men det vet i katten …
Första veckan var en mardröm … och andra veckan var en mardröm … och nu är Skatan inne på den tredje veckan och kaaan bara inte lägga av.
Eftersom det går så bra.
Skam den som ger sig.
Men nog känns det konstigt för Skatan … trots allt … att utsätta sig för … först ett bankande och slående på de mjuka kroppsdelarna ändan, låren, vaderna och även ryggen … för att sedan bli slagen med öppen handflata på samma kroppsdelar. Sedan bli stucken av 25 nålar som också vrids om där de sitter.
Och ovanpå allt detta en … i och för sig … skön ansiktsmassage.
Och betaaala för det.
Man får lida pin för att bli fin … brukar det heta. Och det tänker förstås Skatan på hela tiden … för att hålla humöret uppe och inte ge efter för sin känt dåliga karaktär.
Skatans matchvikt kommer inte att vara densamma som i hennes ungdoms dagar då hon var smal som en sticka. I och för sig var hon smal ända tills klimakteriet och tills hon slutade röka … Sen smög sig kilona på ett efter ett …
Nu får det vara nog …
Skatan med Mannen på Femöre omkring 1970 så där (Vi hade varit gifta i ett år)…
Här syns det att hon har skärpt till sig efter sitt värsta vilda tonårsliv.
Frisyren 🙂 !!!
Skatan vid ungefär samma tidsperiod …
Men Skatan kunde rocka loss …då som nu … här med en arbetskamrat på en underbar arbetsplats där livet lekte även mellan nio och fem.
Som sagt. Den matchvikten strävar då inte Skatan efter idag. Bara så pass att hon kan böja sig ner och knyta skorna utan att magen tar emot …
Och sen kanske några kilon därutöver.
Skatans tankar 
