… var sökordet för dagen här hos Skatan.
R U E L S E
Tänka sig: ruelse, ånger och samvetskval (något ålderdomligt). Enligt Nationaencyklopedin.
Man, någon, söker på ruelse och hamnar hääär. Hos Skatan.
Kan någon där ute säga mig varför. Skatan har aldrig, vad jag vet, använt det ordet. Visserligen är det ett ”något ålderdomligt” ord … men ändå ???
(Egon Schiele)
StinaFina har legat i mina knäveck som en varm nybakad limpa. Men hon hälsade mycket avmätt och surt på mig när hon och Mannen kom igår. Som om hon var djupt förorättad att jag varit hos Alice och borta från henne så länge.
Vi var uppe på Varggropsvägen hos Janta och Per. M, som äger ”drömhuset”, grannhuset, skulle komma och köpa lingon som Too och Em plockat. Sonen och Pa skulle få ta sig en titt inomhus också.
Allt var som nytt. M har, som sagt, knappast varit där. Hon säger att hon är mörkrädd. Men inte ens under de ljusa sommardygnen har hon varit där.
Och nu skall hon sälja.
Men … M är inte bara mörkrädd. Hon är verkligen obeslutsam också. Visst skall hon sälja. Men när? Kanske nu i höst … eller så blir det till våren.
A-L, Pers mamma dök upp. Vi drack kaffe och talade om bekantas bekanta. Hon och Mannen, Per och Sonen.
Skatan och StinaFina gick Kvällsrundan.
Tallskogen doftade. Vi gick ner till ån som porlar och brusar strax nedanför.
StinaFina var glad.
Skatan hittade ett fyrklöver.
Debatten igår hade en ”glöd” som skrämde Skatan och … nja växte henne över huvudet. Förskräckte.
Så, det är nog bäst att hon … sansar sig lite … hon, Skatan.
Åtminstone för den här gången. Får se hur lång tid hon kan hålla sig ifrån att lägga sig i och försöka bemöta ”dom som larmar och står i”
Det regnade igår. Det var nog därför.
Idag är det i alla fall uppehållsväder … Mannan och StinaFina väntas hit … Alice tittar mer och mer storögt och möter sin farmors ögon med ett forskande allvarligt drag och vi kommer varandra närmare och närmare dag för dag. Det är magiskt. Livet.
Nu skall Skatan gå ut och vara glad …
Jag har lite att göra innan de kommer, Mannen och StinaFina …
Cordelia Edvardson har skrivit i SvD om Donald Boströms artikel i Aftonbladet. Denna artikel i Aftonbladet har väckt en stormig debatt. Med rätta.
Men i bloggen Motbilder får Cordelia Edvardson svar på tal och ett genmäle som är hätskare än hätskt och … i mitt tycke verkligen a n t i s e m i t i s k t . Ett genmäle som är utan rim och reson. Men kanske är en del av kommentarerna till Motbilders inlägg allra värst. Vilken hätskhet, vilket hat!
Vad är detta om inte antisemitism som har väckts och fått ”utrymme” genom Motbilder:
Sverker on August 25th, 2009 07:50:41
Verkligt bra grävande, som fler borde läsa, för att få bort ögonbindlarna över vad judarna håller på med. Just “judarna” tror jag du brukar koppla ihop med begreppet ras. De vill ju själv ibland (när det gagnar dom) vilja kallas det, eller religion när det passar deras syften bättre. Men rent faktamässigt är inte judar en ras. Det är mer ett sorts sätt att tycka & tänka, ungefär som en människa med en viss politisk inställning/handlingssätt, eller nationalitet eller religion för den delen.
Alltså, om vi anammar deras lurendrejeri att de skulle vara en ras, så faller vi i fällan att kallas rasister när man kritiserar dom.
Om jag vore som Motbilder skulle jag genast ta bort den här kommentaren. Motbjudande. Vidrig är den.
Motbilder bygger hela sitt genmäle på att Cordelia Edvardson säger att den ursprungliga artikeln inte ”publicerats”. Det står ju tydligt och klart att hon känner till artikeln – och hur skulle hon kunna göra det om hon inte läst den – och menar förstås, alldeles självklart, att den inte publicerats i någon
t i d n i n g .
Men det står ju var och en fritt att tolka det skrivna … som fan tolkar bibeln …
Och om det är någon som ”skjuter sig i foten” så är det Motbilder.
Vämjeligt!
I Den Svarta boken skriver jag ner mina innersta – ofta mörka – tankar och känslor. I den öser jag galla över Mannen när jag tycker att det behövs och jag känner för det. Där skriver jag sentimentala dikter och haltande haiku.
I Den Svarta Boken är jag för det mesta ilsken, sorgsen och svartsynt.
Eller … också … himlastormande lycklig.
Jag kan också skriva om väder och vind.
Och så ältar jag. Ältar oförätter och nåstick, ältar vad den eller den personen menade, ältar, ältar ältar.
I Den Svarta Boken, skriver jag av mig, lassar ur mig, tömmer mig.
I Den Svarta Boken är jag svart.
I Bloggen skriver jag Tänk och tänker. Reflekterar om ditten och datten … som synes.
Skatans tankar – Skatans tänk – .
Kanske skulle Skatan också börja häva ur sig, spy galla, älta oförätter … inbillade eller sanna … , skriva det där svartaste svarta som ju finns där hos henne. Ibland. Allt som oftast.
Men vem sjutton skulle det engagera att läsa? Bara Skatan själv.
Det är allt tur att jag har Den Svarta Boken till det svarta och Skatan har sina Tankar – de vita eller svartvita – här.
Var sak på sin plats … liksom.
”Man is least himself when he talks in his own person. Give him a mask, and he will tell you the truth.”
Oscar Wilde
Citatet citeras från Bodil Malmstens blogg. Är det inte den bloggen som Skatan citerar så är det oftast Majsans.
Bekvämt och bra för en latmask som Skatan.
Och om jag nu skall översätta det här citatet … fritt alltså … betyder det ungefär så hääär …
Människan är minst sig själv när hon talar i egen person (… eller som jag-person). Ge henne en mask och hon* berättar dig sanningen (om sig själv).
Så här i min blogg är jag inte jag när jag är jag men jag är mera jag när jag är Skatan … om ni förstår?
* På engelska språket verkar Man = Människa vara ett maskulint ord ”he” medan Människan på svenska är ett feminint ord ”hon”. Riktigt va?
(På den här platsen hade jag tidigare ett fotografi på en skata som jag felaktigt trodde fotograferats av Terje Hellesö men som var fotograferad av Jan Grah. Jag hade heller inte fått lov att ha skatbilden här i min blogg och hoppas både Jan Grahn och Terje Hellesö förlåter mig … Jag har trott att det är OK att publicera foton man hittar på nätet om man uppger fotografens namn. Nu hade jag ju tagit fel på namn också till råga på allt. )
… och så Fuglesang som skall upp upp upp … väldigt högt upp igen.
Medan Skatan lever i sin bubbla, en ljuvlig bubbla,
… går världen vidare.
Onekligen.
Saker och ting händer och sker. Jag blir plötsligt varse hur liiiten jag är i förhållande … vad betydelselöst det e g e n t l i g e n är att göra just m i n röst hörd därute i Stora Världen. Om ditten och datten. Om stort och smått.
Vad betydelselöst e g e n t l i g e n.
Och ändå inte.
För skulle jag och alla andra tycka att det var betydelselöst.
Då vore det verkligen fara å färde.
Då kunde ju preciiis vad som helst hända och ske.
Utan att någon reagerade och argumenterade eller ropade högt …
om Hillegrens definition på vad en ”ordningsförseelse” kan vara,
om Aftonbladet är antisemitisk eller ej ,
om artikeln om organdonationer … efter sjutton år är relevant att publicera nu när man ändå måste veta att sådana pågår för fullt i Kina också och framförallt just nu …
om stoltheten över svensk demokrati och att Bildt och Reinfeldt står pall och försvarar vår grundlag och rätt att yttra sig,
om det fantastiska att vi trots allt … kan sätta oss i en liten ”raket” och flyga högt upp i luften och till och med gå på Morgonrunda där bland molnen.
Vilken, vilken … trots allt elände … vilken underbar värld vi har.
Så snart … mycket snart är Skatan tillbaka.
Ur bubblan.
Fast Skatan vill förstås inte blogga om politik och så …
Men ändå.
Krax krax krax …
… och så Fuglesang som skall upp upp upp … väldigt högt upp igen.
Medan Skatan lever i sin bubbla, en ljuvlig bubbla,
… går världen vidare.
Onekligen.
Saker och ting händer och sker. Jag blir plötsligt varse hur liiiten jag är i förhållande … vad betydelselöst det e g e n t l i g e n är att göra just m i n röst hörd därute i Stora Världen. Om ditten och datten. Om stort och smått.
Vad betydelselöst e g e n t l i g e n.
Och ändå inte.
För skulle jag och alla andra tycka att det var betydelselöst.
Då vore det verkligen fara å färde.
Då kunde ju preciiis vad som helst hända och ske.
Utan att någon reagerade och argumenterade eller ropade högt …
om Hillegrens definition på vad en ”ordningsförseelse” kan vara,
om Aftonbladet är antisemitisk eller ej ,
om artikeln om organdonationer … efter sjutton år är relevant att publicera nu när man ändå måste veta att sådana pågår för fullt i Kina också och framförallt just nu …
om stoltheten över svensk demokrati och att Bildt och Reinfeldt står pall och försvarar vår grundlag och rätt att yttra sig,
om det fantastiska att vi trots allt … kan sätta oss i en liten ”raket” och flyga högt upp i luften och till och med gå på Morgonrunda där bland molnen.
Vilken, vilken … trots allt elände … vilken underbar värld vi har.
Så snart … mycket snart är Skatan tillbaka.
Ur bubblan.
Fast Skatan vill förstås inte blogga om politik och så …
Men ändå.
Krax krax krax …
Ungdomen varar mycket längre än ungdomar tror. Comtesse Diane
(Veckans visdom 2009 – vecka 35 – hos Majsan förstås)
Idag har någon frågat sig just det. Och googlat och sökt …
Vad kan man säga om skator?
Ja, vad kan man säga?
Stolt fader med liten Alice …
Mor och barn … det eviga …
Skatan hämta Alice, Pa och Sonen … idag.
Hem.
Så nu går sopkvasten och disktrasan för fullt …
Igår var det fullt i matsalen på BB.
Alice höll hov.
”Mormor” Janta och Em, kusinen som skall vara ”barnjungfru” den första tiden fick ä n t l i g e n träffa lilla Alice.
(Too, Em, Pa och en väninna till)
(Moster nu också ”mormor” (säger hon själv) Janta)
(Em och Pa – kusinerna och bästa väninnorna)
Idag kommer Alice hem till sig.
Idag börjar det nya livet … på riktigt.
… gick jag en snabb promenad med lilla a. Det behövdes.
Rensa ut den på något sätt vegetativa stämningen som jag tillskansat mig … att leva fram till den där nästa timmen som jag är med Alice och Sonen och Pa.
Nej, det är inte riktigt sant … Jag har ”hunnit med” en hel del annat också …
I fredags … efter beskedet som jag väntat så ivrigt på … att Alice kommit till världen … åt jag till exempel lunch med lilla a, Bonden och ”Djupingen” Göran, Margiths man … och vi hade sååå mycket att prata om. Skatan kraxade på i vanlig ordning men hann med att lyssna också … på Djupingens berättelser om vildmarkslivet i Sarek … på lilla a när hon pratatade om sitt barnbarn … på Bonden som väntade på att hans fru I skulle arbeta sin allra sista dag innan pensionen … och sen skall de åka till Bornholm.
(Djupingen, Bonden och så lilla a)
Och i går … på kvällen när jag kommit hem från Falun gick jag till Peace & Love-caféet där jag möttes med en kram av Jeppe och en stor kopp kaffe. Varje fredag och lördag bjuds det på musik som arrangerats av eldsjälarna Jesper och Elin. I går var det en flicka, Hanna Turi, som sjöng och spelade piano. Och som hon sjöng och spelade piano …
Fri entré … 🙂 Henry Murtokangas ( en av de tre i kärntruppen som startade fredsfesten Peace & Love 1999 som sedan blev festivalen Peace & Love) dök också upp som en Che Guevara … svartskäggig och långhårig … och kände igen mig !! och jag fick en varm kram. Det känns verkligen bra att sitta där ensam med Margith bredvid mig … som det kändes alltså … och förflyttas tillbaka till 90-talet omsluten av musiken … musiken.
Irene, en gammal arbetskamrat och kompis, mötte upp och vi åkte vidare upp till Mellsta där Nostalgidagarna som firas här i Borlänge … fortsatte med pub och rock and roll. En helt annan musik alltså …
(Irene)
När vi tyckte att vi ”kunde” det och Skatan druckit sitt öl … Irene körde bil … så fortsatte vi hem till henne, drack lite vin och snackade och snackade och snackade om gammalt och nytt och … Skatan kom inte hem och i säng förrän klockan var två.
Vidare … hmm … jo, i morse träffade jag Halvar … min blogg-guru och inspiratör … på min morgonpromenad.
Han stod och påtade i sin trädgård och var nöjd och glad och lycklig … tror jag.
Vi bytte några ord. Det var kul. Jag blev glad att ha träffat honom. Verkligen.
Det är nämligen så att jag har en väldig respekt för Halvar och söker inte upp honom när jag är hemma i Borlänge. Vi var inte sååå nära kompisar när jag bodde här. Hade träffats på krogen några gånger och pratat så där som man pratar på krogen. Och jag vet att han håller hårt på sin integritet. Så Skatan tänker alltid: Träffas vi, så träffas vi. Och det gjorde vi.
Nu … snart är det dags för min utmätta timme med Alice idag …
Ha det!
… får farmor Skatan träffa sin senaste lilla skatunge. Som ser mer ut som en liten trollunge i sin svarta kalufs.
Men jag åker in och äter lunch med Sonen – han får ingen mat där på BB . Igår på sjukhuset. Idag åker vi nog ner på stan.
Pa var redan på benen och hon och Sonen hjälptes åt att byta blöjor på Alice när jag fick min första ögonkontakt och blick från en liten springa i ett av ögonen. Det var magiskt.
Och sen fick en stolt farmor hålla henne. Och hon sjöng …
Ho aj aj aj aj buff,
ho aj aj aj aj buff,
ho aj aj aj aj buff buff!
Ho aj aj aj aj buff.
… och vi tittade på varandra och lilla Alice liksom ”suckade” förnöjt. Det var åtminstone vad farmor Skatan tyckte.
Ida (15) … här halv. Men eftersom jag inte är på plats hos alla mina bilder har Skatan knyckt den här hos ooonlyfifteeen
Och här har vi JoJo eller Johanna (12) som hon ju heter med sin idol, Johan Palm … Jo Jo …
Karl Axel (3) eller Kaxe, som Skatan kallar honom i ett lugnt ögonblick … men Emil-mössan är på och den ”talar” sitt språk.
Solstrålen Agnes (1) här kisande mot solen och sin mormor Skatan …
Och så, sist men inte minst, fast minst: Alice (9 timmar) trygg och nära mamma Pa
Det var inte längesen.
Som Calle stod där i solen med sin gitarr och sjöng.
Det var den 24 maj 2008 … som Kärleken förde dem samman.
Nu har de blivit tre …
En helt utslagen farmor vill härmed stolt meddela att Alice Kristina har sett dagens ljus.
Först klockan 11.45 sådär fick farmor beskedet. Då var jag nästan färdig av spänning. Som tur var blev Morgonrundan med Kerstin och hundarna utdragen med en morgonfika på Jespers brygga vid Dalälven. Så jag var sysselsatt och behövde inte tänka oavbrutet på vad som höll på att hända där inne i Falun.
Klockan 09.01 såg alltså Alice dagens ljus. Hon vägde då 3 160 g och var hela 48 cm lång (precis som sin pappa Sonen). Hon var det 1 599:e barnet som fötts i Falun i år.
Nu har hon förärats sin allra första nallebjörn och fått hälsa på sin farmor som nu stupar i säng …
Det kommer mera om dagens händelser i morgon. Idag får det räcka …
Vilken natt!
Skatan har vändit och vridit på sig. Ätit en macka … en banan … gått upp och tittat ut … bäddat sängen igen … somnat och sovit och vaknat.
Nu får det vara nog.
Snart skall Skatan gå Morgonrundan. Neej, StinaFina är inte här. Skatan skall gå Morgonrundan med Kerstin och hennes hundar. Vi skall ses klockan halv nio.
Kerstin är min gamla granne från när barnen var små då på 70- och 80-talet. Det var hon som fick mig (Mannen var motsträvig på den tiden) att köpa hund och vi hade två: Masen, en westie, och så småningom Amanda också, en golden retriever.
Kerstin hade ett helt knippe hundar. Hon födde upp yorkshireterriers och så hade hon också två golden retrievers.
Och så var hon mamma till Jessica och Jesper. Den Jesper som är pappa till Peace & Love, musikfestivalen i Borlänge.
(Jesper Heed)
Musikfestivalen som nu efter 10 år kommit att förknippas med Borlänge.
Förr – när någon frågade Skatan om var jag bodde och jag sa: Borlänge … blev oftast reaktionen. Jasså oj … den där gangsterstan, knark, mord och elände.
Och Familjen.
Inte min eller Kerstins familj utan Familjen, ett gäng gangsterungdomar som spred skräck omkring sig med sin våldsamma framfart. Och som ALLA kände till. I heeela Sverige. Att de bodde i Borlänge.
Den bilden har mer och mer suddats ut.
Hela stan genomsyras numera av Peace & Love.
När vi strosade genom stan såg Skatan ett nytt café. Joo, mycket riktigt. Ett Peace & Love-café. Jesper och en flicka vid namn Elin har öppnat café, ett varmt härligt kitschigt café som Skatan naturligtvis besökte och där drack jag en kopp kaffe och åt en utsööökt cheesecake därtill.
Och då kom han … Jeppe.
Den fine, mjuke, härliga drömmaren Jesper … skapare av stans stolthet, Peace & Love.
Vi kramades och till min stora förvåning frågade han mig om hur jag hade det … om det var tomt efter Margith … om lilla e och hennes familj och Karin och … naturligtvis Sonen. Att han kom ihåg! När han fick höra att jo, i morgon kommer en liten tjej eller kille till världen, att Sonen skall bli pappa … blev han nästan rörd och gick bort till en hylla. Efter ett tag kom han tillbaka med en hög presenter.
En minnesbok: Peace & Love – de första tio åren, en liten body till Alice eller … och en T-shirt till Skatan.
Han hade ”folk” med sig, jobbade, men tog sig tid med en gammal skata …
Jag ringde Kerstin och nu – snart skall jag gå på Morgonrunda … och sen … snart, om en timme eller två, ringer Sonen …
